Direktlänk till inlägg 13 februari 2011

Jag står på kvinnornas sida, men inte feministernas

Av Stig Olsson - 13 februari 2011 00:15

Visst låter det motsägelsefullt? :) Det är meningen också, för jag avskyr det som den svenska fundamentalistfeminismen står för! Deras högsta önskan är inte alls att män och kvinnor ska behandlas lika, eller lika lön för lika arbete.

Deras högsta önskan är att få död på alla män, vilket visar IQ-nivån på dessa minst sagt märkliga kvinnor...


Därför är det med glädje jag klippt in en hel artikel från 2007 som är skriven av en KUNNIG kvinna, medborgare, medmänniska etc... HON har alla indianer i kanoten!!!


Läs här bara:


Borta bra men hemma bäst

Av krönikören och kolumnisten Karin Yngman


Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering. Hon är ett hot mot det mesta som det moderna samhället har byggt upp för att hålla maskineriet igång, och hon är ett hot för att kvinnor är starka när de har makt, och hemmafrun har makt.


Låt oss kalla henne något annat än hemmafru. Begreppet klingar illa för många och är missvisande då det inte är rollen som fru som är det väsentliga, utan uppgiften som bärare av något stort och viktigt. Den kvinna jag talar om är den kvinna som rår sig själv, ofta i kompanjonskap med sin medförälder. Hon som har en viktig funktion i försörjningen av det som är grunden för människans överlevnad. Hon som är viktig för den fysiska omvårdnaden såväl som det andliga och själsliga välbefinnandet, för sig själv och för det nätverk av personer hon har omkring sig. Den armstarka, dugliga, uppfinningsrika, tålmodiga och stolta kvinnan, som har en självklar plats och status. Ovärderlig för samhällets fortbestånd.


I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna. Nu håller någon märklig form av feminism, som tror sig jobba för kvinnors sak, på att försöka tilltvinga kvinnor någon annan slags makt, som kvinnor inte har bett om. Man gör det i krig mot männen och i krig mot barnen och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan. Snyggt jobbat likhetsfeminister! Tusen tack för att ni tagit ifrån oss våra verktyg för att ha ett berättigande och en status här i livet! Ni har framgångsrikt förvandlat oss till "Det andra könet"! Många av oss strider nu på fel arena där vi ständigt får finna oss i att bli tilltryckta och tillkortakomna. Vår egen arena gapar tom. Hemmen står kallt tomma och socialingenjörerna, företrädesvis män, gnuggar händerna av förtjusning. De vann ju hela makten istället för den fjuttiga halva de hade förut!


Barnen tillhör omsorgsproffsen, maten tillhör TVs stjärnkockar och Felix micromat, handarbetet tillhör Hennes och Mauritz och hemslöjdsföreningarna (som ett pittoreskt inslag). Hemmiljön tillhör IKEA. Kvar blev städningen. Att dammsuga upp resterna efter kvinnokraftens glansdagar. Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv. Pigor ska hållas utanför hemmen, de ska finnas där Herr ingenjören har sagt att de ska vara, ivrigt putsande på institutionernas fasader.


Det här samhället gör mig illamående. Jag önskar att politiker ska ha mindre makt; att de ska låta människor få leva sina liv fredade från klåfingrighet och överförmynderi. Hur kan de tro att de har rätt att gräva i mitt innersta? Hur kan de tro att de har rätt att ta mitt hem och mina barn ifrån mig? Hur kan de tro att de har rätt att ta mina egna tankar och övertygelser ifrån mig? De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution. Jag betackar mig!

*

Jag vill slå ett slag för hemmalivsstilen som är på utdöende. Det är både synd och skrämmande att inte de mest engagerade modernitetsfeministerna kan se och erkänna att det finns något som gått förlorat i den samhällsstruktur vi har idag. Familjerna lever åtskilda om dagarna, var och en på sin arbetsplats eller institution. Tiden för att stärka familjebanden är knapp och vilsenheten stor. Mycket av gammal kunskap som kvinnor överfört från generation till generation håller på att falla i glömska. Vi blir mer och mer beroende av fabrikstillverkat och av specialutbildad expertis, även i de angelägenheter som är av mycket privat karaktär, där den enskilde eller det lilla, självvalda kollektivet (t.ex. familjen) har mycket att vinna på att vara mer självförsörjande och oberoende.


Jag har själv erfarenhet från "båda världarna", både som utbildad, yrkesarbetande kvinna och som mångårig hemmamamma, och vill gärna ge uttryck för mina erfarenheter, upplevelser, känslor och tankar kring detta. Jag känner t.o.m att jag har en skyldighet att säga min mening, då utvecklingen mot ett mer och mer likriktat samhälle går rasande fort. De som förespråkar samma livsstil för alla småbarnsfamiljer - lönearbete plus förskola - har uppbackning av all tillgänglig makt och alla resurser, i form av regering, myndigheter, näringsliv, utbildningsväsende, politisk trend och subventioner. Jag och mina medsystrar och bröder har bara vårt brinnande engagemang. Men kanske är det just det som skrämmer dem som motarbetar oss? Hjärtat och kärleken kan med sin längtan övervinna de starkaste arméer.


Det är allmänt känt att mångfald är oerhört viktigt; det gäller i civilisationen såväl som i naturen. Kommunistiska stater och diktaturer faller samman, för de är inte uppbyggda med den fria människan och hennes individuella egenskaper, drömmar, förtjänster och tillkortakommanden som grund. Statsfeminismen i Sverige vill ogärna se oss göra "felaktiga" val. Det rubbar planen för det totalkontrollerade samhället. Det skulle vara intressant att få ta del av den slutgiltiga visionen. När alla jobbar lika mycket, tjänar lika mycket, diskar lika ofta, går lika många år i skolan, har samma boendestandard o.s.v; är vi lyckliga då? Har vi utvecklats som människor då?


Jag förnekar inte att det är en oerhört sårbar situation att kliva ur alla trygghetssystem och bli sin egen, utan att ens ha något att sälja. Omvårdnad av de närmaste har inte något som helst värde idag. Planen från socialingenjörernas sida var naturligtvis att göra detta val så ekonomiskt omöjligt att ingen någonsin mer skulle komma på tanken att ägna sig åt det. Därmed skulle hela befolkningen befinna sig under de statliga eller kommunala vingarnas beskydd, med tillhörande gentjänster och underkastelser som självklara villkor. En klientbefolkning blir skapad. Bov i dramat blir hon som inte anpassar sig. Det är hon som skylls för bakåtsträveri, undergivenhet, patriarkatets beskyddare, jämställdhetens söndrare, medsystrars fördärv, barns fördärv, mannens våldsdåd o.s.v i all oändlighet. Och hon fråntas alla rättigheter. Den enögda feminismen biter sig själv i svansen. Den informella, civila sektorn, fri från otillbörlig kontroll och myndighetsutövande är den arena som varje sann feminist och människovän borde värna. Det är där människors integritet finns.


Det borde självklart finnas lagar och tydliga, funktionella avtal som inte ställer den part på bar backe, som har tagit av sin tid och sitt engagemang för att försörja sin familj, med det egna hemmet som arbetsplats. Och därmed gjort en samhällsnyttig insats. Det skulle kunna utgå ersättning för att ta hand om egna barn. Eller skattelättnader. Rent tekniskt och juridiskt finns det lösningar på de problem som enskilda kvinnor (eller män) idag får stå för själva. Det är inte där skon klämmer. Problemet är att den politiska viljan har saknats. Vågar vi hoppas på en förändring under den nya regeringen?


Ett liv är inte en enda lång sträcka av likadana dagar. Själv var jag hemma på heltid i drygt tio år. Men jag har både studerat och yrkesarbetat i olika perioder, även medan jag har haft små barn. Människor gör olika saker i olika skeden i livet. Låt det få vara så. Den absolut bästa tiden för mig var, när jag helhjärtat, på heltid, kunde ägna mig åt familjen och vårt hem. Det vill jag berätta, det står jag för och det kan jag varmt rekommendera den yngre föräldragenerationen. Andra må berätta om sina erfarenheter. Jag tror att det är fullt möjligt med en samexistens där alla känner sig ha gått segrande ur striden. Men då måste de traditionella kvinnosysslorna synliggöras, erkännas, värderas och uppskattas.


*

Idag diskuteras möjligheten till ett kommunalt vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre år. Jag vill påminna om att ett generöst "vårdnadsbidrag" redan existerar, men det utgår inte till alla som behöver. Alla vet att en förskoleplats kostar oerhört mycket mer än vad föräldrarna betalar i avgift. Övrig kostnad täcks av skattefinansierade bidrag (vårdnadsbidrag). Bidrag som föräldrarna aldrig får i sin hand och därför kanske inte heller upplever att de får.


Alla små barn behöver omsorg. Det finns inga ettåringar som lämnas vind för våg. Kommunpolitikerna räknar helt kallt med att vissa familjer frivilligt "ställer sig utanför" den kommunala barnomsorgen, och därmed inte kostar kommunen något. Alla familjer är med och betalar kalaset, men de som av olika anledningar inte kan eller vill delta, får inte del av det ekonomiska stöd som alla egentligen borde ha rätt till och behöver för barnens omsorg.

Kommunerna är skyldiga att tillhandahålla barnomsorg till alla barn från ett års ålder. Man borde alltså kunna förutsätta att det budgeteras för ett 100-procentigt utnyttjande. Men så är det inte. Enda anledningen att ett vårdnadsbidrag skulle kunna betyda ökade kostnader för kommunen är att man vägrar erkänna alla barns behov av omsorg.


De barn som kommunen inte har under sina vingars beskydd tas oftast om hand av barnets föräldrar; helt gratis för kommunen. Kostnaden för den enskilda hemmafamiljen är desto högre. Det är helt verklighetsfrämmande att hävda att dessa hemmaföräldrar alltid är välbärgade och mycket väl kan bära kostnaden själv. Många familjer kan vittna om hur de kämpat på med sin ekonomi, ibland långt under existensminimum.


Det finns ingen skyldighet för föräldrar att ansöka om kommunal barnomsorg, alltså ställer man sig inte "utanför" någonting om man avstår. Man väljer helt enkelt en annan form av barnomsorg - den genom tiderna mest utbredda och mest naturliga, som få andra kulturer ifrågasätter.


Priset för en utbyggd barnomsorg har varit högt, framför allt för många barn, men vi ska också se positivt på det hela. Vi har vant oss vid att barn måste få kosta. Massor av skattepengar går till detta ändamål. Det är på sätt och vis ett erkännande av traditionellt kvinnligt arbete. Men nu får det inte stanna vid att arbetet bara uppskattas när det utförs inom förskolan. För det lilla barnet är anknytning och kontinuitet oerhört viktigt. Nu måste omsorgsarbetet erkännas även när det utförs av dem som står barnet närmast. Det vore en sann feministisk landvinning och den största gåva vi kan ge våra barn.


Av Karin Yngman
med varmt tack från Anna Wahlgren.

 
ANNONS
 
Josef Boberg

Josef Boberg

28 november 2011 15:58

Apropå hot och möjligheter - så tycker jag att videon "Thrive - What On Earth Will It Take - 2011" http://www.youtube.com/watch?v=Tr2fzgiIegg Två timmar och 8 minuter lång - men i alla fall...

http://josefboberg.wordpress.com/2008/03/17/alla-k

Stig Olsson

3 december 2011 16:41

WOW vilket enormt bra film!!!

Det tog mig ett tag innan jag hade 2 timmar över, men ALLA borde verkligen se den!!!

Så TACK för en av de viktigaste filmerna som finns nu!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mi...

Av Stig Olsson - 12 april 2015 07:23

Att få vänta timme efter timme på sjukvård när man söker på akuten har svensken sensationellt stor förståelse för. Den foglige svensken tror att skälen är läkarbrist eller att personalen ar för mycket att göra. Alla dessa ursäker är bluff. Det handla...

Av Stig Olsson - 11 april 2015 17:18

Ni som följt denna blogg vet att jag på senare år snöat in på klassisk musik. Rejält insnöad. Det är minst 3 timmar klassisk musik i mina öron per dag. Och jag gillar det. Min absoluta favorit är sedan länge Pjotr Tchaikovsky, men jag anser att Serge...

Av Stig Olsson - 11 april 2015 11:46

Arbetslinjen fanns långt före Reinfeldt och Borg! Så här stod det till exempel i en analys ”Ojämlikhet i levnadsvillkor” från RFV år 2003:   Den svenska välfärdsmodellen bygger på den så kallade arbetslinjen. Aktiva åtgärder prioriter...

Av Stig Olsson - 10 april 2015 22:06

VoF angriper ”felaktig” friskvård – Nils Öhman och Albin Grahn på DN Debatt kollade inte upp Larhammars jäviga bolagsengagemang   Industrifrontföreningen VoF är åter på krigsstigen. I de två senaste nästan desperata tillslagen an...

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8
9
10
11
12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se