Jag chattade igår med en man som nyss förlorat sin fru i cancer. För sen diagnos blev till sist avgörande och hon avled. Inte alls gammal. Maken står mitt i oändlig sorg och kan inte sörja så som han borde då han bär ilska och bitterhet inom sig. Där hon blev hemskickad med svåra smärtor från akuten. Men Ipren. En tjrj som jag gått i paralellklass med hörde av sig.Hon hade fått samma diagnos som min man. Sent. Uppföljningar som inte kommer i utsatt tid utan hon får vänta. Hon vet var cancern sitter och vad den kan göra i hennes kropp. Och väntan på att få veta hur det är ställt med henne är omänsklig. Jag fick ett meddelande på Facebook från en kvinna vars man har njurcancer och ville veta hur vi gått tillväga för att leta vård utomlands. Hennes man har kroppen full enligt henne och hon vill ju som alla anhöriga det bästa för sin man.Jag lämnar alla kontakter jag har och säger åt henne att jobba fort för förarbetet tar lång tid. Tid som man oftast inte har så gott om när man har cancerdjävulen som danspartner. Och vår fina Anna, som har två små barn hemma. Hon anses också obotlig i sin cancer men har valt att ställa sig utanför sjukvården och bara få kinesologi. För att det känns tryggast och bäst för henne. Detta är ett axplock av alla som hör av sig till mig.. Jag skulle kunna skriva 50 blogginlägg med livsöden där sjukvåden brustit. Och där anhöiga inte kan sörja klart då de är bittra på de misstag som begåtts.

Min man är vårdad på tre sjukhus det senaste året, av olika storlekar. Jag kan säga att problemen är de samma oavsett vilket sjukhus han vårdats på. I Uppsala reagerade maken på att medelåldern på sjuksköterskorna var skrämmande låg, alla var i princip nyutexaminerade. Han frågade en erfaren nattsyrra och hon sa att det är få som orkar med jobbet och ansvaret som man har när man jobbar dag och kväll. De flesta erfarna väljer att åka till Norge och jobba.  För att indragningarna på personal märks till den grad att de alltid var rädda att göra misstag som skulle få katastrofala konsekvenser. På ett av de andra sjukhusen hörde jag en konversation mellan två ur personalen som suckade bedrövat och sa att här skulle jag inte vilja vara patient själv. Betyg på sjukvåden?

Jag har träffat sjukt många underläkare, urologer, onkologer, medicinläkare. distriktsläkare och professorer under makens sjukdomstid. Jag satt med en av de duktigaste efter att makens operation gått snett och han sa: All cancer går att bota från början för så är den liten. Det gäller att man får hjälp i tid, att den hittas när den är liten. Vi har pratat med många läkare om makens planer att få vård utomlands och alla har inte varit positiva till det men flera har även sagt att om de varit i vår sits skulle de gjort detsamma.

När maken fick cytostatika i Gävle förra sommaren/hösten så såg vi ett inslag på Efter tio med Malou som handlade om en man som blivit fri från sin cancer med T-cellsbehandling. Han hade fått hjälp av duktiga läkare och forskare på KI. Och nu var han frisk. Vi blev själaglada och insåg att detta är svaret på makens cancerelände. Så vi kontaktade forskaren som berättade att han inte hade nån pågående studie i Sverige. Och att OM det skulle startas så var behandlingen tvungen att göras i kombination med cytostatika.  Cytostatika är en välsignelse för många, men man ska ha klart för sig att den dödar både cancerceller och friska celler..
Jag länkar till inslaget Här.

Denna forskare är inte längre i Sverige utan bedriver sin forskning i Kina. Och de svenska patienterna går miste om att kunna delta i en bra studie. Forskning är dyrt. En studie kostar 200 miljoner att genomföra. Ett färdigt läkemedel kostar mellan en halv till 1 miljard att framställa. Cancerfonden delar ut i runda slängar 400 miljoner kronor per år till cancerforskninegn vilket är svindlande summor, men ändå så räcker det krasst bara till två studier per år.  Och det är som de säger i den där tuffa reklamkampanjen för hjärt lungfonden, att det är inte staten som står för anslagen till forskningen. Oberoende forskning måste förlita sig på privata donationer och arv för att kunna bedriva forskning. Och gjorde de inte det så fick vi förlita oss på den forskning som bedrivs av läkemedelsbolagen och den känns ju färgad av bolagets önskan om att få sälja sina produkter.

De senaste 10 åren har vårdplatserna på svenska sjukhus minskat kraftigt. I Gävleborg fanns det sjukhus på fem orter, nu på bara två. Varav det ena hela tiden är föremål för hot om nedläggning. Samma situation gäller för hela vårt land. Är det inte underbart att vår befolkning är så mycket friskare nu så att dessa vårdplatser inte behövs? Nä visst ja, så är det ju inte. Vi blir sjukare och sjukare. Skillnaden är att fler och fler inte får hjälp i tid. Hjärt och kärlsjukdom skördar flest dödsfall i Sverige varje år. Ungefär 30 % av den svenska befolkningen kommer att drabbas av en demenssjukdom. I våra barns generation kommer ca 50% drabbas av cancer om inget drastiskt händer. Hur tycker ni att det känns? Psykiatrin får mängder med skit för att de inte hinner vårda en får de anslag så det räcker? Får sjukvården anslag så att de kan utföra sitt uppdrag? Vård kostar asa-mycket pengar.

Och det måste det få göra. Och med tanke på hur få vårdplatser som numer finns kvar så är det så att de som faktiskt blir inlagda (många får vända om redan på akuten) är riktigt riktigt sjuka. Och då är det heller inte konstigt att människoliv offras när det inte finns pengar eller praktisk möjlighet att vårda.Vården i Sverige behöver mer pengar. Det måste öppnas fler platser. Sverige måste få behålla sin personal, sjuksköterskor ska inte behöva åka till Norge för att få en dräglig arbetsmiljö och forskare ska kunna bedriva sin forskning här. Det är inte så idag.

Under tiden som jag och maken bloggat så har TVÅ politiker hört av sig. Två. Kan säga att den ena inte är nöjd men den andra är. Sjukvården är politikernas ansvar.  Jag skulle jättegärna vilja veta vad DU som är politiker gör KONKRET för att förändra sjukvåden. Alltså inget politikerdravel-skitsnack utan verkligen konkret.Vilka motioner har DU skrivit. På vilket sätt Du ligger på för en förändring.  

Nån måste ju för i helvete ta befälet och säga att nu är jag hövding, nu ska vi få ordning på dessa skepp som håller på att kapsejsa,  Min man är döende,.

Han är 45 och vi har fyra barn. Bredvid oss går så så många familjer samma öde till mötes och ni politiker, vad gör ni? Ni står och tittar på. Eller tittar ni? Ni kanske till och med blundar.  Vården är allas erat ansvar. Ni har fått förtroende från OSS, era väljare. Att ni ska föra VÅR talan. att ni ska jobba så att VI, Sveriges befolkning ska få det bra oavsett var i Sverige vi bor. Det är upp till bevis nu.  Vi har fått nog. Varje människa vars liv inte går att rädda är en skam, jag hoppas ni skäms varje gång. Varje gång en sen diagnos kommer som kommer att släcka någons liv så hoppas jag ni skäms ögonen ur er, oavsett vilket parti ni tillhör.  Sluta snacka skit och börja agera. NU.

Nu ska jag upp till maken. Ingen har ringt med dolt nummer i natt. Jag hoppas det blir en bra dag. Att det blir en bättre dag idag än i går. Att han är lite piggare. Lite gladare. Och ännu ett steg närmare att få komma hem. Han är min älskade, mitt livs stora kärlek. Den man som jag inte kan leva utan. Jag älskar honom och ingen kommer att kämpa för honom som jag gör. Han förtjänar det bästa. Han ska ha det bästa. Och jag hoppas att det blir en bra dag, att det är i dag det vänder till det bättre och att vi får ha många dagar och veckor och månader kvar. För allt annat är otänkbart.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här