Inlägg publicerade under kategorin Tillgänglighet

Av Stig Olsson - 8 april 2015 17:28

sb jeffrey tucker


Bästa läsare!


Jag satt och lyssnade på ett samtal som Jeffrey A. Tucker deltog i. Det handlade om kläder och stil. Tuckers signum är att han klär sig i fluga. Men mest förtjänt av sin berömmelse är han för sina libertarianska och anarkistiska ideal.


Här bör man dock omedelbart påpeka att med anarkism menas inte det som våra röda vänner anser är ”det nödvändiga verktyget för att riva det borgerliga och kapitalistiska patriarkatet”, alltså på ren svenska skadegörelse, utan om något så enkelt som att det saknas en statsapparat som talar om för dig hur du skall leva ditt liv. Dessvärre har socialisterna förstört anarkismens innebörd, varför jag är noga med att understryka att Tucker icke har något med dessa ligister att göra. Fast han pratade inte bara om sina kläder.


Som grundare av Liberty.Me vill Jeffrey A Tucker uppmana folk att leva frihetligt. ” –Förbered dig på den framtid som skall förverkliga friheten”, mässade han och gav några exempel på hur man själv kan börja innan den nya frihetstiden är inne. Bl.a nämnde han att man kan t.ex lära sig ett annat yrke som man inte ”tillåts” att bedriva idag. Med detta menar han att många yrken är reglerade och begränsade enligt beslut av staten, som t.ex lärare, läkare och andra yrken som kräver av staten godkända certifikat. Gärna ett yrke som man har talang för och snabbt skulle kunna försörja sig på den dag regleringen upphävs.


När jag hörde Jeffrey nämna detta så slog det mig att vi redan har en kår av praktiserande libertarianer, nämligen i form av bloggosfären. Där finns ett yrke som praktiseras utan att det erkänns av samhället. Jag talar om medborgarjournalistiken.


Givetvis talar jag inte om etablerade journalister som skriver på privata bloggar/twittrar på sin fritid. Ni vet de där som journalisterna refererar till när ”det har skrivits på sociala medier”, när de i själva verket bara citerar sina egna kollegor för att få det att framstå som att folk i allmänhet håller med tyckareliten i Södermalm (sedan finns det ju ett gäng civila hang-arounds som delar allt som journalister twittrar, men det är ju bara folk som inte kan tänka egna tankar, och som älskar det digitala pöbelväldet för att man känner sig så god och kanske får en ”like” av en ”kändis”).


Nej, det jag tänker på är vanliga hederliga yrkesmänniskor som förtjänar sitt levebröd genom att torka rumpan på gamlingar eller barn, eller är poliser som fångar bovar, eller bankmänniskor som är intresserade av ekonomi eller kulturhistoria, men därtill sitter hemma efter jobbet och skriver på informativa texter som sällan eller aldrig skulle publiceras i en dagstidning eftersom vederbörande skribent har fel titel på sitt visitkort. I Sverige finns tusentals människor som gör mer än dagboksbloggar, och som lägger ner både tid och hjärta på att säga kloka saker. Om jag bara haft en egen förmögenhet hade jag startat en tidning med dylika alster från kunniga människor, och utmanat medieetablissemanget.


Nu vet jag att det givetvis reses invändningar mot mitt resonemang. Tar vi t.ex frågan om publicering så förstår jag att en och annan journalist kommer hävda att en vanlig medborgare knappast kan förväntas producera lika kvalitativt som en skribent som gått journalisthögskolan. Ok, jag utmanar vederbörande och plockar fram senaste Expressen och Aftonbladet. Case closed; mitt resonemang vann! Fyra valfria chimpanser på Skansen skulle med hjälp av var sin skrivmaskin inom en vecka kunna skapa någonting som passar för Aftonbladet Kultur. Inget ont om chimpanser, men vi måste trots allt vara lite realistiska här…


Hur är det med läkare? Törs man anlita en doktor som inte staten godkänt? Ok, seriöst. Det finns doktorer som jag aldrig skulle vilja gå till trots att de är godkända av staten. Jag har själv varit på läkarbesök i Landstingets vårdcentral där jag uppmanats att själv försöka ställa en diagnos på mina egna krämpor som jag sökt för, och lämnat stället med en panikartad känsla av otrygghet. Men om en person visar på ett medicinskt kunnande, och dessutom har haft klienter som blivit behandlade/botade, varför skulle jag inte kunna konsultera denne person fastän staten inte gett sitt samtycke? Den som haft en gammelmormor som ordnat en huskur mot förkylning vet vad jag talar om; går du till vårdcentralen får du bara en lapp som talar om att du är sjuk. Gammelmormor och hennes likar gör skillnad.


Nu kan vi nog vara säkra på att även i ett libertarianskt samhälle kommer en kvalificerad läkare att vara noga med att hans eller hennes renomé är förstklassigt. Och den som går i god för denne läkare kommer förmodligen på ett bättre sätt än dagens offentliga sjukvård kontrollera att diplomet är någonting mer än ett tjockt papper med doktorns namn på. Sannolikt kommer dessutom försäkringsbolaget – som ju bekostar din vård istället för skattebetalarna – vara angelägen om att du blir frisk och slutar vara en börda för deras ekonomiavdelning. Jag vet, detta är ett hissnande perspektiv i skenet av en mer än en mansålder av socialdemokratisk indoktrinering. Men försök att föreställa dig världen utanför nanny-samhällets enväldiga box – en värld där frihet som ideal kan ge folk ett bättre liv utan att fråga politikerna om lov!


Sedan kanske inte alla bloggskribenter kommer bli libertarianer, men de har i vart fall smakat på friheten genom att ta sig rätten att säga det som de avlönade journalisterna förtiger eller förtränger. Det är en bra början.


Hälsar eder Peter Harold (som också använder fluga vid högtidliga tillfällen, som t.ex under söndagspromenaden)


https://peterharold.wordpress.com/2015/04/07/bloggskribenterna-ar-embryon-till-en-libertariansk-ny-era/

ANNONS
Av Stig Olsson - 5 april 2015 12:59

Staten har årligen satsat 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor. Att detta nu ändras är rätt väg, skriver företrädare för LO och Hyresgästföreningen.

 

Här måste jag skjuta in en brasklapp. Det har alltså varit helt OK att ge 40 miljarder per år till de som äger sina boenden, alltså har rätt gott om pengar... Samtidigt klagas och gnälls det över att vi funkisar bara ber om att få rätten till att leva ett drägligt liv, som dessutom helt felaktigt sägs kosta ca 26 miljarder per år!?

I min värld kallas sånt för rasism, kränkning, förtryck, diskriminering etc... 

 


FOTO: DAN HANSSON



Regeringen satsar nu 6,7 miljarder kronor för att få fart på byggandet. Det är en ambitionshöjning i regeringens bostadspolitik som både Hyresgästföreningen och LO ställer sig bakom.


I takt med att bristen på bostäder ökar stiger konkurrensen om lägenheterna i alla områden – och då är det alltid de grupper med svagast ekonomisk position som drabbas.


Vi måste öka byggandet rejält av bostäder som vänder sig till bredare inkomstgrupper. Våra organisationer uppskattar behovet till en årstakt på omkring 75 000 bostäder. Då krävs en massiv satsning på hyresrätter med rimliga hyror.

 

Lämnar vi de mest centrala delarna av regionerna finns mark som ägs av såväl staten som kommuner och privata företag som kan tas i anspråk för bostadsbyggande. Vi är övertygade om att det finns en rad privata hyreshusföretag och bostadsrättsbyggare som är beredda att bygga nu när staten och kommunerna ger bättre ekonomiska förutsättningar och står för en större del av kostnaden för infrastruktur och exploatering.


Sannolikt ökar även de kommunala bostadsbolagens intresse, vilket till exempel deras samarbetsorganisation Sabo har uttryckt. De kommunala bostadsbolagen kommer att ha en nyckelroll.

 

Bostadsbyggandets främsta uppgift är att säkerställa människors rätt till ett bra boende men en framgångsrik bostadspolitik innebär också positiva effekter för sysselsättningen såväl avseende nybyggnation, renovering som möjligheten att flytta dit jobben växer fram. Den oacceptabelt låga byggtakten av främst hyresbostäder har inneburit att skuldsättningen har ökat och att sårbarheten för hushållen riskerar att förvärras om ränteläget förändras.


Det förekommer argument om att statliga stöd till byggande är meningslösa eftersom de hamnar i byggarnas fickor.


Märkligt nog existerar inte motsvarande argumentation för de skattefördelar som ges till ägda bostäder. I den politiska debatten görs idag stor skillnad på om subventioner ges genom avdrag och lägre beskattning eller om de ges som bidrag. Men den faktiska effekten på byggpriser och statens ekonomi är i princip densamma.


När rot-avdraget infördes var kostnaden för staten beräknad till 3,5 miljarder kronor per år. Enligt SCB beräknas rot-avdraget för 2014 hamna på nästan 17 miljarder.

 

Rot-avdraget och möjligheterna till ränteavdrag innebär att staten årligen satsar 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor.


Enligt statistik från SCB gick dessutom en stor del av Rot-avdraget 2013, 6,4 miljarder kronor (43 procent av det totala stödet), till dem som tjänar över 400 000 kronor per år.


Det är knappast en särskilt rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.

 

Det är högst rimligt att staten gör en likvärdig satsning på ny- och ombyggnation av hyresrätter. Det är inte samhällsekonomiskt hållbart att ensidigt understödja bostadsrätter och villor. Historien visar dessutom att investeringsstimulans för byggande av hyresrätter är ett effektivt sätt att få fart på byggandet och dessutom hålla produktionskostnaderna nere, framför allt om det kopplas till tak för högsta hyresnivåer.


Historiskt kan vi konstatera att det har byggts mest då staten intervenerat på bostadsmarknaden genom stimulanser i någon form. Marknaden kan inte förväntas ta ansvar för att alla ska få tillgång till en bostad till rimlig kostnad. Staten behöver medverka genom ekonomiska stimulanser.


Det är också viktigt att koppla ihop satsningar på infrastruktur med krav på att det byggs hyresrätter.

 

Skapandet av attraktiva boendemiljöer är beroende av att kommunikationer och annan infrastruktur byggs ut samtidigt och statens medfinansiering av detta förbättrar möjligheterna för bostadsbyggande. Landets kommuner behöver skapa bra förutsättningar för hyresrättsbyggande.


Och fastighetsägare, byggherrar och byggbolag: istället för att lägga all energi på att bara diskutera hinder, ta chansen nu att med stöd av statens insatser i konkret handling verkligen bidra till att pressa produktionspriser och bygga bort bostadsbristen.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-ar-det-ratt-att-krympa-rot-avdraget_4458209.svd

ANNONS
Av Stig Olsson - 4 april 2015 06:02

Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) duckar om hur bostäder ska fås fram. Foto: Tommy Pedersen

Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) duckar om hur bostäder ska fås fram.
 

Den kraftiga flyktingströmmen mot Sverige sätter hård press på bostadsmarknaden.


De närmaste fyra åren behövs 35 000 nya bostäder per år bara åt dem som fått uppehållstillstånd. Samtidigt är bostadsbristen redan akut på många platser.


Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har lanserat idén att modulhus med tillfälliga bygglov skulle kunna vara en snabb lösning och frågan har utretts av Boverket.

 

Modulhusen lär dock bli de sämsta och dyraste bostäder som någonsin producerats i Sverige. Hyreskostnaden för en modultrea skulle bli nästan 20 000 kronor i månaden, visar en ny rapportsom gjorts på uppdrag av byggbolagen JM och Veidekke.


En anledning till de höga kostnaderna är att husen måste skrivas av på tio eller femton år, därefter ska de monteras ned. Finansieringsfrågan kvarstår dock. Vem ska ta mångmiljardnotan för att modulhusen byggs? Och vem ska betala hyran?


Rapporten ifrågasätter vidare om bostadsministerns planer på tillfälliga bygglov ens är lagliga. Sådana lov får bara ges om behovet är tillfälligt. Ingenting tyder dock på att efterfrågan på bostäder skulle vara mindre om tio år.

Mehmet Kaplan har visserligen redan aviserat lagändringar för att snabba upp bygglovsprocessen. Men sådant kräver tid - något som det är ont om i en tid när Sverige tar emot närmare 1 000 asylsökande en vanlig vecka.


När Boverket utredde nyanländas bostadssituation gav man också andra förslag på möjliga lösningar. Två av de mest kontroversiella var att nyanlända ska få gå före bostadskön och att hyresvärdar ska tvingas lämna lediga lägenheter till förmedlingar.


Ännu har Mehmet Kaplan dock inte kommenterat hur regeringen ställer sig till detta. I stället har han sorglöst gått till attack mot de friare regler för andrahandsuthyrning som lett till en kraftig ökning av utbudet av lediga lägenheter i Stockholm.


Regeringen har också lanserat en satsning på över tre miljarder kronor för att öka byggandet av nya hyresrätter. Någon mekanism för att de 15 000 lägenheter per år som skattebetalarna får subventionera ska fördelas till nyanlända och unga - grupper som regeringen hävdar gynnas av satsningen - finns dock inte.

 

Det går bara att dra slutsatsen att regeringen inte har någon riktig idé om hur tillräckligt många bostäder ska kunna skakas fram. Det närmaste en plan den kommer verkar vara att låta trångboddheten i utanförskapsområdena växa.

 

Nyligen förklarade justitieminister Morgan Johansson (S) att regeringen tvärtemot tidigare löften inte avskaffar EBO-lagen som ger asylsökande rätten att själva skaffa sig bostad. Det skulle bli för dyrt att ha fler asylsökande boendes i Migrationsverkets anläggningar än inneboendes hos släktingar och vänner.


Med all sannolikhet är det också så många nyanländas bostadssituation kommer att lösas i praktiken. Med köpta adresser och lånade soffor växer segregationen och trångboddheten.


Flyktingmottagandet är av allt att döma på väg mot en tyst kollaps.


Läs också:

Bokrisen för flyktingar kräver snabbt svar

Modulhusen löser inte flyktingmottagandet

 

http://www.expressen.se/ledare/flyktingmottagandet-ar-pa-vag-att-kollapsa/

 

 

Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

Av Stig Olsson - 18 mars 2015 14:41

För ett tag sedan kom det ett mail från redaktionen för Full Delaktighet som efterlyste nya inlägg till bloggen från tidigare skribenter. Självklart ville jag medverka! Inte minst för att hedra Erik Ljungberg som startade den här bloggen och som gjort så oerhört mycket för att få samhället att inse att det måste finnas plats och utrymme för alla. Så självklart egentligen – men det fungerar inte så.


Men tack vare modiga och envisa människor som står upp för denna självklarhet och visar på var bristerna finns kommer så småningom detta enda självklara att inträffa – att alla blir delaktiga och att alla får samma värde och likaberättigande. En sådan person var Erik. Han vägrade att finna sig i de levnadsvillkor som samhället skapat för oss som lever med en funktionsnedsättning. Dåliga villkor som många gånger beror på ren okunskap. Kanske också kryddade med en del fördomar om vilka krav människor med funktionsnedsättningar kan tänkas ha på hur de vill leva sina liv.


Jag har liksom Erik en neuromuskulär sjukdom. Idag vet jag att symptomen fanns där redan i väldigt unga år, men funktionsnedsättningen som svaga muskler för med sig gav sig inte ordentligt till känna förrän i 25-årsåldern. Då var jag fullt i gång med mitt liv, hade fått mitt första barn och väntade det andra. Så här i backspegeln så kan jag se att mina rädslor då framförallt rörde sig kring själva diagnosen. Om jag skulle dö i förtid eller drabbas av något annat som skulle göra mig svårt ”handikappad”.


Idag kan jag le lite åt den rädslan. För visst infriades den i form av ett rejält rörelsehinder, men det är inte värre än att det kan lösas med hjälp av min elrullstol. Men vad jag inte visste – var att problemet med rörelsehindret egentligen inte skulle ligga hos mig, utan faktiskt – i hur min omgivning är utformad och i vilken praktisk hjälp som finns att tillgå för sådant som de flesta människor tar alldeles för givet. Jag lever i likhet med många andra ett väldigt aktivt liv och jag har många intressen. Men för att kunna leva så krävs en oerhörd planering och dessutom ett oändligt tålamod.


Det handlar om att inte kunna välja vilken restaurang jag vill äta på. Det handlar om att inte kunna åka med kommunala färdmedel och oerhört begränsat med vanliga tåg. Det handlar om att inte kunna besöka vilka affärer jag vill, välja teater, bio. Det handlar om svårigheter med att närvara vid viktiga arbetsmöten, vara politiskt aktiv, kunna gå på vilka kurser jag vill. Allt på grund av utformningen av den fysiska miljön. Listan kan göras oändlig. Den är ofrånkomlig – den där känslan av att få finnas till på nåder.


Jag vägrar att få existera på nåder. Jag vägrar att leva ett liv som anses som ”skäligt” för sådana som mig. Jag vill inte ha något mer än någon annan – jag vill bara kunna leva och göra rätt för mig på samma villkor som alla andra. Och jag brinner för att alla ska ha den möjligheten.


Erik finns inte hos oss längre – men hans visioner och livsverk lever vidare genom oss som vill fortsätta att förverkliga det enda tänkbara – ett samhälle där alla kan och får bidra efter bästa förmåga och där också plats och möjligheter att göra detta finns.


Tack Erik!


http://fulldelaktighet.nu/?p=3408


Lise Lidbäck

Om Författaren

Lise Lidbäck har alltid haft ett stort intresse för politik och samhällsfrågor och brinner särskilt för frågor som rör människors sociala och mänskliga rättigheter. Lise är förbundsordförande i Neuroförbundet (tidigare Neurologiskt Handikappades Riksförbund) och även styrelseledamot i Federationen Lika Unika som arbetar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Av Stig Olsson - 13 mars 2015 08:31

I januari i år kunde personer med funktionsnedsättningar för första gången anmäla dålig tillgänglighet som diskriminering. Lagen är ett steg i rätt riktning, men den solkas av omfattande undantag.


Nu vill demokratiminister Alice Bah Kuhnke skärpa lagen, och det är bra – den urvattnade lagen behöver rättas till.


Trots många år av filande, främst genom utredningen Bortom fagert tal från 2010, blev det inte mycket av den stärkta lagstiftningen för personer med funktionsnedsättning som började gälla i år.

 

Det handlar i grunden om att alla människor ska kunna ta del av samhället – att botanisera i skobutiken, gå i skolan eller hitta en schyst bostad. Det skulle också avsevärt underlätta inträdet på arbetsmarknaden.


Men när beslutet om lagen togs i riksdagen i somras reducerades debatten om grundläggande mänsklig värdighet till skamlösa personliga utläggningar.

 

Bland talarna fanns Penilla Gunther (KD), som jämförde tillgänglighet för funktionsnedsatta med sin egen pälsallergi. Man ska inte gå till överdrift, och ibland får man helt enkelt välja annan tandläkare eller mataffär, var hennes budskap. Och tyvärr lämnade den djupt raljanta riksdagstonen stora fläckar i den färdiga lagtexten.


Det som skulle ha varit en skärpning och ett förtydligande av tidigare lagstiftning förlorade sin kraft som i ett trollslag: Alliansen fick bland annat genom att företag med färre än tio anställda inte ska omfattas.


Därmed kan bland annat 89 procent av Sveriges hotell- och restaurangföretag, och 92 procent av företagen inom handel, slippa anpassa sig.

 

Resonemanget tycks vara att anpassning kostar pengar och är riskabelt för små företag och privatpersoner, men då glömmer man att det sedan tidigare är lagstadgat att anpassning ska vara skälig.


Det lilla bageriet ska inte behöva bränna budgeten på specialutrustning, och för övrigt finns det ofta enkla sätt att skapa ökad tillgänglighet. Man kan komma långt bara genom att flytta ett par hyllor eller ge personalen extra utbildning i tillgänglighetsfrågor.

 

I förra veckan aviserade Alice Bah Kuhnke att hon vill se över diskrimineringslagen, efter att tillgänglighet lagts till från januari i år. Det är bra att regeringen så snabbt tar nya tag och inte nöjer sig med halvmesyrer, men det vill till att man också kommer till avslut.


Det tog 59 månader att gå från ax till limpa, från utredningen Bortom fagert tal till 2015 års uddlösa lag. Alla de som dagligen drabbas av otillgängliga miljöer har rätt till ett skyndsamt omtag.


http://arbetet.se/2015/03/10/funktionsnedsattning-kraver-rattigheter-inte-halvmesyrer/

Av Stig Olsson - 11 mars 2015 13:36

Sånt här värmer mitt hjärta så mycket... ja även själen... För så här är de flesta av oss människor i Sverige. Vi ÄR snälla och vi BRYR oss om varandra. 


Det ska vi vara mycket rädda om och inte låta politiker och journalister vinna i sin strävan efter att smutsa ner oss med sin skit.

 

Av Stig Olsson - 23 februari 2015 15:05

Hur många skall offras och hur länge skall vi behöva vänta.

 

Hur många människor skall offras innan vi får en fungerande funktionshinderpolitik som verkligen ser till att funktionsnedsatta med stora hjälpbehov verkligen får den nödvändiga hjälpen man har behov av för att kunna få leva ett fullvärdigt liv i full samhällsgemenskap precis som konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som Sverige undertecknade och ratificerade för 321 veckor sedan.

 

I stället för att se till att utvecklingen går framåt i konventionens anda så ser man till att utvecklingen går kraftigt tillbaka och gör det allt svårare för funktionsnedsatta med stora hjälpbehov att få leva ett fullvärdigt liv i full frihet och samhällsgemenskap precis som konventionen föreskriver att man har rätt till.

 

Man har faktiskt förbundit sig att förändra samtliga lagar-föreskrifter och gamla sedvänjor som förhindrar det fulla deltagande i samhällsgemenskapen.

 

Man kan inte som nu bara fortsätta med den förda politiken där man hela tiden tillsätter en massa helt onödiga utredningar som enbart har som mål att försvåra livet för funktionsnedsattta med stora behov av praktisk hjälp på grund av sin funktionsnedsättning.

 

Under tiden man håller på och förhalar allt så går väldigt många människor under och många väljer att avsluta sina liv enbart för att man hartappat förtroendet för myndighetsverige och deras sätt att hela tiden försämra livskvaliteten för denna grupp med mycket stora hjälpbehov.

 

Man anser inte längre att man har något som helst människovärde kvar och inget att leva för och så får det inte vara i ett av världens rikaste länder.

 

VI har faktiskt råd att låta denna grupp av samhällsmedborgarna som har stora hjälpbehov också få den nödvändiga hjälpen.

 

http://mffmr.se/2015/02/23

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se