En demokratisk nation har inget behov av någon Breivik, Napoleon, Stalin, Mao Tse Dong eller Hitler. En modern demokratisk nation behöver patrioter som vet att en levande nation tillhör dem som skapat den och de som aktivt deltar i utvecklingen av den. Vi överlever endast som folk när nationens ledare förstår att skydda oss från de krafter, som med hot om våld och framtida dominans, utnyttjar samhällets frihet för att trampa på individens grundläggande rättigheter, nedmontera demokratin och därmed beröva oss den livgivande frihet våra förfäder har överlåtit oss att hand om och bevara!
Rubriken är kanske inte särskilt exakt, som fråga. Men som gemensam nämnare täcker ingressen ganska bra de reflexioner som Breivikrättegången orsakade mig.
Det ofattliga ofattbara!
26 april genomgick Anders Bering Breivik i rätten i Oslo, minutiöst sin bestialiska handling på den lilla ön Utøya i Tyrifjorden nordväst om Oslo. Orden från rättssalen publicerades av flera medier i realtid, och även om jag satt framför datorn och var väl medveten om att detta var en beskrivning av ett riktigt terrordåd, återberättat av gärningsmannen själv, var det något avlägset och overkligt över floden av ord som gled över skärmen och som i detalj beskrev hur 67 unga människor mötte döden en ganska vanlig sommarfredag, detta herrans år 2011.
Medan dagen fortskred blev det klart för mig att blott en enda person, en ung man hade försökt försvara sig. Han blev naturligtvis dödad.
”Jag sköt honom med fyra skott i bröstet”, sa Breivik utan att blinka med ögonen, enligt kommentatorn. Det verkade som om den anklagade var förvånad över att de unga inte försvarade sig. De stod paralyserade, eller kröp ihop och grät på marken framför honom, utan att göra några försök att kämpa emot det som väntade dem.
Kontemplationens baksida
Måndagen i april, året efter odåden, befann jag mig 500 km från rättssalen, långt inne i Smålands vårgröna skogar, där tystnaden förstärkte varje ovidkommande ljud. Det var kanske därför som det monotona elektroniska slamret från datorn, plötsligt framkallade en sinnesstämning som obemärkt flyttade tillbaka mig i tid och rum. För mitt inre öga panorerade plötsligt de långa tågperronger i Auschwiz-Birkenau, där trötta män, kvinnor och barn motades ur trånga godsvagnar för att strax efter på det grymmaste sätt skiljas från varandra och med slag, sparkar och skällande hundar jagas in genom gaskamrarnas öppna portar!
Varför gjorde de inte motstånd? De var ju så många fler än vakterna, som förvisso gjorde allt för att terrorisera och sprida skräck och terror bland de utmattade fångarna. Men ett gammalt ordspråk säger, ”det sista som överger människan, är hoppet”. Kanske var det så att de hoppades att allt skulle fixa sig i sista stund, trots allt de hört innan de brutalt hämtades från sina hem? När man läser de överlevandes berättelser är det inte svårt att se likheter till det Breivik uttryckte, den där förmiddagen i rätten i Oslo. För bara en då och då – av de tusentals människor som hamnade på den sista stationen av dem alla – hade mod nog att försvara sig och attackera sina plågoandar. Vad skulle ha hänt om de alla i varje tåg hade gått ihop och gått till attack i gemensam front? Visst hade vakterna vapen, men de var sällan överväldigande många, jämfört med de ankommande.
Franska revolutionen
Tyvärr berättar historien – varken den gamla eller nyare – med någon absolut klarhet att det inte behövs många individer för att terrorisera och kuva en större mängd medmänniskor, oavsett vilka avsikter som används som ursäkt. Låt oss här som exempel försöka se på ”franska revolutionen” från ett perspektiv ovanifrån. Historieskrivningen ger intrycket av att hela incidenten, som faktiskt varade mer än 10 år (1789-1799), var en stökig blandning av opportunism och kaos där olika ledare och fraktioner växelvis tillskansat sig makten genom att alliera sig med gatans parlament. De gjorde sig av med sina rivaler för därefter att föra krig mot sina granländer, alltmedan de terroriserade sina egna kritiker i syftet att stanna kvar på maktens topp.
Giljotinen, som togs i drift 1792, var ett skrämmande effektivt terrorvapen. Sedan dess har det blivit ett instrument som man omedelbart associerar till, när någon plockar fram uttrycket: ”varje revolution äter sina egna.” För de flesta skandinaver är den franska revolutionen – dock något ganska dimmigt som man läst om i Illustrerade Klassiker och i Alexander Dumas’ romaner – något från en svunnen tid där lönen för tio år av krig, mord och ragnarök slutade med en erövringshungrig General Napoleon, som trots sina italienska anor upphöjde sig till kejsare av Frankrike och därefter målmedvetet körde nationen helt i botten med sina otaliga krigshandlingar.
Tredje Riket
Det är kanske, med rubriken i åtanke, mer relevant att röra oss framåt i tiden, till före Andra Världskriget – vår tids hittills största katastrof – och hoppa över den ryska revolutionen, som ju var en direkt följd av tsardömets militära kapitulation till axelmakterna i 1917 och den svält och elände detta medförde för det hårt provade ryska folket.
Det är ingen skillnad i grymheterna eller de sofistiska allianserna, som alltid föregår och sedan ersätter varandra i liknande våldsamma omvälvningstider. Det intressanta är att majoriteten av den vanliga befolkningen, om det är i Ryssland, Tyskland, Kina, Indien, Rumänien eller någon annanstans, uppträder som om de inte har något med händelserna att göra, eller i bästa fall bara ser sig själva som ”beobachtere”. Jag använder medvetet den grammatiska formen, presens.
Än idag diskuteras hur många äkta nazister som faktiskt existerade under Adolf Hitlers mest framgångsrika år. Det är välbekant historia att nationalsocialisterna uppnådde plus minus 1/3 av rösterna i de två senaste demokratiska valen före Hitlers maktövertagande, och att många fler i allmänhet sympatiserade med nazisternas överordnade vision att skapa ett klasslöst samhälle där rasrenhet och avstånd till andra nationer – både ekonomiskt och intellektuellt – ingick som nästan religiösa dogmer. Nederlaget 1918 satte djupa spår i den tyska folksjälen. Men det är en sak att rösta på ett parti som återkräver respekten från en fientlig omvärld, och som säljer en ideologi utformad som raka vägen till Utopia. Något annat är hur långt du är villig att gå för att förverkliga denna hägring, när det innebär att du på vägen dit tvingas förfölja, terrorisera och så småningom mörda dina tidigare grannar, vänner, skol- eller arbetskamrater.
SA – en ”bondhär” med läderbälten
De två miljoner nazistiska partimedlemmarna som var registrerade innan Hitler iscensatta sitt maktövertagande i mars 1933, tillhörde den hårda kärnan av politiker med Goebbles och Hess i toppen, samt partiets bondearmé (SA) ledd av Ernst von Röhm. SA (Sturmabteilung), som denna milis kallades, bestod vid maktövertagandet av ca. 400.000 medlemmar som också kallades ”brunskjortor”. Genom att systematisk låta SA terrorisera de valda syndabockar, ”kommunister och judar”, uppnådde nazisterna total makt över en befolkning på 80 miljoner.
Vid användning av köns- och åldersdemografi hamnar vi på ca 4% av den ”vuxna” befolkningen (jämfört med den halva procent av befolkningen, som var med i SA), och dessa 4% var verkligen inte alla aktiva, varken anhängare eller utövare, av politiskt våld. De flesta uppnådde vad de ville bara genom att stoltsera med sitt medlemskap eller sin uniform. Så exponerade de makten för sina mer våldsamma ”kameraden” som ohämmade visade upp sig på gatorna!
Enkelt uttryckt! De lyckades med hjälp av sin egen begränsade milis (SA) – genom gatuvåld, ”offentliga bestraffningar”, plundring och förstörelse av affärer och bostäder – att på några få turbulenta år införa en terrorregim av sällan sedda dimensioner i en gammal kulturnation som Tyskland, medan hela världen, de visa, de rika och de mäktiga såg åt andra hållet! I slutet av de trettio åren lyckades nazipartiet få 4 gånger fler medlemmar, men när de visste att medlemskap var en nödvändighet för att inte bara kunna klättra i den politiska hierarkin, utan också för att stärka sina möjligheter i det offentliga rummet och på den vanliga jobbmarknaden, stod det klart att: av dessa 8 miljoner var det bara ett fåtal som verkligen bekände sig till regimens brutalitet. De allra flesta var vanliga småopportunister.
Varför gjorde de det?
Frågan som återigen flyttas fram i förgrunden är naturligtvis: varför gjorde inte de vanliga tyskarna motstånd? Varför reste tyska Fritz, Frantz, Friedrich och Hans ut i kriget för att kämpa och kanske dö för en hemförlovad österrikisk korpral, som såg ut som en karikatyr av Chaplin? Han var till en början som socialist, men 1933 slutade som borgarnas okrönta kung.
Förklaringarna vi har fått genom förhören i Nürnberg, vilka bekräftas gång på gång i ämneslitteraturen, lyder: ”vi inte kunde göra något annat. Vi tvingades”. Många berättelser handlar om människor som inte hade följt ”gauleiterens” order och därför förföljdes de, trakasserades, och hamnade så småningom i fängelse, eller skickades till östfronten.
Det fanns ingen motståndsvilja eller förmåga. Det tyska folket insåg aldrig som kollektiv, innan deras nation låg i ruiner och en hel generation tyskare hade dödats på slagfältet, att de hade en chans och att deras ära och hederlighet som människor hade försvunnit tillsammans med röken från millioner av döda, upp genom skorstenarna i Birkenau, Majdanek, Chelmo, Ravensbrück, Neuengamme, eller att de själva var skyldiga för att de inte hade gjort uppror mot despoten och bedragaren Adolf Hitler, när han trampade den tyska konstitutionen under foten våren 1933.
För att undvika att detta händer igen, att ett fåtal personer med sin egen dolda agenda av lögner och svek kan ta makten från folket och omvandla demokratin till diktatur på ett ögonblick, har Tyskland i dag inskrivet följande i sin konstitution (grundlagen) Artikel 20,4:
”Alla tyskar har rätt att göra motstånd mot dem som arbetar för att avskaffa den konstitutionella ordningen, om ingen annan lösning är möjlig!”
Postlude (efterskrift)
Det finns ingen liknande ”rätt” i någon av de nordiska grundlagarna. Tänk om något liknande hade funnits i norsk lag och att Breivik hade instruerat sin advokat att tillämpa denna passus i lagen till hans försvar?
Tänk om den franska läkaren Joseph Guillotin inte hade kommit på idén om ”mekaniska halshuggningar”? Om Napoleon inte hade förlorat vid Waterloo? Om de vita hade vunnit över de röda i Ryssland och Adolf Schikelgruber (Hitler) hade fått pengar för sin första målning i Wien?
Vi kan förvisso inte ändra vår historia. Men vi kan använda den till att lära från, studera vad som är hänt och varför och läsa tidigare händelsers mönster in i nutidens kalejdoskop och beskåda det gamla i nutidens ljus! Då kunde många fler av oss förstå vad som händer runt omkring oss och i ett tidigt skede känna igen de ordinarie gemensamma nämnarna; total makt, intrigerande politisk lagvrängning och politisk narcissism. Detta är tecken som framträder klarare och klarare innan en nation, en union eller en kontinent förstörs inifrån! Finns det så även externa, invasiva krafter som hjälper till att bryta ned, då behöver verkligen ”goda män” resa sig och dundra att: nog är nog! (Ni som inte vill resa er, ta ner armarna som ni jublade med då muren föll i 1989 och börja titta över axeln. För knappt föll den förra ideologin, som vi varje onsdag middag testade sirenerna för, innan en ny och ännu farligare realiserades bland oss – ”Got mit uns”, som blev till ”No God” är nu konverterad till ”Allah u-Akbar” – Pass auf).
En demokratisk nation har inget behov av någon Breivik, Napoleon, Stalin, Mao Tse Dong eller Hitler. En modern demokratisk nation behöver patrioter som vet att en levande nation tillhör dem som skapat den och de som aktivt deltar i utvecklingen av den. Vi överlever endast som folk när nationens ledare förstår att skydda oss från de krafter, som med hot om våld och framtida dominans, utnyttjar samhällets frihet för att trampa på individens grundläggande rättigheter, nedmontera demokratin och därmed beröva oss den livgivande frihet våra förfäder har överlåtit oss att hand om och bevara!
Lite tråkigt att sirenerna inte längre existerar som ett obligatoriskt inslag i alla städer. Det ljudet fick mig nämligen alltid att tänka!
Av: Hans Erling Jensen
Director for The Law & Freedom Initiative & styrelseledamot i Tryckfrihetssällskapet Sverige







