Idag har jag ägnat mycket tid till att tänka på känslor... Det är nåt som jag personligen har svårt att visa (tycker jag)...

Men hur gör en man för att beskriva sina känslor? Både i verkliga livet och kanske ännu mer... att SKRIVA om dom??? Det är jättesvårt att ens veta hur jag ska beskriva mina egna känslor... men jag ska försöka...

Till saken hör att när jag fick min reumatism som 3-åring fick jag ligga typ 6 år på sjukhus med den mest fruktansvärda värk som tänkas kan... den var så hemsk att min hjärna har förträngt mina minnen från den tiden... Det är mina föräldrar som beskrivit för mig hur jag hade det...

Sen som 9-åring ansågs jag till sist klara av att börja skolan... Nej, jag tilläts inte gå i vanlig skola... Invalider skulle ju gömmas undan på den tiden... det här var allstå 1962 som man gjorde såna bedömningar...

Så jag skickades iväg lååååångt från föräldrar och syskon... till en s k internatskola för handikappade...

Då var det också så att vi var ju i egentlig mening inte ens betraktade som människor... min åsikt alltså... Men välgrundad åsikt tycker jag...

För att kunna hantera oss som dom ville användes både psyksikt och fysiskt våld... inte så kul att få stryk när hela kroppen ändå hade ont...

Det gjorde att för varje gång jag fick stryk märkte jag att personalen blev mer än frustrerade om jag lät bli att visa att slagen gjorde ont... så redan innan jag fyllt 10 kunde de slå sig trött på min kropp utan att jag med en min visade att det gjort så vansinnigt ont...

Jag försvarade mig genom att sluta gråta och visade inte med en min hur fasansfullt ont slagen gjorde...

Detta helvete levde jag under i fem års tid... och har burit med mig sen dess... och gör att jag idag har svårt att visa mina innersta känslor... ja kanske t o m känslor över huvud taget... svårt att få fram nåt som är äkta...

Jag vet att i mitt innersta... i min själv så är jag lika spröd och känslig som den första vårblomman som kommer upp till en vinter som är på väg bort... men som lätt kan förfysa en kall natt och dö... så sprött känns det inuti mig... men kärnan RUNT detta är stenhårt och jag släpper inte in någon där... inte ens min fru...

Det här är en jobbig bit att hantera och jag själv vet inte hur jag ska tackla det... för jag är ju också en karl som fostrats efter devisen att en karl gråter inte... visar inte känslor... klarar sig själv... tar hand om andra men struntar i sina egna behov...

Allt det här behöver ju få komma ut nån gång... men HUR??? Blir det någonsin möjligt att bli av med "ryggsäcken" eller åtminstone delar av den... Det vore sååååå underbart skönt om jag klarade av att bara bli av med en tiondel... allt utöver det vore en ren bonus eller Gudasänd gåva...

Tyvärr så verkar inte samhället klara av att vi karlar har känslor och att vi också behöver ventilera dom... jag/vi har bara inte redskapen...

Hur gör jag för att våga släppa fram det innersta längst in som bara jag känner och som gör så ont varje dag???

FÅR jag som karl visa eller släppa ut det??? ÄR det inte ett svaghetstecken???

Hur löser ni kvinnor det??? Jag bollar över frågan till er så kanske nån där ute kommer med några tips på hur man bearbetar, hanterar, avlastar, befriar sitt innersta spröda känsliga jag.

 

Kvasthilda

13 maj 2009 11:16

Självklart får en man ha känslor! Tyvärr hinner jag inte skriva nåt långt och hjälpsamt då jag ska iväg o jobba, men det måste finnas nåt sätt för dig att kunna släppa ut känslorna.
Det är inte klokt hur man behandlade människor över huvud taget "förr" i tiden. Är själv 60-talist och det var ju så även på "min" skoltid. Jag fick tårar i ögonen när jag läste din historia om institutionen och hur de slog dig (och andra barn).
Har en kompis som är grav reumatiker. Han fungerar inte utan en timmes varm dusch på morgonen. Bara tanken att någon skulle slå honom för detta går utanpå alla mina värderingar om hur man behandlar folk. Tvi vale.
Kramar till dig och frun.
Har lagt din blogg som feed så jag kommer ihåg att tita in igen. Ser att du har andra intressanta ämnen - mer positiva också :-)

http://malmdamm.bloggagratis.se

 

Stig

13 maj 2009 13:43

Tack för din kommentar! OCH att få ligga med på din blogg! :)

Jo visst vet jag att män får ha känslor, det är bara svårt att veta hur man ska visa dom... särskilt kanske för oss män som fostrats i den gamla andan... plus det jag tvingades genomgå som barn på detta hem...

Du har helt rätt i att jag fler strängar på min lyra... gillar inte att sitta overksam utan vill gärna engagera och kanske även provocera ;)
Så därför skriver jag om sånt jag tycker både är viktigt, roligt och intressant... vill gärna att min blogg ska kunna läsas av de flesta och att de får NÅN behållning av den :)
Nu ska jag in o titta på DIN blogg :)

http://cyberliv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

WOW!!! Jag undrar hur många det är som fattar vilken bra låt det här är!? Jag hörde den första gången runt 80-82 och tyckte då den bara var sådär... nu 30 år senare har den vuxit till att vara en favorit!? För mig är det tyvärr så att det tar väldigt...

Finskt CV. Till ett arbete som präst i Sverige ! Tå ja såk i annons att ni sökte vinskspråkiga brästen, dänkte ja, joppet är mitt!! Ja har pra meriter sen titikare, nu ja räkna tom: 1) Krundskola klass 1, 2, 3, 4, 5, 6, och halva suan2) Konvimerad3...

Jag är nog bara helt förälskad i Jim Reeves röst... Och därför valde jag den här låten bland alla andra. Det härliga är att i den här inspelningen har man skalat bort alla instrument förutom trumma och gitarr, hans röst gör resten... och vilken röst ...

Tja, det är väl inte bara dom två som gör det... Staten/Regeringen gör ju samma sak genom att låta företaget Monsanto få monopolet på grödor även här i Sverige. Såvitt jag förstår svensk lagstiftning ska det vara förbjudet med just monopol, men tydli...

Detta videoklipp är verkligen öppen med sanningen... USAs regering är verkligen Satans Mördare och borde själva få känna på hur det är att bli bombad, torterad, slaktad!!! Ändå kommer inte en enda politiker i hela västvärlden, inkl de fega små skitar...