Inlägg publicerade under kategorin Sjukvård

Av Stig Olsson - 1 augusti 2014 20:09

GULDKANTAT INTÅG: Lågutbildade bidragstagare från tredje världen dominerar invandringen till Sverige – och det är inte billigt. Nu visar en ny
bok att kostnaden är mer än fem gånger så hög som regeringens experter hävdar.

 

SAMHÄLLE.Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden istället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna – istället för att göra en uppskattning. 
 "Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok "Låsningen".

 

I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga som sällan tas upp till diskussion. Det har emellertid gjorts ett par försök att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet.


För drygt tio år sedan uppskattade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN 2003-12-28) att nettokostnaden för invandringen uppgick till 2-3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), eller en årlig kostnad på 40-50 miljarder kronor. Några år senare, i en studie publicerad 2009, kom professor Jan Ekberg fram till en nettokostnad på mellan 1,5 och 2 procent av BNP för år 2006, motsvarande 45-60 miljarder kronor.


Nu sällar sig ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, till skaran av ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I den nyutgivna boken ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor, vilket är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.


Att Tullbergs siffra är väsentligt högre än den Ekberg kom fram till 2009, baserat på data från 2006, beror till viss del på att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013, som Tullberg tar till utgångspunkt. Men skillnaden beror framförallt på att Tullberg har beaktat en rad faktorer som Ekberg valt att bortse från.


Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser så kallade undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som till exempel jobb och bostäder.


– I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, det vill säga sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg när Fria Tider ringer upp. Han utvecklar resonemanget i sin nya bok:


”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

Ekberg väljer emellertid att helt bortse från sådana effekter.


En annan skillnad mellan Tullbergs och Ekbergs analyser är att Tullberg har tagit i beaktande att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. Ekbergs uppskattning bygger däremot på antagandet att invandrare inte är överrepresenterade i brottslighet eller kostar mer i skola och omsorg.


När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området klart visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte beaktar det. I sina beräkningar viktar han därför, till skillnad från Ekberg, upp invandrarnas andel av rättsväsendets kostnader.


”[Jag viktar] upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet”, skriver Tullberg.


Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

– Det finns många tecken på att det finns merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården allokerar man mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Och samma sak med skolan.


Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag, säger Tullberg, som tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.


Ekberg och Tullberg skiljer sig också åt när det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken. Ekberg väljer att hänföra kostnaderna för sådana barn helt och hållet till gruppen svenskar.


Tullberg anser däremot att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna.


”Både mina och Ekbergs fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, sammanfattar Tullberg.


Jan Tullbergs nya bok blev tillgänglig för försäljning på Adlibris och Bokusidag. Den behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.


”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg i bokens baksidestext.


http://www.friatider.se/invandringen-kostar-250-miljarder-r

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 31 juli 2014 16:24

Vi har fått ett nytt ord i svenska språket under våren och sommaren 2014: Försäkringssjälvmord. Det handlar om människor som blivit så skadade eller sjuka att de omöjligt kan arbeta, och som tar livet av sig efter att ha nekats ersättning från Försäkringskassan. Men det stannar inte där.

Dick Sundevall

Dick Sundevall 


Det heter Försäkringskassan, därför att vi varje månad betalar in en del av lönen som försäkringspremie. Det ska fungera som försäkringar i övrigt ska fungera. Råkar vi illa ut på något sätt så täcker olika försäkringar, antingen vi får en bil stulen eller om det börjar brinna i vår bostad.


   Då och då beter sig privata försäkringsbolag som gangsters, genom att förneka oss rätten till ersättning. Sådana historier hamnar ibland i medierna, vilket brukar resultera i att den som tecknat försäkringen får rätt.


   Numer handlar det allt oftare om vår största och dyraste försäkring, den vi varje månad betalar via löneavdrag till Försäkringskassan – antingen vi vill eller inte. Problemet är att de som hanterar denna försäkring inte tycks förstå att det är just en försäkring. Och att när det händer något så ska vi få tillbaka en del av det vi betalat in. Istället leker de poliser och ifrågasätter det mesta. (OBS: Jag talar inte i egen sak. Har under mitt yrkesverksamma liv inte ens kommit upp i en sjukdag per år i snitt.)


   Senast var det småbarnspappan Johan som efter två bilolyckor knappt kunde gå. Läkarna var överens om att hans arbetsförmåga var helt nedsatt. Men likafullt fick han besked från Försäkringskassan om att han inte kunde räkna med någon ersättning. Det avgörande för honom blev när en handläggare på kassan sa i telefon:

   – Man kan arbeta fastän man har ont. Men du vill väl inte.


   Några dagar senare hittades han död i källaren. Han hade tagit sitt liv med hjälp av olika medicinska preparat.


   Förra året gjorde Försäkringskassan drygt 20 000 så kallade kontrollutredningar. Av dessa resulterade knappt en procent i att man kunde bevisa någon form av fusk. Det innebar att cirka 0,15 procent av utbetalningarna som gjordes det året var felaktiga. Frågan är hur stora omkostnader, i form av våra skattepengar, som Försäkringskassan hade för dessa 0,15 procent när de lekte polis?


   En annan av staten Sveriges förlängda armar är Skatteverket. Där har man fått för sig att de så kallade "knallarna", alltså de som säljer varor på olika marknader utomhus, ska ha någon form av kassaregister. Problemet är att det inte finns något sånt kassaregister som är godkänd i Sverige för utomhusbruk. Ändå fortsätter skatteverket att kräva in en redovisning som bygger på just sådan utrustning.


   Föreställer mig att det här kan bli en snårig situation för polisen. Om en av dessa "knallar" har någon form av elektronisk kassautrustning, som de enligt skatteverket ska ha, så är det olagligt att ha sådan utomhus. Alltså bör polisen ingripa. Om de inte har sådan utrustning så är det enligt skattemyndigheterna olagligt, och även då bör alltså polisen ingripa.


   Personligen tror jag att sådana här situationer uppstår genom att en del anställda på skattemyndigheten är undersysselsatta. Lösningen på problemet är rimligen att avskeda dem. Visserligen får vi då sannolikt försörja dem via socialbidrag men dels blir det mindre kostsamt än att betala ut lön till dem och dels – framförallt – kan de då inte trassla till livet för medborgare som försöker försörja sig.


   Skatteverket har också fått för sig att mobiler som arbetsgivarna håller med borde förmånsbeskattas. Kanske inte en helt orimlig tanke eftersom dessa mobiler naturligtvis också används privat. Men flera framträdande företagsledare framhäver hur bra det är att anställda har så kallade smartphones, eftersom det gör dem mer effektiva. Därtill understryker de att det är bra ju fler medborgare som behärskar allt man kan göra med dessa mobiler. Det är alltså bra för Sverige. Någon som tror att sånt påverkar undersysselsatta personer på skatteverket?


   Landstingen, vars existens många ifrågasätter, är inte mycket bättre. Senast var det landstinget i Skåne som snabbt behövde 20 nya sjuksköterskor inom olika delar av verksamheten. Ingen sjuksköterska sökte jobben. Inte en enda. Varför det? Därför att de får bättre betalt inom privata verksamheter. För att inte tala om vad de tjänar i Norge där man tycker att sjuksköterskor utgör en viktig del av ett fungerande samhälle.  Alltså, om man höjer lönerna med några tusen så får man sökanden till jobben. Men det gör man inte. Istället gnäller man om problemet med att ingen söker jobben som sjuksköterskor.


   Kommunerna då? Deras inställning visas tydligast när det gäller sopsortering. Här och där i landet finns stationer där vi kan sortera grövre sopor. Vi är duktiga på sånt i Sverige och värnar därmed miljön. Men allt som oftast har vi med oss något som det inte finns någon avsedd container för. Då händer det att vi ställer dessa saker vid sidan om någon container. Det kan vara en stol, en gammal trasig cykel eller liknande. Det får man inte göra. Usch och Fy!


  Vad gör då kommunerna åt saken? Det enkla och självklara vore naturligtvis att ställa upp en eller flera container vid sopstationerna som är märkta med "Övrigt". Ja, alltså om kommunens politiker och tjänstemän såg som sin uppgift att hjälpa kommunens invånare. Men istället anställer man för betydligt högre kostnader pensionerade poliers som ska agera så kallade sopspioner. De spionerar på sopstationerna. Sitter där med sin kikare och ser till att folk bötfälls för att de ställt en stol eller gammal cykel på sopstationens mark.


   Vi behöver inte ta oss så värst många mil söderut i Europa för att möta medborgare i dessa länder som betraktar stat och kommun etcetera som fiender. Det är i stort sätt bara i Skandinavien som vi har fått för oss att statens, landstingens och kommunernas tjänstemän är våra vänner, några som vill oss väl. Det bör vi sluta med.


   Livet blir kanske inte så mycket enklare av att vi ser staten och dess förlängda armar som våra motståndare – men vi slipper bli förvånade över agerandet mot oss medborgare. Livet och vardagen blir helt enkelt lite mer begriplig.


http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/nar-staten-trakasserar-medborgarna

ANNONS
Av Stig Olsson - 22 juli 2014 18:37

Therese Karlberg, Försäkringskassan: ”Tvåårsomprövningarna ska förenklas”

Försäkringskassan arbetar just nu med att förenkla tvåårsomprövningarna. Therese Karlberg, ansvarig chef inom funktionshinder på Försäkringskassan, kan ännu inte avslöja så många detaljer men säger att tidpunkten för förändringarna beror på om de måste begära en regeländring eller ej.
Inte heller på frågan om efterskottsutbetalningarna har hon så många konkreta svar, men säger att de troligtvis kommer att införas i samband med att de genomför ett nytt IT-stöd hösten 2015.

 

Ett förenklat system
Therese Karlberg

Försäkringskassan är enligt Therese Karlberg ”i allra högsta grad” igång med ett arbete med att förenkla tvåårsomprövningarna. Hon kan dock i nuläget inte säga så mycket om på vilket sätt det kommer att förändras, mer än att det handlar om ”någon form av förenklat system”.
– När vi till exempel ser att funktionsnedsättningen inte kommer att förändras kommer det kanske att räcka med ett telefonsamtal. Då kan det räcka med att ställa frågan hur ser det ut för dig idag, fungerar det, har det skett några förändringar? Och kanske inte heller vartannat år utan i en löpande dialog med den assistansberättigade.
Innebär det att också att själva behovsbedömningsstödet, till exempel minuträknandet, kommer att förändras?
– Ja, absolut. Som brukare så borde man egentligen inte ens märka av vilket stöd handläggaren använder när hon eller han bedömer den assistansberättigades stödbehov. Den assistansberättigade ska få hem ett beslut som är begripligt och så kortfattat som möjligt. Vi ska göra en helhetsbedömning helt enkelt, sitta ner och ha ett samtal med brukaren. Behovsbedömningsstödet vi använder måste vara enklare, både för brukarna och för våra handläggare. Det har varit för detaljerat.

 

Regeländring kan behövas

Therese Karlberg kan heller inte säga när förändringarna kommer att ske.
– Förhoppningsvis inom en snar framtid. Det är beroende på om vi kan göra det inom befintligt regelverk eller om vi behöver begära en regelförändring, i så fall kommer det att ta längre tid. Nuvarande lagstiftning är väldigt tydlig, den säger att vi ska göra omprövningar vartannat år.

 

Varför genomför ni de här förändringarna?
– Av många olika skäl. Största anledningen är att det skapar oro och rädsla, något som tydligt kommit fram i vårt stora projekt ”en enklare vardag” där det var en av de viktigaste synpunkterna från brukarna. Det är ju inte meningen och då är det vårt uppdrag att göra något åt det. Dessutom är det är tungt rent administrativt och vi tycker själva många gånger att det är onödigt.

 

Ingår detta i en medveten policy från Försäkringskassans sida, att ha en vänligare framtoning?
– Ja, absolut. Vårt yttersta uppdrag är att finnas där, att vara tillgängliga, mänskliga och kunna bidra. Vi vill vara en myndighet där handläggaren verkligen sträcker ut en hand till brukaren, som hjälper honom eller henne igenom diverse regelverk och gör saker och ting enklare.


Tycker du att ni varit dåliga på det tidigare?
– Ja, på ett sätt jag tror att vi har varit väldigt detaljerade i vår styrning och i all välmening velat täcka in så många behov som möjligt. Följden har blivit för mycket detaljer. Brukarna är ju väldigt tydliga med vad de tycker.

Efterskottsbetalningar kommer under 2015

Försäkringskassans har för avsikt att börja med efterskottsutbetalningar istället för, som nu, förskottsbetalningar av assistansersättningen. Huvudorsaken är många återkrav, som enligt Therese Karlberg drabbar den enskilde väldigt hårt. Hon säger att det ska genomföras någon gång under 2015, troligtvis under hösten 2015.
– Vi kommer att ha en dialog med brukare och anordnare för att ta reda på alla konsekvenser det kan tänkas få och vad vi ska tänka på. Vi behöver ju ha övergångslösningar och vi vet att vi genomför ett nytt IT-system hösten 2015 och det är troligt att vi genomför förändringen i samband med det. Vi kommer att återkomma så fort vi vet mer.


Vad säger du om den kritik som bland andra Fredric Käll, Vårdföretagarna, och Björn Jidéus, KFO, utryckt, att de små assistansföretagen och kooperativen kommer att riskera att slås ut?
– Jag har fått olika synpunkter på det och inte heller det kan jag säga så mycket om idag. Det är något vi ska ta fram i vår risk- och konsekvensanalys. Vi är medvetna om den kritiken.
Är det här något ni kommer att ta hänsyn till?
– Om de små aktörerna får problem så måste vi titta på varför och hur kan vi underlätta för dem, säger Therese Karlberg.

Therese Karlberg intervjuades av Erik Tillander 2014-07-03


http://assistanskoll.se/20140717-Therese-Karlberg-Tvaarsomprovningarna-ska-forenklas.html?comment=ok

 

Av Stig Olsson - 20 juli 2014 11:03

 
 
 
 
 

















Smaka på ordet ”försäkringssjälvmord”. Det är ett ord som numer är en realitet. Bakom ordet befinner sig förtvivlade människor, människor som inte blir trodda, människor som inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

 

Texten om Johan, småbarnspappan, som nekades sjukersättning trots att han knappt kunde gå efter att varit med om två bilolyckor, och trots att läkare intygat att hans arbetsförmåga var helt nedsatt, har varit en av Arbetarbladets mest lästa artiklar i sommar.


Johan hittades död på källargolvet, med dödliga doser medicinska preparat i kroppen. Dagen innan hade han fått besked från Försäkringskassan att han inte skulle räkna med någon ersättning, i samma andetag tyckte handläggaren att det var okej att säga till Johan: ”Man kan arbeta fastän man har ont. Men du vill väl inte”. Det här hörde Johans mamma via högtalartelefonen, och strax efteråt sa Johan att ”det där var nog sista sparken”.

Johans fall är tyvärr inte unikt. Antalet hot om självmord bland dem som blir utförsäkrade har ökat dramatiskt.


År 2008 tog handläggare på Försäkringskassan emot 19 sådana självmordshot. Fyra år senare, 2012, hade den siffran ökat till 599 stycken. Det visar Försäkringskassans egen statistik, men hur många som verkligen tog sitt eget liv, det finns det inga uppgifter om. Tidningen Arbetet granskade denna nya typ av hot för två år sedan.

 

Att förändringarna i sjukförsäkringssystemet kunde leda till självmord bland utförsäkrade var något som läkare varnade om redan när förändringarna klubbades igenom, 2008. Men det var inget som regeringen tog någon notis om.


I stället nedmonterade de med kirurgisk precision vitala delar av det svenska trygghetsnätet.


Anledningen stavas ideologi. Tanken att människor om de får minsta möjlighet, alltid utnyttjar systemen, är enormt stark hos borgerligheten.


Det är dock en föreställning som inte har något med verkligheten att göra. Alls.


För trots att det slås upp stort varje gång det framkommer att någon har fuskat i försäkringssystemen så är det ytterst få fall det handlar om. Under förra året gjorde Försäkringskassan 20 000 kontrollutredningar. Av dessa ledde dryga tusentalet (sju procent) till någon rättslig åtgärd.


I slutändan kunde brott bevisas i knappt en procent av fallen. Totalt ledde kontrollerna till återkrav på 317 miljoner kronor.


Under samma år betalade Försäkringskassan ut 212 miljarder kronor i olika ersättningar. De felaktiga utbetalningarna hamnade alltså på ungefär 0,15 procent av de totala utbetalningarna.


Det är svårt av dessa siffror att döma att se att svenskarna skulle vara ett fuskande folk.


Men. Försämringarna i sjukförsäkringen handlar som sagt om ideologi, inte empiri.

 

Skulle empiri och sundhet råda i regeringskansliet skulle utförsäkringarna ur sjukförsäkringen genast upphöra.


För, väldigt få blir friskare av att oroas över att inte kunna försörja sig själva. Väldigt få blir friskare av att misstänkliggöras, att inte bli trodda. Och absolut ingen blir frisk av att fattiggöras. De flesta blir tvärtom sjukare.


I ett sunt samhälle skulle inga ord som ”försäkringssjälvmord” över huvud taget behövas.


http://www.arbetarbladet.se/opinion/ledare/fusket-som-inte-finns

 

Av Stig Olsson - 19 juli 2014 19:58

ORDET FRITT Är våra politiker i Landstinget medvetna om att beslutet om nya sjukreseregler i praktiken fråntar många dialyspatienter möjligheten att använda färdtjänst? Från den 1 juli ska dialyspatienter betala för sina behandlingsresor och omfattas av ett högkostnadsskydd på 1760 kr per år. Jämfört med tidigare är det en fördyring med 1760 kr. Det är i sig nog illa, men det konstigaste är att de nya reglerna säger att en dialyspatient som även har behov av färdtjänst inte ska omfattas av något högkostnadsskydd.


Dialyspatienter med behov av färdtjänst ska i stället följa de avgifter som gäller just inom färdtjänsten och får då ännu högre kostnader för sina resor. Alternativet är antingen att behålla färdtjänsten och lösa årskort på Östgötatrafiken för mellan 3375 kr och 6210 kr beroende på var i länet du bor, eller att helt enkelt säga upp färdtjänsten. Det har många tvingats att göra och de har nu ingen möjlighet att nyttja färdtjänst för resa till exempelvis apoteket eller mataffären. Det blir därför orimligt dyrt när man som de flesta dialyspatienter bara nyttjar färdtjänsten några gånger per år.


Varför behandlar Landstinget oss dialyspatienter så olika? Det rimliga vore väl att skilja på sjukresor och på färdtjänst som man gör för alla andra. Landstingets sjukresebeslut är för oss patienter väldigt svårt att förstå och upplevs som mycket orättvist. Frågan är om våra politiker ens förstår vad de har beslutat.


http://www.corren.se/asikter/ordet-fritt/ingen-fardtjanst-om-du-gar-i-dialys-7160599.aspx

Av Stig Olsson - 16 juli 2014 16:53

Redan innan de nya sjukförsäkringsreglerna infördes varnades regeringen för risken att utförsäkrade skulle begå självmord. I en utfrågning i riksdagen talades det om "försäkringssjälvmord". Nu varnar läkare för att människor med psykisk ohälsa är extra utsatta.

 

För 61-åriga Mari-Louise kom brevet från Försäkringskassan som en chock. Hennes sjukskrivning underkändes och hon fick veta att hon skulle stå till arbetsmarknades förfogande.


Plötsligt rasade tillvaron samman och Mari-Louise såg ingen annan utväg än att ta sitt liv. På påskdagen 2009 hittades hon död av grannar, liggandes bland läkarintyg och brev från myndigheter. Som SvD.se skrev tidigare fanns en lapp med ordet "förlåt" i närheten.

 

I Uppdrag gransknings reportage i SVT ikväll lovar Försäkringskassan att titta närmare på vad som gick fel. Men att personer som får sin sjukskrivning underkänd eller sin sjukpenning indragen löper större risk att begå självmord togs upp som en risk redan innan reglerna infördes.


Den borgerliga majoriteten i riksdagen varnades för risken för så kallade "försäkringssjälvmord" redan innan beslutet klubbades i juni 2008. Töres Theorell, professor emiritus i psykosocial medicin, uttryckte i en utfrågning i riksdagen stark oro över de nya sjukförsäkringsreglerna.


"Risken är stor att vi kommer att få försäkringsjälvmord och även fall av hjärtinfarkt som direkt kan hänföras till felaktiga bedömningar", sade han då.

 

I dag konstaterar han att uttalandet väckte ilska och fick kritik från borgerligt håll, men att många sjukskrivna faktiskt uttrycker just den oro han varnade för. Några siffror över hur vanligt förekommande det är att personer som förlorar sin sjukpennning tar sina liv finns dock inte.


– Det är väldigt svårt att kartlägga hur många självmord som beror på sjukskrivningsreglerna. Det finns inga data kring det. Men det vi vet säkert är att det skrivs många brev till olika patientorganisationer där folk säger att de är förtvivlade och funderar att ta sina liv. Det ska man ta på allvar, säger han till SvD.se.

 

Också nätverket Resurs – eller Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället – vittnar om att de nya reglerna leder till förtvivlan hos många sjukskrivna. I en enkät som nätverket nu sammanställer svarade 4 av 28 tillfrågade personer som utförsäkrats att de gjort självmordsförsök.


Samtidigt svarade 3 av 69 personer som ännu inte nått sjukskrivningstaket men som i framtiden riskerar att förlora sin sjukpenning samma sak.


– Hela ökning ligger hos gruppen som har en psykisk sjukdom. Det är personer som redan är sårbara. Vid depressioner är det vanligt att man skäms, känner sig utanför och ser mörkt på framtiden. De här utförsäkringsreglerna triggar direkt sjukdomens kärna och kan förvärra sjukdomsbilden, säger Jenny Fjell, läkare på Norra Stockholms psykiatri och initiativtagare till Resurs.

 

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson kan inte kommentera fallet med Mari-Louise. Men i ett skriftlig svar till SvD.se säger hon att det "alltid är en stor tragedi när en människa väljer att ta sitt liv" och att det är viktigt att samhället fångar upp självmordsbenägna personer.

– Varken jag eller någon annan känner till alla omständigheter som ligger bakom det fall som nu uppmärksammats.


Och det går heller inte att dra några säkra slutsatser utifrån ett enskilt fall. Det viktiga för mig är att se till att vi har en trygg och säker sjukförsäkring, att människor möts med respekt, att det finns stöd och hjälp och en aktiv rehabilitering, skriver hon.

 

Gunnar Axén (M), ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, tror inte att det finns en koppling mellan självmord bland psykiskt sjuka och sjukförsäkringsreglerna.

– Kvinnan i reportaget har varit vid psykisk ohälsa en längre tid och blir upprörd över ett brev från Försäkringskassan.


Men huruvida det är brevet eller inte som är den utlösande faktorn kan ingen veta egentligen. Jag tror man ska vara väldigt försiktig när man speglar den här frågan, eftersom det skapar en onödig oro hos människor, säger han och fortsätter:

– Vi har många vittnesmål om människor som lyssnat på de höga tongångarna i debatten och blivit oroliga, men som när de fått klart för sig om vad som verkligen gäller blivit lugnade och istället ser möjligheter.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regeringen-varnades-for-sjalvmord-bland-sjukskrivna

 

Av Stig Olsson - 11 juli 2014 13:39

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter många år med kronisk smärta och tidsbegränsad sjukersättning skulle mannen prövas mot arbetsmarknaden. Läkarintyg visar att hans arbetsförmåga bedömdes helt nedsatt. Men det räckte inte för Försäkringskassan. Till slut orkade han inte längre.


Mannen, vi kan kalla honom Johan, har varit helt sjukskriven från mitten av maj 2003 fram till slutet av 2006. Han lider av ryggvärk i sviterna av två trafikolyckor, ledsmärtor på grund av en inflammatorisk process samt struma och psoriasis samt misstänkt artrit av densamma.


Han kommer under processens gång också få en depression och medicineras för denna.


I slutet av 2006 fick Johan tidsbegränsad sjukersättning, en form av ersättning som INTE längre finns då regelverket för sjukersättning ändrades i mitten av 2008.


I Johans journal från Försäkringskassan kan vi följa hans resa i det svenska sjukförsäkringssystemet. Hösten 2008 meddelas Johan om att hans sjukersättning snart löper ut. Han uppmanas att inkomma med ett nytt läkarintyg.


Läkaren bedömer Johans arbetsförmåga som helt nedsatt i minst ett år framåt i början av 2009.


I augusti 2010 övergår myndighetsansvaret för Johan från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Han börjar arbetslivsintroduktionsprogrammet den första september.


Nu får Johan arbetspröva på olika arbetsplatser via programmet han ingår i. Han kommer upp i en arbetsförmåga på som mest sex timmar i veckan under denna tid. Han blir också under perioden 2010 till 2013 pappa till två barn.


I april 2013 löper det aktivitetsstöd som Johan haft under tiden i arbetslivsprogrammet ut och han står nu utan ekonomisk inkomst.


Enligt de åtta olika läkarintyg gällande Johans medicinska status bedöms hans arbetsförmåga vara "helt nedsatt". De är utfärdade av fem olika läkare. I det senast daterade, som skrevs för ganska precis ett år sedan, konstaterar läkaren att "patienten har svårt att klara av normalt förekommande uppgifter i hemmet pga. smärta i lederna.


Klarar inte av att duscha i 2 minuter utan kraftig smärta från höft."


En handläggare på Försäkringskassan i Falun, som aldrig träffat Johan, gör dock en annan bedömning än de fem legitimerade läkarna i de åtta separata läkarintygen. Hon skriver att hon, med stöd i läkarintygen, bedömer att Johan inte har en helt nedsatt arbetsförmåga.


Johan överklagar Försäkringskassans beslut om att han inte har rätt till någon sjukpenning.


I den skriver han:


"I nuläget kan jag inte ens gå genom huset utan att jag måste bita ihop pga. värken i rygg och ben. Jag har inte ork att leka med barnen, så fort jag försöker så stoppas jag av smärtan. Så slutligen, eftersom jag i dagsläget knappt orkar med mig själv, vilket jobb på den nationella arbetsmarknaden skulle jag klara? Har läkarna bara sjukskrivit mig för skojs skull? Arbetsprövningarna och deras resultat, säger det inget?"


Försäkringskassan avslår i sin tur Johans överklagan.


Nu måste Johan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, annars förlorar han sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI.


I ett sista telefonsamtal med sin handläggare på Försäkringskassan i Östersund, som överhördes av Johans mamma via högtalartelefon, sa handläggaren:

– SGI:n kan du glömma. Man kan arbeta fastän man har ont. Men du vill väl inte.


– Då rann tårarna på Johan, säger hans mamma. "Ja, det där var nog sista sparken", sa han till oss då berättar mamman.


Dagen efter hittade Johans fru honom livlös i husets källare, på tvättstugans golv.


I obduktionsprotokollet konstateras att han hade dödliga doser av ett medicinskt preparat i kroppen.

Johan efterlämnar en fru samt två barn i småbarnsåldern.


I ett utslag från Förvaltningsrätten i fallet om Johans sjukpenning går rätten på Försäkringskassans linje och avslår hans överklagan. I domen skriver Förvaltningsrätten: "De läkarintyg som finns i målet är inte utförliga när det gäller att beskriva på vilket sätt arbetsförmågan har påverkats av Johans sjukdom."


http://www.allehanda.se/allmant/jamtland/du-vill-val-inte-arbeta

Av Stig Olsson - 9 juli 2014 16:13

Ville inte störa personalen – slog sig blå i hela ansiktet

 

Karin Forslund, 95 år, ville inte störa den stressade personalen och försökte ta sig upp själv. Men hon ramlade och fick stora blåmärken.


– Huset är stort och vi har 90 boende. Vi kan inte garantera att ingen ramlar då, säger enhetschef Ingrid Söderman.

95-åriga Karin Forslund bor i ett av servicehusen på vård- och omsorgsboendet Åsgården i Söderhamn. Fyra gånger på två veckor har hon ramlat när hon försökt ta sig till toaletten själv, trots att hon sitter i rullstol. Tre av fallen slutade i stora blåmärken över ansiktet och kroppen. Hennes dotter berättar att anledningen är att Karin känner sig besvärlig för personalen som har mycket att göra. Dessutom är hon orolig för att kissa på sig eftersom det ibland kan ta tid för personalen att komma.


– Den omvårdnad hon fick när hon flyttade hit känns avlägsen nu. Sen de drog ner på personalen är det en enorm skillnad på trygghet, säger dottern Inga-May Säärelä.


Dottern sitter med vid middagsbordet i mamma Karins servicelägenhet. Hon hjälper Karin att följa konversationen eftersom hon hör så dåligt. Inga-May Säärelä skriver ned en fråga på ett papper och Karin läser. "Hur tycker du att det är på Åsgården?"


– Jag tycker att det är ganska bra, men att det kunde ha varit mer personal. För det är bara en på kvällarna och det är alldeles på tok tycker jag, svarar Karin Forslund.


Åsgården har totalt 90 boende. Av dem bor 18 på servicehuset där Karin Forslund har en lägenhet. Mellan klockan två på eftermiddagen och nio på kvällen arbetar två anställda på var sin sida av huset, vilket betyder nio boende på en personal. På natten är det bara tre i personalen som arbetar i hela huset.

– Det är inte personalens fel, de är vardagshjältar som jobbar här, säger Inga-May Säärelä.


På ett servicehus har de boende en egen lägenhet och tillgång till personal vid behov. På ett äldreboende däremot är vårdbehovet större för de boende.


I ett handskrivet brev till Söderhamns-kuriren förklarar personal på Åsgårdens servicehus situationen. De menar att vårdbehovet är lika stort som på ett äldreboende. Det betyder att ibland måste städ och dusch prioriteras bort då personalen inte räcker till. Inget får inträffa med de boende under kvällen för då brister allt, skriver dem.


– Mamma får dåligt samvete när hon ska klä sig för hon tycker att personalen har så mycket göra. Man ska inte ha dåligt samvete för att vilja ha hjälp, säger Inga-May Säärelä.


Bemanningen är lika på alla vård- och omsorgsboende i Söderhamns kommun.

– Nämnden har tagit ett beslut om att det ska vara så här, säger Ingrid Söderman, enhetschef på Åsgården.


Det viktigt att de boende ber om hjälp trots att personalen är stressad.

– Det är tråkigt, men vill man ha hjälp så måste man ringa, säger Ingrid Söderman.


Hon upplever att det är ett problem att personalen känner sig otillräcklig.

– Det är det absolut, men vi sätter in extra personal när det verkligen behövs, säger Ingrid Söderman.


Enligt henne kan situationen inte lösas genom att anställa mer personal trots att det finns ett behov.

– Det skulle vi önska, men det går tyvärr inte. Den budgeten som vi har räcker inte till det, säger Ingrid Söderman.


Katarina Hedberg (S), ordförande på omvårdnadsnämnden, har sedan tidigare fått veta vad som hänt med Karin Forslund.

– Det är klart att det är jättetråkigt när sådant här händer. Och vi har vetskap om att det är låg bemanning.


Personalen gör ett fantastiskt jobb, säger Katarina Hedberg.


Problemet leder även här tillbaka till ekonomin.

– Pengar är givetvis en stor del av anledningen. Vi har begärt pengar från kommunfullmäktige för att i alla fall förstärka natten med en person. Men det blev avslaget, säger hon.


Katarina Hedberg har svårt att säga hur problemet kan lösas på annat vis.

– Personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor är jätteviktigt för oss. Det är såklart inte bra om de mår dåligt och det måste vi arbeta med. Men det kostar också pengar, säger Katarina Hedberg.


http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/ville-inte-stora-personalen-slog-sig-bla-i-hela-ansiktet

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se