Inlägg publicerade under kategorin Kränkning

Av Stig Olsson - 11 februari 2015 11:59

THOMAS JUNEBORG SKRIVER: Hur mycket har kostnaden för personlig assistans egentligen ökat under 2000-talet?


Kostnaden för assistansen skenar, assistansen tar resurser från andra viktiga verksamheter - ja, ni vet hur det brukar låta när kritikerna går till angrepp. Men hur mycket ligger det i detta? Harald Strand, FUB-s ordförande i Stockholm har försökt gräva lite djupare än vad journalisterna och proffstyckarna gör. Resultatet presenterar han i tidningen Dagens Omsorg.
 
Innan vi går igenom Haralds resultat så kan man konstatera att assistansreformen, brutto blev betydligt dyrare än vad Bengt Westerberg räknade med. Kritikerna som t.ex Hanne Kjöler på DN menar att en stor del av kostnadsökningen beror på "fusk, kriminalitet och personer som överdriver sina hjälpbehov". Det är välkända argument. Kan upplysa Hanne Kjöler och likasinnade att de verkliga orsakerna är dessa:
 
·  Man hade kraftigt underskattar hur stora behoven var, både totalt och individuellt.
 
·   Detta ledde även till att antalet beviljade timmar efterhand har blivit högre än beräknat.
 
·   2001 tog man bort den diskriminerande åldersgränsen där man bara fick behålla assistansen fram tills 65 års ålder (fortfarande kan man inte bli beviljad personlig assistans efter 65 årsdagen).
 

·  Av naturliga skäl har schablonbeloppet successivt höjts men betydelsen av den är inte av samma vikt som det faktum att behoven är större än vad man trodde.
 
 
Harald har kollat på statistik perioden 1998-2012 och då kan man konstatera följande:
 
* Under perioden  1998-2012 steg bruttokostnaden  (nettokostnaden är som bekant mycket lägre) från 5,2 miljarder kr till 25,9 miljarder kr.
 
*Antalet brukare steg från ca 11400 till 19 900
 
*Antalet beviljade timmar/vecka och person steg från 80 till 118.
 
Sammantaget ger detta en bild av en reform där det är sant att kostnaden stigit mycket snabbt. Harald har emellertid lagt till en variabel till som ingen kritiker skulle göra och som även många i brukarrörelsen troligen inte tänker på, nämligen inflationen. Inflationen gör att allt blir dyrareallteftersom åren går. 5,2 miljarder kr 1998 motsvarar 8 miljarder kr 2012. 25,9/5,2 =4,98 men 25,9/8,0=3,23. Istället för en femdubbling har vi istället en tredubbling (drygt) under en 14 årsperiod om man räknar i fasta priser.Utan inflation hade kostnaden alltså varit ca 16,8 miljarder kr istället för 25,9 - det är en skillnad på drygt 9 miljarder kr.
 
 Med andra ord - inflationen gör att kostnaden ser ut att ha ökat betydligt mer än vad som egentligen är fallet. Men det är klart, alla som är intresserade av att framställa LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet som en gigantisk pengaslukare där kostnaden ökar helt okontrollerat har inget intresse av att ta med faktorer som inflationen när man redovisar kostnadsutvecklingen.
 
 
 
Hur förhåller det sig då med påståendet att "personlig assistans är en verksamhet som "sväller okontrollerat"? Det är sant att antalet personer som beviljades insatsen steg snabbt 1998-2008. Sedan domen i regeringsrätten 2009 har emellertid ökningen av antalet personer som är nybeviljade personlig assistans också minskat rejält. PA är därmed ingen verksamhet som växer "okontrollerat". Däremot har tyvärr många kommit i kläm efter domen i regeringsrätten 2009 något kritikerna verkar helt ointresserade av.
 
 
 
ANNONS
Av Stig Olsson - 10 februari 2015 07:48

Detta korta videoklipp innehåller mycket lärdom och mycken kunskap från en man som talar ett rent och klart språk, efter mer än 20 års studier och ett helt liv av inlärande.  


Jag önskar att den svenska statsmaktens ledare också kunde lyssna till det här och ta till sig lite lärdom och kunskaper. 

Det här är viktigt för oss alla för det är vår framtid det handlar om och den måste vi kunna diskutera och tycka till om, annars är vi förlorade.



ANNONS
Av Stig Olsson - 4 februari 2015 10:58

Var ska jag ta vägen när min dotter flyttar, frågar den 84-åriga kvinnan biståndshandläggaren som just ringt upp henne och förmedlat ett avslag på ansökan om äldreboende. Dottern måste flytta till en mindre lägenhet på grund av kostnaderna.


Var ska jag ta vägen när min dotter flyttar, frågar den 84-åriga kvinnan biståndshandläggaren som just ringt upp henne och förmedlat ett avslag på ansökan om äldreboende. Dottern måste flytta till en mindre lägenhet på grund av kostnaderna.

Antingen kan du ställa dig i bostadskö. Köpa en lägenhet, hyra i andra hand. Eller så kan du ta in på härbärge, meddelar biståndshandläggaren.

Härbärge? Jag är ju 84 år gammal, säger kvinnan med en röst som är ansträngt redig för att dölja den äldre rösten som oftare numera verkar ge vika. Biståndshandläggaren möter henne med tystnad.

Den 84-åriga kvinnan förstår inte. Hon har jobbat inom kommunen med att hjälpa människor i hela sitt liv. På nattduksbordet står en kommunflagga. Den har stått där i många år och är placerad av stolthet.


Jag älskar min mamma, säger dottern, men jag orkar inte längre. Jag ser henne tyna bort. Hon klarar inte av något annat än att just tyna bort. Jag klarar inte av något annat än att ha ångest, känna ilska. Denna smärtsamma maktlöshet och skam. Skam över att bli arg på sin mamma för att hon inte får hjälp. På att vi inte får hjälp. Skam över att nästan längta till att döden tar henne, bara för att få slut på lidandet.

Härbärge? Hur kan de ens nämna ordet Härbärge för en gammal sjuk kvinna? Efter det samtalet försvann min mamma än mer.


Jag räcker inte till, fortsätter hon. Att jobba natt på akuten, inte får sova när jag kommer hem. Att ständigt vara orolig för att mötas av en död mamma på väg hem. Hon håller på att svälta sig själv. Av kraftlöshet, av depression.


De har ansökt om ett boende vid två tillfällen men båda har möts med avslag. Motiveringen är att kvinnan har ett boende och att hon kan klä på sig själv. Dottern ställer sig frågan: Men vad är det för boende? Hon bor i mitt kök, är ensam på dagarna och nätterna. Hon orkar inte ta sig ut, klarar inte av att klä på sig. Hon orkar inte äta. På morgonen vågar hon knappt koka en kopp kaffe för att hon inte vill störa mig när jag sover efter en natts jobb.

Den 84 åriga kvinnan är helt isolerad och det värsta av allt, menar dottern, det är att hon känner sig oönskad. Både av mig och av samhället.


84-åringen är en kvinna av sin tid. Som vägrar vara till besvär. Kvinnan ägnar sina sista krafter åt att göra sig fin när hon ska på läkarbesök. Annars skäms hon. Hon borstar håret varje dag för att bevara någon form av värdighet. Inte ens det orkar hon längre. Dottern får under inga omständigheter berätta att hon blev erbjuden att söka sig till ett härbärge. Det är det ultimata beviset på att hon inte längre räknas.


Dottern är också en kvinna av sin tid. En kvinna som lärt sig att sätta sig själv i andra hand. Att inte svika, att lära sig att stå ut. Nu sällar hon sig också till dem i samhället som står för den största delen av det obetalda omsorgsarbetet – låginkomsttagande kvinnor. Och staten, de jublar, för gratis är gott.


När texten skrivs har den 84-åriga mamman fått åka ambulans in till akuten på grund av utmattning och svält. Deras sista hopp ligger än en gång i famnen på biståndshandläggaren då de nu ansöker en tredje gång om boende. Kanske har de släppt tanken på härbärge? Kanske kan ålderdomen få ta ut sin rätt och kanske kan hon återfå en gnutta av värdighet som människa. Om det inte redan är försent för det.


http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/kvinnor-av-sin-tid

Av Stig Olsson - 31 januari 2015 11:34

För några veckor sedan genomförde Sveriges Radio en granskning av assistansbranschen. Vi är väl medvetna om att det är medias roll att granska alla skattefinansierade verksamheter och det är en självklarhet att oseriösa anordnare inte har i branschen att göra.  Däremot är vi mycket kritiska till den ensidiga bilden och den stora okunskap som journalisterna visar upp.
 
Syftet med personlig assistans är att ge personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett självständigt liv som alla andra. Sveriges Radio visar vid upprepade tillfällen att man ser personlig assistans som vilken vårdverksamhet som helst. Har man den synen på en rättighetslagstiftning anser vi att man inte förstår syftet med lagens intentioner. Det är också en nedvärderande syn på personer med stora funktionsnedsättningar.
 

Fokusen på hela reportageserien är att visa att kriminalitet och oegentligheter florerar vilt utan några motåtgärder från Försäkringskassan och IVO - Inspektionen För Socialförsäkringar. Sveriges Radio använder den fakta om omfattningen kriminaliteten som finns på ett mycket omdömeslöst sätt. Man hänvisar till den statliga utredningen från 2012 som säger att 2-3 miljarder kr/år försvinner p.g.a "fusk och kriminalitet". Faktum är att det finns inga bevis på att omfattningen på kriminaliteten är i närheten av de summorna. Att så säkert använda denna summa visar att man uppenbart inte tagit del av Försäkringskassans egna undersökningar som anger mycket lägre summor. 2013, året efter som utredningen kom krävde man tillbaka 168 miljoner kr.
 
I reportageserien och samhällsmagasinet "Studio Ett" pressas också företrädare för Försäkringskassan och IVO ganska hårt på att kontrollen runt brukarna måste bli betydligt hårdare idag, det inkluderar många fler oanmälda hembesök. Vi anser det är helt orimligt att oanmälda hembesök hos brukarna ska ingå som praktiskt taget standardåtgärd hos IVO. Det är en sak om det finns konkreta brottsmisstankar men journalisterna verkar inte inse att så frekventa oanmälda hembesök misstänkliggör uppemot 20 000 personer där antalet bedragare är mycket lågt. Fokus måste istället ligga på och förhindra att ett fåtal bedragare blir beviljad personlig assistans.
 
Man jämför också kostnaden (brutto) för personlig assistans med försvaret. Denna jämförelse anser vi är helt irrelevant eftersom det handlar om helt olika verksamheter. När det gäller kostnaden inom andra områden i välfärden som t.ex sjukvården, äldreomsorgen, barnbidrag etcetera har Public service aldrig ställt det mot försvaret.
 
 
Sammantaget visar hela reportageserien på stor okunskap om ämnet man granskar. Ännu allvarligare är att det ger en bild för allmänheten att problem med kriminalitet är större än vad de egentligen är. Sprider sig uppfattningen att kriminaliteten i assistansbranschen är så utbredd ökar risken markant att förtroendet för reformen urholkas.
 
 
Vi har även pratat med Karin Wettre på Ekot som gjorde merparten av reportagen och framfört våra ståndpunkter. Vi sammanfattar kort de svar vi fick:
 
Vi har även pratat med Karin Wettre på Ekot som gjorde merparten av reportagen och framfört våra ståndpunkter. Vi sammanfattar kort de svar vi fick:

 ·    Man ber om ursäkt för att man använde ordet vård, det var ett stort misstag.
 
· Man backar inte vad gäller omfattningen på kriminaliteten. Karin Vettre hävdar att man i granskningen funnit många olika varianter av fusk och ren kriminalitet. Det finns "många små bäckar" som sammantaget blir miljardbelopp. De motargument som vi använde, bland annat att Försäkringskassan 2013 krävde tillbaka 168 miljoner kr ändrade inte på något sätt Ekots uppfattning.
 
·     Oanmälda hembesök. Man står fast vid att man inte krävt fler hembesök. Under fortsatt diskussion framförde vi att hela brukarrörelsen känt sig misstänkliggjorda.  Där hävdar man att man visst förstår att en myndighet inte kan göra oanmälda hembesök utan vidare. Däremot tycker man att fler oanmälda hembesök borde göras. Detta motiverar man med att man i granskningen hittat flera fall med brukare som farit mycket illa.
 
·      När man jämförde kostnaden med försvaret säger man att man inte alls hade uppsåt att framställa assistansen som en kostnadsbörda för samhället. När det handlar om så stora summor behöver lyssnarna ha något att relatera till för att få "en uppfattning om hur mycket 28 miljarder kr är". Det var det enda syftet.
 
 
 
VIMPA efterlyser en förändrad attityd hos media till såväl personlig assistans som funktionshinderfrågor i stort. Med undantag av TV4-s reportage i Kalla Fakta för drygt ett år sedan tid har rapporteringen och tidningarnas ledarartiklar kring personlig assistans helt fokuserat på kriminalitet, oegentligheter och höga kostnader. Vad assistansen betyder för oss har kommit helt i skymundan.
 
Det råder enighet i Sverige om att alla människor är lika mycket värda och att demokrati är det självklara styrelseskicket. Assistansreformen är en av de viktigaste demokrati och jämställdhetsreformer som genomförts, den gör det möjligt för oss med stora funktionsnedsättningar att fullt ut kunna utnyttja våra demokratiska fri och rättigheter. Det är hög tid att media byter perspektiv och istället för problem fokuserar på hur mycket assistansreformen betyder för oss. Istället bör man granska varför Sverige har fått ganska kraftig kritik från FN för att vi bryter mot Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och hur tillvaron ser ut för alla de personer runt om i landet som helt eller delvis förlorat sin personliga assistans eller annan LSS insats.
 
Detta framförde vi också i samtalet med Karin Vettre. Svaret blev att man är väl medvetna om hur viktig den personliga assistansen är och att det mycket väl kan bli en reportageserie om assistansens betydelse för oss som är beroende av den. Någon försäkran att det blir så fick vi naturligtvis inte.
 

Av Stig Olsson - 29 januari 2015 09:51

Så är den då i kraft, lagen som säger att bristande tillgänglighet är en form av diskriminering. Som vi alla vet har den färdiga lagen fått mycket kritik från handikapprörelsen p g a de stora undantag som finns, främst att företag med  upp till 10 anställda  är undantagna vilket i praktiken innebär att ungefär 90 % av alla företag inte omfattas av lagen. Min utgångspunkt är ändå att det är ett viktigt steg i rätt riktning vad gäller tillgänglighet att det nu faktiskt finns en lag, däremot behöver den förbättras rejält. Det är verkligen inte OK att 9 av 10 företag inte ens omfattas av lagen...
 

Lars-Göran Wadén, ledamot i DHR-s förbundsstyrelse, förkämpe för ett tillgängligt samhälle för alla och föreläsare blev troligen den första personen i landet som med stöd av den nya lagen skickade en anmälan till DO (Diskriminerings ombudsmannen). Några dagar in på det nya året skulle Lars-Göran åka buss, enligt bussbolagets hemsida skulle alla fordon vara tillgängliga för rullstolsanvändare. Så visade sig inte vara fallet. Så här motiverar Lars-Göran  i tidningen Dagens Omsorg (www.dagensomsorg.se) varför han lämnade in en anmälan.
 
Så som jag tolkar lagen måste åtgärder för tillgänglighet göras i exempelvis den fysiska miljön och när det gäller transporter. En person med funktionsnedsättning ska kunna ta sig ombord på och färdas med en buss eller annat transportmedel. Och eftersom det uppenbart inte fungerar så i Gävle har jag lämnat in en anmälan.
 
Lars Göran berättar att intresset för hans anmälan har varit mycket stort vilket bland annat visat sig i många läsare på hans blogg. I skrivande stund har han gjort ytterligare en anmälan, denna gång mot SJ och han kommer och fortsätta med det varje gång han upplever diskriminering p g a bristande tillgänglighet. På sin blogg skriver han följande:
 
 
Jag är inte rädd för att upplevas som rättshaverist och lämnar därför in ytterligare en anmälan eftersom jag upplevt ännu en otillgänglighet som jag betraktar som diskriminering. 
 
 
 
Att samhället ska vara tillgängligt för alla borde vara en självklarhet i Sverige 2015 men precis som med LSS är det tyvärr inte fallet. Handikapprörelsen fick verkligen kämpa för att få till den nu gällande och urvattnade lagstiftningen och på vägen möttes man av de vanliga argumenten:
 
 
"Det är för dyrt". "Vi måste tänka på företagens kostnader". Att FN anser att rätten till ett tillgängligt samhälle även är en mänsklig rättighet för personer med funktionsnedsättningar kom som vanligt helt i skymundan. När det gäller den så känsliga kostnadsfrågan i tillgänglighetsdebatten har Lars-Göran Wadén ett intressant förslag för att påskynda arbetet för ett tillgängligt samhälle - nämligen ett ROT avdrag för tillgänglighetsanpassning.
 
 
Blir intressant och följa vad som kommer att hända på tillgänglighetsområdet framöver. I regeringsförklaringen meddelade ju Stefan Löfvén att tillgänglighetslagen ska breddas. Frågan om ett tillgängligt samhälle för alla kan oavsett vem som styr Sverige,, liksom LSS inte förvandlas till en vänster-högerfråga. 
 
 
 
* Vilhelm Ekensteen, ordförande i Ifa och en handikapprörelsens riktigt stora profiler har utsätts till  hedersdoktor vid Lunds Universitet för sitt ungefär halvsekel långa engagemang i den svenska handikapprörelsen. På Ifa -s hemsida skriver man följande:
 
Vilhelm var initiativtagare till omdefinieringen av funktionshinderbegreppet som gjort detta miljörelaterat och har påverkat politiken för att möjliggöra ökad delaktighet och tillgänglighet i samhället. Vilhelm grundade IfA 1994, men var långt innan dess en aktivist och pådrivande motor för förändring inom funktionshinderområdet, bland annat genom sitt engagemang i Anti-Handikapp och DHR.
 
Gratulerar till utmärkelsen Vilhelm!
 

Av Stig Olsson - 29 januari 2015 02:52

I den vanliga svenska mediebilden är det Ryssland under Putin som hotar den europeiska säkerheten. Agneta Norberg, veteran i fredsrörelsen, påminner om en annan bild. Vilka främmande trupper finns i Sverige? Vad vet du om NEAT och Lombens övningsområde?

 

Namnet Putin har kommit att bli ett samlingsnamn för alla möjliga faror som hotar Sverige, inte bara på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor utan även bland vanligtvis sansade vänstermänniskor, ja, ibland inom svensk fredsrörelse. Jag har vid diskussioner med vänner och bekanta vägrat gå med på att president Putin och Ryssland är den största faran för världsfreden idag. Min hållning har uppfattats som oerhört provocerande. Det blåser femtitalsvindar, och jag är plötsligt 15 år igen då vi alla skulle vara livrädda för ryssen.


Jag ser däremot en annan fara, som aldrig nämns i våra massmedier, nämligen hur USA byggt upp enorma militära fort, för total instängning av den ryska kontinenten. USA har inrättat hundratals anfallsbaser i Östeuropa, och runt hela den euroasiatiska kontinenten. USA/Nato och Sverige genomför nära nog dagligen provokativa flygstridsövningar inte långt från St Petersburg med supersnabba plan som utgår från baserna Amari i Estland, Siauliai i Litauen, Lilvarde i Lettland, Kosziny i Polen och Taszar i Ungern. Flottstridsövningar hålls årligen i Östersjön, Baltop, med havs- och flygstridskrafter, nu senast med deltagande från sexton länder. I norr pågick den sjätte Cold Response-övningen i mars detta år med 16 300 soldater från USA och ett tiotal andra länder i närheten av den ryska gränsen, med aktivt deltagande av Sverige. Något reportage om detta stod inte att finna i de svenska tidningarna.


Däremot bidrar bland annat Svenska Dagbladet aktivt till demonisering av Ryssland med nära nog dagliga bulletiner om ryssens farlighet. I ett nummer av tidningen förra året, med president Putin på framsidan, publicerades detaljerade kartor över hur ryssen skulle anfalla Sverige. På grund av Rysslands farlighet ska Gotland återupprustas, har jag hört. Att det ständigt pågår mycket provokativa stridsövningar i norr alldeles vid den ryska gränsen, där Sverige aktivt deltar, kan jag bara få kännedom om genom mina personliga kontakter i Kiruna. De skickar mig tjocka kuvert med tidningsklipp ur

8910_01.jpg

lokaltidningar som faktiskt berättar om detta.


Utan någon diskussion eller omröstning har Sverige blivit en av de aktivaste stridskumpanerna och en hängiven medlöpare till USA/Natos krigsförberedelser. Svenska soldater deltar visserligen i USAs mångåriga krig i Afghanistan, och Sverige sände beredvilligt sju JAS-Gripen plan till USA/Natos krig i Libyen. Detta fick allmänheten veta. Men först när fem norska militärer omkom vid en krasch mot Kebnekajse, 2012, nämndes den återkommande stridsövningen Cold Response, en oerhört provokativ stridsövning vid den ryska gränsen.


I dag skräms vi upp med att ryssen är oerhört farlig. Ryssland har en mycket lång gräns mot länder som tillhör USA/Natos krigsallians. Trots detta är Rysslands militära rustningar ungefär lika stora som det mycket mindre Frankrikes, som inte har några fiender runt sina gränser. USA:s militära installationer omringar hela den euroasiatiska kontinenten med militärbaser och det farliga missilförsvaret som Ryssland med rätta uppfattar som anfallsinrättningar.


Medelhavet räknas som USA:s insjö där sjätte flottan och dess krigsfartyg är stationerad. Därifrån gick nyligen Donald Cook, USA:s fjärde största krigsfartyg, in i Svarta havet, bestyckad med SM-3-robotar som ingår i det nämnda missilförsvaret. I närheten av det krisande Ukraina har USA inrättat militär- och flygbaser i Rumänien och Bulgarien, med hamnar vid Svarta havet. I december 2012 lade hangarfartyget Dwight D Eisenhower till utanför Syriens kust för att skrämma, hota och förolämpa den syriska regeringen. USA har elva hangarfartyg, vart och ett i sig en militärbas, som kan hysa 80 stridsplan. Kärnvapenbestyckade Trident ubåtar, åtta till antalet, patrullerar ständigt havens djup. En Tridents kärnvapenlast kan i princip tillintetgöra nära nog hela norra halvklotet om ubåtens samtliga kärnvapen avlossas.


I Europa har USA flera hundra militärbaser framför allt i Tyskland och Italien där USAs trupper mellanlandar på sina krig i mellanöstern. De sårade förs till världens allra största militärsjukhus, Landstuhl i Tyskland. På baser i Europa har USA placerat ut flera hundra kärnvapenbomber, B-61, i Belgien, Tyskland, Turkiet, Italien och Nederländerna. De är avsedda för Ryssland och mellanöstern.


Den 15 december 2004 lade en enmansutredare fram ett förslag i riksdagen, som bar namnet Snö, mörker och kyla (SOU 2004:77). Denna utredning gick ut på att det stora området NEAT-North European Aerospace Testrange i Norrbotten, stort som Blekinge, skulle hyras ut till länder och företag för utprovning och träning av militär utrustning. Förslaget antogs och snart erbjöds länder som t.ex USA, Storbritannien och Tyskland att börja träna och förfina sina dödsmaskiner på svenskt territorium. Eurofighter stridsflyg utprovades på NEAT. Detta stridsflyg användes vid Libyenkriget 2011. Redan 2002 var Israel en av kunderna som fick prova sitt förarlösa plan IAI Eagle. Denna drönare var verksam när Israel anföll Gazaremsan vid Operation Gjutet Bly 2008-09. Innan USA anföll Irak och Libyen testades AMRAAM, en radarsökande jaktrobot, på NEAT av åtta länder, däribland USA och Storbritannien. Även företaget Raytheon fanns på plats. (AMRAAM står för Advanced Medium-Range Air-to-Air Missile.) Vindkraftverk som skulle sättas upp i Norrbotten, i Arvidsjaur, förbjöds eftersom det kunde hindra träning av stridsflyg och drönare. Den stora drönaren nEUROn ska utprovas i NEAT år 2015. Den har så kallad stealth effect och kan alltså inte upptäckas på radar. Det är en samproduktion med bland annat svenska Saab och franska Dassault.


USA är, på samma sätt som Sverige, beroende av satelliter och radaranläggningar för modern krigföring. Svalbard, en ögrupp norr om Norge, är en fredszon. Trots detta har USA tillåtits att uppföra radaranläggningar avsedda för krigföring på Svalbard. Dessa radaranläggningar utnyttjades vid kriget i Libyen. Sverige är ett alliansfritt land, och Svalbard är officiellt ett demilitariserat område. Trots detta tillåts installationer som kan erbjuda USAs krigsmaskin all den hjälp den behöver för krigföring. Trupperna, fartygen och flygplanen får exakta positioner för bombmål på marken, till havs och i luften. Även vid dåligt väder vägleds de så kallade intelligenta bomberna och kryssningsrobotarna mot sina mål.


8910_02.jpg


Nå, vad har den nyligen utkomna svenska försvarsberedningens rapport att säja om allt detta (Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid. DS 2014:20)? Ingenting, vad jag kan se. Däremot nämns Ryssland fyra, fem gånger i inledningstexten. Där står även att "Sveriges säkerhetspolitik syftar till att garantera landets oberoende, självständighet och territorium." Hur går det ihop med att US Air Force tilläts att träna sina stridsflyg på Lombens övningsområde i Norrbotten sommaren 2011? Sen står det att den naturliga utgångspunkten är samarbete med Nato. Sverige har skrivit under icke spridnings-avtalet och bestämt att landets försvarsmakt inte ska utrustas med kärnvapen. Men Nato är världens allra största kärnvapenmakt och har i sin doktrin sagt att man förlitar sig på kärnvapen. Ska Sverige bli en kärnvapenmakt helt plötsligt? Nej, tänker jag, här gäller det att skapa opinion mot denna farliga utveckling! Sverige måste ut ur Partnerskap för fred, som är en förstuga till Nato. Vi måste stoppa USAs inblandning i Sveriges krigsmakt och sluta upplåta Sverige som plattform för krigföring mot Ryssland.

 

ANMÄRKNING

 

Min syn på världen i dag har formats utifrån min position som ledamot i styrelsen för det globala nätverket mot vapen och kärnkraft i rymden, "Global Network Against Weapons and Nuclear Power in Space" och som medlem i styrelsen för det europeiska nätverket "No-to-War. No-to-NATO" . Jag är med i det "globala nätverket mot kärnvapen" , som bildades 1995, i New York.


http://www.clarte.nu/laes-clarte-pa-naetet/2-2014-title/8910-Nato-er-redan-her-89

Av Stig Olsson - 27 januari 2015 08:05


Mona Walter ©Samtiden

 

De invandrare som vuxit upp med islam men lämnat religionen, har erfarenheter och kunskaper som många svenskar saknar. Det är viktigt att lyssna på dem för att förstå hur långt islamiseringen har gått i Sverige.
En av dessa personer är Mona Walter som är född i Somalia och kom till Sverige 1994. För Samtiden berättar hon vad hon sett i de svenska förorterna och hur hon förföljs för sin islamkritik.


Först tar hon fram helgens Svenska Dagbladet för att visadebattinlägget ”Att hata islam är inte fobi” (25/1) av en annan före detta muslim, svensk-iraniern Devin Rexvid. Ett inlägg som gjorde henne jätteglad.
– Precis så är det. Att hata islam är inte något irrationellt eller fobiskt. Bara rent förnuft. Däremot hatar jag inte muslimer. De är lika mycket värda som andra medmänniskor.
– Jag tror att det bara är vi ex-muslimer som kan tala om islam i Sverige idag. Vi har levt under sharialagar och vi märker när samma förtryck från islam uppstår här.
– Ni svenskar är så politiskt korrekta och vågar inte. Ni tror på allt imamerna säger. Men jag vet vad islam predikar, så mig lurar de inte.


Efter att Mona Walter skrev tre debattartiklar förra året, i Göteborgs-Posten, kristna Dagen och Nyheter24 samt framträtt i SVT, blev hon förföljd, bespottad och dödshotad av uppretade muslimer. Hon tvingades att leva med skyddad adress och har alltid en mobil uppkopplad till polisen så att de kan hitta henne om något skulle hända.
– Men jag är inte rädd. Jag ser på Mohammed och hans bok Koranen på samma sätt som på Hitler och hans bok Mein Kampf. Det är min rätt att yttra mig så. Sen får de kalla mig ”husneger”, förrädare, att jag allierar mig med rasister – vad de vill!


Från besök i några förorter runt Göteborg då hon dolt sig bakom niqab så att bara hennes ögon syns har hon för en utländsk tevestation dokumenterat hur sharialagar används där, särskilt för att säga till flickor att de inte klär sig rätt.
– Sverige har små mini-kalifat där män går runt och påminner vad Koranen säger om slöjor och ser till att kvinnor och män sitter på varsin sida på kaféerna, om nu kvinnorna skulle våga sig dit. Samma sak i badhusen 


Att några av Sveriges så kallade utanförskapsområden verkligen har ett slags ”shariapoliser” har även noterats av socialdemokraten och muslimen Nalin Pekgul i flera artiklar (DN 2009DN 2013Aftonbladet 2013).

– Var är de svenska feministerna? När en kristen kvinna i Sudan, Meriam Ibrahim, dödshotades för att hon skulle ha avvikit från islam förra året [Samtiden] kontaktade jag Feministiskt Initiativ, men de vågade inte göra något. De var rädda att bli utpekade som rasister. För mig är de ”fejkfeminister”.
– Vad som håller på att hända nu i Sverige är att mänskliga rättigheter inte ska gälla alla i landet. Muslimer, särskilt kvinnor under islam, ska leva under andra lagar.


Enligt Mona Walter är denna uppdelning i parallella samhällen och tolerans för sharialager något som drar till sig muslimska familjer från andra europeiska länder.
– Sverige är bästa landet för att islamiseras för här blir islam inte ifrågasatt. Muslimer kan komma hit och undertrycka sina kvinnor utan att den islamvänliga svenska regeringen reagerar.


http://www.samtiden.nu/9020/sverige-perfekt-land-att-islamiseras-sager-ex-muslim/

 

Av Stig Olsson - 20 januari 2015 07:14

Runt om i världen har personer med funktionsnedsättningar under historien utsatts för ett grymt förtryck. Värsta exemplet är Hitlers Nazister. Att nazisterna dödade 6 miljoner judar känner alla till. Att man massmördade romer, homosexuella och andra grupper som ej var önskvärda i "det tusenåriga riket" känner troligen de flesta till. Däremot är det få som känner till att man även mördade hundratusentals personer med funktionsnedsättningar. Ett bortglömt folkmord som få verkar bry sig om överhuvudtaget.
 

Är detta folkmord verkligen bortglömt? Enligt mitt sätt och se på saken är det så, ja. Enligt den strikt folkrättsliga definitionen av termen folkmord utsattes nämligen aldrig funkisar för ett folkmord. Enligt Nationalencyklopedin definieras folkmord på följande sätt:
 
”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan
 
 
Som ni ser omfattas inte personer med funktionsnedsättningar av definitionen i folkrätten. Så än idag är det alltså möjligt att massmörda  funkisar och överlevande skulle ändå inte få gehör i den internationella brottsdomstolen i Haag för att man utsatts för ett folkmord eftersom vi inte omfattas av den juridiska definitionen!
 
I Sverige har, trots allt prat allas lika värda personer med olika funktionsnedsättningar  utsatts för stora övergrepp även långt efter att demokratin infördes. Dit hör bland annat tvångssteriliseringar och inlåsning på stora institutioner. Hur ser funkofobin ut i dagens Sverige då?
 
Det tydligaste exemplet är att besöka sociala medier där det inte är svårt att hitta exempel på mycket nedvärderande/skrämmande syn på personer med funktionsnedsättningar eller kommentarer till alla de kritiska artiklar till framförallt personlig assistans som publiceras. 

 
Attityder som bör klassas som funkofobi  eller åtminstone klara tendenser till funkofobi är lätt att hitta även i mer officiella sammanhang. Vi ser det bland annat när:
 
·   Föreläsaren Jonas Reinholdsson raljerar över hjälpbehoven och åhörarna skrattar glatt. När kollegan Margareta B. Persborn bestämt hävdar att personer med behöver hjälp dygnet runt inte borde beviljas personlig assistans och att personer med utvecklingsstörning är "för dumma i huvudet" för att ha nytta personlig assistans .
 
·  Det ibland dyker upp "debattörer" som uttalar sig mycket positivt till ny teknik som gör det mycket lättare att välja bort foster när man vet att barnet kommer att födas med stora funktionsnedsättningar.
 
·  Diverse proffstyckare och journalister ständigt klagar på att LSS är för dyrt och ställer kostnaden för LSS mot sjukvård, skola och nu senast även försvaret. Att LSS är en rättighetslag, att rätten till personlig assistans, att bilda familj, tillgängligt samhälle etcetera är inskriven i en FN-konvention kommer alltid helt i skymundan både när ledare skribenter "tycker till" och journalister granskar assistansbranschen.
 
·   Man jämställer personlig assistans med vilken vård som helst istället för ett hjälpmedel att leva ett självständigt liv. Att kunna göra det andra tar för givet, allt från att bo i eget hem till att spontant kunna ta en promenad.
 
·  Det inte är en självklarhet och även uttalat motstånd mot att vi, som i bland annat USA ska ha en skarp lagstiftning mot bristande  tillgänglighet.
 
·   Man inte förstår/vill förstå och även ifrågasätter att vi som alla andra kan och har rätt och bilda familj,  skaffa barn etcetera.
 
 
·   Stora nyheter som t.e.x FN rapporten i våras och som berör en miljon personer med olika funktionsnedsättningar i Sverige  inte berörs överhuvudtaget i de stora dagstidningarna och TV och radiokanalerna.
 
 
Allt detta sker i ett land där det officiellt råder enighet om att alla människor är lika mycket värda, att demokratin ska försvaras i alla lägen och där det även finns en lag som säger att vi har rätt till goda och jämlika levnadsvillkor.
 
Men har vi det då ändå inte riktigt bra i Sverige, jämfört med resten av världen? Mitt svar är:
 
 
Jag har besökt många länder där personer med funktionsnedsättningar skulle tycka att vi lever i ett paradis. Men utvecklingen går åt fel håll, det blir allt fler som inte får den hjälp man har rätt till och det finns många fördomar. Det är mycket långt kvar innan vi når samma levnadsstandard som "medelsvensson". Och det är  uppenbart minst lika långt tills det är ensjälvklarhet för alla att personlig assistans och andra stödformer för att nå jämlika levnadsvillkor måste få kosta en del.
 
 
 
Drevet fortsatte i söndagsDen här gången var det Dagens Arena som framförde välbekanta åsikter om personlig assistans.
 
 

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se