Nu är det gjort. Begravningen är över. Det kom mycket människor och det kändes bra. Man vet ju inte hur det ska bli när man sitter å planerar. Man vill att det ska bli bra, och fint på alla sätt och lite pampigt för att hedra den vackraste människan. Regnet började falla å sakta när vi promenerade mot kyrkan. Utanför hade det redan börjat sluta upp folk, Hans vänner och kollegor. Och landslaget..Jag hade hållit ihop under dagen men när jag såg alla, Dennis och Fabian och Robban och... Det brast. Tårarna bara strömmade ner för kinderna.. Utanför kyrkan stod så många människor som betytt så mycket för min man och för mig.. Jag försökte hinna krama om alla...

Men sen var det dags att gå in. Vi har inte varit i samma rum sen den dagen han lämnade jorden.. Inte kroppsligt i alla fall. Det kändes konstigt att gå upp för gången i kyrkan. Där fanns kistan täckt av Sveriges flagga. Blommorna runt var så vackra. Och mitt framför kistan så stod det fina hjärtat av röda rosor som jag och barnen ordnat. Och den stora fina bilden.. Begravningen blev vacker och ljus. Den blev precis så fin som jag ville och tusen gånger bättre. Det var otroligt tungt och otroligt vackert samtidigt. Jag kan inte säga att det känns bra att ta farväl. Men om jag ändå måste göra det så var nog det här så fint som jag kunde önska. Artistena sjöng så himla fint.. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle bli så vackert som det faktiskt blev.. Nu blir det urnnedsättning till midsommar. Jag hoppas att den stunden blir lika vacker.

Så här vill jag minnas min man. Här var han pigg å glad. Och frisk. Han hade ett armband som dottern gjort i blått och gult som skulle bringa lycka i nån tävling.. Ni från landslaget kanske kan vara på vad det var för mästerskap 2009?  Här fanns bara hopp, framtid och möjligheter,. här vara allt positivt och det fanns inga hinder. Vi var kära och galna. Jag hoppas att mer å mer av dessa minnen kommer, och mindre och mindre det som blev livet sista tiden. Jag vill inte glömma han, inte glömma att vi tog hand om varann trots att han var så sjuk. Men när jag blundar vill jag se min Ernst, friska, glada och busiga Ernst. Han som jag blev så hejdlöst förälskad i..

Det är väl ett steg närmare verkligheten nu.. Han finns inte.. Det gör jag...Jag fajtas med alla rädslor som uppkommer.. Jag har lärt känna så många människor genom min man.. Människor som jag verkligen tycker om: Det är många saker som ligger framför mig. Att hitta ett nytt sätt att vara en familj med en ängla-familjemedlem. Att hitta tillbaka till jobbet. Och att vårda mina vänskapsrelationer. För det är så. Att utan mina vänner både gamla och nya, så hade den senaste tiden varit så så svår. Idag när jag gick upp för kyrkbacken och jag såg alla som samlats där utanför kyrkporten så blev jag så glad och rörd att det blev för mycket. Jag bröt ihop innan  jag ens kommit fram och fått chans att krama om alla.  Jag var så glad att ni var där och delade den här stunden med mig.. Tack..Och jag hoppas att ni alla finns kvar för mig  nu efteråt också.. Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra medmänniska och omtänksam vän.

Det var ett avsked idag, inte ett hej då.  Det var ett sov gott , vi ses snart. Det var A celebration for life. Vi hyllade dig älskling, ditt liv för du har varit och är fortfarande viktig för oss.  Det var vackert och svårt. Grabbarna var så ledsna och grät så deras små kroppar skakade. De är ledsna nu. Men jag ska ta hand om dem och se till att allt blir bra.   Jag längtar efter dig älskling så så mycket.. Vi ses snart..