Alla inlägg den 6 mars 2015

Av Stig Olsson - 6 mars 2015 17:55

I stället för att fortsätta tvinga statsministern att söka stöd i riksdagen väljer den borgerliga oppositionen helt enkelt att kapitulera. Det är inget annat än ynkligt och ett svek, skriver Christoffer Orméus, ordförande i borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala.

 
Statsminister Stefan Löfven och Moderaternas Anna Kinberg Batra vid lördagens pressträff i Riksdagen i Stockholm gällande extravalet.

Statsminister Stefan Löfven och Moderaternas Anna Kinberg Batra vid lördagens pressträff i Riksdagen i Stockholm gällande extravalet.

 

FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT

Christopper Orméus

Långt före riksdagsvalet i höstas pressades Stefan Löfven (S) i synnerhet av den borgerliga oppositionen om vilket regeringsalternativ han skulle gå till val på. De få svar som över huvud taget presenterades var milt uttryckt undflyende och en historiskt svag rödgrön minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet var därmed ett faktum.


På grund av denna situation lyckades alliansbudgeten vinna voteringen i riksdagen och regeringen blev således tvungen att administrera densamma, något Stefan Löfven lovat att inte göra – ett av många brutna löften. Att han nu väjer att inte utlysa ett extra val är ännu ett brutet löfte att lägga till högen.

 

Men det är uppenbarligen inte endast Socialdemokraterna som har svårt att hålla sina löften. Genom den så kallade ”Decemberöverenskommelsen” som arbetats fram under julhelgen och presenterades i lördags har den borgerliga oppositionen slutat att vara just opposition i Sveriges riksdag. Istället enas de om att agera krockkudde åt Stefan Löfven och hålla hans regering under armarna.


Detta är en fara för den politiska debatten, men också ett svek mot de många ideellt hårt kämpande valarbetarna och i synnerhet de miljoner väljare som lade sina röster på något av de borgerliga partierna. En grupp varav många garanterat känner sig bedragna nu, endast några månader efter riksdagsvalet. Och det med rätta.

 

I stället för att fortsätta tvinga statsministern att söka stöd i riksdagen väljer man helt enkelt att kapitulera. Det är inget annat än ynkligt. Att Alliansen under de kommande åren lovat att stödja rödgröna budgetalternativ (influerade av ett nu stärkt Vänsterparti) oberoende av dess politiska innehåll är inget annat än ett politiskt svek som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. Överenskommelsen tvingar också de fritt valda riksdagsledamöterna att stödja de politiska motståndarnas politik, snarare än att bedriva den politik som väljarna har gett dem förtroende för.


Genom detta aningslösa utspel har också Alliansen visat att den uppenbarligen inte längre har som vision att själv bilda en statsbärande regering utan stöd från sina traditionella politiska motståndare.

 

Sverigedemokraternas fortsatta framgångar i opinionsmätningarna är uppenbarligen ett av huvudskälen till att Stefan Löfven kovände och inte utlyste ett extra val och att Decemberöverenskommelsen i stället slöts. Risken fanns att något av de borgerliga partierna skulle åka ur riksdagen och Sverigedemokraterna stärka sina positioner ytterligare.


Detta är dock ett ytterst kortsiktigt perspektiv. Genom att hoppa i säng med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har de etablerade politiska partierna cementerat den bild som Sverigedemokraterna länge har försökt upprätthålla: Att Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet.


Om de övriga partierna hade bedrivit en seriös migrations- och integrationspolitik och lyssnat på många väljares befogade oro hade inte Sverigedemokraterna blivit så pass framgångsrika som de är i dag. I dag har de närmast monopol på frågan och att återskapa ett förlorat förtroende är svårt.

 

Den möjlighet till borgerlig förnyelse många såg under en tid som opposition är nu grusad. I stället görs ytterligare närmanden till de socialistiska och identitetspolitiska vänsterpartierna. Alliansen hade kunnat tagit nya tag och kommit tillbaka vid ett extra val, men med denna överenskommelse lär det bli tvärtom. I stället för att bedriva en borgerlig oppositionspolitik värd namnet har Alliansen helt sonika valt att bli nyttiga idioter.


De värderingar som borgerligheten tidigare har identifierat sig med och stått upp för är numera som bortblåsta. Kvar står ett gäng vindflöjlar som uppenbarligen är mer intresserade av att garantera sin egen lön än att strida för en politik de faktiskt tror på. Det går tyvärr inte att benämna som något annat än högförräderi.

 

CHRISTOFFER ORMÉUS

 

ordförande, och övriga styrelsen i föreningen Heimdal

Fotnot: Föreningen Heimdal grundades år 1891 i Uppsala och är Sveriges äldsta och största borgerliga studentförening. Föreningen är öppen för alla borgerliga studenter, såväl liberaler som konservativa och de som sympatiserar med de borgerliga partierna. I nuläget har föreningen cirka 250 medlemmar. Bland föreningens tidigare ordförande kan nämnas Per Selstam, Anders Borg, Hans Wallmark, Per Dahl samt Leif Vindevåg.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-ar-borgerligt-hogforraderi_4217681.svd

ANNONS
Av Stig Olsson - 6 mars 2015 12:08

Hur länge ska detta vansinne tillåtas fortsätta? VARFÖR säger ingen ifrån? Hur många måste dö innan vi svenskar reagerar? Kommer vi någonsin att reagera? DETTA ÄR FÖR DJÄVLIGT!



Åke tvingas betala mat – han kan dö av


 


Han törs inte äta maten på grund av allergier.

Men trots det har Åke Sjölin, 71, tvingats betala över 60 000 kronor för kost på äldreboendet.

– Jag är förtvivlad, det känns som de stjäl mina pengar, säger han.


Det ligger falukorv, fiskbullar och blåbärssoppa i matkassen - mat som är snäll mot magen och inte orsakar akuta sjukhusbesök för Åke Sjölin i Sundbyberg.


Han har precis fått hjälp av sin svägerska Helena Hoffström att handla i den närliggande matbutiken. Nu håller de på och ställer in varorna i det lilla kylskåpet han har i sin lägenhet på äldreboendet Lötsjögården.

Men det är precis han har råd med maten.

Tvingas betala

Anledningen är att Åke Sjölin tvingas betala 3300 kronor i månaden till Sundbybergs kommun för kost han inte äter.


Avgiften är obligatorisk för alla som bor på äldreboende i Sundbyberg - oavsett om de vill ha maten eller inte.


Eftersom Åke bott på Lötsjögården sedan våren 2013 har det hittills blivit 62800 kronor som han inte fått något alls för.

– Jag vågar inte äta något av det de serverar eftersom jag är allergisk. Min mage är för klen för att klara av vissa saker och om jag till exempel får i mig lök måste jag åka till sjukhus och bli magpumpad, säger Åke Sjölin.

"De riktlinjer vi har"

Han har förgäves försökt förklara för Sundbybergs kommun att han föredrar att handla och laga sin egen mat - men det hjälper inte.

– Problemet är att det är så många som säger att de inte vill ha mat och sen äter de ändå. Då måste de som har hand om boendet räkna ut exakt vad det är man äter och vad man inte äter och så vidare, säger Carina Bergstedt, chef för biståndsenheten i Sundbyberg.


Hon menar att dietister kan hjälpa till med att ta fram en kost som fungerar trots allergier eller enligt andra önskemål. Men det är inte möjligt att helt avsäga sig maten och i stället laga den själv.

– Det är så här att de riktlinjer vi har är - man ska betala när man befinner sig på boendet. Och vad jag vet så är många nöjda med maten, säger Carina Bergstedt.


För Åke Sjölins del innebär det ett stort hål i kassan.

– Det är förjävligt, de skinnar pensionärer, säger han.


http://www.expressen.se/nyheter/ake-tvingas-betala-mat--han-inte-ater

ANNONS
Av Stig Olsson - 6 mars 2015 10:41

Något som dessvärre har passerat obemärkt de senaste dagarna är en av Boverkets senaste rapporter. Den berör nyanländas boendesituation. Rapporten är ren och skär skräckläsning från början till slut trots att den är försiktigt formulerad om läsaren förmår gå bortom Boverkets nulägesbeskrivning och börja försöka sig på politisk konsekvensanalys. Jag upplever det som om rapportförfattarna efter en tids datainsamling insåg att de stod i ett minfält och på något sätt var tvungna att mjuka upp verkligheten för att undvika att den politiska nivån skulle stoppa fingrarna i öronen och sluta lyssna. Uppdraget är ändå rätt snävt:

 

Boverket har fått i uppdrag av regeringen att senast 1 mars 2015 lämna förslag på åtgärder som kan hjälpa de ca 9 300 asylsökande som beviljats uppehållstillstånd och som i väntan på en kommunplacering sitter fast i Migrationsverkets anläggningsboenden, att få tag i bostad i en kommun. Bristen på anvisningsbara platser i landets kommuner beror till stor del på att allt fler personer beviljas uppehållstillstånd, samtidigt som kommunerna inte förmår erbjuda så många bostäder som behövs för att möta behoven. För att bosätta de 9 300 personer som just nu bor i Migrationsverkets anläggningsboende behövs det ca 6 500 bostäder.

 

Problembeskrivningen är nog för att en normalbegåvad tjänsteman eller politisk sakkunnig bord börja fundera:

Skärmavbild 2015-03-05 kl. 17.11.02

 

Bostadsbehovet för flyktingar är, kan vi konstatera, på historiskt höga nivåer. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer antalet beviljade uppehållstillstånd till asylsökande att uppgå till drygt 80 000 om året mellan 2015 och 2018. Det kan jämföras med åren 2008–2014, då knappt 27 000 asylsökande om året beviljades uppehållstillstånd.

 

Sedan börjar den riktiga mardrömmen. Bostadverket pekar på ”modulbostäder” som kortsiktig lösning för att kunna producera bostäder i nödvändig takt, inte som permanent alternativ. Vad Bostadsverket även missar är att det inte är i produktionen av dessa modulbostäder som den trånga sektorn som är avgörande. Det är de kommunala planprocesserna. Att bygga en större väg har en process om runt nio år – från beslut tills första bil åker på den. Och då beräknade Transportstyrelsen att tiden för överklagande bara försenar vägbygget sex månader. Ett orimligt antagande i redan tätbebyggda tillväxtregioner. Vi har inte heller tagit in de andra infrastrukturbehov ett nytt bostadsområde kräver. Vatten, avlopp samt elförsörjning skall till samtidigt som inte något av detta är gratis. Skall dessa snabbt ihoprafsade ”Shanty towns”, ellr kåkstäder byggda med enkla metoder och billiga råvaror, ha någon relevans för migration genom arbete behöver de anläggas i anslutning till tillväxtregioner som Stockholm och Göteborg. Vi måste därför beräkna produktionskostnaden utifrån det perspektivet. Vad en modulbyggnad kommer kosta per kvadratmeter bostadsyta är oklart men en mer hållbar bostad kostar i Stockholmsområdet runt 40 000 kronor per kvadratmeter att producera i ett flerfamiljshus.

 

Om vi gör ett antagande, att dessa kåkstäder kommer byggas trots historiska och internationella erfarenheter om tilltagande social oro och kriminalitet till halva kostnaden, så kommer prislappen för 2015 knäcka alla tidigare kända kalkyler med råge. Vi antar även att en nyanländ migrant bara behöver halva den yta att bo på som den kommun som annars har den minsta ytan per person att leva på. Stockholmaren har 34 kvadratmeter per person och vi säger därmed att migranten, oavsett slag, skall klara sig med 17.

 

17 kvadratmeter modullogi blir, multiplicerat med 20 000 kronor, 340 000 kronor per person. Vi multiplicerar detta till Migrationsverkets dagsaktuella, men avrundade siffror, till 10 000 personer. Vi hamnar därmed på en siffra på 3 400 000 000  svenska kronor, 3,4 MDR SEK. Men då är inte kostnaden för vatten, avlopp och el inräknat. I storstadregioner, som vi bör utgå ifrån som de mest lämpade och dynamiska, ligger den kostnaden på grovt räknat 4 000 per kvadratmeter bostadsyta. Vi är då uppe i runt 4 MDR SEK. För kåkstäder med en mycket begränsad livslängd och inte med en standard som kommer medge längre boendetider. Och än så länge har vi inte byggt vare sig vägar, skolor eller några vårdcentraler. Detta är bara siffran för 2015. Under åren 2016-18 kommer volymerna tredubblas om vi räknar lågt. Vi landar då, exklusive vägar, skolor och vårdcentraler på 12 MDR SEK per år utöver Migrationsverkets behov. Utöver vad Arbetsförmedlingen, som redan idag har konstaterat att de inte har tillräckligt resurser för arbetsmarknadsetableringen som dessutom har misslyckats och utöver de kostnader som efter två års kommunplacering vältras över på mottagande kommun.

 

Och nu pratar vi än så länge bara om migranternas behov. Boverket konstaterar att det finns en risk att svaga grupper nu kommer ställas mot varandra och under ytan har de redan, sannolikt, kunnat identifiera de reaktioner som unga, till och med medelålders, med svaga inkomster kommer visa om de känner sig omsprungna på bostadsmarknaden. Samt om vad som händer i områden där alla dessa missnöjda inrikesfödda ser hur nyproducerade kåkstäder, avsedda för andra, växer upp. Och vi kan fundera ett varv på vilken reaktionen kommer bli från de närboende när staten kommer vara tvungna att överrida det lokala självstyret för att korta produktionstiderna.

 

Detta, mina damer och herrar, är en social bomb som Boverket nu lade i regeringens knä. Något de flesta anat länge men som varit omöjligt att lyfta utan att bli kallad rasist. Nu betalar vi priset för detta och det är onekligen något tragiskt över det. Vi är på väg in i ett nytt Fattig-Sverige. Där högern blir tillfredsställda av tydliga klassmarkörer i form av bostäderna. Där vänstern får en ny grupp att tycka synd om och i smyg se ner på när munnen pladdrar ett annat språk. Och där libertarianerna till slut lyckats riva ner några stenar till i det svenska folkhemsbygget. Det vi trodde skulle leva för evigt.


En social bomb. Och den kommer brisera, om inget händer inom ett par månader, i god tid innan valdagen 2018.


Johan Westerholm

OM JOHAN WESTERHOLM

Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Av Stig Olsson - 6 mars 2015 09:50

Man kan läsa i böcker av dem som var med på den tiden att man kunde ana att 2:a Världskriget var på väg, och vissa menade att de burit denna känsla ända sedan vapenvilan i det första världskrigets slutskede.


Nu sitter jag själv här och anar oråd. Visst, vi lever på 2000-talet och humanismen påstås ha gjort stora landvinningar inom den västerländska civilisationen. Ja, även i Asien också. I Kina åker folk bil, och i Indien har människor börjat bli upprörda när kvinnor gruppvåldtas och dödas av sina gärningsmän. Det går åt rätt håll där.


Dock inte här i Europa. Eller inte ens i västvärlden rent generellt heller.


Jag vet, det var kanske inte alls bättre förr, men jag var okunnigare. Fast numera måste man vara väldigt okunnig för att kunna förbli salig och naivt förvänta att allt ordnar sig. Frågan är numera vad som kommer att hända, och när?


Med denna ödesmättade utsikt så har i alla fall jag börjat grubbla på hur nästa storkrig kommer påverka mig själv och mina nära och kära. Jag har slutat tänka i banorna att ”det drabbar bara andra och inte mig” sedan det osannolika hände i samband med nedskjutningen av MH017 samtidigt som jag studerat eskaleringen av Ukrainakrisen sedan hösten . Jag har nära och kära som rör sig över denna planet, och våldet kan slå till varsomhelst. Eftersom våldet uppstår med politisk avsikt så kan varken statistik, förnuft eller hoppet skydda oss längre.


Jag är absolut inte politiskt överbegåvad, men jag är tillräckligt upplyst om att världens öde styrs av en (delvis ljusskygg) elit som kan påverka krig och fred. Det är förvisso ett komplext mönster, och det finns inte en enda person som man kan peka ut som ensam ledare i denna liga. Däremot finns det intressesfärer som samverkar. Den som vill kan forska fram namnen som ingår i denna elit; de finns där även om dessa personer skyddas av de medier som de själva styr i bakgrunden. Eftersom deras existens inte är hemlig kan flera andra göra samma analys som jag.


Detta fick mig att fundera på hur eliten kommer hantera krisen när den eskalerat till våld. I morse vaknade jag upp och försökte föreställa mig hur dagen ser ut för George Soros, Zbigniew Brzezinski, Jacob Rothchild och deras likar då kriget bryter ut och våra samhällen kommer slås omkull. Går de ner i sitt skyddsrum fyra våningar under jorden? Eller sitter de på balkongen och njuter av de svampformade rökmolnen som ploppar upp vid horisonten?


Nej, jag skämtar inte. Detta är faktiskt en realistisk fråga. De tänker överleva.

Som ett omen fann jag i The Telegraph en artikel där nämnde Jacob Rothchild uppmanar finansfolk runt om i världen att värdesäkra sina tillgångar nu när planeten befinner sig i en så pass kaosartad och kritisk situation som man aldrig upplevt sedan 2:a Världskriget. Han borde ju veta eftersom hans familj var med och stödde de krigande sidorna på den tiden…


Lord Jacob pratar inte om svampmolnsröken, men han nämner kaoset och extremismen i Mellersta östern, det aggressiva och expanderande Ryssland, samt ett svagt EU som har massarbetslöshet, svag ekonomi och knappast några förutsättningar att klara sig ur sin belägenhet. Lite cyniskt kan man konstatera att lord Jacob själv är en del av problemet, men The Telegraph reflekterar inte så mycket över den saken eftersom budskapet är att en sån som lord Jacob kan rädda rikt folks pengar. Med principen om att den enes död är den andres bröd, så slår den fjärde baronen Rothchild ett slag för sin investmentfond som han rekommenderar andra att anförtro sig till.


Efter denna artikel fann jag även en annan äldre text som besvarade mina funderingar kring vad folk med resurser gör när de skymtar ett storkrig. I The Guardian finner vi svaret:

With growing inequality and the civil unrest from Ferguson and the Occupy protests fresh in people’s mind, the world’s super rich are already preparing for the consequences. At a packed session in Davos, former hedge fund director Robert Johnson revealed that worried hedge fund managers were already planning their escapes. “I know hedge fund managers all over the world who are buying airstrips and farms in places like New Zealand because they think they need a getaway,” he said.

Intressant. Nu tror jag att hedgefondsdirektörer skall klara av att hantera Occupy-rörelser eftersom dessa oftast är infiltrerade av folk som ovan nämnde George Soros eller Zbig Brzezinski (nej, jag skämtar inte; Soros skickar pengar även till svenska grupper som skall fungera som vilande celler tills man behöver regissera ett eller flera upplopp här i kamp mot kapitalism och för ökat politiskt styre).


Men låt oss leka med tanken att den f.d Soros-rådgivaren Robert Johnson har rätt. Hur ser då scenariot ut för att jetplansägande finansdirektörer skall sätta sig i sin Learjet och fara till någon lugn plats som skulle kunna liknas vid en Hobbitby där ingen skulle kunna tänka sig att göra någonting värre än att kasta sten i ån?


För det första bör vi här förmoda att vi inte har ett vanligt politiskt arrangerat upplopp att vänta oss. Det handlar inte om att 500 ungdomar med för mycket tid och för lite hygien kommer campa på torget och skrika efter mer statliga pengar för välfärden. Det handlar inte heller om 500 skogstokiga negerynglingar som tycker att polisen gjort fel när de skjutit en rasifierad butiksrånare. Nej, vi talar här om något värre än en mobb som inte kan hanteras med all f.d militärutrustning som målats vit och anförtrots de lokala polismyndigheternas händer. Vi talar i termer om inbördeskrig.


Här faller vi in på Barack Obamas förbudspolitik. Under förespegling att få bort skolskjutningar vill han och hans regering förbjuda det amerikanska folket från att bära vapen. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att förstå vad han är ute efter på riktigt när han tar vapen från medborgarna samtidigt som han militäriserar polisväsendet.


Men varför skulle nu medborgarna resa sig upp mot sina makthavare?


En tanke kan vara att de fått nog av bedrägeriet. Mina ögon har ett amerikanskt perspektiv, och här ser jag landets enorma statsskuld, politikernas kränkningar av landets grundlag, den av storbankerna ägda centralbanken och penningpolitiken som urholkar värdet på vanligt folks besparingar, ökat skattetryck i kombination med högre arbetslöshet och rent generellt sämre levnadsstandard. Eller varför inte lite krigströtthet. Det går säkert att göra en lång lista med rimliga skäl för folk att göra revolution även i en demokrati. 


För europeisk del har jag lite svårare att föreställa mig varför man skulle skrämma hedgefondernas ägare ända bort till Nya Zeeland. Låt mig först av allt uttala en misstanke om att de vi talar om här i ”den finansiella eliten” som kan tänkas fly med sitt jetplan till lammstekarnas kungarike måhända lirar i divisionerna under Jacob Rotschildt. Det skulle inte vara otänkbart att den dag vi ser äkta inbördeskrig – revolutioner – så har vi någon i den rotschildtska eller rockefellerska divsionen som låter revolutionärerna jobba för sina intressen. D.v.s avsätta regeringar, förstöra konkurrenter och konfiskera företag som sedan hamnar i de största hajarnas bett. ”Småhandlarna” – vilka åtminstone levt så gott att deras bolag kunnat leasa jetplan – kommer att skatta sig lyckliga över att de kom undan med livet i behåll och har några hundra kilo guld i sina valv under de nybyggda herrgårdarna i Nya Zeeland och börja om på ny kula.


Eftersom detta är en verklighet som inte liknar en Disneysaga så kommer inte detta blogginlägg berätta ett lyckligt slut. Jag har inget jetplan att fly med. I bästa fall kommer varken revolution eller krig drabba Sverige. Men eftersom våra politiker tagit på sig uppgiften att ansvara för alla olyckliga människor över hela jorden så kommer vi att påverkas. Och då man varken i Sverige, EU eller i USA arbetar för att få fred runt om i världen så kommer vi att få vår beskärda del av eländet. Ja, såvida inte du har en herrgård på Nya Zeeland att fly till…


https://peterharold.wordpress.com/2015/03/05/eliten-forbereder-sig-pa-bade-krig-och-revolution/

Av Stig Olsson - 6 mars 2015 05:27

Ovanstående rubrik skulle nog få vem som helst att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Detta kan ju bara inte vara sant?


Alla samhällen vet att förvisning är det strängaste och effektivaste straff en människa kan utsättas för, bortsett från ren eliminering. Det kan handla om alltifrån att det lilla barnet förvisas till ett eget rum i ett par minuter till ett fängelsestraff på livstid. Få saker kan få en människa att må så dåligt som uteslutning och känslan av att inte få höra till.

 

Faktum är att det i denna stund finns tusentals oskyldigt dömda till förvisning i vårt land.

 

Personer som dessutom i sitt utsatta läge inte kan göra något åt sin situation utan är helt i händerna på olika myndigheter och andras godtycke.

Brottet består i att de behöver hjälp för att kunna delta i vardagen och göra det de allra flesta människor på jorden ser som en så stor självklarhet, att de inte ens ägnar det en tanke.

Kanske är det just detta som är problemet? Svårigheterna att föreställa sig att något som är en självklarhet för de flesta, kan utgöra ett oöverstigligt problem för någon annan? 

 

Jag talar om alla de som förlorar eller får sin personliga assistans nerdragen till ett minimum på grund av allt hårdare och orimligare bedömningar kring vad som kan bedömas vara ett mänskligt grundläggande behov.

Var går gränsen frågar jag mig?


Historiskt sett har personer med funktionsnedsättningar alltid varit beroende av sin omgivning och samhället. Att personer med funktionsnedsättningar i regel har en mycket sämre livskvalitet än andra har i alla tider varit ett accepterat faktum.

Först så sent som i slutet av 1980-talet började man inom politiken att på allvar tala om att begrepp som delaktighet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet skulle omfatta även personer med funktionsnedsättningar och en borgerlig regering med Bengt Westerberg i spetsen lade fram förslaget om LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade.

 

Lagen innebar en revolution i människors liv – som nu äntligen fick möjlighet att delta i samhällslivet, bilda familj, arbeta, studera och leva som andra.

Valfrihet och integritet var honnörsord i den dåvarande handikappspolitiken.

Dock dröjde det inte mer än ett år, innan de första nedskärningarna i reformen inleddes och trots att honnörsorden fortfarande är ledord, så ser verkligheten helt annorlunda ut.

 

Man skulle kunna säga att först gav man människor armar och ben och uppmuntrade dem att delta i samhällslivet för att nu plötsligt börja hugga av dem igen!

Det handlar om nedskärningar, misstänkliggörande och i många fall om ren förvisning.

Att bli fråntagen ett värdigt liv bit för bit är en verklighet som gestaltar sig för många i denna stund.


Varför frågar man sig? Svaret stavas fördomar, okunnighet, bortprioritering och självklart PENGAR.


Frågan är om det överhuvudtaget går att mäta mänskliga rättigheter i dessa termer? För hur kan så självklara saker som att förflytta sig, sköta sin hygien, få kläder på kroppen, äta och kommunicera stavas på något annat sätt än just en Mänsklig Rättighet?


Myndigheter och domstolar gör allt hårdare bedömningar kring vad som kan räknas som människors grundläggande behov – att få på sig andra kläder än kalsonger och pyjamas är till exempel inte ett grundläggande behov.

Att få hjälp med att laga sin mat och hantera den på tallriken räknas inte heller om du själv på något vis klarar att föra maten till munnen.

Inte ens den som döms till lagens strängaste fängelsestraff behandlas på detta vis.

Människan har tre grundläggande rädslor och dessa handlar om att bli avvisad, att förlora något, eller att bli avslöjad.


De första två är vardag för Sveriges assistansberättigade, personer som dagligen måste acceptera att de inte kan få den hjälp de behöver och faktiskt enligt lagen har rätt till. Detta handlar inte om något annat en ren förvisning, dvs lagens strängaste straff!


I ett modernt samhälle behövs alla, därför behöver också alla ha samma rättigheter att leva, verka och bo i det. Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering av funktionsnedsatta människors liv och rättigheter! Vi ska inte stillatigande finna oss i att tvingas in i mallar på hur ett ”lagom liv för en funktionsnedsatt” ska se ut! Vi ska ta kampen att ha samma rätt som alla andra att få leva det liv vi vill och önskar!

Vår väg är inte bara mjukt gräs, den är en bergsstig med massor av vassa stenar. Men den går uppåt, framåt, mot solen.

(Ruth Westheimer)

 

Denna text kommer från NHR,s förbundsordförande


http://fulldelaktighet.nu/?p=2449

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18
19
20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se