Inlägg publicerade under kategorin Barnen

Av Stig Olsson - 23 mars 2015 20:18


Efter intervjuerna satt jag stilla och tyst i färdtjänstbilar och på tåg genom ett stekhett Sverige i vårsol. Det assistanslösa Sverige vars berättelser rullade ut sig framför mig. Där mina informanter berättade om hur de nu inte längre kunde lämna sina hem när de ville, hur de inte längre kunde arbeta, ägna sig åt fritidssysselsättningar, hur de var utelämnade åt anhörigas och vänners välvilja. Hur de var tvungna att ta med sig sina vänner in på toaletten.


Genom detta Sverige reste jag med panik i bröstet. För att jag visste att mina informanters situation också kunde bli min. Den kommunala godtycklighet och rättsosäkerhet som de beskrev sedan de mist rätten till den statliga assistansersättningen är min verklighet. Jag tillhör de som inte i nuläget skulle bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i grundläggande behov. Jag tillhör de som inte behöver ompröva den lagstadgade rätten till personlig assistans vartannat år – utan varje.


En omprövning i dagsläget är inte en avstämning av mitt behov. En omprövning är förutsättningslös.


På resan genom det assistanslösa Sverige blev något smärtsamt tydligt. Medborgarskapet och rätten att utöva det fritt och jämlikt, rätten till rörelsefrihet och kontinuitet i livet, är inte förbehållet alla svenska medborgare. I dagsläget är det inte förbehållet mig.


Ingen som inte kan planera sitt liv eftersom förutsättningarna för det kan komma att förändras radikalt från ett år till ett annat är jämlik. Ingen som tvingas svara på hur ofta den går på toaletten och vad den gör där, och sedan vet att en handläggare ska bedöma rimligheten i det svar man angett kan sägas bibehålla sin personliga integritet. Ingen vars hela livsföring äventyras årligen kan sägas ha jämlik ställning i samhället med den vars rätt till att vara en del av det inte behöver omprövas.


Den kommunala omprövningssituationen innebär att jag som medborgare är helt utelämnad till det kommunala självstyret. Till kommunens handläggare och dennes chef, men framförallt till den kommunala ekonomin. Vi är många som slåss om posterna i den kommunala budgeten. Om något annat kostat är det svårt att få råd till att säkra rätten för mig att klä på mig och arbeta.


Nästa år fyller jag 30 år. Jag hade kunnat ha barn i dagsläget, men jag tror att jag undermedvetet har valt bort det.


Ett föräldraansvar är så mycket längre än bara ett år. Jag kan inte riskera att inte kunna ta hand om ett barn från ett år till ett annat.


Jag har varit vuxen i lagens mening i över 10 år, men jag uppfattas inte som en vuxen individ av samhället. Jag kan inte säga nej, jag måste utstå sådant som samhället inte kräver att andra vuxna ska acceptera.


Trots att mitt fysiska tillstånd är livslångt och inte går att rehabilitera, blir det något blir det förmodligen sämre.


Trots att kommunen beviljat mig assistans i sammanlagt fyra år tidigare och att jag haft rätt till assistans i olika former sedan jag gick på förskolan vill de nu ha starkare bevis för mitt behov av hjälp. De vill se hur assistansen utförs i realtid. En så kallad ADL-bedömning. De vill att en arbetsterapeut ska titta på medan jag duschar och sedan bedöma om mitt behov av assistans är rimligt.


Vad betyder detta egentligen?


Att jag som är nästan 30 år, mer än vuxen, ska stå naken inför en annan människa medan min assistent hjälper mig att duscha. En människa jag aldrig tidigare träffat.


Vem avkräver samhället sådant av?


Vem ska acceptera att bli sedd i all sin nakenhet och få situationen bedömd som rimlig eller orimlig?


Jag tänker mycket på begreppet samtycke i relation till att ompröva min assistans.


Ofta menar man att jag har samtyckt. Jag går ju med på att göra detta? Med vad är alternativet? Att någon annan ska få se mig naken och blöt i duschen, eller att jag inte ska kunna duscha alls? Att någon annan ska få se mig naken eller att jag inte ska kunna klä på mig alls?


Jag har aldrig samtyckt till detta. Ändå måste jag göra det?


Det är tvång.


Arbetsterapeuten har sin landstingskjorta med namnskylt på sig när hon kommer hem till mig för ett inledande samtal. Hon talar i vi-form och säger saker som ”nu vi är klara”. Nej det är vi inte, tänker jag. Du är klar och nu ska du gå, jag är hemma, jag bor här. Vårdapparatens väggar växer runtomkring mig. Jag är inte i mitt hem längre. Jag är på hennes arbetsplats. Mitt hem är inte längre mitt.


Arbetsterapeuten säger att hon är mån om att jag inte ska känna mig kränkt, att jag självklart ska få känna mig bekväm. Sedan säger hon, som i nästa andetag, ”men då kan ju jag komma på morgonen och se när du klär på dig?


Om dina assistenter kommer klockan åtta eller nio så kan ju jag också komma då.”

Integriteten som hon lovat mig är i denna stund inte värt något som helst. Hur ser man ut på morgonen när man precis vaknat, har tovigt hår och luktar svett, inte har några kläder på sig?


Jag är snart 30 år. Mer än vuxen och det har tagit långt tid att återta min kropp från vårdens definitioner av den som avvikande och bristfällig. Att förstå att den är min och inte tillhör vare sig sjukgymnaster eller läkare. Att förstå vad det gjort med mig att så många sett mig utan kläder att det varit det normala. Att vara avklädd framför andra som har sina kläder på sig. Att höra dem kommentera kroppens utseende och förmågor som om jag inte var där. Men nu är jag där igen. Nu ska hon titta på mig, jag ska vara naken och hon ska ha sina kläder på sig. Jag ska vara hemma men hon ska samtidigt vara på jobbet.


Bara mina assistenter och mina älskare har fått se mig utan kläder sedan jag tog beslutet om att kroppen inte tillhörde vården, utan mig själv. Kroppen och dess nakenhet har en gräns. När den överträds i andra sammanhang talar vi om övergrepp och samtyckesbrott. I mitt fall talar samhället istället om att det är detta som krävs för att få rätten till full delaktighet i samhällslivet. Att det krävs kontroll och förutsättningslösa prövningar för rätten till denna delaktighet. Vägen till samhällsinkludering går inte genom rätten till rörelsefrihet och självbestämmande, utan genom att bli granskad i duschen, naken, blöt och intvålad.


Ibland talar man om för mig att det är synd om arbetsterapeuten också. Att hon inte kan välja att inte göra detta eftersom kommunen krävt det. Man talar om vikten av att jag är trevlig, att jag inte får brusa upp utan måste behålla lugnet. Tro mig jag vet, jag vet hur man behåller lugnet när någon frågar en hur ofta och vad jag handlar, hur länge jag duschar och vad jag gör då, vad jag har för kläder på mig och varför. Jag vet att behålla lugnet eftersom allt står på spel. Jag vet att behålla lugnet fast jag inte borde behöva göra det.


Sanningen är att det inte spelar någon roll om arbetsterapeuten är trevlig eller inte. Kränkningen är densamma. Jag ska fortfarande vara naken, hon ska fortfarande ha kläder på sig, vägen till full delaktighet går fortfarande genom detta. Ja, det är strukturen som möjliggör för kränkningen, men den verkar genom att personer accepterar att utföra kränkande handlingar.


Du kanske tror att jag glömmer fort, men den som har makt över hela ens liv glömmer man aldrig. Den som har makt att rasera allt som man byggt upp glömmer man aldrig. Arbetsterapeutens namn skriver jag upp i raden av andra, som har haft möjlighet att handla annorlunda. Som har kunnat uppfatta mig som en person med rätt till integritet men som inte gjort det.


Jag har tagit in allt detta nu. Vad det svenska samhället egentligen uppfattar mig som. Inte som vuxen, inte som en person med rätt till integritet och rätt till min egen kropp. Därför inte heller som ett barn, utan som något annat.


Något utan integritet, något som ska stå till vårdens, kommunens och statens förfogande. Något som ska kontrolleras och mätas. Något som ska vara beredd att visa allt. Något där blottade bröst inte är bröst. Ett medicinens exempel.


Allt detta måste jag förmå mig att bli uppfattad som. Jag kan inte vägra, inte säga nej, inte låsa dörren när arbetsterapeuten ringer på. Då blir det inget beslut om personlig assistans eftersom kommunen inte kan vara säkra på mitt behov. Då blir det inga kläder på kroppen, ingen mat och ingen möjlighet till arbete eller studier. Då kan jag inte själv bestämma vem som tar i min kropp och när. Då måste jag ta med mig mina vänner in på toaletten.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3426#comment-29076

ANNONS
Av Stig Olsson - 22 mars 2015 17:32

Vi som har en funktionsnedsättning som gör oss helt beroende av andra människors hjälp för att kunna fungera tvingas att leva i en ständig skräck för om vi får den nödvändiga hjälpen som vi måste ha för att kunna fungera i alla sammanhang i livet


Hur mycket hjälpinsatser vi skall få är inte beroende av dom faktiska omständigheterna utan det sker helt godtyckligt av olika tjänstemän och deras högst personliga inställning till oss som person


Alla beslut räcker endast ett år i taget så vi måste ständigt leva i en ständig skräck över om vi även i fortsättningen kommer att få den nödvändiga hjälpen vi har behov av trots att vi lever med livslånga funktionsnedsättningar


Inte nog med denna ständiga skräck för om man skall få den nödvändiga hjälpen så begränsas våra liv mycket kraftigt på grund av alla begränsningar som sätts upp i antal timmar och vi kan inte leva ett spontant liv 


Med dom förutsättningar man har med bara årsvis vetenskap om den nödvändiga hjälpen man har behov av törs man inte engagera sig i kultur eller föreningslivet eftersom man vet att man inte kan åta sig några som helst förtroendeuppdrag när man inte vet om man kan behålla det efter omprövningen av ens hela livssituation


Man frågar sig varför det skall behöva vara så här att en liten grupp av samhällsmedborgare skall behöva leva i en ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet enbart på grund av en tjänstemans godtyckliga beslut


Vi är alla lika mycket värda och skall ha samma rätt att kunna leva ett fullvärdigt liv i full samhällsgemenskap utan att andra skall ha möjlighet att begränsa en annan människas liv enbart på grund av medmänniskan råkar ha en funktionsnedsättning


Vilken annan grupp i samhället tvingas att leva med detta ständiga hot mot ett fungerande liv i full samhällsgemenskap


Skulle man utsätta hele befolkningen för detta vansinne så skulle det snart vara stora massdemonstrationer och upplopp men eftersom det bara berör en liten del av samhällsmedborgarna så blir det inga som helst protester vilket visar på vilken inställning samhället har till oss med stora hjälpbehov på grund av en funktionsnedsättning


Sverige har både undertecknat och ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som skall vara rättesnöret i samtliga beslut som berör funktionsnedsatt


Men regeringen och riksdagen vägrar att införa den som svensk lag och får mycket kraftig kritik för att man inte ser till att den införs som lag och så länge man gör detta så kommer vi att fortsätta att behöva leva i ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet helt i onödan


Så här skriver FN till Sverige när det gäller att införa konventionen i den svenska lagstiftningen


7.
Kommittén uttrycker oro över att konventionen inte har in-förlivats i svensk lagstiftning och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar.

Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning

Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens
politik och kommunernas politik när det gäller att genom-föra konventionen. Denna oro har också tagits upp i den of-ficiella kommunikationen mellan konventionsstaten och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet 
No 3/2011 H.M v Sweden.


8.
Kommittén yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.


https://www.dropbox.com/…/%C3%B6vers%C3%A4ttning%20rek%20cr…?

http://mffmr.se/…/att-behova-leva-i-standig-skrack-ar-myck…/

ANNONS
Av Stig Olsson - 21 mars 2015 14:40

Har du någonsin tänkt på något du aldrig delat med någon, och är skräckslagen vid blotta tanken på att någon skulle veta om din lilla hemlighet? 


Om du har, då har du förmodligen desto större anledning att vara paranoid nu, tack vare nya och förbättrade säkerhetssystem som utvecklas runt om i världen för att ta itu med terrorismen m.m men som även inkräktar på privatlivet.


Några av de länder som är inblandade i sådana program: USA, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Sverige m.m. National Security Agency (NSA) i USA har utvecklat en mycket effektiv metod för att styra den mänskliga hjärnan. Denna teknik kallas Remote Neural Monitoring (RNM) och förväntas revolutionera inom brottsbekämpning.


Hur fungerar det?


RNM arbetar på distans för att styra hjärnan och läsa av, upptäcka om eventuella brottsliga tankar pågår i huvudet på en möjlig gärningsman. Forskningsstudier har visat att den mänskliga hjärnan tänker med en hastighet av ca 5000 bitar per sekund och inte har förmågan att skydda sig mot superdatorer som interagerar via satelliter, implantat och biotelemetry. www.nanobrainimplant.com


Den mänskliga hjärnan är ett distinkt uppsatt bioelektrisk resonanssystem.


För RNM systemet, är det superdatorer som används och med med deras hjälp kan man skicka meddelanden via en implanterad persons nervsystem för att påverka deras prestanda på ett önskat sätt.


RNM har utvecklats efter ca 50 år av neuroelektro ofrivilliga mänskliga forskningsexperiment. Enligt många forskare så kommer det inom några år finnas DNA-mikrochips som kommer att implanteras i den mänskliga hjärnan som gör människan kontrollerbar. 


Med RNM, kommer det att vara möjligt att läsa och styra en persons emotionella tankeprocesser tillsammans med det undermedvetna och drömmar. 


För närvarande övervakar superdatorer runt om i världen miljontals människor samtidigt med hastigheter på 20 miljarder bitar per sekund, särskilt i länder som USA, Japan, Israel och många europeiska länder.
RNM har en uppsättning av vissa program som fungerar på olika nivåer, som signalspanings system som använder elektromagnetiska frekvenser (EMF), för att stimulera hjärnan för RNM och den elektroniska hjärnans länk (EBL). 
EMF Brain Stimulation systemet har utformats som strålnings intelligens vilket innebär att ta emot information från oavsiktligt ursprung med elektromagnetiska vågor i miljön (kognitiv radio).


Det är dock inte relaterade till radioaktivitet eller nukleär detonation. 
Inspelningen med maskiner i signalspaningsystemet har en elektronisk utrustning som undersöker elektriska aktiviteten hos människor på avstånd (Telemetri, ICT-implantat/teknik).


Denna datorgenererade kartläggning av hjärnan kan ständigt övervaka alla elektriska aktiviteter i hjärnan. 
Systemets inspelningsstöd avkodar enskilda hjärnkartor för säkerhetsändamål.
För ändamålen medhjälp av elektronisk utvärdering, kan den elektriska aktiviteten i från tal i mitten av hjärnan översättas till verbala tankar (översätta tankar till ord).


RNM kan sända kodade signaler till hörselbarken av hjärnan direkt förbi örat.
Denna kodning är till för ljudkommunikation (syntetisk telepati).
Den kan också utföra elektrisk kartläggning av hjärnans aktivitet från syncentrum i hjärnan, vilket gör att den kan kringgå ögat och synnerverna, vilket projicera bilder från ämnet man tänker på i hjärna till en dataskärm. 
Med denna visuella och med audiominnet, kan man både visualisera och analysera. 


Detta system kan, på distans och icke-invasivt, upptäcka information genom att digitalt avkoda framkallade potentialer i 30-50Hz, 5 millwatt elektromagnetisk strålning från hjärnan. 
Nerverna producerar ett skiftande elektrisk mönster med ett skiftande magnetiskt flöde som sedan sätter på en konstant mängd av elektromagnetiska vågor. 
Det finns spikar och mönster som kallas framkallade potentialer i den elektromagnetiska emissionen från hjärnan (spikande neuroner, EEG).
Det intressanta med detta är att hela övningen genomförs utan någon fysisk kontakt med ämnet.


Utsläppen EMF från hjärnan kan avkodas i aktuella tankar, bilder och ljud i ämnet från hjärna. 


Den skickar komplicerade koder och elektromagnetiska pulssignaler för att aktivera framkallade potentialer inuti hjärnan, vilket genererar ljud och visuella bilder i nervbanor. 


Med tal, auditiva och visuella kommunikationssystem, som medger RNM en komplett audiovisuell hjärna till hjärna länk eller en hjärna-till-dator-länk.


www.bionicgate.com


Naturligtvis måste mekanismen för att avkoda resonansfrekvensen för varje specifik plats för att modulera införande av information i den specifika platsen i hjärnan. 


RNM kan också upptäcka hörsel via elektromagnetiska mikrovågor, och det finns också överföring av specifika kommandon i det undermedvetna, som producerar synrubbningar, synhallucinationer och injektion av ord och siffror till hjärnan via elektromagnetiska strålningsvågor.


Med denna teknik kan man bearbeta känslor och tankar, läsa av tankar på distans, orsakar smärta i kroppen, fjärr manipulera beteende, styra sömnmönster m.m


Detta system kan idag användas för brottsbekämpning och säkerhetshantering:


www.mindcontrol.se

Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

Av Stig Olsson - 15 mars 2015 07:38

Om vinstuttag hos assistansföretag stoppas riskerar valfriheten att 

Vilhelm Ekensteen

upphävas för många assistansberättigade. Klockan kan komma att vridas tjugo år tillbaka i tiden, anser Vilhelm Ekensteen.
– Att privata assistansföretag kan göra vinst är naturligt och önskvärt, det krävs för att driva en verksamhet.

 

En mångfald av utförare kräver vinstintresse


Regeringen har nyligen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning som ska leda till att i stort sett allt överskott återinvesteras i verksamheten och att idéburna alternativ istället ska gynnas. Vilhelm Ekensteen i Intressegruppen för assistansberättigade är kritisk till detta eftersom han anser att den frihet och makt över sitt liv som personer med stora funktionsnedsättningar har via rätten till personlig assistans bygger på möjligheten att välja till sig bra assistans och välja bort den man inte vill ha. 


– Mångfald av assistansverksamheter är en förutsättning för att assistansreformen ska fungera och fortsätta att ge assistansberättigade myndighet över sitt liv. Det är oerhört viktigt att utredningen inte landar i förslag som skadar den nödvändiga mångfalden av anordnare. Det är självklart bra med SVB-företag och att t ex brukarkooperativ gynnas, men jag tror att ett utrymme för vinstintresset också behövs, liksom i dag.

 

Vilka följder kan det få om vinstuttag stoppas i assistansbranschen? 
– Det kan leda till att valfriheten upphävs för många. Då skulle klockan vridas drygt tjugo år tillbaka.

 

Assistansberättigades livsförutsättningar ifrågasätts


Om vinstuttag stoppas tror Vilhelm Ekensteen att de som blir kvar är några brukarkooperativ och en del andra. Men det är svårt att förutsäga menar han vilket ger en stark oro.
– Man ska komma ihåg att direktiven tycks rikta sig mot företag eller assistansanordnare som tillsammans har ett mycket stort antal assistansberättigade, i många fall bra, seriösa anordnare. Att ifrågasätta dem alla är att ifrågasätta de livsförutsättningar många assistansberättigade grundar sin tillvaro på i dag. Framför allt vill man givetvis inte tvingas in i ett beroende av det kommunala monopolet.

 

Att många vill driva SVB-bolag är önsketänkande


Det har talats om att enbart tillåta så kallade SVB-bolag där överskottet i princip ska återinvesteras i verksamheten. Högsta tillåtna vinst skulle vara statslåneräntan (just nu 0,58 %) + 1 % på det kapital som ägarna investerat i bolaget. 

 

Hur många tror du vill driva sådana bolag?
– Säkert några, men om det blir tillräckligt många är väldigt osäkert. Att initiativ och ansvarstagande i så stor omfattning som behövs skulle dyka upp på närmast helt ideell väg ter sig som önsketänkande. Och det är inte välgörenhet man vill ha. Att assistansberättigade med sin assistansersättning inte ska kunna efterfråga professionell anordnarkompetens är ogenomtänkt. I dag kan man det.

 

Kommer det att finnas idéburna aktörer som kan ta över? 
– De skulle sannolikt långtifrån räcka till. 

 

Tror du att de som driver bolag kommer att höja sina löner istället för att ta ut vinst? 
– Hellre än att spekulera i vägar att kringgå en ogenomtänkt lagstiftning vill jag förorda legal möjlighet till ett rimligt vinstuttag.

 

Alltför höga vinstuttag har förekommit


Det har förekommit höga vinstuttag i assistansbranschen och Vilhelm Ekensteen anser att det varit ett problemsom bidragit till att tex vissa politiker nu anser att schablonbeloppet är för högt. 


– Ja, enskilda stora överskott pga volym eller kvalitetsdumpning i det förflutna har gett missvisande signaler. Att bedriva bra assistans medger i själva verket inte stora marginaler. Dagens otillräckliga utveckling av schablonbeloppet hotar tvärtom, om den fortsätter, möjligheterna att rekrytera och behålla bra personliga assistenter, täcka den enskildes assistansomkostnader etc, allt en förutsättning för god assistans. Bevarad mångfald, där det går att söka sig till bättre anordnare, är ett viktigt medel mot för stora överskott.

 

Hur anser du att för stora vinter kan motverkas? 


– Skattelagstiftningen hör till det regelverk som bör motverka oskäliga vinster. Det krävs också höga kvalitetskrav på den assistans anordnarna lämnar. Men en alltför restriktiv inställning till vinstuttag ur överskottet framstår som ett feltänkande som riskerar att avskräcka önskvärda enskilda initiativ till att anordna assistans som svarar mot behov och efterfrågan, säger Vilhelm Ekensteen.


http://assistanskoll.se/20150313-Vilhelm-Ekensteen-Ordforande-IfA-Stopp-vinstuttag--tjugo-tillbaka-tiden.html

Av Stig Olsson - 14 mars 2015 08:01

Personliga tragedier för funktionshindrade när staten tvingar på ansvaret för personlig assistans på kommunerna

 
 

Personer som haft rätt till personlig assistans fråntas allt oftare hela eller delar av stödet, trots att varken lagen eller funktionshindret har ändrats. En enkät till kommunerna bekräftar att Försäkringskassans restriktivare behovsbedömningar får allvarliga konsekvenser. Tre av fyra kommuner upplever ett övervältrat ansvar för personlig assistans från staten, nära varannan kommun uppger att de saknar ekonomiska förutsättningar att uppfylla LSS-lagstiftningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Nu måste regering/riksdag ingripa för att återupprätta den internationellt hyllade Assistansreformen.


Trots larm från både brukarorganisationer och enskilda funktionshindrade har utvecklingen fått fortgå i flera år.


Riksdagens socialutskott begärde i våras att regeringen ska bedöma eventuella behov av åtgärder för att upprätthålla intentionerna i LSS. Att riksdagen tar tag i frågan är bra, men vi vill understryka att behovet av åtgärder är både uppenbart och akut. För att fördjupa kunskapsläget har FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.) genomfört en enkät till Sveriges kommuner. 80 procent av kommunerna svarade, och de resultat som presenteras i en rapport i dag bekräftar bilden – tre av fyra kommuner drabbas av att staten övervältrar ansvaret för personlig assistans. Rapporten hittar du på FUB:s hemsida.


Dessutom uppger nästan varannan kommun att de saknar ekonomiska förutsättningar för att uppfylla LSS-lagstiftningens syften. Det är nära en fördubbling på två år – exakt samma fråga ställdes av dåvarande SKTF i en enkät år 2010.


Vidare indikerar nära var tionde kommun att de, i samband med att staten tvingar på dem ansvaret för personlig assistans, fråntar funktionshindrade rätten till stöd inom ramen för LSS. Det är också alarmerande, kommunerna har ingen rätt att upphäva ett beslut om beviljade insatser enligt LSS med mindre än att behovet av stöd minskat.


Kommuner oftare, börjat väga in ekonomiska aspekter vid behovsbedömningar. Sammantaget leder situationen inte bara till personliga katastrofer för enskilda funktionshindrade, därtill ett arbetsmiljöproblem för LSS-handläggare i kommunerna. De får svårt att fullfölja sina uppdrag, pressade mellan den lagstiftning de ska följa och politiska nämnder som i vissa fall – alltså i strid mot lagen – tar ifrån handläggarna beslutsrätten och enskilda funktionshindrade rätten till assistans.


Det är dags för ansvariga politiker att ta tag i frågan. När högsta juridiska instans kommer fram till att det är förenligt med gällande lag att tolka funktionshindrades behov på det cyniska sätt som görs i dag, då är frågan politisk och inte längre juridisk. Det behövs en översyn av lagtexten för att långsiktigt säkerställa LSS-lagstiftningen. Men först behövs akuta åtgärder. Vi uppmanar regering och riksdag att säkerställa att Försäkringskassan åter börjar tillämpa LSS-lagstiftningen i enlighet med dess intentioner. Det har varit möjligt tidigare, så det kan inte vara ett lagbrott att börja göra det igen.  Vi efterlyser också en snabbutredning av en sänkt brytpunkt mellan kommunalt och statligt kostnadsansvar för personlig assistans, för att minska övervältringen från stat till kommun.


En legitimering av de kommunala tjänstemän som handlägger LSS-ärenden bör övervägas. Det kan stärka rättssäkerheten genom att ge besluten starkare status i myndighetsutövningen och därmed motståndskraft mot politiska överprövningar utan saklig grund. Från samhällets perspektiv är det ingen besparingsåtgärd att flytta kostnader från staten till kommunerna. Det är inte heller värdigt Sverige att låta personer med svåra och varaktiga funktionshinder betala i form av sämre liv. Det skulle leda till ett lite kallare samhälle för oss alla.


http://www.aftonbladet.se/debatt/article15492280.ab

Av Stig Olsson - 12 mars 2015 11:41

Jag har blivit tillfrågad om att skriva ett inlägg på den här sajten som Erik Ljungberg startade, Erik som var en frisk fläkt i kampen för jämlika levnadsvillkor för oss som lever med krånglig livssituation. Ja, jag skriver ”krånglig” så behöver jag inte snärja in mig i de begreppsförändringar som nu genomförs inom vårt område. Det är vi själva som styr den förändringen, så det är bra. Bra att inte andra definierar oss. Samtidigt har jag lite svårt att hänga med i ”funkistankarna”, har svårt att tillägna mig begreppet funktionalitet. Tänker att det i mina öron låter lite som när det en gång i tiden hävdades att ”alla är vi ju mer eller mindre handikappade”. Och det ser jag en fallgrop i.


Jag kan leva med att jag har en funktionsnedsättning. Jag har accepterat det. Mina armar hade en gång full rörlighet och jag hade kunnat utveckla full rörelsefrihet om det hade hållit i sig. Nu gjorde det inte det. Polioepidemin 1953 satte stopp för det. Jag fick nedsättningar i rörelseförmågan och totalt beroende av andra människors assistans för resten av livet. Jag hade gärna behållit min egen rörelseförmåga. Tror till och med att jag hade gillat det. Skarpt.


Jag leker ibland med tanken att kunna göra allt själv. Ibland med strålande resultat. Ibland totalt misslyckat. Så som det väl fungerar för det stora flertalet.


Nu blev då inte så. Mitt liv blev krångligare. Mycket krångligare. Och mest krångligt blev det för att andra har rätt att tolka, värdera och bedöma vad jag behöver i form av antikrångelinsatser.


Men det är inte bara bedömnings- och beslutsprocessen som är besvärlig. Att leva med personlig assistans är också lite krångligt ibland. Oj, nu svor jag i kyrkan. Jag vet. Personlig assistans är det bästa som hänt oss – otvivelaktigt.


Och det är inte assistansen per definition som är besvärlig – enbart – utan det faktum att det är krångligt att leva och alltid vara beroende av andra människor. Kan vi inte vara överens om det? Helst skulle vi vilja göra allt själva. Inte alltid ta hänsyn till att det är andra människor som gör det. Människor med rätt till bra arbetsvillkor, trevlig omgivning och möjlighet till visst inflytande över sin arbetssituation. Den balansen är svår tycker jag. Jag vill själv ha allt det där på mitt jobb. Och jag kan så långt det är möjligt erbjuda mina assistenter bra anställningsvillkor och trevlig omgivning – men inflytande…då blir det svårare, det är ju mitt liv vi lever på hens arbetstid.


I det här livet pågår dessutom den ständigt pågående kampen för att bli medräknad. På alla nivåer. I alla sammanhang. Då går vi, både som enskilda individer och som organisationer ganska ofta på rund- och tomgång – och det är då – då som Erik fattas oss för det kändes som om han aldrig gjorde det. Fast jag förstår att han var precis lika mänsklig som vi andra. Fast jädrans påhittig det var han! Det vet alla vi som följde honom – nära eller på distans.


http://fulldelaktighet.nu/

Av Stig Olsson - 11 mars 2015 19:13

 
Uttrycket "allas lika värde" har börjat användas mer frekvent igen – men kanske inte som det var tänkt – utan mer som ett tillhygge i debatter för att nedvärdera sina opponenter.
 

Dess ursprung i modern tid kommer från artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, där det står ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.


Alla (nästan) i Sverige ansluter sig till detta upprop! Det finns ett fåtal som även utåt tycker att det kanske inte gäller alla grupper – de kallas av andra rasister. Med viss rätt kan tyckas.


Ett kanske inte lika tydligt exempel i avståndstagande är att vissa företagsledare tycker de är mycket mer värda – åtminstone i mammons värde.

 

LSS-lagens intentioner om att alla är lika värda oavsett funktionsnedsättning – jämfört med hur detta idag tolkas av myndigheter och jurister - har fått mig att fundera. Är allas lika värde bara tomma ord utan större eftertanke?

 

Hur värderas till exempel en ”arbetslös” av våra riksdagspolitiker? I sin politik kan jag tycka att merparten i sina handlingar betraktar de arbetslösa som mindre värda? Och detsamma verkar gälla även ”bidragstagare”? Det är som jag hör snarare ett skällsord bland allianspolitiker.

 

Vi ska inte använda ordet ”handikappade” längre, då det ger ett eko av gamla tiders handikappolitik. Men vilka bättre värderingar följer idag med ordet ”funktionshindrad”?

 

En funktionshindrad person som omfattas av LSS är idag en ”brukare”. Ett attribut som dessa själva avskyr, då det i deras värld känns (på flera sätt) närbesläktat i tolkningar som ”missbrukare”.

 

De vill ju också vara medborgare, kommuninnevånare, hyresgäst, anställd, klient och kanske till och med kund ibland.

 

De ser ju, liksom jag, att orden medför ”översättningar” som ger dem mindre värde!


http://dagensomsorg.se/blogg/allas-lika-varde

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se