Inlägg publicerade under kategorin Barnen

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mitt liv ligger i händerna på handläggarna på min stadsdelsförvaltning. Att nya beslut tas minst en gång per år, så att jag inte kan leva med någon framförhållning, men att jag inte heller vågar flytta, av rädsla för att få ett ännu värre beslut. Jag pratade helt enkelt om mitt nya liv, där jag sedan ett och ett halvt år har assistans med kommunen som huvudman istället för försäkringskassan. Ett liv som i praktiken dikteras av idén om det kommunala självstyret.


Jag försöker alltid ställa upp när journalister vill prata med mig om detta, även om jag ofta känner mig som en urvriden disktrasa efteråt. Att prata om hur hela ens liv bestäms av tiden som en tillbringar i badrummet blir ju lite privat, hur man än bär sig åt. Men det är viktigt att prata om detta för att flytta diskussionen från kostnader, fusk och skumma företag, till vad det egentligen handlar om; självbestämmande, jämlikhet och frihet.

Hela kostnadsdiskussionen är egentligen en chimär, trots att många verkar oroa sig. Expressens ledarsida har till exempel bara den senaste veckan i två olika krönikor oroat sig för kostnaden för personlig assistans. Denna oro är en del av en kampanjjournalistik som Expressens ledarredaktion har bedrivit i flera år. Metoden är att måla upp ett scenario om att vi snart befinner oss i en situation som liknar Greklands. Vilket naturligtvis bara är trams. Hade det varit sant, så hade ju Expressens ledarsida enkelt kunnat driva igång en kampanj för att snabbt höja skatterna igen.


Det kommer inte att ske. När det gäller assistansen så behöver det heller inte vara nödvändigt.


Vi har en arbetslöshet på mellan 7 och 8 procent idag. Arbetslösheten finns framförallt hos personer med lite utbildning, personer som är nya på arbetsmarknaden och personer som av olika skäl blir diskriminerade i tider när det är hög konkurrens om jobben. Men denna arbetslöshet är bara början. I en mycket uppmärksammad rapport från Stiftelsen för strategisk forskning, som kom förra året, slås det fast att om tjugo år har vartannat jobb försvunnit, på grund av den tilltagande robotiseringen och automatiseringen av vårt samhälle. Det handlar om över två miljoner jobb. Tanken svindlar.


Den personliga assistansen är idag ett självgående system. Över 80 % av den förhållandevis låga schablonersättningen går till löner, vilket ger ett betydligt bättre utslag när det gäller sysselsättningen än både ROT, RUT, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt krogmoms. Vi assistansanvändare anställer runt 90 000 personliga assistenter idag, vilket gör att vi tillsammans är en av landets största arbetsgivare. Vi anställer dessutom väldigt många av just de personer som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. Om vi därtill tar in det faktumet att många som arbetar som personliga assistenter inte kan ersättas av robotar, på grund av att många behöver och vill ha den mänskliga interaktionen, så ser vi att den personliga assistansen kommer att vara essentiell för framtidens arbetsmarknad. En av få räddningsplankor för ett politiskt system som är uppbyggt kring idén om arbetet som samhällets fundament. I detta politiska landskap går vi från att tillhöra en resurssvag grupp till att bli en reell maktfaktor. Det innebär i sin tur att vi också måste ta ett ökat ansvar för hela samhällsutvecklingen.


Men vad är det då som ligger bakom detta ständiga tjat om kostnader? Som jag ser det handlar det om en kamp mellan olika politiska idéer och ideologier. Det handlar om vilka idéer som styr vilket samhälle vi vill leva i. När det gäller den personliga assistansen så finns det ett antal politiska idéer som snurrar runt samtidigt och tillsammans utgör vårt motstånd.


Först så kan vi konstatera att det fortfarande finns stora tankerester kvar från inlåsningarnas och osynliggörandets århundrade, det som härskade från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Ideologin där vi ska låsas in eller tas bort. Drömmen om den perfekta människan (synliggjord i vår tids selektiva aborter) lever alltjämt, liksom tanken om den goda institutionen som vi drömmer mardrömmar om, men som är en verklig mardröm för många av våra bröder och systrar runt om i världen. Tankeresterna återkommer också i vår tids exotifierande behovsbedömningar där våra toalettbesök studeras som om vi vore några slags djur.


På sjuttiotalet kom kompensationspolitiken efter det hänsynslösa århundradet igång på allvar. Man skulle kunna kalla det för det-dåliga-samvetets-politik. Idén om den goda staten som tar hand om sina svagaste. In trädde en ny slags expert. Inte en expert som studerade oss i vit rock, utan en expert som skulle fungera som en resurs till oss. Men det var fortfarande en expert som visste bäst hur vi skulle leva våra liv. Det byggdes resursbostäder under namn som boendeservice, där vi kunde bo, men vi kunde fortfarande inte bo var vi ville. Vi skulle få god omvårdnad och trygghet, men vi var inte fullvärdiga medborgare. Tron på expertsamhället och idéerna om den goda omsorgen är i allra högsta grad levande än idag, numera seglar de ofta under kvalitetsbegreppets flagg.


Mot slutet av åttiotalet blev idén om det kommunala självstyret Sveriges överideologi. Avståndet mellan stat och individ skulle kompenseras genom att lokalsamhällets makt stärktes. Långsamt förvandlades Sverige till ett slags Sveriges Förenta Stater, där våra livschanser avgörs av vilken kommun vi lever i. Politikernas prioriteringar och den kommunala budgeten avgör idag hur skolan är och vilken service du får. Eftersom vi som använder personlig assistans är kommuninvånare som alla andra, så har det alltid funnits starka krafter som har velat kommunalisera hela reformen och ställa oss alla under det godtyckliga kommunala självstyret. Idag är vi ca 4000 personer som har personlig assistans via kommunen. En siffra som hela tiden ökar, men vi är fortfarande – tack och lov – en minoritet


Slutligen har även Reinfeldts idé om den goda medborgaren börjat slå rot. En tanke som han beskrev i boken ”Det sovande folket”, redan i början av nittiotalet. Det generella skattesystemet och den expanderande staten har gjort medborgarna passiva och skapat en distans till våra medmänniskor menade han. Om staten inte tar ansvar så träder andra samhällsaktörer in, var hans teori och vision. Det civila samhället, anhörignätverk och församlingar skulle träda in som serviceaktörer och avståndet mellan människor skulle minska. Liksom i socialdemokratins idé om den goda staten, så används våra liv återigen i en större utopi, den här gången för att skapa den goda människan. Reinfeltds idéer stod olyckligt nära KD:s socialpolitik som härskade på socialdepartementet, därmed inleddes arbetet med att förvandla en av de största jämlikhets- och frihetsreformerna i Sveriges historia till en vård- och omsorgslagstiftning.


Först skedde det i retoriken, hjälpen i badrummet betonades även i socialdepartementets egna utspel, men eftersom en omsorgsinsats är mycket lättare att byta ut än en demokratireform, så var snart hela lagstiftningen i gungning.


Alla dessa idéer från höger till vänster, från dåtid till nutid, från utopi till budgetpolitik, samverkar i hotet mot assistansreformen. Mot den står idéerna om varje individs rätt till ett liv i frihet, makt över sitt liv, självbestämmande i sin vardag, jämlika livschanser – idéerna om individuella och mänskliga rättigheter. Dessa idéer var dominerande när assistanslagstiftningen kom till och utformades. Det är starka idéer, men det är idéer som ofta har varit tillbakaträngda. Men det är också oerhört viktiga idéer, därför att de till skillnad från det idéer jag har beskrivit ovan inte använder andras liv för att bygga något större. Den goda staten, den goda människan och det starka lokalsamhället är visioner, där människors liv ska inlemmas och omformas. Medan idéerna som utformade assistanslagstiftningen utgår från varje enskild individs möjlighet att leva ett bra liv. Något som kan sägas vara ett fundament för funktionsrörelsens kamp.


Därför ligger det också på vårt ansvar att se till att dessa idéer genomsyrar hela samhället. Idén om ett Medborgargolv som vi på STIL jobbar med är en del av detta arbete. Ett sätt att göra frågor som rör varje persons rätt till frihet och självbestämmande till själva fundamentet i samhället. Med det synsättet förvandlas den personliga assistansen från ett särintresse för en grupp till en trygghetsförsäkring för alla medborgare. En försäkring som innebär att oavsett vad som händer dig i ditt liv, så ska du fortfarande ha makten över det.


Rätten till att leva det liv du vill leva, det var det Erik Ljungberg kämpade för, både i Sverige och internationellt. Erik trodde mycket på att samla ihop vår rörelse till en modern medborgarrättsrörelse. Erik var mycket mer praktisk än jag. ”Hur gör vi detta konkret?” frågade han ofta, när jag snurrade runt i idévärlden. Jag hade inte samma tålamod att samla ihop folk, men vi var överens om att rörelser ska byggas kring samling runt just idéer. Organisationer och stadgar finns det redan tillräckligt av i funktionsrörelsen.


Nu gäller det att vi hittar självförtroendet att föra den offensiva kamp som krävs i den nya situation vi befinner oss i.


Det är inte längre bara vi som behöver samhället. Det är samhället som i lika hög grad behöver oss. Och när jag sitter här, en fredag, som så många andra i husarrest, så kan jag ändå känna glädje. För jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hedra Eriks minne än insikten om att jag är en del av en framväxande medborgarrättsrörelse som snart kommer att ge mig min frihet åter.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3578

ANNONS
Av Stig Olsson - 11 april 2015 11:46

Arbetslinjen fanns långt före Reinfeldt och Borg! Så här stod det till exempel i en analys ”Ojämlikhet i levnadsvillkor” från RFV år 2003:

 

Den svenska välfärdsmodellen bygger på den så kallade arbetslinjen. Aktiva åtgärder prioriteras för att personer som saknar arbete ska kunna gå till ett arbete snarare än att vara passiva mottagare av kontanta ersättningar. Arbetslinjen innebär att anställning alltid går före åtgärd eller utbetalande av kontantstöd. Om det inte finns arbete kan den arbetslöse erbjudas lämplig utbildning eller praktikplats som i sin tur kan leda till ett arbete.

Arbetslinjen gäller även för personer med funktionshinder. Habiliterande och rehabiliterande åtgärder och åtgärder för att stärka den enskildes konkurrenskraft ska prioriteras före arbetslöshetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension).


I samma rapport presenteras siffror på hur många med olika funktionshinder som har arbete. Där står att för personer med intellektuellt funktionshinder (utvecklingsstörning) är det bara 1,0 % av kvinnorna och 1,6 % av männen som har jobb på öppna arbetsmarknaden! 16.6 % respektive 18,4 % är helt arbetslösa. Resterande procent har annan syselsättning, några lönebidrag (Anm. 505 personer enligt AF 2010!) och skyddat arbete (Anm. 2649 personer hos Samhall 2010) men merparten har så kallad Daglig Verksamhet enligt LSS.


I en rapport framtagen av Klippan (den organisation vi har i FUB för de med egen utvecklingstörning) ger de siffrorna 29 000 har DV och bara 4000 av dessa har en enskild plats på en vanlig arbetsplats. 900 har arbete på vanlig arbetsplats med stöd av AF.

 

Och arbetslinjen finns kvar idag!


1 april i år släppte AF och SCB en ny rapport ”Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning 2014”. I den rapporten står bland annat ”Nya siffror för 2014, som tagits fram av Arbetsförmedlingen och SCB, visar att sysselsättningsgraden bland dem som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är 55 procent.  Det är samma nivå som förra året, men en ökning sedan 2008 då en jämförbar undersökning gjordes.”


Denna rapport har redan kritiserats av HSO, men inte med samma utgångspunkt som jag har. Nämligen att rapporten ger en skev bild av hur många som har arbete av de med grava funktionshinder som ingår i LSS personkrets.

 

I motsvarande rapport från 2013 angavs att personer med utvecklingsstörning (det närmaste personkrets 1 i LSS) så var 5,2 % (+/- 4,9 %) ”I arbete” en siffra som jag känner igen från andra projekt jag deltagit eller läst om. I rapporten 2014 och nu 2015 har gruppen utvecklingsstörda inga siffror alls av skäl jag inte känner till och som inte framgår. Kanske för att det är en liten grupp och svarfrekvensen är låg? HSO kritik var just att ”Det är graverande att statistiken är så undermålig att uppgifter om ökad arbetslösheten inte är statistiskt tillförlitliga, säger Ingrid Burman, ordförande.”


Konsekvensen av att ge ett budskap att över 50 % kan få jobb när verkligheten snarare säger 5 % eller ännu mindre är att arbetslinjens ”piska” innebär att inkomsten/bidraget medvetet sätts så lågt så att du efter en tid hamnar i socialbidragsberoende. Precis vad vi i FUBs rapport ”Fångad i fattigdom” presenterat.


Det är inte rimligt att du skall hamna i livslångt fattigdom bara för att du har ett gravt funktionshinder och naturligtvis är det inte heller riktigt enligt LSS grundläggande intention om Goda levnadsvillkor!

 

http://reclaimlss.org/2015/04/arbetslinjen-fanns-langt-fore-reinfeldt-och-borg/

ANNONS
Av Stig Olsson - 8 april 2015 15:54


Guy Lööv

Den planerade utredningen om personlig assistans kommer troligen att starta i början på nästa år, 2016. Den kommer isåfall att innebära en översyn av hela LSS-lagstiftningen enligt Guy Lööv på Socialdepartementet.

 

– Om förändringar av § 9a i LSS behöver göras bör det vara utifrån en bred majoritet i riksdagen.

 

Brukarrörelsen ska vara med


Den planerade utredningen kommer enligt Guy Lööv, sakkunnig hos


Barn, Äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, att få ett brett uppdrag att se över hela LSS.
– Syftet är att se hur de som får LSS-insatser ska få ett så bra stöd som möjligt utifrån de resurser som finns. Det formella beslutet om utredningen är inte taget ännu och direktiven är inte klara. 

 

När kan direktiven vara klara?
– Det kan jag inte svara på nu. 

 

Hur lång blir utredningen?
– Svårt att säga, men vill helst ha färdiga förslag innan valet september 2018.

 

Blir det en parlamentarisk utredning?
– Det kan jag inte heller svara på nu, det kan även bli en enmansutredning med parlamentariskt utsedda referensgrupper. Det är viktigt att förslagen får brett parlamentariskt stöd, så att de håller oavsett vilket block som bildar regering. 

 

Ska brukarrörelsen vara delaktig?
– Deras kompetens behövs i arbetet och förslagen från utredningen behöver ha förankring hos brukarrörelsen.

 

Stefan Nilsson från er regeringspartner Miljöpartiet vill se en förändring av § 9a, personkrets tre och en ny modell för schablonbeloppet…
– Så detaljrik törs jag inte vara, men lagstiftingen ska beröras och där ingår § 9a om hur de grundläggande behov som ligger till grund för bedömningen av assistansersättning ska definieras. 


Hur assistansen finansieras planeras också att tas upp. Guy Lööv vill att anordnare som ger assistans med hög kvalitet gynnas och anordnare som i första hand är ute efter pengar missgynnas. 
– Kvaliteten måste vara bärande för hur ersättningen utformas. Dagens schablon gör att en utförare utan kvalitetsambitioner kan göra en stor vinst medan de som satsar på kvalitet knappt får det att gå runt.

 

Många frågor kan tas upp i utredningen


Om utredningen ser över hela LSS-lagstiftingen kan allt i lagstiftningen tas upp enligt Guy Lööv, tex tvåårsomprövningarna.
– De kan ses över i utredningen, de nämns i lagstiftningen. 

 

Hur är det med minuträkningen av grundläggande behov, många tycker det är integritetskränkande att

 

toabesöket tidsbestäms…
– Jag kan förstå att det är känns kränkande att ta tid när man duschar. Det kan också diskuteras i utredningen.

 

Vad är alternativet till minuträkning?
– Det kan vara schablontid för varje enskilt moment eller för längre tidsperioder. 


LSS-kommitten som verkade mellan 2004 och 2008 föreslog ett förstatligande av assistansen så att kommunerna inte längre är huvudman, detta genomfördes inte men kan nu komma upp igen säger Guy Lööv. Lars U Granberg som tidigare var Socialdemokratisk talesperson för socialpolitiska frågorsade tidigare på Assistanskoll att Försäkringskassan borde ha hand även om den assistans som kommunerna beviljar idag. 
– Den frågan är inte aktuell

 

Kan utökad rätt till assistans vid assistansberättigads sjukhusvistelse tas upp? 
– Ja det är viktigt att det fungerar för den enskilde. 

 

Kan kontrollåtgärder som hembesök och anordnares rapporteringsskyldighet om sina kunder tas upp?
– Jag hoppas inte att utredningen ska handla om mer kontroll. Vi har accepterat den kontroll som finns, men kommer att se över om den fortfarande är nödvändig.

 

Kritik mot assistansbedömningarna orsak till utredningen


Utredningen planeras delvis på grund av den starka kritiken mot bedömningarna av assistansersättning, säger Guy Lööv. 
– Vi måste se till att assistansen fungerar bra, att rätt målgrupp får den och att man inte förlorar den och får sämre alternativ. 

 

Hur anser regeringen att bedömningarna fungerar idag?
– Vi kan inte säga om Försäkringskassan gör fel eller rätt. Vi kan däremot säga att frågan behöver ses över.


Europarådets fd människorättskommissarie Thomas Hammarberg säger i en intervju att de förändrade bedömningarna av assistansersättning är ett brott mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom han menar att konventionen inte tillåter försämringar. Guy Lööv vill inte uttala sig om det.
– Det är hans tolkning, han kan ha rätt, vi kommer att titta på detta nu. 

 

Många upplever att det tillsätts en massa utredningar bara för att skjuta en förändring av bedömningarna på

framtiden…

– Jag förstår det, jag beklagar att det varit många utredningar med dåligt förankrade förslag. 

 

Är detta den slutliga utredningen?
– Jag hoppas det, vår ambition är att inte utreda gång på gång. Nu gör vi en helhetsutredning av hela LSS.


Under många år sade många politiker att ISF: s rapport om assistansbedömningarna skulle svara på om det behövs förändringar av tex § 9a i LSS. Guy Lööv säger att den gav vissa svar men inte tillräckligt.
– Den gav information om att de flesta behåller sin assistans och att de flesta som förlorat den får nya insatser från kommunen. Men den kunde inte visa tex storleken på kommunernas insatser. Därför har vi gett Socialstyrelsen i uppdrag att titta på detta fram till september i år.

 

Vilka partier behövs för att förändra § 9a?


Bengt Eliasson säger att Folkpartiet vill förändra assistansbedömningarna genom att ändra § 9a i LSS. Samma sak säger Maj Karlsson i Vänsterpartiet och Stefan Nilsson i Miljöpartiet.

 

Hur ser regeringen på det? 
– Vi planerar att se över lagstiftningen i utredningen, det är möjligt att § 9a behöver ändras liksom andra paragrafer.

 

Om regeringen skulle vilja se en förändring av tex § 9a skulle då en majoritet av S+MP+V+FP räcka för en förändring, eller behövs det fler partier?
– Ju bredare majoritet desto bättre, om vi föreslår förändringar vill vi ha så många som möjligt för att få en bestående förändring.

 

Räcker ett borgerligt parti då?
– Om vår majoritet håller efter nästa val och blir ännu större räcker det med FP. Om vi däremot förlorar makten är det tveksamt om det räcker. 

 

Hur mycket kan ni kompromissa för att få med fler allianspartier?
– Om vi måste kompromissa bort kvalitet och viktiga principer får vi driva på själva, men om vi kan komma överens om en hög kvalitetsnivå är det bra att få med så många som möjligt.

 

Även Sverigedemokraternas Vice Ordförande Carina Herrstedt har krävt ändrade bedömningar, hur ser du på det?
– Vi kommer inte att kontakta dem, vi vill hålla de utanför, men om de väljer att rösta med oss får de förstås göra det.

 

Hur förändrades kassans bedömningar?


Både Maj Karlsson i Vänsterpartiet och Stefan Nilsson i Miljöpartiet tror att talet om kostnadsdämpande åtgärder i LSS-kommitten kan har verkat som en signal till Försäkringskassan att införa förändrade bedömningar 2007/2008. Guy Lööv säger att det inte ska kunna fungera på det sättet.
– Försäkringskassan ska följa lagar, förordningar och förvaltningsrättsdomar, inte påverkas av allmänna uttalanden i en utredning.

 

Men kan det ha skett i alla fall?
– Jag kan tänka mig att handläggare ibland kan påverkas av det som diskuteras i samhället runtomkring, men en myndighet ska inte påverkas av detta. Man ska akta sig för att påstå sådana här saker lite svepande, då ska man ha belägg för det. Det är så lätt att slå på en myndighet, politiker kan ändra lagen, då får de verka för det.

 

Finns det en gräns för kostnaderna?

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har sagt att lagstiftaren bör utreda hur ambitionen om delaktighet och ökad kostnadsutveckling ska balanseras i förhållande till varandra.

 

Hur ser regeringen på det uttalandet? 
– Det är egentligen omöjligt att föra ett resonemang om att balansera kostnader och rättigheter. 


Finns det en gräns för kostnaderna för personlig assistans?
– Ingen riksdag eller regering kan säga att resurserna är obegränsade. Någonstans finns det en gräns, men jag kan inte svara på var den ligger. Det måste vara en nivå där allmänheten kan förstå att vi måste ha de här kostnaderna. Men vi har inte talat om en absolut gräns här, vi sagt att de här behoven finns och att kostnaderna ska tillgodoses, oavsett vad det kostar. Den principen har varit viktig när vi byggt upp assistansen, säger Guy Lööv.


http://assistanskoll.se/20150407-Guy-Socialdepartementet

 

Av Stig Olsson - 7 april 2015 17:04

Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19, så slår man fast att personlig assistans är en mänsklig rättighet.


I konventionen finns det inget skrivet om att åldern skall ha betydelse för rätten till personlig assistans men Sverige har själva bestämt att personlig assistans kan man bara få före 65 år fyllda.


Det här berör mig själv väldigt mycket. Jag tappade synen 2007 och hade ledsagarservice fram till 2010, men då kom kommunens nya handläggare fram till att jag inte längre skulle ha behov av ledsagarservice trots att jag då hade blivit försämrad av en gammalt ryggfel och blivit tvungen att efter 28 år åter krypa ner i rullstolen. Personlig assistans är jag enligt svenska bestämmelser nu för gammal för att ansöka om.


Detta förfaringsätt av Sverige är inget annat än ren åldersdiskriminering för det betyder att om du råkar ut för en olycka på 64-årsdagen så har du rätt till personlig assistans enligt den nuvarande lagskrivningen. Men om du råkar ut för samma olycka när du har fyllt 65 så har du inte rätt till personlig assistans. Efter 65 årsdagen så har man enligt dagens lagstiftning endast rätt till hemtjänst, som på inget sätt kan jämföras med just personlig assistans. Inom hemtjänsten så får man bara olika punktinsatser och det får den följden att om du exempelvis har behov av hjälp vid toalettbesök så får du inte gå på toaletten när behov föreligger utan du tvingas att bära blöjor.


Även när det gäller maten så kan du inte få hjälp att inhandla och tillaga den i ditt hem utan du tvingas till att äta vad andra bestämmer åt dig och det är i form av matlådor som skall värmas. Med hemtjänst så blir man helt låst i sin egen bostad eftersom man av hemtjänsten inte får hjälp när man skall lämna bostaden för att vara med på olika aktiviteter utanför sin egen bostad. Har man dessutom behov av hjälp vid samtliga förflyttningar så kan man glömma bort att få den hjälpen via hemtjänst, man tvingas till ett liv helt i passivitet vilket är en hälsofara.


Hemtjänst fungerar inte för den som har stora behov av assistans för att kunna fungera i livets alla skeenden. Sverige har fått mycket kraftig kritik av FN:s övervakningskommitté för att man inte lever upp till konventionen och då särskilt artikel 19 som det handlar om i detta fall.


Man skall dock vara medveten om att man ska läsa den engelska originaltexten i konventionen. Konventionens artikel 19 har på svenska rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”. Enligt den svenska översättningen ska personer med funktionsnedsättning ha ”tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.”


Men, i den engelska originaltexten står inte något om ”sådant personligt stöd som är nödvändigt”. Det står istället ”including personal assistance necessary”, alltså personlig assistans som är nödvändig. Vi kan alltså säkert konstatera att personlig assistans är en av de serviceformer som FN-konventionen beskriver som en rättighet.


Trots att det alltså finns inskrivet i konventionen som både Sverige och EU har ratificerat och därmed förbundit sig att följa till alla punkter så får vi inte den personliga assistans som konventionen föreskriver. Man låter Förvaltningsdomstolarna, Försäkringskassan och kommunerna strunta i denna konvention till samtliga punkter vilket bevisar att man från makthavarnas sida inte anser att det är nödvändigt att leva upp till det som världssamfundet gemensamt har kommit fram till.


Att inte bry sig om vår rätt till personlig assistans är ett hot mot den demokrati som man säger att vi har i detta land.


Funktionshindrade omfattas alltså inte av de demokratiska rättigheterna som alla andra medborgare i landet Sverige. När vi inte får den för oss absolut nödvändiga personliga assistansen så kan vi heller inte utnyttja våra grundlagsskyddade rättigheter så som att engagera oss i politiska sammanhang eller övriga föreningsaktiviteter eller i det kulturella livet. Man stänger oss helt ute från hela samhällsgemenskapen när man förvägrar oss våra mänskliga rättigheter.


Sverige kritiserar andra länder för brott mot deom mänskliga rättigheterna och säger att det är diktaturer som struntar i de mänskliga rättigheterna. Men när Sverige själva dagligen bryter mot allt vad mänskliga rättigheter står för så är det helt i sin ordning anser myndighetssverige och politikerna.


Efter alla överklaganden så ansökte jag 2011 om insatsen personlig assistans efter en rekommendation av en jurist. Jag fick givetvis avslag på min ansökan på grund av att Försäkringskassan inte godkände mina grundläggande behov i sin helhet och de kom fram till att jag hade grundläggande behov på bara 6 timmar i veckan trots intyg på närmare 50 timmar. Försäkringskassan tog inte heller hänsyn till att jag är både blind och rullstolsburen och på grund av detta alltid måste få hjälp när jag skall förflytta mig. Försäkringskassan har nämligen själva bestämt att förflyttning på grund av blindhet och rullstolsanvändning inte är ett grundläggande behov.


Under tiden jag överklagade Försäkringskassans beslut sände jag in en ansökan även till Upplands-Bro kommun, men kommunen ansåg att jag inte tillhör lagens personkrets trots att det fanns ett domslut på att jag faktiskt tillhör LSS personkrets. Detta överklagades. Kommunen fick ge sig men då kom de fram till att jag bara hade 4 timmars grundläggande behov och även från kommunens sida struntade man i att jag är både blind och rullstolsburen. När jag så överklagade detta beslut så sänkte förvaltningsdomstolen mina grundläggande behov ytterligare och kom fram till enbart 1,5 timmars grundläggande behov.


Man kan konstatera att lagen om personlig assistans före 65-årsdagen inte gäller i praktiken och detta innebär att jag numera bara har rätt att förflytta mig 30 timmar i månaden och det skall räcka till alla förflyttningar som man normalt gör under en hel månad, det har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast eftersom de vägrar att pröva förflyttningsbehoven när man är både blind och rullstolsburen.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3530

Av Stig Olsson - 6 april 2015 13:40

Fortfarande år 2015 ser man en klar skillnad på argumenten när kostnaden för olika helt eller delvis skattefinansierade verksamheter debatteras. ROT (Reparation, Ombyggnad och Tillbyggnad) och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) -avdragen samt ränteavdragen för bostadslån kontra personlig assistans är tydliga (och tyvärr deprimerande) exempel på detta.


Jag tar inte ställning till om dessa olika avdrag ska vara kvar eller inte – det är inte funkisrörelsens uppgift. Däremot är det mycket intressant, högst relevant att granska hur argumenten skiljer sig åt när kostnaden debatteras jämfört med LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Även att jämföra kostnaden (brutto) är intressant.


Om vi börjar med att jämföra bruttokostnaden för ROT, RUT och ränteavdragen och jämför det med personlig assistans betalade staten 2013 ut 32 miljarder kr till alla villaägare och bostadsrättsägare som gjorde så kallade ränteavdrag. Enligt tidningen Affärsvärlden kostade ROT OCH RUT tillsammans 20 miljarder kr brutto år 2011. Totalsumman överstiger därmed 50 miljarder kr/år. Som jämförelse betalade Försäkringskassan ut 22 miljarder kr i assistansersättning år 2013. Källa: Assistanskoll


Argumenten mot ROT och RUT handlar om att de anses vara skattefinansierad hjälp åt rika, att pengarna gör bättre nytta i sjukvården, skolan etcetera. Staten ska inte subventionera ”pigjobb” (RUT) eller med skattemedel stödja vissa sektorer (ROT). På andra sidan hävdar man att avdragen gör en svart sektor vit – de bidrar till både jobb och ökade skatteintäkter. Såväl ROT som RUT är därmed självfinansierade. Det stämmer säkert att det skapas många jobb och många nya företag. Fler arbetstillfällen ökar skatteintäkterna som finansierar välfärden.


Jämför då med hur det brukar låta när kostnaden för personlig assistans debatteras. Då talar man enbart om en ”kostnadsexplosion som måste hejdas”. Kriminaliteten sägs härja ostört och man talar alltid om bruttokostnaden, aldrig ett ord om att reformen skapat många arbetstillfällen och nya företag – totalt ca 90 000 personer jobbar som personliga assistenter och över 100 000 personer inom alla LSS verksamheter. Till det kommer alla demokratiska värden som inte går att mäta i kr men som förbigås med tystnad.


Grundsynen på assistansreformen är också tveksam hos många politiker. Man talar ofta om personlig assistans som ”en fin förmån som vi ska värna”, inte en rättighet att leva som andra. En rättighet som är inskriven i LSS, regeringens politiska mål och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Har man den grundsynen på en fantastisk- frihets och jämlikhetsreform är det kanske inte så konstigt att kostnadsfrågan får stor betydelse.


Så frågan blir:


Vad har vi egentligen för samhälle där det anses vara lönsamt för staten att betala ut skattepengar till personer som trots allt har det ganska bra ställt även utan dessa avdrag – samtidigt som man oroar sig över kostnaden för en reform som är direkt avgörande för om vi ska kunna leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhället? Om staten har råd att betala ut totalt över 50 miljarder kr/år i dessa avdrag borde det vara självklart för alla att svenska staten har råd att betala knappt hälften så mycket för att vi ska ha rätt till självbestämmande.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3519

Av Stig Olsson - 5 april 2015 12:10

"Som supporter av fri rörelse över gränserna hyllade jag den politik som öppnade för generös immigration under förra regeringen. Men vår allmänna blågula medmänsklighet räcker inte för att assimilera flera hundra tusen nya invånare på rekordtid", skriver Bertil Torekull.
 
Invandringen och integrationen börjar likna ett fiasko. Människor i tiotusental väntar i förtvivlad sysslolöshet på en oviss framtid, statsfinansiellt skenar ett tåg mot stupet, nationellt grävs klyftor av moralisk natur som skiljer överheten från folket, storstäder från landsort, city från förorter och rika kommuner från fattiga, skriver Bert Torekull.
 
 

Dags därför att utlysa undantagstillstånd i flyktingfrågan, tillfälligt stoppa invandringen och ta en paus för att tänka över systemet. Som supporter av fri rörelse över gränserna hyllade jag den politik som i oheligt förbund av M och MP öppnade för generös immigration under förra regeringen.


Men det var då, före IS, före eskaleringen i Syrien och i ett nu sviket hopp att Sverige skulle få EU att fördela flyktingbördan. Siffrorna antyder kaos. Cirka 100 000 individer per år beräknas framöver invandra. Statens kostnader växer från 12 miljarder 2012 till 32 miljarder 2016.

 

Minst 25 000 bostäder måste mitt i en djup bostadskris fram om en humanitär katastrof för asylsökande ska undvikas och om inte våra centralorter ska kantas av baracker, kåkstäder och tältläger i misär.


Ett tillfälligt invandringsstopp med undantag för så kallade FN-flyktingar prövades redan 1989 under balkankrisen av en modig statsminister Ingvar Carlsson (det så kallade Lucia-beslutet). Något liknande skulle i dag skänka fördelar som alla kan försvaras som en humanistisk utgångspunkt för nödvändiga migrationsreformer.


Under en period på säg sex månader skulle en krisgrupp rensa i regler som likt olika moment 22 plågar hanteringen av nyanlända på alla nivåer - de som nyss såg Uppdrag granskning vet vad jag talar om, de personliga tragedierna är legio.


Målet skulle vara att på kronan fastställa statens totalansvar, alla kommuners solidariska flyktingmottagning och hitta vägar att lära oss att omgående utnyttja invandrares yrkesmeriter, typ ingenjörer, läkare, hantverkare.


Endast en agenda med helhetssyn kan överbrygga klyftorna som uppstått. Bilden av den verklighet som en havererad immigration skapar i rader av småkommuner som hand i hand med frivilliga ändå gör ett hängivet arbete, speglas nämligen inte i höga beslutsfattares upprepade visioner om invandringens långsiktiga betydelse.

 

Ute i periferin, som Österlen där jag bor, kämpar i språklig kakofoni hårt trängda skolor och sjukhus med bråk och konflikter, vapen ibland inblandade. Här ska många barn med traumatiska upplevelser och svåra handikapp hanteras.


Varje undersökning för att placera ett sådant barn i särskola kostar veckors arbete och en förmögenhet för berörd kommun. Nästa dag kan samma barn flyttas till asyl i ny kommun för att lätta trängseln för nya flyktingar men utan att kostnaderna delas rättvist. Det är ett skamligt svek av staten. På småstadsgator vandrar frustrerade ynglingar utan jobb och förtrogna att ty sig till.


Samtidigt, även om den saken rör EU, slår tiggare läger var de kan och när de ska avvisas av sanitära eller legala skäl saknas verktyg för polis, socialarbetare eller markägare att agera. Kaos alltså på dubbla fronter! På Stockholms arbetsmarknad må problem som dessa uppfattas som marginella, i en liten kommun präglar de vardagen. Bland "vanligt folk" uppfattas det då horribelt att man i riksdagen inte ens vågar snacka med det parti, SD, som är mest kritiskt i frågan. I min enfald tror jag att ingen lösning kommer att funka om inte alla sträcker handen över både inbillade och reala hinder. Ty ett system håller på att kollapsa, för att citera en ledare i Ystads Allehanda. Regering och riksdag flyr sitt ansvar att bygga kreativa samförstånd över blocken.

 

Svensken i gemen framstår gärna i enkäter som en barmhärtig samarit men ser nog problemen. Att ett tag stänga landet för villkorslös invandring skulle många uppfatta som ett klokt beslut för att goda krafter tillsammans först ska få en chans att kunna besvara frågorna om våra olika roller som individer och myndigheter.


Flyktingarnas egen plikt att ta seden där de i nöd landat men med kanske uppskruvade förväntningar, måste också kunna diskuteras fritt. De som törs besluta om ett invandringsstopp riskerar likt Ingvar Carlsson 1989 att beskyllas för rasism. Men det är dags att vakna upp ur drömmen att vår allmänna blågula medmänsklighet räcker för att lösa problemen då ett litet land ska assimilera och harmoniera en befolkningstillväxt på flera hundra tusen invånare på rekordtid.


Bertil Torekull

Ersättare i riksdagen (MP), tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och grundare av Dagens Industri


http://www.expressen.se/debatt/dags-att-tillfalligt-stoppa-invandringen/

Av Stig Olsson - 5 april 2015 05:42

I alla fall så kallar de inte sig själva för svenskar, däremot radikala extremislamister. Annars skulle inte 15-åriga småjejer frivilligt åka ner till Syrien för att föda barn åt IS-slaktarna!


 
Flickorna kan vara djupt religiösa, lockas av äventyret, eller lockas ner av andra kvinnor eller män
Mona Sahlin, nationell samordnare för våldsbejakande extremism, arbetar med anhöriga till unga flickor för att förhindra att de ansluter till IS.
– Jag har träffat en mamma vars 17-åriga dotter försvann förra sommaren, säger hon.
 

Svenska männen fortsätter resa till Syrien för att strida för IS.

Nu åker även kvinnorna med för att hjälpa till att bygga upp den islamiska staten.

– Till min stora sorg är det unga flickor. De vill spela en roll och göra något viktigt, säger Mona Sahlin, nationell samordnare för våldsbejakande extremism, i Nyhetsmorgon i TV4.


Expressen har tidigare i ett långt reportage berättat om de hundratals kvinnor och barn som tillfångatagits av Islamiska staten, IS. De som lyckats fly har vittnat om tvångsäktenskap, slavarbete och våldtäkter.


Men det finns även kvinnor som åker dit frivilligt. Svenska kvinnor.


Sedan tidigare är det känt att svenska män lämnar Sverige för att kriga för IS. Expressen har i flera artiklar berättat om svenskarna som strider eller har dött för IS.


Nu arbetar Mona Sahlin även med anhöriga till unga flickor, döttrar, i det preventiva arbetet för att förhindra extremism.

– De som åker ner för att kriga, de är fortfarande män. Men nu bygger man upp den islamiska staten och där behövs även kvinnor. Som lärare, läkare men även kvinnor som föder barn, berättar Mona Sahlin i Nyhetsmorgon i TV4.

Unga flickor som åker


Och flera kvinnor är väldigt unga.

– Till min stora sorg är det unga flickor. Jag har träffat en mamma vars 17-åriga dotter försvann förra sommaren.


Mona Sahlin berättar att det är mycket skam och skuld hos föräldrarna, speciellt när det gäller deras döttrar.

– Det verkar vara lite lättare att prata om att förlora söner i strid, men att flickor åker ner för att leva med män i uppbyggandet av en islamisk stat är svårare att förstå.


Hon berättar att de som reser kan vara djupt religiösa, lockas av äventyret, eller lockas ner av andra kvinnor eller män.


– De vill spela en roll och göra något viktigt, säger Mona Sahlin.

Hon menar att det viktigaste i hennes arbete för våldsbejakande extremism är att arbeta med familjerna.


– Det är så viktigt att nå familjerna, mammorna. Om de tidigare kan förstå vad som håller på att hända kan de få hjälp av myndigheterna.


– Sedan har de muslimska föreningarna ett viktigt uppdrag, att resonera om att islam inte är religion som halshugger folk, utan att vad det här handlar om är fanatism och något farligt. Det gäller att lyfta på locken och slöjorna för att se att rekrytering finns i vårt land och det har vuxit.


http://www.expressen.se/nyheter/svenska-flickor-aker-for-att-ansluta-till-is/

Av Stig Olsson - 3 april 2015 09:59

Sverige är nära att få till stånd ett samarbetsavtal med Rumänien om landets mest utsatta. Ett utkast bereds med fokus på barns rättigheter, jämställdhet och välfärdsfrågor, enligt statssekreteraren Pernilla Baralt, nyss hemkommen från möten i Bukarest.



De flesta svenska städer har numera tiggare utanför matbutikerna, ofta romer från Rumänien, och allt fler flyr undan svåra villkor i hemländerna. Under onsdagen gick organisationen Hjärta till hjärta ut med att det behövs "Marshall-plan" för Europas romer.


I ett led för att lösa frågan träffade Rumäniens socialminister Rovana Plumb i januari ministrarna Åsa Regnér (S) och Annika Strandhäll (S) för att diskutera former för samarbete kring tiggarna.

Nu har Åsa Regnérs statssekreterare Pernilla Baralt och den nationelle samordnaren Martin Valfridsson varit i Rumänien och följt upp samtalen.

 

Efter att Rumänien granskat utkastet kommer det att beredas i Sverige.

- Det känns som att vi kan prata om både komplicerade och tuffa frågor. Målet nu är att ge en mer långsiktig och bredare ram till våra fortsatta diskussioner. Planen är att kunna skriva under det till sommaren, säger Pernilla Baralt.


Fokus under mötena med statssekreterarna i Bukarest låg på barn och barns rättigheter. Det rumänska skyddsnätet gäller för alla, men i praktiken tar inte romer del av det i samma utsträckning. Det finns bland annat intresse för svenska systemet med förskolor.

- Många romska barn har inte heller tillgång till det mest basala som vatten och el, då är det svårt att sitta hemma och göra läxor, säger Pernilla Baralt.

 

Det handlar även om utbyte av kompetens. Från svensk sida handlar det om att bidra med kunskap bland annat om Sveriges sociala skyddsnät. Dessutom ska Sverige hjälpa till med ytterligare kunskap för att använda EU:s strukturmedel.


Kommer avtalet leda till att färre romer känner sig tvungna att resa utomlands?

- Det här är en jätteutmaning, det är mycket en fattigdomsfråga och handlar om ett samhällssystem som håller på att byggas upp. Det kommer inte att vända på några år ens. Vi måste samtidigt titta på den mer precisa frågan kring rumäner och bulgarer här så att inte akuta tillfälliga insatser påverkar arbetet i Rumänien, säger Pernilla Baralt.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/samarbetsavtal-med-rumanien-nara_4455501.svd

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se