Inlägg publicerade under kategorin Sjukvård

Av Stig Olsson - 12 april 2015 07:23

Att få vänta timme efter timme på sjukvård när man söker på akuten har svensken sensationellt stor förståelse för. Den foglige svensken tror att skälen är läkarbrist eller att personalen ar för mycket att göra. Alla dessa ursäker är bluff. Det handlar om prioriteringar, och om sjukhusledningarna bara hade ett intresse av att korta köerna till 15-30 minuter så kan man ordna detta på några veckor.  


Min nu 93-åriga mor åkte till Karolinska Universitetssjukhuset för en tid sedan. Hon hade ett nytt hälsoproblem och sökte därför på akuten. Hänvisad till ett rum log hon där precis hela dagen utan att bli undersökt av någon läkare.


Från 10-tiden på morgonen till 19-tiden på kvällen. Ingen mat och inget vatten. Inget besked gavs om när en läkare skulle dyka upp. Till slut åkte min äldre bror dit och tog hem mor därifrån. Så att hon åtminstonde skulle få mat.


En släkting till mig lider sedan några år av anorexi och bulimi. Distriktsläkare skrev till sist vårdintyg för tvångsvård och skickade honom vidare till akuten, denna gång på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Återigen satt patienten där hela dagen utan mat och vatten, trots att just denna patient hade behov av specialkost på grund av grav undervikt (33 kilo). Tvångsvården förbjöd honom att gå hem. Om anhöriga inte kommit med mat hade det kunnat gå riktigt illa. En stressad läkare dök till slut vid 20-tiden på kvällen bara för att skriva hem min släkting med remiss någon annanstans.

 

Mönster av lång väntan och dålig omvårdnad


Känns mönstret igen? Om du inte själv sökt på akuten så har du säkert hört någon släkting som gjort det. Så länge jag varit med i vården, och det är nu 35 år, har det varit samma visa. Patienten får vänta timme efter timme. Personalen är inte ens särskilt trevlig. Servicen och informationen är usel. Omöjligt att få besked om när doktorn kan komma.


Om det dröjer 5 minuter eller 4 timmar kan ingen förutsäga, ja inte ens våga gissa.


Politiker har uppmärksammat frågan och infört målet att patienten inte skall behöva vänta mer än fyra timmar på akuten. Jag läste nyligen att väntetiden på Södersjukhuset var mer än fyra timmar i över 60% av fallen. 


Tålmodigheten med detta eviga väntande är stor, mycket stor. Alla tycks ha förståelse för att folk på sjukhus har så mycket att  göra. Eller har de det?


Under alla år inom vården har jag förvånats över att den här bluffen inte avslöjas. Därför skall jag berätta sanningen för dig nu. Att minska väntetiden på akuten till max 15-30 minuter vore inget problem för sjukvården. Jag tycker faktiskt att man kan förvänta sig samma hjälpnivå inom vården som på banken eller vilken annan serviceinrättning i samhället som helst. Så varför inte här?


Låt mig förklara varför det tycks vara omöjligt.

 

Förfogar över tusentals läkare


Ett sjukhus som Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge har vardera drygt 1,000 läkare och ännu fler sjuksköterskor anställda. Om man vill eliminera köerna på akuten vore det bara att kommendera ner så många som behövs för att lösa problemet. Varför låter man då bara några få läkare arbeta med de akutsökande, när man förfogar över tusentalet personer? Det vore uppenbarligen möjligt att på bara några veckor skriva om personalens scheman så att köerna försvinner  - för alltid. Varför gör man då inte så? Jo, det finns främst två orsaker.


Det viktigaste skälet är oro för att korta köer skulle locka fler patienter till akuten. Och det vill man inte. Det finns en djupt grundad uppfattning inom sjukvården att patienter söker vård på akuten fastän de inte borde vara där.


Under mina månader på akuten som, för att vara ärlig, dock är länge sedan, fann jag själv inga patienter som sökte sig till akuten för att vara ogina. Man sökte sig dit av genuin oro för sin hälsa, även om jag som kunnig i sjukvård retrospektivt såg att många besök var ”onödiga” eller kunde skötas någon annanstans. Men det förstod inte patienten i sin avsaknad av sjukvårdsutbildning.

 

Medveten strategi med långa köer


En medveten strategi – även om man självklart inte erkänner det öppet – är att köerna skall vara så långa, kring-servicen så dålig och beskeden till patienterna så knapphändiga att allmänheten nästa gång söker sig någon annanstans. Och det är framför allt till primärvården som sjukhusen vill att man skall ta sig. Enda undantaget må vara om man råkat ut för en ren olyckshändelse.


Ett annat skäl till att väntetiderna är så långa på akuten är att det bland läkare är impopulärt att arbeta där. Därför placeras mest unga läkare under utbildning där. Och visst är det en bra plats att lära sig sjukvård på, men avsaknad av erfarenhet medför också att sjukbesöken tar längre tid och kanske också begås fler fel.

 

Prioriteringar

Så, käre läsare, det handlar om prioriteringar. Sjukhusen vill att du inte alls skall söka dig till akuten när du är sjuk, och därför tråkar man bort dig därifrån. Det är den bistra sanningen. Att ha korta köer strävar man inte efter. Kanske på pappret, för att det skall se bar ut, men inte i verkligheten när dörren till press och allmänhet är stängd. Då strävar man inte alls efter att eliminera de timslånga väntetiderna.


Vad som skulle hända om väntetiden på akuten bara var 15-30 minuter fasar sjukhusen för. Även om inget sjukhus, vad jag vet, prövat vad som skulle hända om man drastiskt bestämde sig för att inga timslånga köer får finnas.


http://roberthahn.nu/2014/08/30/darfor-far-du-vanta-sa-lange-pa-akuten/#comment-1725

ANNONS
Av Stig Olsson - 11 april 2015 11:46

Arbetslinjen fanns långt före Reinfeldt och Borg! Så här stod det till exempel i en analys ”Ojämlikhet i levnadsvillkor” från RFV år 2003:

 

Den svenska välfärdsmodellen bygger på den så kallade arbetslinjen. Aktiva åtgärder prioriteras för att personer som saknar arbete ska kunna gå till ett arbete snarare än att vara passiva mottagare av kontanta ersättningar. Arbetslinjen innebär att anställning alltid går före åtgärd eller utbetalande av kontantstöd. Om det inte finns arbete kan den arbetslöse erbjudas lämplig utbildning eller praktikplats som i sin tur kan leda till ett arbete.

Arbetslinjen gäller även för personer med funktionshinder. Habiliterande och rehabiliterande åtgärder och åtgärder för att stärka den enskildes konkurrenskraft ska prioriteras före arbetslöshetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension).


I samma rapport presenteras siffror på hur många med olika funktionshinder som har arbete. Där står att för personer med intellektuellt funktionshinder (utvecklingsstörning) är det bara 1,0 % av kvinnorna och 1,6 % av männen som har jobb på öppna arbetsmarknaden! 16.6 % respektive 18,4 % är helt arbetslösa. Resterande procent har annan syselsättning, några lönebidrag (Anm. 505 personer enligt AF 2010!) och skyddat arbete (Anm. 2649 personer hos Samhall 2010) men merparten har så kallad Daglig Verksamhet enligt LSS.


I en rapport framtagen av Klippan (den organisation vi har i FUB för de med egen utvecklingstörning) ger de siffrorna 29 000 har DV och bara 4000 av dessa har en enskild plats på en vanlig arbetsplats. 900 har arbete på vanlig arbetsplats med stöd av AF.

 

Och arbetslinjen finns kvar idag!


1 april i år släppte AF och SCB en ny rapport ”Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning 2014”. I den rapporten står bland annat ”Nya siffror för 2014, som tagits fram av Arbetsförmedlingen och SCB, visar att sysselsättningsgraden bland dem som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är 55 procent.  Det är samma nivå som förra året, men en ökning sedan 2008 då en jämförbar undersökning gjordes.”


Denna rapport har redan kritiserats av HSO, men inte med samma utgångspunkt som jag har. Nämligen att rapporten ger en skev bild av hur många som har arbete av de med grava funktionshinder som ingår i LSS personkrets.

 

I motsvarande rapport från 2013 angavs att personer med utvecklingsstörning (det närmaste personkrets 1 i LSS) så var 5,2 % (+/- 4,9 %) ”I arbete” en siffra som jag känner igen från andra projekt jag deltagit eller läst om. I rapporten 2014 och nu 2015 har gruppen utvecklingsstörda inga siffror alls av skäl jag inte känner till och som inte framgår. Kanske för att det är en liten grupp och svarfrekvensen är låg? HSO kritik var just att ”Det är graverande att statistiken är så undermålig att uppgifter om ökad arbetslösheten inte är statistiskt tillförlitliga, säger Ingrid Burman, ordförande.”


Konsekvensen av att ge ett budskap att över 50 % kan få jobb när verkligheten snarare säger 5 % eller ännu mindre är att arbetslinjens ”piska” innebär att inkomsten/bidraget medvetet sätts så lågt så att du efter en tid hamnar i socialbidragsberoende. Precis vad vi i FUBs rapport ”Fångad i fattigdom” presenterat.


Det är inte rimligt att du skall hamna i livslångt fattigdom bara för att du har ett gravt funktionshinder och naturligtvis är det inte heller riktigt enligt LSS grundläggande intention om Goda levnadsvillkor!

 

http://reclaimlss.org/2015/04/arbetslinjen-fanns-langt-fore-reinfeldt-och-borg/

ANNONS
Av Stig Olsson - 10 april 2015 22:06

VoF angriper ”felaktig” friskvård – Nils Öhman och Albin Grahn på DN Debatt kollade inte upp Larhammars jäviga bolagsengagemang


Industrifrontföreningen VoF är åter på krigsstigen. I de två senaste nästan desperata tillslagen angriper de kritik mot vaccin i debattartikeln ”Vaccinera – för barnens skull” den 2:a april i ETC respektive ”felaktig” friskvård den 5:e april i artikeln ”Pseudovetenskap ska inte accepteras som friskvård” på DN Debatt. Den stora gåtan är varför DN:s debattredaktörer Nils Öhman och Albin Grahn inte kontrollerade Dan Larhammars jäviga bolagsengagemang inom Big Pharma.

 

VoF har gjort sig allt mer kända för att kritisera alternativmedicin, men aldrig läkemedelsindustrin. För att få gehör för sina åsikter tar de i senaste debattartikeln hjälp från oväntat håll. Signerat har bla en kiropraktiker och en krögare.

Ingressen i debattartikeln på DN lyder:

Sätt stopp. Med dagens regler för friskvårdsbidrag omfattas sådant som hydroterapi, zonterapi och homeopati. Dessa ”behandlingar” saknar bevisad effekt. Staten måste sluta legitimera myter, magiskt tänkande och okunskap, skriver förbundet Vetenskap och Folkbildning tillsammans med arbetsgivare och specialister.

I skaran av signaturer återfinns Linda Strand Lundberg, ordförande i Vetenskap och Folkbildning (VoF). Hon är utbildningshandläggare på Karlstads Universitet. Gunilla Burell är filosofie doktor i psykologi. Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi och styrelseledamot i läkemedelsmarknadsbolaget Larhammar Consulting AB. Anna Bergström är medicine doktor och forskare i global hälsa. Hanna Brus är en bloggande kiropraktor på Dagens Medicin. Kristina Claesson är legitimerad psykolog och expert inom arbetslivets psykologi.

 

Vilka var då arbetsgivarna? [plural] Svaret är Take Aanstoot som är krögare. Någon annan arbetsgivare fanns inte representerad bland de som signerat.

 

Notera att ingen är läkare och hur en kiropraktor kunde komma med som signerande skribent är en gåta eftersom VoF generellt nedvärderar kiropraktiker och historiskt beskrivit metoden som pseudovetenskap, även om de tvingats att mjuka upp sin aviga inställning pga att Socialstyrelsen accepterat metoden. Krögaren tog VoF med eftersom Aanstoot är arbetsgivare. Fiffigt.

 

I debattartikeln på DN, som förmodligen är skriven av Dan Larhammar, ondgör sig undertecknarna för att svensk friskvård via Skattemyndigheten anses omfatta pseudovetenskapliga metoder, men inte bara det. Svensk friskvård kan ibland även omfatta magiskt tänkande, anser man, men allt detta kan botas med vetenskapliga undersökningar, enligt VoF.

 

Dan Larhammars ande svävar över VoFs debattartiklar

 

VoF ger nämligen ibland sken av att om bara den alternativa metoden i fråga kan bevisas vetenskapligt så accepterar VoF den, men alla som försökt föra dialog med voffare om vetenskapliga bevis vet att de alltid förkastar alla vetenskapliga bevis som visar att alternativa metoder fungerar. Det beror på att de har en given agenda, att utrota all alternativmedicin. De är bara att studera deras hemsida och forum. Det finns ingen acceptans av något alternativt överhuvudtaget – trots vetenskapliga bevis – och medan attackerna mot alternativen duggar in med en jämn ström via debattsidorna i svensk mainstream angriper de aldrig läkemedelsindustrin. Det är anmärkningsvärt.

 

Det kan bero på att den mest frekvent förekommande signatören i alla dessa debattartiklar är professor Dan Larhammar som förmodligen är lobbyist för läkemedelsindustrin. Om inte, så är han åtminstone involverad i Big Pharma via sitt styrelseuppdrag på Larhammar Consulting, ett bolag som hjälper läkemedelsbolag att snabbare introducera nya mediciner på marknaden.

 

Nils-Ohman-Albin-Grahn-DN-DebattDebattredaktörerna på DN Debatt Nils Öhmanoch/eller Albin Grahn som släppte igenom VoF:s debattartikel borde ställas till svars varför de inte uppgav Dan Larhammars bolagsengagemang i ingress eller genom en kommentar.



Alternativet är att Nils Öhman och/eller Albin Grahn kände till engagemanget, men lät det passera utan att redovisa jävet.





http://newsvoice.se/2015/04/05/vof-angriper-felaktig-friskvard-nils-ohman-och-albin-grahn-pa-dn-debatt-kollade-inte-upp-larhammars-javiga-bolagsengagemang/

Av Stig Olsson - 8 april 2015 17:28

sb jeffrey tucker


Bästa läsare!


Jag satt och lyssnade på ett samtal som Jeffrey A. Tucker deltog i. Det handlade om kläder och stil. Tuckers signum är att han klär sig i fluga. Men mest förtjänt av sin berömmelse är han för sina libertarianska och anarkistiska ideal.


Här bör man dock omedelbart påpeka att med anarkism menas inte det som våra röda vänner anser är ”det nödvändiga verktyget för att riva det borgerliga och kapitalistiska patriarkatet”, alltså på ren svenska skadegörelse, utan om något så enkelt som att det saknas en statsapparat som talar om för dig hur du skall leva ditt liv. Dessvärre har socialisterna förstört anarkismens innebörd, varför jag är noga med att understryka att Tucker icke har något med dessa ligister att göra. Fast han pratade inte bara om sina kläder.


Som grundare av Liberty.Me vill Jeffrey A Tucker uppmana folk att leva frihetligt. ” –Förbered dig på den framtid som skall förverkliga friheten”, mässade han och gav några exempel på hur man själv kan börja innan den nya frihetstiden är inne. Bl.a nämnde han att man kan t.ex lära sig ett annat yrke som man inte ”tillåts” att bedriva idag. Med detta menar han att många yrken är reglerade och begränsade enligt beslut av staten, som t.ex lärare, läkare och andra yrken som kräver av staten godkända certifikat. Gärna ett yrke som man har talang för och snabbt skulle kunna försörja sig på den dag regleringen upphävs.


När jag hörde Jeffrey nämna detta så slog det mig att vi redan har en kår av praktiserande libertarianer, nämligen i form av bloggosfären. Där finns ett yrke som praktiseras utan att det erkänns av samhället. Jag talar om medborgarjournalistiken.


Givetvis talar jag inte om etablerade journalister som skriver på privata bloggar/twittrar på sin fritid. Ni vet de där som journalisterna refererar till när ”det har skrivits på sociala medier”, när de i själva verket bara citerar sina egna kollegor för att få det att framstå som att folk i allmänhet håller med tyckareliten i Södermalm (sedan finns det ju ett gäng civila hang-arounds som delar allt som journalister twittrar, men det är ju bara folk som inte kan tänka egna tankar, och som älskar det digitala pöbelväldet för att man känner sig så god och kanske får en ”like” av en ”kändis”).


Nej, det jag tänker på är vanliga hederliga yrkesmänniskor som förtjänar sitt levebröd genom att torka rumpan på gamlingar eller barn, eller är poliser som fångar bovar, eller bankmänniskor som är intresserade av ekonomi eller kulturhistoria, men därtill sitter hemma efter jobbet och skriver på informativa texter som sällan eller aldrig skulle publiceras i en dagstidning eftersom vederbörande skribent har fel titel på sitt visitkort. I Sverige finns tusentals människor som gör mer än dagboksbloggar, och som lägger ner både tid och hjärta på att säga kloka saker. Om jag bara haft en egen förmögenhet hade jag startat en tidning med dylika alster från kunniga människor, och utmanat medieetablissemanget.


Nu vet jag att det givetvis reses invändningar mot mitt resonemang. Tar vi t.ex frågan om publicering så förstår jag att en och annan journalist kommer hävda att en vanlig medborgare knappast kan förväntas producera lika kvalitativt som en skribent som gått journalisthögskolan. Ok, jag utmanar vederbörande och plockar fram senaste Expressen och Aftonbladet. Case closed; mitt resonemang vann! Fyra valfria chimpanser på Skansen skulle med hjälp av var sin skrivmaskin inom en vecka kunna skapa någonting som passar för Aftonbladet Kultur. Inget ont om chimpanser, men vi måste trots allt vara lite realistiska här…


Hur är det med läkare? Törs man anlita en doktor som inte staten godkänt? Ok, seriöst. Det finns doktorer som jag aldrig skulle vilja gå till trots att de är godkända av staten. Jag har själv varit på läkarbesök i Landstingets vårdcentral där jag uppmanats att själv försöka ställa en diagnos på mina egna krämpor som jag sökt för, och lämnat stället med en panikartad känsla av otrygghet. Men om en person visar på ett medicinskt kunnande, och dessutom har haft klienter som blivit behandlade/botade, varför skulle jag inte kunna konsultera denne person fastän staten inte gett sitt samtycke? Den som haft en gammelmormor som ordnat en huskur mot förkylning vet vad jag talar om; går du till vårdcentralen får du bara en lapp som talar om att du är sjuk. Gammelmormor och hennes likar gör skillnad.


Nu kan vi nog vara säkra på att även i ett libertarianskt samhälle kommer en kvalificerad läkare att vara noga med att hans eller hennes renomé är förstklassigt. Och den som går i god för denne läkare kommer förmodligen på ett bättre sätt än dagens offentliga sjukvård kontrollera att diplomet är någonting mer än ett tjockt papper med doktorns namn på. Sannolikt kommer dessutom försäkringsbolaget – som ju bekostar din vård istället för skattebetalarna – vara angelägen om att du blir frisk och slutar vara en börda för deras ekonomiavdelning. Jag vet, detta är ett hissnande perspektiv i skenet av en mer än en mansålder av socialdemokratisk indoktrinering. Men försök att föreställa dig världen utanför nanny-samhällets enväldiga box – en värld där frihet som ideal kan ge folk ett bättre liv utan att fråga politikerna om lov!


Sedan kanske inte alla bloggskribenter kommer bli libertarianer, men de har i vart fall smakat på friheten genom att ta sig rätten att säga det som de avlönade journalisterna förtiger eller förtränger. Det är en bra början.


Hälsar eder Peter Harold (som också använder fluga vid högtidliga tillfällen, som t.ex under söndagspromenaden)


https://peterharold.wordpress.com/2015/04/07/bloggskribenterna-ar-embryon-till-en-libertariansk-ny-era/

Av Stig Olsson - 7 april 2015 17:04

Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19, så slår man fast att personlig assistans är en mänsklig rättighet.


I konventionen finns det inget skrivet om att åldern skall ha betydelse för rätten till personlig assistans men Sverige har själva bestämt att personlig assistans kan man bara få före 65 år fyllda.


Det här berör mig själv väldigt mycket. Jag tappade synen 2007 och hade ledsagarservice fram till 2010, men då kom kommunens nya handläggare fram till att jag inte längre skulle ha behov av ledsagarservice trots att jag då hade blivit försämrad av en gammalt ryggfel och blivit tvungen att efter 28 år åter krypa ner i rullstolen. Personlig assistans är jag enligt svenska bestämmelser nu för gammal för att ansöka om.


Detta förfaringsätt av Sverige är inget annat än ren åldersdiskriminering för det betyder att om du råkar ut för en olycka på 64-årsdagen så har du rätt till personlig assistans enligt den nuvarande lagskrivningen. Men om du råkar ut för samma olycka när du har fyllt 65 så har du inte rätt till personlig assistans. Efter 65 årsdagen så har man enligt dagens lagstiftning endast rätt till hemtjänst, som på inget sätt kan jämföras med just personlig assistans. Inom hemtjänsten så får man bara olika punktinsatser och det får den följden att om du exempelvis har behov av hjälp vid toalettbesök så får du inte gå på toaletten när behov föreligger utan du tvingas att bära blöjor.


Även när det gäller maten så kan du inte få hjälp att inhandla och tillaga den i ditt hem utan du tvingas till att äta vad andra bestämmer åt dig och det är i form av matlådor som skall värmas. Med hemtjänst så blir man helt låst i sin egen bostad eftersom man av hemtjänsten inte får hjälp när man skall lämna bostaden för att vara med på olika aktiviteter utanför sin egen bostad. Har man dessutom behov av hjälp vid samtliga förflyttningar så kan man glömma bort att få den hjälpen via hemtjänst, man tvingas till ett liv helt i passivitet vilket är en hälsofara.


Hemtjänst fungerar inte för den som har stora behov av assistans för att kunna fungera i livets alla skeenden. Sverige har fått mycket kraftig kritik av FN:s övervakningskommitté för att man inte lever upp till konventionen och då särskilt artikel 19 som det handlar om i detta fall.


Man skall dock vara medveten om att man ska läsa den engelska originaltexten i konventionen. Konventionens artikel 19 har på svenska rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”. Enligt den svenska översättningen ska personer med funktionsnedsättning ha ”tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.”


Men, i den engelska originaltexten står inte något om ”sådant personligt stöd som är nödvändigt”. Det står istället ”including personal assistance necessary”, alltså personlig assistans som är nödvändig. Vi kan alltså säkert konstatera att personlig assistans är en av de serviceformer som FN-konventionen beskriver som en rättighet.


Trots att det alltså finns inskrivet i konventionen som både Sverige och EU har ratificerat och därmed förbundit sig att följa till alla punkter så får vi inte den personliga assistans som konventionen föreskriver. Man låter Förvaltningsdomstolarna, Försäkringskassan och kommunerna strunta i denna konvention till samtliga punkter vilket bevisar att man från makthavarnas sida inte anser att det är nödvändigt att leva upp till det som världssamfundet gemensamt har kommit fram till.


Att inte bry sig om vår rätt till personlig assistans är ett hot mot den demokrati som man säger att vi har i detta land.


Funktionshindrade omfattas alltså inte av de demokratiska rättigheterna som alla andra medborgare i landet Sverige. När vi inte får den för oss absolut nödvändiga personliga assistansen så kan vi heller inte utnyttja våra grundlagsskyddade rättigheter så som att engagera oss i politiska sammanhang eller övriga föreningsaktiviteter eller i det kulturella livet. Man stänger oss helt ute från hela samhällsgemenskapen när man förvägrar oss våra mänskliga rättigheter.


Sverige kritiserar andra länder för brott mot deom mänskliga rättigheterna och säger att det är diktaturer som struntar i de mänskliga rättigheterna. Men när Sverige själva dagligen bryter mot allt vad mänskliga rättigheter står för så är det helt i sin ordning anser myndighetssverige och politikerna.


Efter alla överklaganden så ansökte jag 2011 om insatsen personlig assistans efter en rekommendation av en jurist. Jag fick givetvis avslag på min ansökan på grund av att Försäkringskassan inte godkände mina grundläggande behov i sin helhet och de kom fram till att jag hade grundläggande behov på bara 6 timmar i veckan trots intyg på närmare 50 timmar. Försäkringskassan tog inte heller hänsyn till att jag är både blind och rullstolsburen och på grund av detta alltid måste få hjälp när jag skall förflytta mig. Försäkringskassan har nämligen själva bestämt att förflyttning på grund av blindhet och rullstolsanvändning inte är ett grundläggande behov.


Under tiden jag överklagade Försäkringskassans beslut sände jag in en ansökan även till Upplands-Bro kommun, men kommunen ansåg att jag inte tillhör lagens personkrets trots att det fanns ett domslut på att jag faktiskt tillhör LSS personkrets. Detta överklagades. Kommunen fick ge sig men då kom de fram till att jag bara hade 4 timmars grundläggande behov och även från kommunens sida struntade man i att jag är både blind och rullstolsburen. När jag så överklagade detta beslut så sänkte förvaltningsdomstolen mina grundläggande behov ytterligare och kom fram till enbart 1,5 timmars grundläggande behov.


Man kan konstatera att lagen om personlig assistans före 65-årsdagen inte gäller i praktiken och detta innebär att jag numera bara har rätt att förflytta mig 30 timmar i månaden och det skall räcka till alla förflyttningar som man normalt gör under en hel månad, det har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast eftersom de vägrar att pröva förflyttningsbehoven när man är både blind och rullstolsburen.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3530

Av Stig Olsson - 5 april 2015 19:29

 

MATS EDMAN
CHEFREDAKTÖR DAGENS SAMHÄLLE

 

 

 

 

 

Om proportionerna mellan flyktinginvandring och anhöriginvandring, det som gällt de tio senaste åren, består kan Sverige under perioden 2014-2018 bli en fristad för uppemot 600 000 flyktingar och anhöriginvandrare. Då talar vi 120 000 personer om året, vilket är nästan tre gånger mer än vi tagit emot tidigare, skriver Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle.

 

Sveriges största utmaning för framtiden är den demografiska utvecklingen. Antalet äldre ökar snabbt och det innebär bl a att försörjningsbördan ökar för de som arbetar. Mot den bakgrunden finns det sedan länge en undanträngd debatt om hur välfärdens framtida finansiering ska klaras. 


Av något skäl vill politikerna inte prata så mycket om detta. Anledningen är att det blir svårt att matcha förväntningarna på ökad välfärdskvalitet för äldre utan drakoniska skattehöjningar, ännu fler privata inslag eller höga egenavgifter i vård och omsorg. Vi kan även tvingas att arbeta till 70 års ålder eller mer om våra välfärdskrav inte modifieras.


Nästa megafaktor som påverkar demografin på ett djupgående sätt är den avsevärda flyktinginvandringen som redan sätter djupa spår i samhället. Effekterna märks i arbetslösheten, sysselsättningsgraden, bostadsbristen, skolresultaten, inkomstklyftorna, utanförskapet och den uppenbara fattigdomen. Sambanden framträder när man detaljgranskar komponenterna som bygger upp SCB-statistiken. Utrikes födda är starkt överrepresenterade på förlorarsidan.


Sverige följer internationella flyktingkonventioner, vi öppnar hjärtan och skattebetalarnas plånböcker. Men vem analyserar och tar ansvar för konsekvenserna för det som vi stolt kallar ”den svenska modellen”? Ute i kommunerna – som har huvudansvaret för offentlig välfärd – råder det i dag på sina håll panik. Socialt och kulturellt kan det heller inte gå spårlöst förbi att människor från fundamentalt annorlunda miljöer flyr till oss och förändrar gatubilden. 


Och på Migrationsverket måste man anställa tusentals nya medarbetare för att klara av Sveriges internationella åtagande. Fast vilka invandringstal är det egentligen som gäller? Migrationsverkets senaste asylprognoser pekar starkt uppåt, men verkets omfattande statistik berättar ännu lite mer om de tuffa utmaningarna framöver. 

2004-2013 gav Sverige 465 000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152 000 flyktingar och 313 000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd. Anhöriginvandring är nu ett brett begrepp som omfattar fler än anhöriga till just flyktingar.


Exempelvis, en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man är också en anhöriginvandrare. Det tycks dock finnas en samvariation mellan de två kategorierna. 


Migrationsverket använder ett smalare begrepp i detta sammanhang, och det är nära anhöriga till de flyktingar som fått uppehållstillstånd. Migrationsverket räknar i sina kalkyler med att det går 0,3-0,5 nära anhöriga per uppehållstillstånd till flyktingar. Utifrån den modellen landar verkets senaste beräkningar i att Sverige bör ta höjd för nästan 300 000 nya flykting- och nära anhöriginvandrare under femårsperioden 2014-2018. 


Om man istället väljer att utgå från den historiska trenden – då kan siffran bli den dubbla. Anta att proportionen 1:2 mellan asylflyktingar och den breda anhöriginvandring som gällt de tio senaste åren består. Då kan det totala antalet människor som söker sig till Sverige 2014-2018 sluta på nästan 600 000. I runda tal blir det 120 000 personer per år, vilket är ungefär tre gånger fler än tidigare. 


600 000 personer motsvarar 40 svenska normalkommuner om 15 000 invånare. Tänk på vad som krävs i form av infrastruktur, offentliga jobb, bostäder, skolor, bussar, vårdcentraler och liknande som finansieras via skatterna för att driva varje kommun. Då anar man plötsligt magnituden av en så dramatisk samhällsförändring, i synnerhet om man betänker att mediantiden från ankomst till egen försörjning ligger på åtta år. 


Eftersom det är krig som driver människor på flykt så talar vi om invandring från i första hand Mellanöstern och Afrika. Läs Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och Somalia där religion och klankultur kommer före staten och myndigheternas påbud. I skrivande stund rullar Putins stridsvagnar in i Ukraina. Vad skulle hända om den ryska chauvinismen plötsligt skapar flyktingsströmmar även från Sveriges geografiska närområden?


Oavsett om 300 000 eller 600 000 flyktingar och anhöriginvandrare kommer till Sverige fram till valåret 2018 går det inte att ducka för konsekvenserna. Med femtio miljoner människor på flykt är efterfrågan på humanism och solidaritet omättlig. Sverige är ett land som hittills haft världens bästa utbud av trygghet som efterfrågas av nödställda. Hur öppna våra hjärtan än är, hur moraliskt och etiskt rätt det än är att sträcka ut en hjälpande hand, så kan politikerna inte längre låta bli att spela med öppna kort.


Tänk på Amerikautvandringen. Mellan 1850 och 1930 tog sig 1,5 miljoner svenskar över Atlanten. En viktig orsak till emigrationen, som pågick i hela 80 år, var den kraftiga befolkningstillväxten, vilken ledde till att antalet egendomslösa och fattiga ökade. Bristen på arbete och bostäder var skriande samtidigt som de nordamerikanska transportföretagen hårdsålde båtresor till det förlovade landet i väster. Svenskar sålde allt och köpte biljetter för sina sista pengar. 


På samma vis ser flyktingsmugglarnas marknadsföring ut. Sverige beskrivs som ett paradis och desperata människor skuldsätter sig för att komma hit. Vi är för dem vad Amerika var för oss; fred, frihet, försörjning. Fast det tar inte längre 80 år för 1-1,5 miljoner att fly till oss. Med dagens transportmetoder tar en sådan folkförflyttning, trots Europas barriärer och stängda gränser, inte mer än 10-15 år. Skillnaden är att Den Nya Världen i Sverige inte flödar av tillgängliga arbeten och billiga bostäder, tvärtom. 


Sverige är generöst. Inget land i EU slår oss. Ekonomiskt talar Migrationsverket om kostnader närmare 50 skattemiljarder 2017. Sammantaget ser statens direkta kostnader för migration och integration 2014-2018 att hamna i intervallet 180-190 miljarder. Sen tillkommer kommunernas kostnader. Notan betalas alltid genom sysselsättningen och beskattning av de arbetande. Regeringen gick till val på löftet Europas lägsta arbetslöshet och bättre skola, vård och omsorg. Är detta ens teoretiskt möjligt längre? 


Slutligen, det partipolitiska intresset. Frågan om makten. 

I valet 2014 chockades vänstern och högern av att SD fick 13 procent och medierna började omedelbart trycka upp ”vi gillar olika”-knappar och basunera att ”87 procent” röstade inte på SD. Nej, men betydligt fler än på V, MP, C, FP, KD och FI.


Riksdagspartierna hade ägnat valrörelsen åt symbolfrågor av populistisk natur men utan särskilt stor betydelse för samhällsekonomin, som exempelvis ”vinster i välfärden”. Ingen ville ta i-ordet i sin mun men alla ville demonisera Jimmie Åkesson och gav därmed SD ytterligare gratisreklam. I riksdagen och kommuner från norr till söder råder sedan 14 september politiskt kaos med sverigedemokraterna som vågmästare. SD har flyttat in i städerna och växer i medelklassen. Annars kan ett parti inte få ihop 800 000 röster i allmänna val. Så många ”unga, bittra, övergivna män” finns det faktiskt inte ute i de mindre kommunerna. 


En av många frågor som indignerade politiker och debattörer i dag bör ställa sig är måhända, givet Migrationsverkets prognoser och den historiska trenden, om Sverigedemokraterna kan bli landets största riksdagsparti 2018. Fördubblas partiet för fjärde valet på raken talar vi om 26 procent. I ett sådant scenario, som seriösa bedömare på allvar börjat diskutera, blir det inte så mycket kvar till Socialdemokraterna och Moderaterna i nästa val.


http://www.dagenssamhalle.se/kronika/taenk-om-jimmie-akesson-blir-statsminister-2018-11913

 

Av Stig Olsson - 3 april 2015 09:59

Sverige är nära att få till stånd ett samarbetsavtal med Rumänien om landets mest utsatta. Ett utkast bereds med fokus på barns rättigheter, jämställdhet och välfärdsfrågor, enligt statssekreteraren Pernilla Baralt, nyss hemkommen från möten i Bukarest.



De flesta svenska städer har numera tiggare utanför matbutikerna, ofta romer från Rumänien, och allt fler flyr undan svåra villkor i hemländerna. Under onsdagen gick organisationen Hjärta till hjärta ut med att det behövs "Marshall-plan" för Europas romer.


I ett led för att lösa frågan träffade Rumäniens socialminister Rovana Plumb i januari ministrarna Åsa Regnér (S) och Annika Strandhäll (S) för att diskutera former för samarbete kring tiggarna.

Nu har Åsa Regnérs statssekreterare Pernilla Baralt och den nationelle samordnaren Martin Valfridsson varit i Rumänien och följt upp samtalen.

 

Efter att Rumänien granskat utkastet kommer det att beredas i Sverige.

- Det känns som att vi kan prata om både komplicerade och tuffa frågor. Målet nu är att ge en mer långsiktig och bredare ram till våra fortsatta diskussioner. Planen är att kunna skriva under det till sommaren, säger Pernilla Baralt.


Fokus under mötena med statssekreterarna i Bukarest låg på barn och barns rättigheter. Det rumänska skyddsnätet gäller för alla, men i praktiken tar inte romer del av det i samma utsträckning. Det finns bland annat intresse för svenska systemet med förskolor.

- Många romska barn har inte heller tillgång till det mest basala som vatten och el, då är det svårt att sitta hemma och göra läxor, säger Pernilla Baralt.

 

Det handlar även om utbyte av kompetens. Från svensk sida handlar det om att bidra med kunskap bland annat om Sveriges sociala skyddsnät. Dessutom ska Sverige hjälpa till med ytterligare kunskap för att använda EU:s strukturmedel.


Kommer avtalet leda till att färre romer känner sig tvungna att resa utomlands?

- Det här är en jätteutmaning, det är mycket en fattigdomsfråga och handlar om ett samhällssystem som håller på att byggas upp. Det kommer inte att vända på några år ens. Vi måste samtidigt titta på den mer precisa frågan kring rumäner och bulgarer här så att inte akuta tillfälliga insatser påverkar arbetet i Rumänien, säger Pernilla Baralt.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/samarbetsavtal-med-rumanien-nara_4455501.svd

Av Stig Olsson - 31 mars 2015 07:03

Jag kände Erik allt för kort tid för att egentligen kunna skriva något om honom. Det enda jag vet är att vi båda hade en muskel ”sjukdom”, jag skriver sjukdom inom citationstecken eftersom jag inte tycker att sjukdom riktigt säger hela sanningen. Eftersom det handlar om förändringar i kromosomer så är det mer riktigt att säga att Erik och jag tillhör olika folkgrupper. I hans anda tänker jag, med detta påstående om sjukdom, utanför boxen så att säga. Jag vet att här var både jag och Erik lika, att inte väja för jobbiga och svåra ämnen.

 

Därför tänker jag författa denna text i den andan och ta upp ett ämne som säkert många i dagens redan våldsamma värld tycker är tabu. Jag tänker tala om hat och hur otillgänglighet och bristen på medborgerliga rättigheter verkligen skapar en känsla av vanmakt och därmed i förlängningen hat.


Idén till temat för blogginlägget fick jag av filmserien ”Apornas planet” och dess valvhistoria som binder samman alla filmer. Den handlar kort om apor som blir så trötta på mänskligt våld, förtryck och tyranni att de gör revolt för att vända på steken så att säga.


När försäkringskassan drar in assistans för oskyldiga funktionsnedsatta bara för att några icke-funktionshindrade banditer kommit på ett sätt att lura staten. Då blir inte jag ledsen längre, utan jag känner mig hatfull. Hatfull eftersom journalisterna i det här fallet valde att i stället för att belysa att det faktiskt fanns en brukare som kränktes och förtrycktes genom att inte få den assistans hen hade rätt till, så valde man att i belysa fusk. Hade journalisten varit funktionsnedsatt hade man f-n inte skjutit budbäraren i det här fallet.


Många unga funktionsnedsatta har inte varit med om tiden innan assistansen, jag är glad för det eftersom det betyder att det finns hopp för mänskligheten. Alltså, att det finns färre funktionsnedsatta som jag, som känner hat.


Jag hade en gång förmånen att inneha posten som ordförande för en av Sveriges bästa ungdomsförbund, Unga rörelsehindrade. Många vet inte varför jag bara stod ut ett halvår. Jag ska nu dela med mig av vad som verkligen hände, förutom att jag jonglerade mitt ledarskap med en livshotande infektion som gjorde att jag pendlade mellan sjukhuset, bostaden och UR:s kontor.


Jag stod helt enkelt inte ut med att titta mig i spegeln varje morgon eftersom jag skulle representera unga med funktionshinder. Unga som inte var äldre än assistansreformen. Jag som har haft ett 50-procentigt liv på grund av att jag levt min ungdom utan assistans. När jag hörde unga funktionsnedsattas livshistorier så var det en beståndsdel som fattades hos dem till skillnad från hos mig och det var hat. De hatade inte samhället på samma sätt som jag. Jag sa upp min post som ordförande samma dag som jag förstod att jag var en krigsinvalid, skadad av kriget som livet faktiskt är när man inte har assistans. Detta mina vänner är hemligheten bakom min korta karriär vid makten.


Många glömmer lätt detta om assistanslagstiftningen, att det faktiskt är en demokratisk katalysator för fred och jämlikhet.


Adryan Linden, mindre hatfull funktionshinderaktivist tack vare assistansreformen.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3470#comment-29085

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se