Inlägg publicerade under kategorin Diskriminering / Rasism

Av Stig Olsson - 14 mars 2015 08:01

Personliga tragedier för funktionshindrade när staten tvingar på ansvaret för personlig assistans på kommunerna

 
 

Personer som haft rätt till personlig assistans fråntas allt oftare hela eller delar av stödet, trots att varken lagen eller funktionshindret har ändrats. En enkät till kommunerna bekräftar att Försäkringskassans restriktivare behovsbedömningar får allvarliga konsekvenser. Tre av fyra kommuner upplever ett övervältrat ansvar för personlig assistans från staten, nära varannan kommun uppger att de saknar ekonomiska förutsättningar att uppfylla LSS-lagstiftningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Nu måste regering/riksdag ingripa för att återupprätta den internationellt hyllade Assistansreformen.


Trots larm från både brukarorganisationer och enskilda funktionshindrade har utvecklingen fått fortgå i flera år.


Riksdagens socialutskott begärde i våras att regeringen ska bedöma eventuella behov av åtgärder för att upprätthålla intentionerna i LSS. Att riksdagen tar tag i frågan är bra, men vi vill understryka att behovet av åtgärder är både uppenbart och akut. För att fördjupa kunskapsläget har FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.) genomfört en enkät till Sveriges kommuner. 80 procent av kommunerna svarade, och de resultat som presenteras i en rapport i dag bekräftar bilden – tre av fyra kommuner drabbas av att staten övervältrar ansvaret för personlig assistans. Rapporten hittar du på FUB:s hemsida.


Dessutom uppger nästan varannan kommun att de saknar ekonomiska förutsättningar för att uppfylla LSS-lagstiftningens syften. Det är nära en fördubbling på två år – exakt samma fråga ställdes av dåvarande SKTF i en enkät år 2010.


Vidare indikerar nära var tionde kommun att de, i samband med att staten tvingar på dem ansvaret för personlig assistans, fråntar funktionshindrade rätten till stöd inom ramen för LSS. Det är också alarmerande, kommunerna har ingen rätt att upphäva ett beslut om beviljade insatser enligt LSS med mindre än att behovet av stöd minskat.


Kommuner oftare, börjat väga in ekonomiska aspekter vid behovsbedömningar. Sammantaget leder situationen inte bara till personliga katastrofer för enskilda funktionshindrade, därtill ett arbetsmiljöproblem för LSS-handläggare i kommunerna. De får svårt att fullfölja sina uppdrag, pressade mellan den lagstiftning de ska följa och politiska nämnder som i vissa fall – alltså i strid mot lagen – tar ifrån handläggarna beslutsrätten och enskilda funktionshindrade rätten till assistans.


Det är dags för ansvariga politiker att ta tag i frågan. När högsta juridiska instans kommer fram till att det är förenligt med gällande lag att tolka funktionshindrades behov på det cyniska sätt som görs i dag, då är frågan politisk och inte längre juridisk. Det behövs en översyn av lagtexten för att långsiktigt säkerställa LSS-lagstiftningen. Men först behövs akuta åtgärder. Vi uppmanar regering och riksdag att säkerställa att Försäkringskassan åter börjar tillämpa LSS-lagstiftningen i enlighet med dess intentioner. Det har varit möjligt tidigare, så det kan inte vara ett lagbrott att börja göra det igen.  Vi efterlyser också en snabbutredning av en sänkt brytpunkt mellan kommunalt och statligt kostnadsansvar för personlig assistans, för att minska övervältringen från stat till kommun.


En legitimering av de kommunala tjänstemän som handlägger LSS-ärenden bör övervägas. Det kan stärka rättssäkerheten genom att ge besluten starkare status i myndighetsutövningen och därmed motståndskraft mot politiska överprövningar utan saklig grund. Från samhällets perspektiv är det ingen besparingsåtgärd att flytta kostnader från staten till kommunerna. Det är inte heller värdigt Sverige att låta personer med svåra och varaktiga funktionshinder betala i form av sämre liv. Det skulle leda till ett lite kallare samhälle för oss alla.


http://www.aftonbladet.se/debatt/article15492280.ab

ANNONS
Av Stig Olsson - 13 mars 2015 08:31

I januari i år kunde personer med funktionsnedsättningar för första gången anmäla dålig tillgänglighet som diskriminering. Lagen är ett steg i rätt riktning, men den solkas av omfattande undantag.


Nu vill demokratiminister Alice Bah Kuhnke skärpa lagen, och det är bra – den urvattnade lagen behöver rättas till.


Trots många år av filande, främst genom utredningen Bortom fagert tal från 2010, blev det inte mycket av den stärkta lagstiftningen för personer med funktionsnedsättning som började gälla i år.

 

Det handlar i grunden om att alla människor ska kunna ta del av samhället – att botanisera i skobutiken, gå i skolan eller hitta en schyst bostad. Det skulle också avsevärt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.


Men när beslutet om lagen togs i riksdagen i somras reducerades debatten om grundläggande mänsklig värdighet till skamlösa personliga utläggningar.

 

Bland talarna fanns Penilla Gunther (KD), som jämförde tillgänglighet för funktionsnedsatta med sin egen pälsallergi. Man ska inte gå till överdrift, och ibland får man helt enkelt välja annan tandläkare eller mataffär, var hennes budskap. Och tyvärr lämnade den djupt raljanta riksdagstonen stora fläckar i den färdiga lagtexten.


Det som skulle ha varit en skärpning och ett förtydligande av tidigare lagstiftning förlorade sin kraft som i ett trollslag: Alliansen fick bland annat genom att företag med färre än tio anställda inte ska omfattas.


Därmed kan bland annat 89 procent av Sveriges hotell- och restaurangföretag, och 92 procent av företagen inom handel, slippa anpassa sig.

 

Resonemanget tycks vara att anpassning kostar pengar och är riskabelt för små företag och privatpersoner, men då glömmer man att det sedan tidigare är lagstadgat att anpassning ska vara skälig.


Det lilla bageriet ska inte behöva bränna budgeten på specialutrustning, och för övrigt finns det ofta enkla sätt att skapa ökad tillgänglighet. Man kan komma långt bara genom att flytta ett par hyllor eller ge personalen extra utbildning i tillgänglighetsfrågor.

 

I förra veckan aviserade Alice Bah Kuhnke att hon vill se över diskrimineringslagen, efter att tillgänglighet lagts till från januari i år. Det är bra att regeringen så snabbt tar nya tag och inte nöjer sig med halvmesyrer, men det vill till att man också kommer till avslut.


Det tog 59 månader att gå från ax till limpa, från utredningen Bortom fagert tal till 2015 års uddlösa lag. Alla de som dagligen drabbas av otillgängliga miljöer har rätt till ett skyndsamt omtag.


http://arbetet.se/2015/03/10/funktionsnedsattning-kraver-rattigheter-inte-halvmesyrer/

ANNONS
Av Stig Olsson - 12 mars 2015 11:41

Jag har blivit tillfrågad om att skriva ett inlägg på den här sajten som Erik Ljungberg startade, Erik som var en frisk fläkt i kampen för jämlika levnadsvillkor för oss som lever med krånglig livssituation. Ja, jag skriver ”krånglig” så behöver jag inte snärja in mig i de begreppsförändringar som nu genomförs inom vårt område. Det är vi själva som styr den förändringen, så det är bra. Bra att inte andra definierar oss. Samtidigt har jag lite svårt att hänga med i ”funkistankarna”, har svårt att tillägna mig begreppet funktionalitet. Tänker att det i mina öron låter lite som när det en gång i tiden hävdades att ”alla är vi ju mer eller mindre handikappade”. Och det ser jag en fallgrop i.


Jag kan leva med att jag har en funktionsnedsättning. Jag har accepterat det. Mina armar hade en gång full rörlighet och jag hade kunnat utveckla full rörelsefrihet om det hade hållit i sig. Nu gjorde det inte det. Polioepidemin 1953 satte stopp för det. Jag fick nedsättningar i rörelseförmågan och totalt beroende av andra människors assistans för resten av livet. Jag hade gärna behållit min egen rörelseförmåga. Tror till och med att jag hade gillat det. Skarpt.


Jag leker ibland med tanken att kunna göra allt själv. Ibland med strålande resultat. Ibland totalt misslyckat. Så som det väl fungerar för det stora flertalet.


Nu blev då inte så. Mitt liv blev krångligare. Mycket krångligare. Och mest krångligt blev det för att andra har rätt att tolka, värdera och bedöma vad jag behöver i form av antikrångelinsatser.


Men det är inte bara bedömnings- och beslutsprocessen som är besvärlig. Att leva med personlig assistans är också lite krångligt ibland. Oj, nu svor jag i kyrkan. Jag vet. Personlig assistans är det bästa som hänt oss – otvivelaktigt.


Och det är inte assistansen per definition som är besvärlig – enbart – utan det faktum att det är krångligt att leva och alltid vara beroende av andra människor. Kan vi inte vara överens om det? Helst skulle vi vilja göra allt själva. Inte alltid ta hänsyn till att det är andra människor som gör det. Människor med rätt till bra arbetsvillkor, trevlig omgivning och möjlighet till visst inflytande över sin arbetssituation. Den balansen är svår tycker jag. Jag vill själv ha allt det där på mitt jobb. Och jag kan så långt det är möjligt erbjuda mina assistenter bra anställningsvillkor och trevlig omgivning – men inflytande…då blir det svårare, det är ju mitt liv vi lever på hens arbetstid.


I det här livet pågår dessutom den ständigt pågående kampen för att bli medräknad. På alla nivåer. I alla sammanhang. Då går vi, både som enskilda individer och som organisationer ganska ofta på rund- och tomgång – och det är då – då som Erik fattas oss för det kändes som om han aldrig gjorde det. Fast jag förstår att han var precis lika mänsklig som vi andra. Fast jädrans påhittig det var han! Det vet alla vi som följde honom – nära eller på distans.


http://fulldelaktighet.nu/

Av Stig Olsson - 9 mars 2015 12:44

Kan man begära att en person med funktionsnedsättning ska vara en god demokratisk medborgare vart fjärde år, om den däremellan inte erbjuds några redskap för att utveckla demokratisk egenmakt i vardagen?

 

Jag tycker det är en mycket relevant fråga och önskar att det kunde bli en sak att ta upp när du kanske nån gång pratar med en pollitiker eller bslutsfattare.

 

För seriöst, vilken chans har man att ens vädra sina åsikter när hela det politiska etablissemanget bara struntar i en miljon av sina väljare på ett så respektlöst och föraktfullt sätt?

 

Varför bryr sig inte ens våra familjer, släktingar, vänner, den stora allmänheten m fl om att ta striden för oss?

 

Är det så illa i Sverige att allmänheten själva inte vill att vi ska få vara ute i samhället och delta på lika villkor? 

 

Är det därför det inte var förrän 1989 som vi tog bort de sista omyndighetsförklaringarna på grund av funktionsnedsättning och gjorde rösträtten lika för alla medborgare över 18 år?

 

Är det därför det känns om om jag alltid kämpar i motvinden från en cyklon så fort jag söker möjlgheter att få leva som dig och alla andra? 

 

Det kanske är så att svenskarna faktiskt är så rasistiska, för viss är det rasism när vi med funktionshinder på ett medvetet sätt förhindras att vara med i samhället, hos och med dig/er?

 

Jag vet inte... tala om för mig hur det ligger till...

Av Stig Olsson - 8 mars 2015 15:07

2014-01-17-2338_52d9b0cee087c33ec2394bd2

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar


Grattis på Internationella kvinnodagen, alla kvinnor! Eller, som det heter på nysvenska: “fittbärare”.  Det är er dag i dag.


Ordet “kvinna” är passé, eftersom det får alla som har ett kvinnligt könsorgan men inte identifierar sig som kvinna att känna sig exkluderade och kränkta. Så passa på att fira Internationella kvinnodagen medan den finns kvar. När som helst kan den byta namn till Internationella fittbärardagen.

Historiskt skifte kring 16 mars


Det finns en särskild anledning just i år att gratulera svenska kvinnor på denna dag. (Jag återgår här till de traditionella uttrycken “kvinna” och “man” och beklagar djupt om någon fitt- eller kukbärare känner sig kränkt). Inom kort kan vi nämligen pricka av en historisk framgång för kvinnorna, en unik förändring i Sveriges historia. För första gången sedan befolkningsstatistik började föras 1749 kan vi glädja oss åt attantalet män blir större än antalet kvinnor. 


SCB, Statistiska centralbyrån, väntar att det historiska skiftet kommer att inträffa omkring den 16 mars. Dags att gå till Systemet och köpa rosa feministchampagne att korka upp på den stora dagen.

 

Orsaken är rekordhög invandring

 

Båtmigranter till Europa


Att männen blir i majoritet har inte naturliga orsaker utan är en direkt följd av politiska beslut. Sveriges befolkning ökade under förra året med 102 491 personer. Nu är vi 9 747 355 invånare i Sverige. Folkökningen under 2014 är den största som någonsin har uppmätts.


Orsaken är givetvis att invandringen sprängde alla gränser – igen. SCB säger rent ut att det främsta skälet till den enorma befolkningsökningen är “en rekordhög invandring med 126 966 personer under 2014″. Och majoriteten invandrare är män. Av de 126 966 personer som invandrade var 57 853 kvinnor och 69 113 män. Alltså 11 260 fler män än kvinnor.

 

Hjärtat till vänster och huvudet under armen


Vilken seger för humanitet och jämlikhet är inte detta! Hur hårt och osjälviskt har inte kvinnor strävat för att uppnå detta mål! Kvinnor som går i demonstrationståg och fackeltåg “mot rasism”, kvinnor som startar Facebookgrupper för att hjälpa tiggande romer med illegala bosättningar, kvinnor som kärleksbombar moskéer, kvinnor med blödande hjärtan för jordens alla fattiga som inte ens har en i-Phone – ja alla som har hjärtat till vänster och huvudet under armen.


Befrielsen är nära


Det är bara att höja glaset och gratulera alla goda, fördomsfria, toleranta, generösa, mångkulturvurmande kvinnor till ett strålande resultat av ert outtröttliga arbete för utbyte av Sveriges befolkning. Passa på att fira ordentligt i dag innan det eventuellt går upp för er att ni har bitit er själva så rejält i svansen att ni önskar att ni aldrig hade tagit orden “ta vårt ansvar” i er mun.

 

Vi hade fått klara oss utan knivskärningar


Utan era hängivna insatser och er faiblesse för massimport av människor från så underutvecklade länder som möjligt kunde Sverige fortfarande – förfärliga tanke – ha varit ett efterblivet och tråkigt land befolkat av huvudsakligen etniska svenskar; dessa förhatliga vita män med sin osexiga hederlighet, snällhet och omtänksamhet.


Vi hade fått klara oss utan spännande trippelmord, knivskärningar, skottlossningar, våldtäkter, rekrytering till islamistisk terrorverksamhet och massmord i Syrien och Irak, rån, misshandel, anlagda skol- och bilbränder varje dag, bomber mot domstolar,  hedersvåld, stenkastning mot polis, brandkår och ambulans. Vi skulle ha fått hanka oss fram på svensk husmanskost som paltbröd med fläsk och köttsoppa med klimp och inte ens vetat om att vi är “otrogna” som ska dö enligt koranen. Istället kan vi nu glädja oss åt ett totalt förändrat Sverige.

 

Kvinnor tas som gisslan av sina hormoner


Det är kvinnor med vidöppna hjärtan som med aldrig sviktande entusiasm går i frontlinjen för den mångkulturella omvandlingen av vårt land. Kvinnor tas som gisslan av sina hormoner och omsätter sina heta drömmar om virila mörkhåriga främlingar i politiska ställningstaganden för öppna gränser och globalt omhändertagande. Kvinnor tycker synd om alla som inte får bo i Sverige. Sverige är inte svenskarnas land, det är allas land.


Visserligen är Sverige det mest ruttna och rasistiska landet på jorden men ändå på något märkligt sätt åtråvärt att leva i. Därför ska alla som vill få komma hit och mumsa på välfärdskakan. Att dela med sig av andras tillgångar är global rättvisa.

 

“Vad är det för fel att visa medmännsklighet?”


Här är ett typiskt inlägg på Facebook av en av alla dessa kvinnor som tänker med äggstockarna:


“Vad är det för fel att visa medmännsklighet och att ha förståelse för människor som flyr ifrån krig och fattigdom?????????????????????????? Jag vill inte leva i en värld där vi bara tänker på oss själva och skiter i alla andra! Nej vi måste ställa upp och hjälpa dom som behöver det.”


Inlägget publiceras med autentiska stavfel av bloggaren Carina som “har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS”.


“Har dessa kärleksfulla snällister någon gång ställt sig frågan HUR?” frågar hon retoriskt. 

 

Fler kvinnor röstar på vänsterpartier

 







Mona Sahlin 1


I allra störst tacksamhetsskuld står vi givetvis till de kvinnliga politiker som har gått i bräschen för den mångkulturella omdaningen av Sverige. Kvinnor som Mona Sahlin (s), Veronica Palm (s), Eva-Lena Jansson (s), Margot Wallström (s), Magdalena Andersson (s), Gudrun Schyman (Fi), Soraya Post (Fi), Maud Olofsson (c), Annie Lööf (c), Kerstin Lundgren (c), Anna Kinberg Batra (m), Cecilia Malmström (fp), Birgitta Ohlsson (fp), Cecilia Wikström (fp), Emma Henriksson (kd), Maria Ferm (mp), Maria Wetterstrand (mp), Åsa Romson (mp), Alice Bah Kuhnke (mp), Bodil Ceballos (mp), Christina Höj Larsen (v) och Ulla Andersson (v).


Sina största hejaklackar har de bland kvinnor. Fler kvinnor än män röstar på vänsterpartierna s, v och mp. Störst är skillnaderna inom miljöpartiet. Partiets kärntrupp är unga storstadsboende kvinnliga akademiker med drömmar om ett grönare liv som de skulle klara av i högst ett par timmar innan längtan hem till latten och kvarterskrogen på Söder blev för svår. Att omsorg om miljön är inkompatibel med att fylla landet med miljoner invandrade energiförbrukare är inget som bekymrar de röd-gröna kvinnorna.

 

Kvinnliga journalisters ansvar


Politikernas ambitioner att förvandla välfärdslandet Sverige till ett mångkulturellt helvete hade naturligtvis gått i kvav som en sjöoduglig skorv på Medelhavet om de inte hade backats upp av lojalitetskorrumperade journalister ur samma mångkultursekt. Ett alldeles särskilt ansvar har kvinnliga journalister som mer låter sig styras av tyckasyndom-hormoner, privata ideologiska preferenser och sektmentalitet än av fakta och kritiskt tänkande.


Jodå, männen kan också. Men kvinnorna är värst. Som pryglade apor har de stoppat upp sitt eventuella förnuft någonstans där solen aldrig skiner och gått på varenda lögn om mångkulturens välsignelser och att islam är fredens och kärlekens religion.

 

Tårdrypande berättelser om individuella fall


Deras specialitet är tårdrypande berättelser om individuella fall – familjer eller personer som ska utvisas eftersom de inte har ett enda asylskäl. De borde ändå få stanna i Sverige för att det är så synd om dem, tycker de kvinnliga journalisterna. Ett exempel levererat av reportern Barbro Isaksson i Nerikes Allehanda:


“Manal flydde från Libanon och kom till Sverige med sina två barn i februari år 2007. Hon visste inte då att hon väntade en tredje dotter.


“Barnens pappa är i Libanon. Ingen vet var han finns, om han finns …”

Manal har två äldre systrar. De kom till Sverige för längesedan och bor också med sina familjer i Vivalla i Örebro.


“Jag klarar mig inte utan mina systrar. De hjälper mig med de andra barnen när Rim är så sjuk. Jag vill stanna här i Vivalla” säger Manal vädjande.”

Tiggande romer får högsta snyftpoäng



Kåkstad i Högdalen


Tiggande romer är en annan journalistisk specialitet med feministisk inriktning. De träffar mitt i kvinnors emotionella nav och får högsta snyftpoäng. En av de ledande i genren är den notoriska vänsterjournalisten Randi Mossige-Norheim i SR Konflikt. Vi ska manipuleras att tycka att det är fullkomligt naturligt att tusentals invånare i ett annat EU-land ockuperar gatorna i varenda svensk stad och bygger kåkstäder i parkerna – och att det är vår skyldighet att försörja dem.


Den här sortens journalistik har en uttalad politisk agenda: att sätta utlänningslagen ur spel och låta reporterns personliga känslor styra invandringspolitiken. Helhetsbilden, vad som händer med ett land och ett folk som i aldrig tidigare skådad omfattning invaderas av människor från främmande länder och kulturer, anses inte intressant. I varje fall inte om landet är Sverige. Vad svenska folket anser om samhällsomstörtningen får vi aldrig veta.

 

SVT Rapport – en katalogaria över förstörelsen av Sverige


Se SVT Rapport en kväll, även om det tar emot. Det är rena katalogarian över hur invandringen bit för bit förstör Sverige. Solisterna Katarina Sandström, Lisbeth Åkerman eller Linda Nilarve ler hult mot tittarna medan de anför recitativen ur ett slitet partitur, sedan decennier nedskitat av medias lögner. Alla hör att de sjunger falskt.


Några namn på mångkulturens kvinnliga fanbärare i media så att ni förstår vad jag menar: Lena Sundström, Cilla Benkö, Eva Hamilton, Hanna Stjärne, Karin Pettersson, Åsa Linderborg, Katrine Marcal, Sanna Lundell, Lena Mellin, Helle Klein, Alexandra Pascalidou, Gunilla von Hall, Lisa Bjurwald, Anne Lagercrantz, Alice Petrén, Lotten Collin, Cecilia Uddén, Beatrice Janzon, Anna Landelius, Katherine Zimmerman, Anna Hernek, Helena Groll, Li Hellström, Tithi Hahn, Daniela Marquardt, Jenny Strömstedt, Malou von Sievers, Margit Silberstein, Helena B Nilsson, Nike Nylander, Cecilia Gralde, Bodil Appelquist, Anna Hedenmo, Kristina Kappelin, Heidi Avellan, Ann-Charlotte Martéus, Frida Boisen – det finns många fler. Utan deras insatser hade destruktionen av Sverige inte varit möjlig.

 

“Det kanske inte är så konstigt att de beter sig illa”


Vem har glömt Lisa Magnussons heroiska försvar för mångkulturens speciella yttringar? Under stark inverkan av omvårdnadshormonet oxytocin  uttryckte hon i Metro sin medkänsla med en afrikansk invandrare som under mordhot begått mycket grova våldtäkter mot två kvinnor, men inte utvisats.


“Det kanske inte är så konstigt att någon som flytt undan våld och tortyr själv är känslomässigt invalidiserad och beter sig illa, och att inget blir bättre av att Sverige (som alltså skall föreställa ett fredligt och fint land) gör det till offentlig policy att riva upp permanenta uppehållstillstånd och sända folk i döden” skrev Lisa Magnusson.

 

Släpptes fri tack vare media och Amnesty




Henok Werie Fre

Föremålet för hennes blödande empati heter Henok Werie Fre, 34. Han begick en ytterst brutal våldtäkt i Boden 2007 och dömdes till utvisning. Han hade uppgett att han kom från Eritrea, för då får man asyl, men han kan vara från Etiopien.

Media mobiliserade, och i Amnesty bultar många öppna kvinnohjärtan. Ett av dem är chefsjuristen Madelaine Seidlitz.


Med gemensamma krafter lyckades journalisterna och Amnesty få regeringen att benåda Henok Werie Fre. Affes statistikblogg redogör för hur det gick till.


Denne uppenbart farlige man släpptes lös. Därför kunde han begå ytterligare en brutal våldtäkt, i Eskilstuna 2011.

Sedan dess är hanspårlöst försvunnen, efterlyst och häktad i sin frånvaro.

 

Vem fyllde deras hjärnor med frigolit?


Inte bara kvinnliga politiker och journalister utan också anonyma hjälparméer av regeringstrogna kvinnor står bakom nedmonteringen av Sverige. Kvinnor som besitter tjänster på alla nivåer i samhället: statliga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, landsting, rättsväsen, polis, ideella organisationer, fackföreningar, universitet och övrigt skolväsen, sjukvård, barnomsorg, äldre- och handikappomsorg, socialtjänst, biblioteksväsen och kultursektorn.


Tragiskt få av de här kvinnorna visar förmåga till självständigt tänkande. De gör som pappa staten vill och ger inte ifrån sig ett pip till protest. Ska vi ha statsbegravning av det Sverige vi känner står den kvinnliga delen av offentligheten redo med spadar och bulldozers. Det här är kvinnor med makt, och de är många. Den pågående samhällsdestruktionen skulle sjunka ihop i pyspunka i samma ögonblick som de slutade göra sig till nyttiga idioter för massinvandring och islamisering.


Vem fyllde deras hjärnor med frigolit? Eller hamnade silikonutfyllnaden en våning högre upp än avsett?

 

När invandrare mördar svenskar ordnar kvinnorna fackeltåg


När invandrare mördar svenskar är kvinnor och tonårsflickor snabbt på plats, lägger blommor och nallar och tänder gravljus på mordplatsen. Sedan går de i fackeltåg mot våldet. När den 33-årige kongolesenDoudou Ahoka slog ihjäl en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna i Ljungsbro med järnrör  gick 4 000 personer i fackeltåg mot våldet. 



Doudou-Ephrem

När den 23-årige etiopiern Ephrem Tadele Yoannes våldtog och mördade 27-åriga Elin Krantz i Göteborg startade kvinnor Facebookgrupper och ordnade – just det – fackeltåg mot våldet. 

 

Vanmaktens manifestationer



Överallt på mordplatserna där invandrare mördat svenskar finns nallarna.  Fackeltågen, nallarna, blommorna och ljusen är vanmaktens manifestationer. Mer än något annat uttrycker de resignation och underkastelse – vilket är vad ordet islam betyder. Få tycks se morden som vad de är – politiska mord, ett resultat av politiskt beslutad massimport av invandrare från dysfunktionella och våldsamma kulturer.


Man känner sig god när man går i fackeltåg. Det ger en skön känsla av sammanhållning. Det är lätt att tro att man påverkar någonting. Men fackeltåg “mot våldet” påverkar ingenting. De är bara ett tyst godkännande av fortsatt politik för utplåning av Sverige och svenskarna genom massinvandring.

Invandringsentusiasterna drabbas inte själva


Medan feministerna är upptagna av pseudofrågor som fler kvinnor i bolagsstyrelserna  (tidskod 4:20) och en tredje pappamånad  ökar den invandrade våldsbrottsligheten och i synnerhet antalet anmälda våldtäkter kraftigt i Sverige.


Siffran är högst i hela Europa, och utrikes födda är överrepresenterade som gärningsmän med fem gånger. Ändå är siffran gammal. Den kommer från Brås undersökning 2005, där en del av materialet är från 1996. Andelen invandrade gärningsmän är sannolikt mycket högre i dag. Andra generationens invandrare har dessutom en dubbel överrepresentation.

 

Jösses flickor, befrielsen är nära


Kvinnliga invandringsentusiaster börjar med andra ord skönja resultatet av sina ansträngningar. Tyvärr drabbar följderna inte i första hand dem själva, eftersom de oftast lever i skyddade miljöer. Det är andra, mindre privilegierade kvinnor  och även män, som betalar priset för de mångkulturella utopierna.


Marken har beretts i mer än 40 år – men var det här “befrielsen” de drömde om?

“Och en dag ska barnen säga:

“Tack mödrar, det gjorde ni bra!”

En dag ska barnen säga:

“Denna mänskliga värld vill vi ha.”


Suzanne Osten och Margareta Garpe

(Ur pjäsen “Jösses flickor” av Suzanne Osten och Margareta Garpe, 1974).

 

Cirka 80 000 muslimer släpps in per år


I Storbritannien har antalet muslimer nästan fördubblats på tio år, från 1,55 miljoner 2001 till 2,71 miljoner 2011.


Det visar en ny rapport som är unik i sitt slag.  Siffran torde nu, 2015, ha seglat upp till en bra bit över 3 miljoner.


Allt tyder på att ökningen går ännu snabbare i Sverige, eftersom Sverige släpper in fler muslimer per capita än något annat land i EU. Cirka 80 000 muslimer per år invandrar enbart genom asylprocessen. Socionomen och journalisten Gunnar Sandelin skriver i ett inlägg på sin och professor Karl-Olov Arnstbergs blogg:

“Av den information som jag har fått av anställda på Migrationsverket som arbetar med asylprocessen är cirka 70 procent av dem som beviljas asyl muslimer. Det är en siffra som inte går att fastslå exakt, eftersom vi inte för någon sådan statistik, men hemländerna (Syrien, Somalia, Afghanistan, Irak etc.) gör denna uppgift trovärdig. Det handlar således om att varje år får cirka 80 000 muslimer stanna i Sverige.”

“En demografisk förvandling utan historiskt motstycke”


Den anhöriginvandring som är knuten till asylsökande som fått stanna är stor, men hur stor den är går inte att få exakta besked om i migrationsverkets statistik. Gunnar Sandelin uppskattar den till omkring en anhörig per person, vilket ger runt 120 000 permanenta uppehållstillstånd knutna till asylprocessen varje år under de kommande åren.


Om man istället ser tillbaka på de senaste tio åren är siffran för anhöriga den dubbla, 2,1 anhöriga per person som beviljats uppehållstillstånd.

“2004-2013 gav Sverige 465 000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152 000 flyktingar och 313 000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd” skriver Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle.

“Vi genomgår en demografisk förvandling utan historiskt motstycke. Över 90 procent av befolkningsökningen under 2000-talet består av personer med utrikes bakgrund” skriver Gunnar Sandelin.

Tjejsemlor – ett fruktansvärt kvinnoförtryck

En ny feministisk skitfråga som kan kamouflera den pågående samhällskatastrofen uppdagades nyligen på Mor Idas bageri i Oxie. I disken bredvid de vanliga semlorna ligger en mindre och billigare variant, tjejsemlan. Symbol för ett fruktansvärt kvinnoförtryck.



“Ska vi inte få njuta utan att få dåligt samvete? Jag tycker att det är ett bra exempel på hur man utan ont uppsåt ändå förtrycker tjejer. Man talar om för oss vad vi ska vilja äta” säger en kränkt kvinnlig läsare som vill vara anonym till Sydsvenskan.

 

Det tar bara 4-5 generationer att bli i minoritet


Är det någon som tror att Sverige kommer att vara sig likt om – säg tio femton år, med ett insläpp av minst 80 000 muslimer med forntida kvinnosyn per år som en del i ett snabbt accelererande utbyte av svenskar mot människor från andra länder och kulturer? Det behöver inte ta mer än fyra eller fem generationer för ett folk som utgör mer än 90 procent att bli en minoritet på mindre än 50 procent – och självklart fortsätta falla mot utplåning.


“Fyra – fem generationer är inte mycket i länder som Sverige, Danmark, England och Frankrike som i minst 50 generationer har varit länder med ett folk och en kultur” skriver den danske historikern och författaren Morten Uhrskov Jensen i Den korte avis.

 

Hundra år av frihet en historisk parentes


Progressiva kvinnor vill förstås inte att något ska vara sig likt. De vill ha förändring. Det är bara att gratulera. Ni har fått som ni ville. Med islam på marsch är hundra år av svenska kvinnors frihet snart en historisk parentes. Om man krattar manegen för en totalitär våldsideologi från 600-talets arabiska sandöknar är det ajöss med de fri- och rättigheter som våra förmödrar slet livet ur sig för och snart dags att hoppa i burkan och börja sköta om den fantastiske muslimske mannen på heltid i hemmet. Eller trodde ni att islamisterna har en undantagsklausul i sharia för svenska feminister?

 

Tänker ni någon gång på barnen?


Ett samhälle som låter sig styras av kvinnliga principer som omhändertagande, medlidande och undfallenhet och inte ens kan identifiera ondska blir oförmöget att försvara sig. Vem tror att Margot Wallströms (s) “feministiska utrikespolitik”  avskräcker fiender?


Vem tror att terapi och förtur till jobb för massmördande jihadister, som “den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism” Mona Sahlin (s) föreslår,  får dem att lägga kalashnikoven på hyllan, ta pappaledigt och ansluta sig till närmaste Prideparad?


Det är bara en sak jag undrar över. Tänker ni någonsin på vilka liv era barn och barnbarn kommer att få i ett Sverige i upplösning där svenskarna är i minoritet inom några decennier?

“Tack mödrar, det gjorde ni bra.”

Av Julia Caesar


http://snaphanen.dk/2015/03/07/sondagskronika-grattis-alla-fittbarare/

Av Stig Olsson - 7 mars 2015 08:29

Apropå alla attacker från de människor i vårt land som envist påstår att vi saknar historia, inte är ett folk, är dumma i huvudet, eller varför inte citat från vår förre statsminster Fredrik Sveinfeldt som sagt följande "Ursvenskt är blott barbari", och "Svenskarna är mentalt handikappade". Ja det är givetvis många fler politiker som också uttalat sig på detta sätt, men jag orkar inte rapa upp alla här och nu. 
Förutom att jag tycker dessa personer helt saknar IQ så visar det tyvärr på vilken mentalitet de har mot oss, folket, sen visar det också mycket klart och tydligt åt vilket håll det barkar för oss!


I min värld känns det liksom lite viktigt att då och då, i all ödmjukhet, få visa på olika saker som bevisar att även här har våra kryp till politiker faktiskt väldigt fel och att det är viktigt att vi svenskar också tar det till oss med jämna mellanrum så att vi kommer ihåg att stolt räta på våra, av hårt arbete och låga löner, krökta ryggar så att vi stolt kan vandra vidare i denna jämmerdals krokiga vindlingar. 


Därför var det med stor glädje jag hittade nedanstående artikel som visar på något så vackert som att de människor som lämnade Sverige, för ett bättre liv, för över 100 år sedan, faktiskt ändå är stolta över sitt urspung, den svenska myllan... Hur de stolt reser minnesmärken över de stora svenskbygderna i USA. Där kan du också hitta namngivna små orter som än idag heter t ex Stockholm, Falun, Jemtland, Kalmar, Karlstad, Malmo, Malung, Mora och många fler, se mer här.


SOM OM VI INTE ÄR ETT EGET FOLK!?!? PYTTSAN...


USA:s svenskbygd – i utvandrarnas fotspår



 


På 1800-talet gick flyttvågen västerut, över Atlanten. Vagabonds chefredaktör åkte på en 10 dagar lång roadtrip i svenskemigranternas fotspår, från Chicago till Minneapolis.



Johan Folke Johansson lyfter undan ytterligare en stor sten ur den småländska jorden. Hans blonda hår är fastkletat mot pannan i sommarvärmen. 


Den 23-årige bondpojken är storväxt och hans starka armar välbehövliga i familjens jordbruk, några mil utanför Vimmerby. 

 

Familjens mark är liten till ytan och full av sten. Det går inte att plöja jorden många meter innan en stenbumling sätter stopp eller i värsta fall förstör plogen. Jorden är dessutom mager. De sista årens missväxt har gjort att jordbruket inte längre kan försörja familjen. I perioder har Johan och hans yngre bror Sven fått svälta. Hans far, Erik Johansson, har blivit gråhårig och mager på kuppen. 

 

När Johan släpper den stora stenen i ett dike funderar han på något som återkommit allt oftare i hans tankar den senaste tiden: att emigrera. Till Amerika. Genom de Amerikabrev som kommit till granngårdarna har han hört talas om den bördiga marken som tilldelas gratis, eller nästan gratis, till alla nya invandrare. 

Sommaren därpå, med lånade pengar, sitter Johan i tredje klass på en jättelik ångbåt på väg över Atlanten.

Biljetten kostar mer än en drängs årslön. För att klara den långa resan, som först går från Göteborg till England och från England över Atlanten, har Johan packat råg- och kornlimpor, en säck potatis, mjöl, ett halvt dussin korvar, 20 tunnor vatten, en rökt fårbog från granngården, ett tjog salta sillar, en ost, ett stycke sidfläck, rågskorpor, kaffe, smör och honung.

 

När Johan Folke Johansson några veckor senare sätter sin fot i Amerika kom han att bli en av de 1,3 miljoner svenskar som utvandrade över Atlanten på 1800- och början av 1900-talet.

 


 

 

  

 

Solen gassar bitskt från en molnfri himmel i stadsdelen Andersonville i Chicago.
– Svenskar? Åh, vad trevligt! Välkomna! säger servitrisen på restaurang Svea, mitt på huvudgatan North Clark Street. 
– Ett ögonblick så ska jag ordna ett bord åt er.


Lokalen är nästan full. Frukostrusningen har precis börjat. På väggarna hänger välpolerade koppargrytlock sida vid sida med små amerikanska flaggor. En solblekt, svartvit bild sitter uppsatt i ena fönstret. Den visar en kvinna som står utanför restaurangen. I skyltfönstret annonseras det för Swedish meatballs för 35 cent. 


Snett mittemot Svea ligger Swedish American Museum, som berättar om emigrationens historia. Det var just hit, till Chicago, som många som Johan Folke Johansson kom. Över 100 000 svenskamerikaner, omkring 10 procent av alla som reste över Atlanten, bosatte sig här i området. 1899 var Chicago, näst efter Stockholm, staden med den största svenska befolkningen i världen.


Vi får bord vid baren. De stoppade stolarna och bar­disken ser ut att komma från en diner från 1950-talet medan grytlocken, tavlorna och de fint snidade trähyllorna ser ut att komma från ett svenskt 1800-talstorp. 


Vi beställer svenska pannkakor medan servitrisen häller upp två koppar blaskigt amerikanskt kaffe. Mycket tog svenskarna med sig över Atlanten, men tyvärr inte kaffedrickarkulturen. 


Granne med Svea ligger en livsmedelsaffär som specialiserat sig på svenska varor, från Kalles kaviar till rårörda lingon och Mariekex. Det är, till skillnad från vad jag först tror, ingen turistbutik. Det är en helt vanlig butik som genom åren har försett invandrarna och sedan deras ättlingar med svenska varor. 

Alla som utvandrade bosatte sig förstås inte i Chicago. År 1862 kom en lag som innebar att varje invandrare som ville bli amerikansk medborgare fick 65 hektar jord att bosätta sig på och odla. När man bott på jorden i minst fem år fick man full äganderätt till den mot en mindre avgift. Många, framförallt de som redan hade lite pengar på fickan till jordbruksredskap och oxar, fortsatte sin resa västerut. Efter Chicago blev Rockford, 16 mil från Chicago, en av de allra största svenskstäderna.

 
I Andersons Japanese Gardens i Rockford, en av de vackraste japanska trädgårdarna i USA, spelar den hyllade amerikanska nykomlingen Dane Penn en blandning av folkmusik och indie. På gräsmattan framför har Rockfordborna slagit sig ner i solstolar med pizza, öl och vitt vin i händerna. 

– 1852 härjade en koleraepidemi i Chicago. Lokförarna fick instruktioner om att fortsätta så långt det gick. Det året hamnade många svenskar här i Rockford, berättar svenskättade pensionären Barbara Lunde. 
Barbara är en av de mest engagerade medlemmarna i Rockfords historiska förening. 
– 38 000 av Rockfords 150 000 invånare har svenskt ursprung, berättar Barbara när vi slår oss ner i solen på en filt.
– Jag är född i Detroit, men min mamma och pappa kommer från Småland. Min mans släkt kommer från Norge. Tyvärr så talar vi inte så mycket svenska eller norska.


Från scenen sjunger Dane Penn om förlorad kärlek och tvivel. När han har sjungit sin sista sång tar Barbara med oss på en tur i stan. 
– Erlanders hus var det första huset som byggdes av emigranterna. Ni måste se det.


Rockford är en platt, utspridd stad. Glansdagarna är passerade. Den ekonomiska tillbakagången har drabbat stan hårt. Ändå tycks det finns en patriotism för Rockford och dess ursprung som skiljer stan från många andra amerikans­ka småstäder i samma situation. 


När vi åker genom ett tomt och nedstängt downtown ser vi flera stora lagerlokaler med slitna skyltar där det går att skönja svenskklingande namn. Många av svenskarna som bosatte sig i Rockford var duktiga hantverkare. Flera av dem startade möbelproduktion. När möbelproduktionen var som störst fanns omkring 70 möbelföretag i Rockford. 


Erlanders hus, ett rött tegelhus med vita knutar, ligger mitt i ett vanligt bostadsområde. På verandan, mer amerikansk än svensk, hänger en amerikansk och en svensk flagga. 


Där träffar vi pensionären John C Nelson, som visar sig vara något av en Mr Sweden i Rockford. Han tar i hand och frågar, på svenska, var i Sverige vi kommer ifrån.
– Själv kommer jag härifrån, men mina föräldrar kommer från Småland. Min far tillverkade möbler och min mor var piga. De rika ville ofta ha svenska pigor för att de ansågs vara väldigt duktiga. 


Johns svenska är inte perfekt, men nästintill. Han visar oss runt i huset.
– John Erlander kom till Amerika 1854 och bodde först i Chicago där han lärde sig att använda symaskinen, som var en ny uppfinning. När han kom till Rockford fick han arbete som skräddare. Hans arbetsgivare hade en symaskin, men visste inte riktigt hur den fungerade så John var den som effektiviserade produktionen och utökade businessen. John investerade sedan i flera andra verksamhetsområden, bland andra möbelindustrin. Snart var han en av Rockfords mest framstående män. 

 

Vår resa i svenskbygden fortsätter. Vi följer Mississippi norrut, passerar småorter och vidsträckta majsfält på vår färd mot Minneapolis. Försommarvärmen får horisonten att dallra. Mellanvästerns inlandsklimat gör somrarna olidligt heta och vintrarna lika olidligt bistra och kalla. 


I den lilla orten Lanesboro, med enbart 760 bofasta, avviker vi från svenskbygden till förmån för norskbygden. Hit kom av någon anledning nästan bara norrmän. När vi kör genom det vackra landskapet ser vi några andra som också flyttat hit. En korpsvart, hästdragen vagn kommer guppande längs vägkanten. Den ser nästan spöklik ut. Det är först när den är i jämnhöjd med mig som jag ser att det sitter en ung man med skägg och stråhatt inuti. 
– De som bor här omkring Lanesboro är old order amish, den strängaste formen av amish, berättar damen på turistkontoret i Lanesboro. 


Amish tror att livet på jorden bara är ett tillfälligt stopp. Den enda vägen till himlen är genom hårt kroppsligt arbete. Materiellt välstånd eller högre utbildning är inte eftersträvansvärt, tvärtom. Amish strävar efter att leva som på 1860-talet. Bilar, mobiltelefoner och tv är förbjudet och de går bara i skolan fram tills de är 13 eller 14 år. Amish har, enligt amerikansk lag, rätt att ha egna skolor med egna lärare.

 

Majsstjälkar byts snart mot skyskrapor. Lanesboro ligger bara två timmar från stor­staden Minneapolis. Vi stannar dock inte, utan fortsätter igenom stan och ut på landsbygden igen. En knapp timme senare når vi Lindstrom med 3 000 invånare. Mitt i stan hälsar en gigantisk kaffepanna alla besökarna välkomna. Med snirklig text står det "Välkomna till Lindström" på den. Det var här som Vilhelm Moberg fann inspiration till sina romaner och hans romanfigurer Karl-Oskar och Kristina står idag förevigade som statyer i stan. 


Lindstrom blir vårt sista stopp på vår 10-dagarsresa genom svenskbygden i USA. Vår resa slutar där bondpojken Johan Folke Johansson från Småland började sitt nya liv. Hittade han sitt paradis i den Nya världen? I sitt andra Amerikabrev hem till gården utanför Vimmerby skriver han:

Kära mor och far, jag vill senda er nogra rader och järtligt tacka er för det vackra kort som jag fick af er för en tid seda. Och låta er veta att jag mår godt och befinner mig väl till hälsan. Här i Amerikat är jorden fruktsam, men något paradis för jordbruk är det icke ty den amerikanska åkerns stenar är lika tunga som hemma i Småland. Jag vet inte om jag går till något skogs arbete eller ej. Jag vet inte hur lenge jag kommer att vara här.

 

http://www.vagabond.se/artiklar/resmal/20140811/usas-svenskbygd-i-utvandrarnas-fotspar

Av Stig Olsson - 7 mars 2015 05:54

Man måste verkligen ställa sig den frågan i dagens Sverige eftersom det blir allt svårare att kunna få vara fullt delaktig i samhällsgemenskapen trots alla bra lagar och konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som gäller i Sverige sedan 2009-01-14

 

1979 fick vi en lag om anpassad kollektivtrafik som skulle garantera att all kollektivtrafik skulle anpassas för funktionsnedsatta personer men vi kan konstatera att fortfarande efter 45 år så har vi fortfarande inte en anpassad kollektivtrafik för funktionsnedsatta

 

Vi fick även en ny plan och bygglag på 80 talet som slog fast att allt som byggdes skulle vara anpassat för funktionsnedsatta och att alla bostäder över två våningar skulle ha hiss installerad men efter att den lagen kom till så bygger man allt flera bostäder i endast två våningar

 

Man bygger medvetet för att förhindra den fulla delaktigheten för funktionsnedsatta och våra folkvalda godkänner detta

 

1982 fick vi en socialtjänstlag som slog fast att funktionsnedsatta hade rätt att få den nödvändiga hjälpen man behöver på grund av funktionsnedsättningen för att kunna leva som andra utan en funktionsnedsättning

 

Men denna lag har man aldrig levt upp till utan man har hela tiden satt upp en massa olika begränsningar för att förhindra den funktionsnedsatta från den fulla delaktigheten i samhället

 

1993 så kom då LSS lagen som ytterligare slog fast vår rätt till den fulla delaktigheten men även här har man satt upp en massa begränsningar som förhindrar den fulla delaktigheten för dom som berörs av lagen

 

2009-01-14 fick vi konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som ytterligare skall stärka vår rätt till full delaktighet men den struntar myndighetsverige i och våra folkvalda vägrar att implementera den i den svenska lagstiftningen

 

2015-01-01 fick vi en utökad diskrimineringslag men denna lag fungerar inte i praktiken för enligt tillsynsmyndigheten så skall man själv driva eventuell diskriminering via domstolen som en civilrättslig process så även den senaste lagen kommer att förhindra vår fulla delaktighet

 

Problemet för att vi skall uppnå den fulla delaktigheten är tolkarna av lagarna och konventionen

 

Vi behöver starka politiker som verkligen säger ifrån att samtliga lagar och konventionen med dess intentioner skall efterlevas fullt ut men dessa politiker finns tyvärr inte i dagens Sverige och därför kommer den fulla delaktigheten fortsätta att vara en utopi tyvärr

 

http://mffmr.se/2015/03/01/full-delaktighet-en-utopi/

Av Stig Olsson - 6 mars 2015 05:27

Ovanstående rubrik skulle nog få vem som helst att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Detta kan ju bara inte vara sant?


Alla samhällen vet att förvisning är det strängaste och effektivaste straff en människa kan utsättas för, bortsett från ren eliminering. Det kan handla om alltifrån att det lilla barnet förvisas till ett eget rum i ett par minuter till ett fängelsestraff på livstid. Få saker kan få en människa att må så dåligt som uteslutning och känslan av att inte få höra till.

 

Faktum är att det i denna stund finns tusentals oskyldigt dömda till förvisning i vårt land.

 

Personer som dessutom i sitt utsatta läge inte kan göra något åt sin situation utan är helt i händerna på olika myndigheter och andras godtycke.

Brottet består i att de behöver hjälp för att kunna delta i vardagen och göra det de allra flesta människor på jorden ser som en så stor självklarhet, att de inte ens ägnar det en tanke.

Kanske är det just detta som är problemet? Svårigheterna att föreställa sig att något som är en självklarhet för de flesta, kan utgöra ett oöverstigligt problem för någon annan? 

 

Jag talar om alla de som förlorar eller får sin personliga assistans nerdragen till ett minimum på grund av allt hårdare och orimligare bedömningar kring vad som kan bedömas vara ett mänskligt grundläggande behov.

Var går gränsen frågar jag mig?


Historiskt sett har personer med funktionsnedsättningar alltid varit beroende av sin omgivning och samhället. Att personer med funktionsnedsättningar i regel har en mycket sämre livskvalitet än andra har i alla tider varit ett accepterat faktum.

Först så sent som i slutet av 1980-talet började man inom politiken att på allvar tala om att begrepp som delaktighet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet skulle omfatta även personer med funktionsnedsättningar och en borgerlig regering med Bengt Westerberg i spetsen lade fram förslaget om LSS – lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade.

 

Lagen innebar en revolution i människors liv – som nu äntligen fick möjlighet att delta i samhällslivet, bilda familj, arbeta, studera och leva som andra.

Valfrihet och integritet var honnörsord i den dåvarande handikappspolitiken.

Dock dröjde det inte mer än ett år, innan de första nedskärningarna i reformen inleddes och trots att honnörsorden fortfarande är ledord, så ser verkligheten helt annorlunda ut.

 

Man skulle kunna säga att först gav man människor armar och ben och uppmuntrade dem att delta i samhällslivet för att nu plötsligt börja hugga av dem igen!

Det handlar om nedskärningar, misstänkliggörande och i många fall om ren förvisning.

Att bli fråntagen ett värdigt liv bit för bit är en verklighet som gestaltar sig för många i denna stund.


Varför frågar man sig? Svaret stavas fördomar, okunnighet, bortprioritering och självklart PENGAR.


Frågan är om det överhuvudtaget går att mäta mänskliga rättigheter i dessa termer? För hur kan så självklara saker som att förflytta sig, sköta sin hygien, få kläder på kroppen, äta och kommunicera stavas på något annat sätt än just en Mänsklig Rättighet?


Myndigheter och domstolar gör allt hårdare bedömningar kring vad som kan räknas som människors grundläggande behov – att få på sig andra kläder än kalsonger och pyjamas är till exempel inte ett grundläggande behov.

Att få hjälp med att laga sin mat och hantera den på tallriken räknas inte heller om du själv på något vis klarar att föra maten till munnen.

Inte ens den som döms till lagens strängaste fängelsestraff behandlas på detta vis.

Människan har tre grundläggande rädslor och dessa handlar om att bli avvisad, att förlora något, eller att bli avslöjad.


De första två är vardag för Sveriges assistansberättigade, personer som dagligen måste acceptera att de inte kan få den hjälp de behöver och faktiskt enligt lagen har rätt till. Detta handlar inte om något annat en ren förvisning, dvs lagens strängaste straff!


I ett modernt samhälle behövs alla, därför behöver också alla ha samma rättigheter att leva, verka och bo i det. Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering av funktionsnedsatta människors liv och rättigheter! Vi ska inte stillatigande finna oss i att tvingas in i mallar på hur ett ”lagom liv för en funktionsnedsatt” ska se ut! Vi ska ta kampen att ha samma rätt som alla andra att få leva det liv vi vill och önskar!

Vår väg är inte bara mjukt gräs, den är en bergsstig med massor av vassa stenar. Men den går uppåt, framåt, mot solen.

(Ruth Westheimer)

 

Denna text kommer från NHR,s förbundsordförande


http://fulldelaktighet.nu/?p=2449

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se