Alla inlägg den 12 april 2015

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mitt liv ligger i händerna på handläggarna på min stadsdelsförvaltning. Att nya beslut tas minst en gång per år, så att jag inte kan leva med någon framförhållning, men att jag inte heller vågar flytta, av rädsla för att få ett ännu värre beslut. Jag pratade helt enkelt om mitt nya liv, där jag sedan ett och ett halvt år har assistans med kommunen som huvudman istället för försäkringskassan. Ett liv som i praktiken dikteras av idén om det kommunala självstyret.


Jag försöker alltid ställa upp när journalister vill prata med mig om detta, även om jag ofta känner mig som en urvriden disktrasa efteråt. Att prata om hur hela ens liv bestäms av tiden som en tillbringar i badrummet blir ju lite privat, hur man än bär sig åt. Men det är viktigt att prata om detta för att flytta diskussionen från kostnader, fusk och skumma företag, till vad det egentligen handlar om; självbestämmande, jämlikhet och frihet.

Hela kostnadsdiskussionen är egentligen en chimär, trots att många verkar oroa sig. Expressens ledarsida har till exempel bara den senaste veckan i två olika krönikor oroat sig för kostnaden för personlig assistans. Denna oro är en del av en kampanjjournalistik som Expressens ledarredaktion har bedrivit i flera år. Metoden är att måla upp ett scenario om att vi snart befinner oss i en situation som liknar Greklands. Vilket naturligtvis bara är trams. Hade det varit sant, så hade ju Expressens ledarsida enkelt kunnat driva igång en kampanj för att snabbt höja skatterna igen.


Det kommer inte att ske. När det gäller assistansen så behöver det heller inte vara nödvändigt.


Vi har en arbetslöshet på mellan 7 och 8 procent idag. Arbetslösheten finns framförallt hos personer med lite utbildning, personer som är nya på arbetsmarknaden och personer som av olika skäl blir diskriminerade i tider när det är hög konkurrens om jobben. Men denna arbetslöshet är bara början. I en mycket uppmärksammad rapport från Stiftelsen för strategisk forskning, som kom förra året, slås det fast att om tjugo år har vartannat jobb försvunnit, på grund av den tilltagande robotiseringen och automatiseringen av vårt samhälle. Det handlar om över två miljoner jobb. Tanken svindlar.


Den personliga assistansen är idag ett självgående system. Över 80 % av den förhållandevis låga schablonersättningen går till löner, vilket ger ett betydligt bättre utslag när det gäller sysselsättningen än både ROT, RUT, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt krogmoms. Vi assistansanvändare anställer runt 90 000 personliga assistenter idag, vilket gör att vi tillsammans är en av landets största arbetsgivare. Vi anställer dessutom väldigt många av just de personer som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. Om vi därtill tar in det faktumet att många som arbetar som personliga assistenter inte kan ersättas av robotar, på grund av att många behöver och vill ha den mänskliga interaktionen, så ser vi att den personliga assistansen kommer att vara essentiell för framtidens arbetsmarknad. En av få räddningsplankor för ett politiskt system som är uppbyggt kring idén om arbetet som samhällets fundament. I detta politiska landskap går vi från att tillhöra en resurssvag grupp till att bli en reell maktfaktor. Det innebär i sin tur att vi också måste ta ett ökat ansvar för hela samhällsutvecklingen.


Men vad är det då som ligger bakom detta ständiga tjat om kostnader? Som jag ser det handlar det om en kamp mellan olika politiska idéer och ideologier. Det handlar om vilka idéer som styr vilket samhälle vi vill leva i. När det gäller den personliga assistansen så finns det ett antal politiska idéer som snurrar runt samtidigt och tillsammans utgör vårt motstånd.


Först så kan vi konstatera att det fortfarande finns stora tankerester kvar från inlåsningarnas och osynliggörandets århundrade, det som härskade från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Ideologin där vi ska låsas in eller tas bort. Drömmen om den perfekta människan (synliggjord i vår tids selektiva aborter) lever alltjämt, liksom tanken om den goda institutionen som vi drömmer mardrömmar om, men som är en verklig mardröm för många av våra bröder och systrar runt om i världen. Tankeresterna återkommer också i vår tids exotifierande behovsbedömningar där våra toalettbesök studeras som om vi vore några slags djur.


På sjuttiotalet kom kompensationspolitiken efter det hänsynslösa århundradet igång på allvar. Man skulle kunna kalla det för det-dåliga-samvetets-politik. Idén om den goda staten som tar hand om sina svagaste. In trädde en ny slags expert. Inte en expert som studerade oss i vit rock, utan en expert som skulle fungera som en resurs till oss. Men det var fortfarande en expert som visste bäst hur vi skulle leva våra liv. Det byggdes resursbostäder under namn som boendeservice, där vi kunde bo, men vi kunde fortfarande inte bo var vi ville. Vi skulle få god omvårdnad och trygghet, men vi var inte fullvärdiga medborgare. Tron på expertsamhället och idéerna om den goda omsorgen är i allra högsta grad levande än idag, numera seglar de ofta under kvalitetsbegreppets flagg.


Mot slutet av åttiotalet blev idén om det kommunala självstyret Sveriges överideologi. Avståndet mellan stat och individ skulle kompenseras genom att lokalsamhällets makt stärktes. Långsamt förvandlades Sverige till ett slags Sveriges Förenta Stater, där våra livschanser avgörs av vilken kommun vi lever i. Politikernas prioriteringar och den kommunala budgeten avgör idag hur skolan är och vilken service du får. Eftersom vi som använder personlig assistans är kommuninvånare som alla andra, så har det alltid funnits starka krafter som har velat kommunalisera hela reformen och ställa oss alla under det godtyckliga kommunala självstyret. Idag är vi ca 4000 personer som har personlig assistans via kommunen. En siffra som hela tiden ökar, men vi är fortfarande – tack och lov – en minoritet


Slutligen har även Reinfeldts idé om den goda medborgaren börjat slå rot. En tanke som han beskrev i boken ”Det sovande folket”, redan i början av nittiotalet. Det generella skattesystemet och den expanderande staten har gjort medborgarna passiva och skapat en distans till våra medmänniskor menade han. Om staten inte tar ansvar så träder andra samhällsaktörer in, var hans teori och vision. Det civila samhället, anhörignätverk och församlingar skulle träda in som serviceaktörer och avståndet mellan människor skulle minska. Liksom i socialdemokratins idé om den goda staten, så används våra liv återigen i en större utopi, den här gången för att skapa den goda människan. Reinfeltds idéer stod olyckligt nära KD:s socialpolitik som härskade på socialdepartementet, därmed inleddes arbetet med att förvandla en av de största jämlikhets- och frihetsreformerna i Sveriges historia till en vård- och omsorgslagstiftning.


Först skedde det i retoriken, hjälpen i badrummet betonades även i socialdepartementets egna utspel, men eftersom en omsorgsinsats är mycket lättare att byta ut än en demokratireform, så var snart hela lagstiftningen i gungning.


Alla dessa idéer från höger till vänster, från dåtid till nutid, från utopi till budgetpolitik, samverkar i hotet mot assistansreformen. Mot den står idéerna om varje individs rätt till ett liv i frihet, makt över sitt liv, självbestämmande i sin vardag, jämlika livschanser – idéerna om individuella och mänskliga rättigheter. Dessa idéer var dominerande när assistanslagstiftningen kom till och utformades. Det är starka idéer, men det är idéer som ofta har varit tillbakaträngda. Men det är också oerhört viktiga idéer, därför att de till skillnad från det idéer jag har beskrivit ovan inte använder andras liv för att bygga något större. Den goda staten, den goda människan och det starka lokalsamhället är visioner, där människors liv ska inlemmas och omformas. Medan idéerna som utformade assistanslagstiftningen utgår från varje enskild individs möjlighet att leva ett bra liv. Något som kan sägas vara ett fundament för funktionsrörelsens kamp.


Därför ligger det också på vårt ansvar att se till att dessa idéer genomsyrar hela samhället. Idén om ett Medborgargolv som vi på STIL jobbar med är en del av detta arbete. Ett sätt att göra frågor som rör varje persons rätt till frihet och självbestämmande till själva fundamentet i samhället. Med det synsättet förvandlas den personliga assistansen från ett särintresse för en grupp till en trygghetsförsäkring för alla medborgare. En försäkring som innebär att oavsett vad som händer dig i ditt liv, så ska du fortfarande ha makten över det.


Rätten till att leva det liv du vill leva, det var det Erik Ljungberg kämpade för, både i Sverige och internationellt. Erik trodde mycket på att samla ihop vår rörelse till en modern medborgarrättsrörelse. Erik var mycket mer praktisk än jag. ”Hur gör vi detta konkret?” frågade han ofta, när jag snurrade runt i idévärlden. Jag hade inte samma tålamod att samla ihop folk, men vi var överens om att rörelser ska byggas kring samling runt just idéer. Organisationer och stadgar finns det redan tillräckligt av i funktionsrörelsen.


Nu gäller det att vi hittar självförtroendet att föra den offensiva kamp som krävs i den nya situation vi befinner oss i.


Det är inte längre bara vi som behöver samhället. Det är samhället som i lika hög grad behöver oss. Och när jag sitter här, en fredag, som så många andra i husarrest, så kan jag ändå känna glädje. För jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hedra Eriks minne än insikten om att jag är en del av en framväxande medborgarrättsrörelse som snart kommer att ge mig min frihet åter.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3578

ANNONS
Av Stig Olsson - 12 april 2015 07:23

Att få vänta timme efter timme på sjukvård när man söker på akuten har svensken sensationellt stor förståelse för. Den foglige svensken tror att skälen är läkarbrist eller att personalen ar för mycket att göra. Alla dessa ursäker är bluff. Det handlar om prioriteringar, och om sjukhusledningarna bara hade ett intresse av att korta köerna till 15-30 minuter så kan man ordna detta på några veckor.  


Min nu 93-åriga mor åkte till Karolinska Universitetssjukhuset för en tid sedan. Hon hade ett nytt hälsoproblem och sökte därför på akuten. Hänvisad till ett rum log hon där precis hela dagen utan att bli undersökt av någon läkare.


Från 10-tiden på morgonen till 19-tiden på kvällen. Ingen mat och inget vatten. Inget besked gavs om när en läkare skulle dyka upp. Till slut åkte min äldre bror dit och tog hem mor därifrån. Så att hon åtminstonde skulle få mat.


En släkting till mig lider sedan några år av anorexi och bulimi. Distriktsläkare skrev till sist vårdintyg för tvångsvård och skickade honom vidare till akuten, denna gång på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Återigen satt patienten där hela dagen utan mat och vatten, trots att just denna patient hade behov av specialkost på grund av grav undervikt (33 kilo). Tvångsvården förbjöd honom att gå hem. Om anhöriga inte kommit med mat hade det kunnat gå riktigt illa. En stressad läkare dök till slut vid 20-tiden på kvällen bara för att skriva hem min släkting med remiss någon annanstans.

 

Mönster av lång väntan och dålig omvårdnad


Känns mönstret igen? Om du inte själv sökt på akuten så har du säkert hört någon släkting som gjort det. Så länge jag varit med i vården, och det är nu 35 år, har det varit samma visa. Patienten får vänta timme efter timme. Personalen är inte ens särskilt trevlig. Servicen och informationen är usel. Omöjligt att få besked om när doktorn kan komma.


Om det dröjer 5 minuter eller 4 timmar kan ingen förutsäga, ja inte ens våga gissa.


Politiker har uppmärksammat frågan och infört målet att patienten inte skall behöva vänta mer än fyra timmar på akuten. Jag läste nyligen att väntetiden på Södersjukhuset var mer än fyra timmar i över 60% av fallen. 


Tålmodigheten med detta eviga väntande är stor, mycket stor. Alla tycks ha förståelse för att folk på sjukhus har så mycket att  göra. Eller har de det?


Under alla år inom vården har jag förvånats över att den här bluffen inte avslöjas. Därför skall jag berätta sanningen för dig nu. Att minska väntetiden på akuten till max 15-30 minuter vore inget problem för sjukvården. Jag tycker faktiskt att man kan förvänta sig samma hjälpnivå inom vården som på banken eller vilken annan serviceinrättning i samhället som helst. Så varför inte här?


Låt mig förklara varför det tycks vara omöjligt.

 

Förfogar över tusentals läkare


Ett sjukhus som Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge har vardera drygt 1,000 läkare och ännu fler sjuksköterskor anställda. Om man vill eliminera köerna på akuten vore det bara att kommendera ner så många som behövs för att lösa problemet. Varför låter man då bara några få läkare arbeta med de akutsökande, när man förfogar över tusentalet personer? Det vore uppenbarligen möjligt att på bara några veckor skriva om personalens scheman så att köerna försvinner  - för alltid. Varför gör man då inte så? Jo, det finns främst två orsaker.


Det viktigaste skälet är oro för att korta köer skulle locka fler patienter till akuten. Och det vill man inte. Det finns en djupt grundad uppfattning inom sjukvården att patienter söker vård på akuten fastän de inte borde vara där.


Under mina månader på akuten som, för att vara ärlig, dock är länge sedan, fann jag själv inga patienter som sökte sig till akuten för att vara ogina. Man sökte sig dit av genuin oro för sin hälsa, även om jag som kunnig i sjukvård retrospektivt såg att många besök var ”onödiga” eller kunde skötas någon annanstans. Men det förstod inte patienten i sin avsaknad av sjukvårdsutbildning.

 

Medveten strategi med långa köer


En medveten strategi – även om man självklart inte erkänner det öppet – är att köerna skall vara så långa, kring-servicen så dålig och beskeden till patienterna så knapphändiga att allmänheten nästa gång söker sig någon annanstans. Och det är framför allt till primärvården som sjukhusen vill att man skall ta sig. Enda undantaget må vara om man råkat ut för en ren olyckshändelse.


Ett annat skäl till att väntetiderna är så långa på akuten är att det bland läkare är impopulärt att arbeta där. Därför placeras mest unga läkare under utbildning där. Och visst är det en bra plats att lära sig sjukvård på, men avsaknad av erfarenhet medför också att sjukbesöken tar längre tid och kanske också begås fler fel.

 

Prioriteringar

Så, käre läsare, det handlar om prioriteringar. Sjukhusen vill att du inte alls skall söka dig till akuten när du är sjuk, och därför tråkar man bort dig därifrån. Det är den bistra sanningen. Att ha korta köer strävar man inte efter. Kanske på pappret, för att det skall se bar ut, men inte i verkligheten när dörren till press och allmänhet är stängd. Då strävar man inte alls efter att eliminera de timslånga väntetiderna.


Vad som skulle hända om väntetiden på akuten bara var 15-30 minuter fasar sjukhusen för. Även om inget sjukhus, vad jag vet, prövat vad som skulle hända om man drastiskt bestämde sig för att inga timslånga köer får finnas.


http://roberthahn.nu/2014/08/30/darfor-far-du-vanta-sa-lange-pa-akuten/#comment-1725

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se