Direktlänk till inlägg 20 februari 2012

Oj, vi gjorde visst ett litet misstag, du ska dö

Av Stig Olsson - 20 februari 2012 15:42

Så sa läkare till en god vän till mig! En 4-barns-pappa på 45 år som dömts till döden av den svenska regeringen!!!

Jag är så vansinnigt arg, men på samma gång väldigt ledsen över att det ska behöva vara så här!? VARFÖR???


Tänk dig att vara min kompis, gå till läkaren för att du känner att något är extremt fel... läkaren säger att det är ingenting... du får åka hem... sen upprepar detta sig tills den dag du inte står ut längre utan byter läkare... DÅ får du veta att du har cancer i ett låååångt framskridet stadium och att den enda vård de kan erbjuda är palliativ vård, dvs du får smärtstillande tills du dör... vilket beräknas ske inom två månader!!!

Hur skulle det kännas för dig???


Lägg sen också till följande information från läkaren: "Med 70% sannolikhet skulle vi kunna bota dig här i Sverige, men vi får inga forskningsanslag längre, trots att vi kommit längst i världen inom just denna cancerform... så vi har tvingats förlägga forskningen i Kina och kan därför inte erbjuda dig denna service, eftersom landstinget tycker det är för dyrt... Däremot kan du åka till USA och bli botad där, men då får du betala själv naturligtvis... och det kostar väl från 500 000 och uppåt... Lycka till!"


Detta är i korta drag vad Ernst råkat ut för!!! Då är det kanske inte så konstigt att jag är arg och upprörd!?!?


Men Ernst är en man som inte vill ge sig och har levt längre än vad läkarna trodde var möjligt, men så är han också väldigt lyckligt gift med en underbar kvinna och bägge har sedan några månader både börjat blogga, tillsammans, och även startat en fond för att försöka få ihop pengarna... Du ser länken till bloggen längst ner, men först vill jag att du ska läsa det sista Ernst skrev igår:


Är jag bara ett personnummer?

 
Jag har en bild i huvudet på vem jag är. Jag har för länge sedan förlikat mig med bilden av mig själv i rullstol. Det tog ett tag att göra det .Jag var bitter och arg länge. Jag bestämde mig för att bli stark och klara mig själv no matter what. Det fanns ingenting som jag inte skulle kunna klara. Jag lärde mig att hantera rullstolen perfekt. Jag slet hårt med min träning. Jag visste att jag skulle bli bäst. Jag kände mig stark. Inne i huvudet är jag fortfarande den personen. Stark. Och som klarar allt. Men så tittar jag mig i spegeln och ser på vad som är kvar. Jag har tappat alla mina muskler. Jag är svullen av allt kortison och all vätska jag har i kroppen. Jag är blek och ser trött ut. Jag kan inte ta mig ur sängen på egen hand längre för kraften som jag hade är borta. Det blir farligt att försöka göra det och hålla koll på rullstolen samtidigt. Jag kan inte plocka upp saker från golvet längre heller utan måste ha en griptång som jag vore en 90-årig farbror.

Jag är gift med en härlig kvinna. Jag har lovat Gud att vårda och ta hand om henne. Det går sådär nu. Jag vet ju att jag gör så gott jag kan på den punkten. Jag älskar henne över allt annat och jag finns för henne och tröstar och vi pratar fortfarande mycket. Men att finnas till för henne fysiskt så som förr det fixar jag inte. Jag kan inte lyfta kassarna på samma sätt. Och när jag får mitt cytostatika blir jag ju så så trött. Och då varken orkar jag eller får jag följa med på affären ens som sällskap. Jag är ju hennes man. Jag är en man. Jag vill ju kunna ta hand om min fru. Ge henne allt hon önskar. När vi blev ett par så sa hon ofta att jag var allt hon någonsin önskat. Att jag gav henne allt hon behövde. Att hon var trygg och lycklig med mig och så länge vi fick vara en familj så saknade hon inget. Hon var lycklig. Jag vet att hon är lycklig nu också. Jag vet att hon älskar mig, kanske ännu mer nu än från början. Hon är stark som en oxe. Hon är trygg i sig själv det vet jag. Men jag vet att även hon behöver bli ompysslad och omhändertagen. Jag gör allt jag kan för henne och jag vet att hon inte ber om något i onödan. Jag är hennes man. Jag ville köpa ett hus. Få vara mannen som tog hand om sin familj.


Att bli så här sjuk som jag är ändrar en som människa. Man får ett annat allvar för att sjukdomen så tydligt visar på de svåra tonerna i livets sång. Det har ändrat hur jag ser ut. Min kropp är inte som förr. Jag får göra avkall på min integritet när jag är inom vården. Jag har haft slangar i alla kroppsöppningar ni kan tänka er. Jag har haft slangar genom ryggen rätt in i njurarna. Jag har haft slangar i stora kärl på halsen. Det känns inte så manligt att rafsa i hop de fem slangar man har och lägga sig för att mysa med sin kvinna. Många gånger känner jag mig inte som en man längre. Sjukdomen och vården avidentifierar mig. Den bild jag har av mig själv i huvudet och den person jag ser i spegeln är inte samma. Min fru tittar på mig. Säger att jag är snygg. Hon gräver ner sin näsa mot min hals och säger att jag luktar gott. Hon säger att hon älskar mig. Jag älskar henne så vettlöst mycket. Om jag dör, vem tar hand om henne? Vem ser till att min fina fru har det bra? Vem tröstar henne om hon är ledsen och avlastar henne när hon är trött? Det är ju mitt jobb. För jag är hennes man. Just nu är allt upp och nervända värden. Inget är som det borde. Men vi har kärleken. Störst av allt är kärleken. Snälla be för mig. Jag behöver det.



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här 

SVERIGES VIKTIGASTE BLOGG: 
http://ernstbollden.blogspot.com/
 
 
 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mi...

Av Stig Olsson - 12 april 2015 07:23

Att få vänta timme efter timme på sjukvård när man söker på akuten har svensken sensationellt stor förståelse för. Den foglige svensken tror att skälen är läkarbrist eller att personalen ar för mycket att göra. Alla dessa ursäker är bluff. Det handla...

Av Stig Olsson - 11 april 2015 17:18

Ni som följt denna blogg vet att jag på senare år snöat in på klassisk musik. Rejält insnöad. Det är minst 3 timmar klassisk musik i mina öron per dag. Och jag gillar det. Min absoluta favorit är sedan länge Pjotr Tchaikovsky, men jag anser att Serge...

Av Stig Olsson - 11 april 2015 11:46

Arbetslinjen fanns långt före Reinfeldt och Borg! Så här stod det till exempel i en analys ”Ojämlikhet i levnadsvillkor” från RFV år 2003:   Den svenska välfärdsmodellen bygger på den så kallade arbetslinjen. Aktiva åtgärder prioriter...

Av Stig Olsson - 10 april 2015 22:06

VoF angriper ”felaktig” friskvård – Nils Öhman och Albin Grahn på DN Debatt kollade inte upp Larhammars jäviga bolagsengagemang   Industrifrontföreningen VoF är åter på krigsstigen. I de två senaste nästan desperata tillslagen an...

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se