Inlägg publicerade under kategorin Diskriminering / Rasism

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mitt liv ligger i händerna på handläggarna på min stadsdelsförvaltning. Att nya beslut tas minst en gång per år, så att jag inte kan leva med någon framförhållning, men att jag inte heller vågar flytta, av rädsla för att få ett ännu värre beslut. Jag pratade helt enkelt om mitt nya liv, där jag sedan ett och ett halvt år har assistans med kommunen som huvudman istället för försäkringskassan. Ett liv som i praktiken dikteras av idén om det kommunala självstyret.


Jag försöker alltid ställa upp när journalister vill prata med mig om detta, även om jag ofta känner mig som en urvriden disktrasa efteråt. Att prata om hur hela ens liv bestäms av tiden som en tillbringar i badrummet blir ju lite privat, hur man än bär sig åt. Men det är viktigt att prata om detta för att flytta diskussionen från kostnader, fusk och skumma företag, till vad det egentligen handlar om; självbestämmande, jämlikhet och frihet.

Hela kostnadsdiskussionen är egentligen en chimär, trots att många verkar oroa sig. Expressens ledarsida har till exempel bara den senaste veckan i två olika krönikor oroat sig för kostnaden för personlig assistans. Denna oro är en del av en kampanjjournalistik som Expressens ledarredaktion har bedrivit i flera år. Metoden är att måla upp ett scenario om att vi snart befinner oss i en situation som liknar Greklands. Vilket naturligtvis bara är trams. Hade det varit sant, så hade ju Expressens ledarsida enkelt kunnat driva igång en kampanj för att snabbt höja skatterna igen.


Det kommer inte att ske. När det gäller assistansen så behöver det heller inte vara nödvändigt.


Vi har en arbetslöshet på mellan 7 och 8 procent idag. Arbetslösheten finns framförallt hos personer med lite utbildning, personer som är nya på arbetsmarknaden och personer som av olika skäl blir diskriminerade i tider när det är hög konkurrens om jobben. Men denna arbetslöshet är bara början. I en mycket uppmärksammad rapport från Stiftelsen för strategisk forskning, som kom förra året, slås det fast att om tjugo år har vartannat jobb försvunnit, på grund av den tilltagande robotiseringen och automatiseringen av vårt samhälle. Det handlar om över två miljoner jobb. Tanken svindlar.


Den personliga assistansen är idag ett självgående system. Över 80 % av den förhållandevis låga schablonersättningen går till löner, vilket ger ett betydligt bättre utslag när det gäller sysselsättningen än både ROT, RUT, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt krogmoms. Vi assistansanvändare anställer runt 90 000 personliga assistenter idag, vilket gör att vi tillsammans är en av landets största arbetsgivare. Vi anställer dessutom väldigt många av just de personer som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. Om vi därtill tar in det faktumet att många som arbetar som personliga assistenter inte kan ersättas av robotar, på grund av att många behöver och vill ha den mänskliga interaktionen, så ser vi att den personliga assistansen kommer att vara essentiell för framtidens arbetsmarknad. En av få räddningsplankor för ett politiskt system som är uppbyggt kring idén om arbetet som samhällets fundament. I detta politiska landskap går vi från att tillhöra en resurssvag grupp till att bli en reell maktfaktor. Det innebär i sin tur att vi också måste ta ett ökat ansvar för hela samhällsutvecklingen.


Men vad är det då som ligger bakom detta ständiga tjat om kostnader? Som jag ser det handlar det om en kamp mellan olika politiska idéer och ideologier. Det handlar om vilka idéer som styr vilket samhälle vi vill leva i. När det gäller den personliga assistansen så finns det ett antal politiska idéer som snurrar runt samtidigt och tillsammans utgör vårt motstånd.


Först så kan vi konstatera att det fortfarande finns stora tankerester kvar från inlåsningarnas och osynliggörandets århundrade, det som härskade från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Ideologin där vi ska låsas in eller tas bort. Drömmen om den perfekta människan (synliggjord i vår tids selektiva aborter) lever alltjämt, liksom tanken om den goda institutionen som vi drömmer mardrömmar om, men som är en verklig mardröm för många av våra bröder och systrar runt om i världen. Tankeresterna återkommer också i vår tids exotifierande behovsbedömningar där våra toalettbesök studeras som om vi vore några slags djur.


På sjuttiotalet kom kompensationspolitiken efter det hänsynslösa århundradet igång på allvar. Man skulle kunna kalla det för det-dåliga-samvetets-politik. Idén om den goda staten som tar hand om sina svagaste. In trädde en ny slags expert. Inte en expert som studerade oss i vit rock, utan en expert som skulle fungera som en resurs till oss. Men det var fortfarande en expert som visste bäst hur vi skulle leva våra liv. Det byggdes resursbostäder under namn som boendeservice, där vi kunde bo, men vi kunde fortfarande inte bo var vi ville. Vi skulle få god omvårdnad och trygghet, men vi var inte fullvärdiga medborgare. Tron på expertsamhället och idéerna om den goda omsorgen är i allra högsta grad levande än idag, numera seglar de ofta under kvalitetsbegreppets flagg.


Mot slutet av åttiotalet blev idén om det kommunala självstyret Sveriges överideologi. Avståndet mellan stat och individ skulle kompenseras genom att lokalsamhällets makt stärktes. Långsamt förvandlades Sverige till ett slags Sveriges Förenta Stater, där våra livschanser avgörs av vilken kommun vi lever i. Politikernas prioriteringar och den kommunala budgeten avgör idag hur skolan är och vilken service du får. Eftersom vi som använder personlig assistans är kommuninvånare som alla andra, så har det alltid funnits starka krafter som har velat kommunalisera hela reformen och ställa oss alla under det godtyckliga kommunala självstyret. Idag är vi ca 4000 personer som har personlig assistans via kommunen. En siffra som hela tiden ökar, men vi är fortfarande – tack och lov – en minoritet


Slutligen har även Reinfeldts idé om den goda medborgaren börjat slå rot. En tanke som han beskrev i boken ”Det sovande folket”, redan i början av nittiotalet. Det generella skattesystemet och den expanderande staten har gjort medborgarna passiva och skapat en distans till våra medmänniskor menade han. Om staten inte tar ansvar så träder andra samhällsaktörer in, var hans teori och vision. Det civila samhället, anhörignätverk och församlingar skulle träda in som serviceaktörer och avståndet mellan människor skulle minska. Liksom i socialdemokratins idé om den goda staten, så används våra liv återigen i en större utopi, den här gången för att skapa den goda människan. Reinfeltds idéer stod olyckligt nära KD:s socialpolitik som härskade på socialdepartementet, därmed inleddes arbetet med att förvandla en av de största jämlikhets- och frihetsreformerna i Sveriges historia till en vård- och omsorgslagstiftning.


Först skedde det i retoriken, hjälpen i badrummet betonades även i socialdepartementets egna utspel, men eftersom en omsorgsinsats är mycket lättare att byta ut än en demokratireform, så var snart hela lagstiftningen i gungning.


Alla dessa idéer från höger till vänster, från dåtid till nutid, från utopi till budgetpolitik, samverkar i hotet mot assistansreformen. Mot den står idéerna om varje individs rätt till ett liv i frihet, makt över sitt liv, självbestämmande i sin vardag, jämlika livschanser – idéerna om individuella och mänskliga rättigheter. Dessa idéer var dominerande när assistanslagstiftningen kom till och utformades. Det är starka idéer, men det är idéer som ofta har varit tillbakaträngda. Men det är också oerhört viktiga idéer, därför att de till skillnad från det idéer jag har beskrivit ovan inte använder andras liv för att bygga något större. Den goda staten, den goda människan och det starka lokalsamhället är visioner, där människors liv ska inlemmas och omformas. Medan idéerna som utformade assistanslagstiftningen utgår från varje enskild individs möjlighet att leva ett bra liv. Något som kan sägas vara ett fundament för funktionsrörelsens kamp.


Därför ligger det också på vårt ansvar att se till att dessa idéer genomsyrar hela samhället. Idén om ett Medborgargolv som vi på STIL jobbar med är en del av detta arbete. Ett sätt att göra frågor som rör varje persons rätt till frihet och självbestämmande till själva fundamentet i samhället. Med det synsättet förvandlas den personliga assistansen från ett särintresse för en grupp till en trygghetsförsäkring för alla medborgare. En försäkring som innebär att oavsett vad som händer dig i ditt liv, så ska du fortfarande ha makten över det.


Rätten till att leva det liv du vill leva, det var det Erik Ljungberg kämpade för, både i Sverige och internationellt. Erik trodde mycket på att samla ihop vår rörelse till en modern medborgarrättsrörelse. Erik var mycket mer praktisk än jag. ”Hur gör vi detta konkret?” frågade han ofta, när jag snurrade runt i idévärlden. Jag hade inte samma tålamod att samla ihop folk, men vi var överens om att rörelser ska byggas kring samling runt just idéer. Organisationer och stadgar finns det redan tillräckligt av i funktionsrörelsen.


Nu gäller det att vi hittar självförtroendet att föra den offensiva kamp som krävs i den nya situation vi befinner oss i.


Det är inte längre bara vi som behöver samhället. Det är samhället som i lika hög grad behöver oss. Och när jag sitter här, en fredag, som så många andra i husarrest, så kan jag ändå känna glädje. För jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hedra Eriks minne än insikten om att jag är en del av en framväxande medborgarrättsrörelse som snart kommer att ge mig min frihet åter.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3578

ANNONS
Av Stig Olsson - 11 april 2015 17:18

Ni som följt denna blogg vet att jag på senare år snöat in på klassisk musik. Rejält insnöad. Det är minst 3 timmar klassisk musik i mina öron per dag. Och jag gillar det. Min absoluta favorit är sedan länge Pjotr Tchaikovsky, men jag anser att Sergei Rachmaninoff är Tchaikovskys like.


En som spelar Rachmaninoff för hela slanten är den ukrainska kvinnliga pianistenValentina Lisitsa som turnerar världen runt med Rachmaninoffs pianokonsert i C-moll. Det som dock är utmärkande för henne i dessa dagar är att hon är kritisk till den nya väststyrda regimen i Kiev som har blivit ombedd av politiker och makthavare i EU och USA att återta kontrollen över utbrytarrepublikerna i Donbass och Luhansk. Och hennes kritik mot regimen är mycket vokal.


Valentina skulle nu ha spelat i Toronto med stadens symfoniorkester, och framfört Rachmaninoffs piano-tvåa. Det är alltså den som innehåller sekvensen  Adagio sostenuto som återanvändes långt senare av Eric Carmen till låten ”All by myself”. Rachmaninoff var trots sitt buttra utseende en man som skrev musik som kunde gå rakt in i hjärtat. Men något framförande blir det nu inte. Ledningen för symfoniorkestern har ”uppvaktats av många av stadens invånare” som upprörs över den kvinnliga pianistens aktiviteter på sociala medier, företrädesvis via sitt Twitterkonto NedoUkraïna. I klartet är det regimanhängare som påverkat orkesterns VD Jeff Melanson att fatta beslutet att avboka hennes medverkan.


Nu avslöjas också att den gratiskonsert som skulle hållas ikväll i Lawrence Park Community Church (som Valentina ville erbjuda sina fans – efter att ha hittat lokala sponsorer – som kompensation för de tidigare avbokade evememangen) också ställs in. Ledningen för kyrkan sade först att det var för tätt mellan andra redan bokade evememang, men nu träder kyrkoledningen fram och säger att man ”inte vill förknippas med de uttalanden som Valentina Lisitsa gjort”. Vilket bara gör henne mer intressant i mina ögon.


Det Valentina anklagas för är att via sina Twittermeddelanden uppvisa uttryck för ”intolerans”. Hon har bland annat varit sarkastisk:


New school year begins in Odessa with teachers forced to wear Ukrainian tribal dress, a truly European custom :)


Hon anklagas också för att vidarebefordra propaganda från Kreml, bl.a med dessa rader:


THE GODS OF MAIDAN ARE THIRSTY AND DEMAND NEW HUMAN SACRIFICES IN ORDER TO BE APPEASED.


Hon har till och med haft mage att jämföra Euromaidan-sidans massaker på obeväpnade motdemonstranter med den tyska invasionen under 2:a Världskriget, huga!


sb valentina ukraina


Valentina Lisitsa är också självkritisk. Hon anser att hon blundat för utvecklingen i världen. Till de som anser att hon reagerar felaktigt svarar hon: ” – You have no idea what’s going on. I believed the press on Iraq, I was a sucker for that ‘democracy’ message. Then I grew up.”


Valentina anser att det varit och är hennes plikt att som offentlig person deltaga i debatten om vad som pågår i hennes land, inte minst genom att belysa hur folket i östra Ukraina påverkats av det USA- och EU-stödda regimskiftet:


[I have] to get the other side of the story heard, the one you never see in the mainstream media — the plight of my people, the good and bad things that were happening in Ukraine.


Att stödja separatisternas sak och kritisera Kiev-regimen är känsligt även i Sverige. I rådande debattklimat tolkas kritik mot den nu sittande regimen som helhjärtat stöd för Vladimir Putin, vad än debattören använder för motargument.


https://peterharold.wordpress.com/2015/04/10/regimkritisk-ukrainsk-kvinnlig

ANNONS
Av Stig Olsson - 9 april 2015 09:59

Andra gator idag

 

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare.


I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation. På gatorna i staden som tillhör ingen. Och alla.


Tarja står i trappan upp till redaktionen på övervåningen och pratar med en person ur personalen i distributionen. Hon är förbannad, rejält förbannad. Hon brukar nämligen köpa sina finska korvar i en affär i Sundbyberg och när hon gick på väg dit dag på morgonen satt en kvinna utanför Systembolaget och tiggde med en gammal löpsedel från Situation Sthlm i knäet.


När människor gick förbi pekade kvinnan på löpsedeln och bad om pengar.


– Jag blev så förbannad. Jag gick fram till henne och visade min försäljarlegitimation och min jacka med Situation Sthlm-loggan på och sa att ”det där företaget jobbar jag på”. Då gick hon. Men hon var tillbaka sen såg jag.

Ilskan handlade om att känna sig bestulen, se sina arbetsredskap missbrukas, en känsla av att känna sig utnyttjad.


– Jag har inga problem där jag säljer, jag säljer lika många tidningar som förr. Det brukar sitta fem-sex personer mittemot mig och tigga eller sälja ”Sofia Z”. Jag har inget bråk med dem.


Vi står kvar och pratar en stund. Och det är då hon lite i förbigående nämner något jag hört flera personer säga medan jag inför den här artikeln pratat med många tidningsförsäljare om hur deras situation på gatan är nu – att många kunder, när de talar med dem, uttrycker en skam och ett obehag över sin egen irritation och ilska.


– ”Är jag rasist nu för att jag tycker det?” sa en gammal kvinna till mig när hon köpte tidningen för några dagar sen. Men hon var bara trött på att bli tillfrågad av sex-sju personer på tio meter på väg till affären om att ge dem pengar.


Och att de bad henne gå till bankomaten om hon sa att hon inte hade pengar.


Tarja berättar att flera personer som, när de köpt tidningen av henne, pratat om samma sak – att de känner ett obehag över sin egen reaktion, sin egen irritation.


– Man får ju inte tala om detta, tycka nåt. Mer än synd om. När de började sälja den här tidningen sas det ju att det var för att slippa sitta ner och tigga. Men så har det ju inte blivit. De sitter ju och tigger och säljer samtidigt.


En sak många tidningsförsäljare jag talat med inför det här reportaget har gemensamt är att det ökande antalet tiggande EU-migranter på gatorna i Stockholm och den oorganiserade försäljningen av tidningen ”Sofia Z” påverkar deras möjligheter att sälja Situation Sthlm.


För vissa ganska rejält.


Tony säljer Situation Sthlm vid Gamla stan och på Hötorget, han har haft platserna i många år. Han började märka en tydlig förändring för ett drygt år sedan. Han behövde stå längre och längre per dag och sälja tidningar för att få sålt samma mängd – i stället för att vara klar vid fem var han nu färdig vid nio.


– Jag hade tiggare runt min plats förr. De kom och satte sig på var sin sida om mig och tiggde. Det störde också min tidningsförsäljning. Köpte nån en tidning var de där med sin mugg.


– När jag kommer och ställer mig i dag så tar det tio minuter så kommer det fyra-fem EU-migranter och ställer sig där med sina tidningar, trycker upp den i ansiktet på folk.

”De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi.”

Han berättar att han allt oftare blir störd i sin försäljning av EU-migranter som kommer fram och vill ha pengar av hans kunder när de tar fram plånboken för att betala för sin tidning.


– De kunder som känner mig väl handlar tidningen ändå. Men många går bara förbi. Det som hänt är att kunderna börjat tycka allt sämre om EU-migranter. Det hör man. Och det är ju också för jävligt att höra.


– Det har blivit för mycket av allting för folk, de orkar inte, vill inte. Droppen blev ju EU-migranterna och tiggeriet.


Alla stänger av. Det blir bara hat som gäller till slut. Det är jobbigt. Jag vill ju bara göra mitt jobb. Jag blir ju också hatisk till slut – de tar min plats, mina kunder.


Han skakar på huvudet, säger att han inte vet hur han ska bära sig åt. Att han nu provar att gå runt på gatorna och sälja tidningen för att inte bli störd.


– Situationen på gatan håller på att spåra ur, jag vet inte vad man ska göra.


Sedan tidningen ”Sofia Z” oorganiserat började säljas av EU-migranter i slutet av januari har Situation Sthlm behövt ha två gatuvärdar ute på stan för att stödja tidningens försäljare och hjälpa dem att hantera de situationer som uppstått.


Både till Östermalmstorg och Skanstull har värdarna vid ett flertal tillfällen behövt åka, då Situation Sthlms säljare hotats och utsatts för våld – spottats på, slagits, sparkats, knuffats. Väktare har fått ingripa och polis tillkallats.


Miklos och Ritva, de vill inte att jag använder deras riktiga namn, har båda hamnat i situationer då polis tillkallats – inte av dem men av privatpersoner eller affärsidkare i närheten.


– Jag har blivit hotad och utan att jag gjorde nåt så ringde nån i en affär eller om det var väktarna till polisen. De kom och tog med sig en kvinna. Hon skrek och knuffade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gå därifrån. Men jag gjorde ingen anmälan sen när polisen kom så de släppte henne.


Ritva berättar om en liknande situation som hände henne.


– Jag har fått hjälp av väktarna vid Ringen två gånger när jag blivit attackerad och hotad av EU-migranter, både män och kvinnor. Många av mina kunder blir arga på EU-migranterna och det är lite jobbigt att höra det, märka att hatet ökar. För de kommer ju hit från svåra förhållanden. Det har blivit värre och värre, sen i höstas har det bara blivit värre och värre.


Miklos brukar lämna sin försäljningsplats när det samlats för många tiggare runt den.


– Då går jag därifrån och säljer nån annanstans. Många går bara förbi nu, oftare än förr i alla fall, och ser varken åt mitt håll eller åt tiggarna, de bara ser ner i marken och går förbi. Det påverkar försäljningen.


Pierre är en av de gatuvärdar som åkt runt i stan, hans pass har varit på eftermiddagarna från tolv till sex, för att vara ett stöd för försäljarna. Han säljer också tidningen, bland annat på Drottninggatan.


– Det jag ser är ju att de sitter i grupper, eller står i grupper, väldigt tätt. Men ju längre ut ur innerstan man kommer, desto färre tiggande eller tidningssäljande EU-migranter ser man. Nu är det ganska intensivt på Söder, i Götgatsbacken sitter de ju utmed ena sidan med tjugo meters mellanrum från Slussen till Medborgarplatsen. I Liljeholmen också. Det blir som att det koncentrerar sig.


Den största förändring han märkt över tid är att han tycker sig se fler och fler människor som ”bara liksom går rakt fram”.


– Jag kan tänka mig att människor blir både trötta och förvirrade av det som sker nu. Både på tiggeriet och allt annat.


Det börjar ju i tunneln på Centralen, det stod tretton EU-migranter där en gång när jag räknade. Plus de som säljer mobilabonnemang och Vakttornet och han med Bingolotterna. Och så en som säljer Situation Sthlm där vid pelaren i mitten.


Han delar samma upplevelse som många andra och har haft både tiggare och tidningssäljare runt sin försäljningsplats. Men han har inte upplevt att det påverkat eller minskat hans egen tidningsförsäljning.

”Det handlar om respekt.”

– Innan de började sälja sin egen tidning så satt de ju och tiggde där jag stod och sålde på Drottninggatan. Då hände det ju att de kom med muggen så fort min kund tog fram femtio kronor och skulle betala för tidningen. Men de är ju desperata. Vi äger ju inte gatan eller platsen vi säljer på bara för att vi har vår bricka. Men ingen ska ju störa en för det. Det handlar om respekt.


Lena Freij säljer tidningen på Centralen. Hon började märka av en förändring för några månader sedan. Hon tycker inte det varit ”nåt alarmerande eller jättejobbigt”, och det har blivit lite bättre sista tiden. Men hennes tidningsförsäljning har sjunkit. De har aldrig kommit fram och stört min kund när de köpt av mig, så långt har det inte gått, men jag vet flera som upplevt det och blivit av med kunder.


– Jag förstår ju dem också, de vill väl ha sin försäljning. Men många av kunderna är arga och tycker det är förskräckligt att de står på våra platser och försöker ta kunder.

”Det händer ju att de tigger av oss också”

Hon upplever också, som många andra berättat, att kunder vittnat om att det känns svårt, att ”de känner att de vill köpa av dem också. Att de känner sig orättvisa”.


– Det händer ju att de tigger av oss också, för de ser att vi säljer tidningar och får in pengar.

Något av det sista Tarja berättade för mig när vi pratade i trappan var att sammanhållningen mellan Situation Sthlms försäljare aldrig varit bättre, att hon de senaste månaderna lärt känna och pratat med flera som hon inte bytt ett ord med under flera år.


– Som om vi ser efter och tar bättre hand om varandra nu. För vi lider alla av detta och måste hjälpas åt. Det är svårare att sälja tidningar. Och vi står ju ensamma och säljer våra tidningar.


http://www.situationsthlm.se/artikel/andra-gator-idag

Av Stig Olsson - 9 april 2015 09:53

Annika Borg

Annika Borg


Sedan jag här på Det Goda Samhället ställde frågan om vart ”våra” tiggare – det så kallade traditionellt utsatta – tagit vägen och uppmanade er läsare att delge era erfarenheter har jag tagit emot iakttagelser, berättelser och reflektioner. Tack för dem! (Och fortsätt att höra av er!)


Efter kontakterna med Stadsmissionen, som vare sig i Stockholm eller i Malmö riktigt ville vidgå att det finns konflikter mellan de romska tiggarna eller EU-migranterna/medborgarna och exempelvis dem som säljer Situation Stockholm, blev jag illa berörd. Deras sätt att skyla över verkligheten för dessa utsatta ingav tvivel på hela godhetssystemets anspråk på att  vara just gott.


Hur kan de komma sig att de som ska hjälpa förnekar en del av verkligheten som de utsatta lever i? Till och med till den grad att man menar att de utsatta som protesterar mot att de får stå på mer undanskymda platser eller rent av föses undan skulle vara bärare av rasism? Inte ens den egna utsattheten är uppenbarligen ett skydd mot att skrivas in i DEN STORA BERÄTTELSEN OM SVERIGE – den strukturella rasismen (som jag nyligen skrev om). Det är inte rätt att de mest utsatta i vårt samhälle ska behöva betala ett pris för att det svenska samhället inte kan hantera situationen med ett stigande antal tiggare från Europa.


En person som arbetar inom en välgörenhetsorganisation skrev till mig:

 

Jag kan bekräfta att det finns en konflikt när det gäller välgörenhet till olika grupper. Men medvetenheten kring att EU-migranter är mycket tuffa mot andra grupper är låg och vi har inte ens börjat diskutera detta problem ännu. 

Andra vittnar om att ”deras” försäljare av Situation Stockholm, eller uteliggaren de brukar se, är borta. Inte bara så att de bytt gathörn, utan de syns helt enkelt inte till. Många vittnar om gräl, konflikter och till om med hot om våld:

Idag bevittnade jag ett storgräl. Två EU-migranter skällde på en kvinna som sålde Situation Stockholm och riktade hotande sparkar mot henne. Kvinnan började gråta och försvann därifrån. 


Liknande berättelser  och reflektioner har kommit från flera läsare:

 

Jag tänker på de som sveks när man lade ned psykvården, de som sveks när man sparade in på härbärgen och humanitär hjälp i vårt eget land, och de som sviks igen nu när de ser att andra grupper (romerna) får den hjälp och uppmärksamhet de själva aldrig fick.


Och vad säger ”våra” utsatta själva? Nyligen publicerades en text i Situation Stockholm som visar på den verklighet godhetsapostlarna förnekar.  Här berättar människor om hur de trängs ut av EU-migranterna, om konflikter och våld.


Om hur de romska tiggarna kommer med sin mugg när de försöker sälja Situation Stockholm och hur hela tanken med att sälja en tidning istället för att tigga håller på att haverera. De romska tiggarna säljer sin tidningoch tigger, som en man påpekar.


Ok, tänker jag. Vi – alltså samhället – tänker låta de utsatta ta hand om och in på huden ta konsekvenserna av en situation vi inte själva mäktar med. Inte ens medkänslan med dessa utsatta kan tränga igenom och in till oss. Till oss som kan gå förbi och gå hem och stänga dörren, som kan titta åt ett annat håll.


Det är ingen, eller åtminstone få, som förnekar romernas utsatta situation. Idag är det romernas nationaldag och från politikerhåll har man lovat över 50 miljoner för romsk inkludering. Att de i historia och nutid har funnits och finns ett fruktansvärt förtryck av romer är fakta. Det är grupper som lever utanför samhället och som även internt har svårt att förändra sin roll. Jag är uppvuxen med Katitzi och Rosa Taikon. Utanförskapet var och är en sanning för de som då kallades zigenare.


Men jag undrar om våra politiker lever i verkligheten, eller förmår hålla två tankar i huvudet på samma gång. För vad ska vi göra nu då? Hur ska vi härbärgera denna ström av romska tiggare? Ska vi tala blomsterspråk om inkludering och fortsätta att låta dem som är längst ned på vårt samhälles stege betala priset på gator och torg?


Jag finner det oacceptabelt. Orättfärdigt.


För den som vill läsa en oerhörd bok om romers situation rekommenderar jag Isabel Fonsecas Begrav mig stående: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/490067?programid=3315


För den som vill se en oerhörd film om en dövstum, dansande romsk flicka rekommenderar jag The Queen of Silence: http://www.svt.se/dox/tystnadens-drottning


http://detgodasamhallet.com/2015/04/08/romska-tiggare-mot-svenska/comment-page-1/#comment-170

Av Stig Olsson - 9 april 2015 05:59

  • Farfar, Andra Världskriget, Anna Kinberg Batra,  Tysk agent

    Säpo har sammanlagt tio pärmar om Kinberg Batras farfar. 

Anna Kinberg Batra, som under tisdagen nominerades till att bli M:s nya partiledare, om uppgifterna att hennes farfar var tysk agent.

 

Moderaternas partiledarkandidat Anna Kinberg Batras farfar var tysk agent i Sverige under andra världskriget, skriver Aftonbladet.

 

Hilding Kinberg var agent i Stockholm för Tysklands militära underrättelsetjänst Abwehr och hjälpreda åt storspionen Karl Heinz Krämers.

 

Kartlagd av Säpo


Enligt dokument som Aftonbladet tagit del av blev farfar Kinberg kartlagd av Säpo under flera år – en kartläggning som resulterade i sammanlagt tio pärmar med information endast rörande honom.

 

LÄS MER: 7 saker du inte visste om Nya Moderaternas Anna Kinberg Batra 

 

"Man väljer inte släkten själv"


– Få släkter är perfekta och man väljer den inte själv. Det här är en person som jag har haft ytterst begränsad kontakt med, säger Anna Kinberg Batra själv i en skriftlig kommentar till Aftonbladet, och fortsätter:

 

– Han lämnade sin familj tidigt.

 

Opererade rån Stockholm


Enligt Aftonbladet ska Hilding Kinberg haft täta kontakter med tyske legationstjänstemannen Karl Heinz Krämer och opererat från Stockholm under andra världskriget.


– Men han var inte någon betydande agent, säger Tore Pryser, författare och professor i samtidshistoria vid Högskolan i Lillehammer i Norge, om Kinberg Batras farfar, till Aftonbladet.

 

http://nyheter24.se/maktkamp24/784938-kinberg-batras-farfar-tysk-agent

Av Stig Olsson - 8 april 2015 17:28

sb jeffrey tucker


Bästa läsare!


Jag satt och lyssnade på ett samtal som Jeffrey A. Tucker deltog i. Det handlade om kläder och stil. Tuckers signum är att han klär sig i fluga. Men mest förtjänt av sin berömmelse är han för sina libertarianska och anarkistiska ideal.


Här bör man dock omedelbart påpeka att med anarkism menas inte det som våra röda vänner anser är ”det nödvändiga verktyget för att riva det borgerliga och kapitalistiska patriarkatet”, alltså på ren svenska skadegörelse, utan om något så enkelt som att det saknas en statsapparat som talar om för dig hur du skall leva ditt liv. Dessvärre har socialisterna förstört anarkismens innebörd, varför jag är noga med att understryka att Tucker icke har något med dessa ligister att göra. Fast han pratade inte bara om sina kläder.


Som grundare av Liberty.Me vill Jeffrey A Tucker uppmana folk att leva frihetligt. ” –Förbered dig på den framtid som skall förverkliga friheten”, mässade han och gav några exempel på hur man själv kan börja innan den nya frihetstiden är inne. Bl.a nämnde han att man kan t.ex lära sig ett annat yrke som man inte ”tillåts” att bedriva idag. Med detta menar han att många yrken är reglerade och begränsade enligt beslut av staten, som t.ex lärare, läkare och andra yrken som kräver av staten godkända certifikat. Gärna ett yrke som man har talang för och snabbt skulle kunna försörja sig på den dag regleringen upphävs.


När jag hörde Jeffrey nämna detta så slog det mig att vi redan har en kår av praktiserande libertarianer, nämligen i form av bloggosfären. Där finns ett yrke som praktiseras utan att det erkänns av samhället. Jag talar om medborgarjournalistiken.


Givetvis talar jag inte om etablerade journalister som skriver på privata bloggar/twittrar på sin fritid. Ni vet de där som journalisterna refererar till när ”det har skrivits på sociala medier”, när de i själva verket bara citerar sina egna kollegor för att få det att framstå som att folk i allmänhet håller med tyckareliten i Södermalm (sedan finns det ju ett gäng civila hang-arounds som delar allt som journalister twittrar, men det är ju bara folk som inte kan tänka egna tankar, och som älskar det digitala pöbelväldet för att man känner sig så god och kanske får en ”like” av en ”kändis”).


Nej, det jag tänker på är vanliga hederliga yrkesmänniskor som förtjänar sitt levebröd genom att torka rumpan på gamlingar eller barn, eller är poliser som fångar bovar, eller bankmänniskor som är intresserade av ekonomi eller kulturhistoria, men därtill sitter hemma efter jobbet och skriver på informativa texter som sällan eller aldrig skulle publiceras i en dagstidning eftersom vederbörande skribent har fel titel på sitt visitkort. I Sverige finns tusentals människor som gör mer än dagboksbloggar, och som lägger ner både tid och hjärta på att säga kloka saker. Om jag bara haft en egen förmögenhet hade jag startat en tidning med dylika alster från kunniga människor, och utmanat medieetablissemanget.


Nu vet jag att det givetvis reses invändningar mot mitt resonemang. Tar vi t.ex frågan om publicering så förstår jag att en och annan journalist kommer hävda att en vanlig medborgare knappast kan förväntas producera lika kvalitativt som en skribent som gått journalisthögskolan. Ok, jag utmanar vederbörande och plockar fram senaste Expressen och Aftonbladet. Case closed; mitt resonemang vann! Fyra valfria chimpanser på Skansen skulle med hjälp av var sin skrivmaskin inom en vecka kunna skapa någonting som passar för Aftonbladet Kultur. Inget ont om chimpanser, men vi måste trots allt vara lite realistiska här…


Hur är det med läkare? Törs man anlita en doktor som inte staten godkänt? Ok, seriöst. Det finns doktorer som jag aldrig skulle vilja gå till trots att de är godkända av staten. Jag har själv varit på läkarbesök i Landstingets vårdcentral där jag uppmanats att själv försöka ställa en diagnos på mina egna krämpor som jag sökt för, och lämnat stället med en panikartad känsla av otrygghet. Men om en person visar på ett medicinskt kunnande, och dessutom har haft klienter som blivit behandlade/botade, varför skulle jag inte kunna konsultera denne person fastän staten inte gett sitt samtycke? Den som haft en gammelmormor som ordnat en huskur mot förkylning vet vad jag talar om; går du till vårdcentralen får du bara en lapp som talar om att du är sjuk. Gammelmormor och hennes likar gör skillnad.


Nu kan vi nog vara säkra på att även i ett libertarianskt samhälle kommer en kvalificerad läkare att vara noga med att hans eller hennes renomé är förstklassigt. Och den som går i god för denne läkare kommer förmodligen på ett bättre sätt än dagens offentliga sjukvård kontrollera att diplomet är någonting mer än ett tjockt papper med doktorns namn på. Sannolikt kommer dessutom försäkringsbolaget – som ju bekostar din vård istället för skattebetalarna – vara angelägen om att du blir frisk och slutar vara en börda för deras ekonomiavdelning. Jag vet, detta är ett hissnande perspektiv i skenet av en mer än en mansålder av socialdemokratisk indoktrinering. Men försök att föreställa dig världen utanför nanny-samhällets enväldiga box – en värld där frihet som ideal kan ge folk ett bättre liv utan att fråga politikerna om lov!


Sedan kanske inte alla bloggskribenter kommer bli libertarianer, men de har i vart fall smakat på friheten genom att ta sig rätten att säga det som de avlönade journalisterna förtiger eller förtränger. Det är en bra början.


Hälsar eder Peter Harold (som också använder fluga vid högtidliga tillfällen, som t.ex under söndagspromenaden)


https://peterharold.wordpress.com/2015/04/07/bloggskribenterna-ar-embryon-till-en-libertariansk-ny-era/

Av Stig Olsson - 8 april 2015 11:31

Stefan Löfvens morfar var nazist. Det berättar S-ledarens morbror i SvD-journalisterna Lena Hennels och Lova Olssons bok "Humlan som flyger". Ludvig Löfven var i många år tryckare på tre nazistiska tidningar.


Stefan Löfven.

Stefan Löfven. FOTO: SCANPIX 


 

För Socialdemokraternas partiledare kom det som en överraskning att hans morfar Ludvig Löfven, som han aldrig har träffat, hade nazistiska åsikter.


– Det visste jag inte, det har jag aldrig hört. Det är ju lika förkastligt vem som än har det, säger Stefan Löfven i boken "Humlan som flyger - berättelsen om Stefan Löfven", som publiceras på Norstedts förlag i augusti.

 

Morfadern tog intryck av nazismen redan på 1930-talet, berättar Stefan Löfvens morbror Bo Löfven. Ludvig Löfven arbetade som tryckare först på tidningen Den Svenske Nationalsocialisten och sedan på efterföljaren Den Svenske Folksocialisten, nazistledaren Sven Olov Lindholms båda partiorgan.


Under samma period var Ludvig Löfven också anställd på den pronazistiska Dagsposten. Han arbetade inom den nazistiska pressen ända fram till sin död 1953.

 

Det är Löfven själv som nu tar upp uppgifterna från boken – som ännu inte publicerats – i en intervju på partidningen Aktuellt i politiken.


Han säger i intervjun att livet som partiledare bland annat betytt att hans privatliv kommit i medialt strålkastarljus.

– Ett exempel är att jag fick reda på att min biologiska morfar som jag aldrig träffat sympatiserade med nazismen och till och med jobbade på ett tryckeri för en nazistisk tidning. Jag fick reda på det under en intervju inför en bok som skrivs om mig, säger Löfven och syftar på "Humlan som flyger" av SvD-journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson.


Löfven säger att uppgiften känns "olustig" även om det handlat om en person han inte haft någon relation till. Han lärde känna sin biologiska mor först i 20-årsåldern och förstod från samtalen med modern att hennes relation till hennes far, Löfvens morfar, varit "mycket dåligt.


– När jag hör det här i efterhand kan jag förstå det, det är en pusselbit som kommer på plats. Det är frustrerande att få reda på detta när det är för sent att ställa frågor. Min biologiska mamma lever ju inte längre, säger han till Aktuellt i politiken.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stefan-lofvens-morfar-var-aktiv-nazist_8235278.svd

Av Stig Olsson - 8 april 2015 11:09

DEBATT - av advokaterna Kerstin Vogel, Gertrud Zeijersborger och Peter Zeijersborger,delägare Advokatbyrå Zeijersborger & Co


Vem värnar klienternas rättssäkerhet när upp till en tredjedel av de jurister som förordnas av Sveriges domstolar och myndigheter står utanför Advokatsamfundets insyn, tillsyn och kontroll? Ingen.


Vilket ansvar tar staten för att brottsoffer, asylsökande och tvångsomhändertagna garanteras ett kompetent ombud när de befinner sig i ett utsatt läge? Inget.


Rättsvårdande myndigheters okunskap och ointresse inför lagens lotteri straffar samhällets svagaste.


Idag finns inga nationella riktlinjer för offentliga förordnanden, med undantag för offentligt försvar där den som förordnas måste vara advokat. Varje domstol och myndighet får sätta upp egna regler för hur förordnanden ska gå till och vem som kvalificerar för att tilldelas ärenden.


Kriterierna varierar från tingsmeritering och anställning på advokatbyrå, till kontorets geografiska placering, till att den som anmäler sig sätts upp på en lista och förordnas i turordning. I detta lotteri riskerar klienten i värsta fall en undermålig representation som inte går att klaga på och där juristen kan fortsätta sin utövning utan sanktioner.


Eftersom det saknas tillsynsmyndighet för jurister som inte är anställda på advokatbyrå, saknas det även möjlighet att anmäla, utreda och vidta åtgärder mot dessa biträden.


I teorin kan vem som helst som talar svenska och ”med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet” kalla sig jurist, bedriva juridisk verksamhet och begära att få offentliga förordnanden.


Möjligheten att för viss tid eller tills vidare stänga av ett ombud som uppträtt olämpligt, är via praxis begränsad till att avse enstaka mål då det ”måste beaktas att mer generella förbud kan, beroende på omständigheterna, få förödande verkningar för en person som ägnar sig åt detta slag av juridisk verksamhet.”


Den enskildes rätt till ett kompetent ombud får således stryka på foten för ombudets rätt att kunna försörja sig.

Som delägare i en medelstor humanjuridisk advokatbyrå, noterar vi att antalet privata klienter som vänder sig till oss efter missnöje med tidigare biträde ökar. I vissa fall beror det på bristande kommunikation och personkemi men allt oftare kan vi se att klientens ärende har hanterats oskickligt till nackdel för klienten och den fortsatta handläggningen.


Tidigare biträdet är inte sällan en jurist utan anställning på advokatbyrå, vilket lämnar klienten utan möjlighet till anmälan och upprättelse.


I Finland infördes 1 januari 2013 ”Lag om rättegångsbiträden med tillstånd”. Lagen föregicks av ett arbetsgruppsbetänkande vars huvudsyfte var att ”genom en höjning av kvalitetsnivån på rättegångsombudens och rättegångsbiträdenas arbete förbättra förutsättningarna för parternas rättssäkerhet och en behörig rättsvård.”


Situationen vi upplever är med andra ord inte unik men till skillnad från svenska myndigheter har de finska agerat. På direkt fråga till JK, Justitiedepartementet och Domstolsverket är svaret att myndigheterna inte funderar alls i dessa banor, än mindre ser problemet. ”Tillsyn är till för advokater, för det är en finare titel” som en chefsperson på Justitiedepartementet uttryckte sig.


Vår uppfattning är att tillsyn ska utövas till gagn för klienternas intressen. Sverige måste modernisera sin lagstiftning så att skyddet för den enskilde får en central plats genom hela rättskedjan. Det är hög tid att införa tydliga riktlinjer för offentliga förordnanden, en myndighet med övergripande tillsynsansvar och garantera även de mest utsatta klienterna ett kompetent biträde.


http://www.dagensjuridik.se/2015/04/lotteri-infor-lagen

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se