Inlägg publicerade under kategorin Familjen

Av Stig Olsson - 3 januari 2015 11:10

Bruna rötter hos Socialdemokrater och borgare

 
Nazismen, Alliansen och Socialdemokraterna

Denna sammanställning bygger på brev skrivna av Inger-Siv Mattsson (f.d. internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd) och adresserade till respektive partis ordförande. All text jag presenterar är alltså Inger-Siv Mattssons egna ord och all upphovsrätt skall därför anses tillhöra henne. Explicit tillåtelse att sprida och redigera denna text har dock givits mig.


Gustaf Jansson, redaktör för Politiskt Inkorrekt (PI)


Alliansens bruna förflutna 1

Skeletten i kd:s garderober
 
”Grumliga vatten” och s k ”rumsrena” partier
 
Hela det politiska etablissemanget tiger så det knakar om det som utspelades i Sverige fram till då Hitlers krigslycka vände i och med Stalingrads fall i januari 1943. Då rodde skaror av fascister och nazister – s k ”roddare” snabbt över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrenare” partier. Det var Ture Nerman som lanserade det träffande begreppet ”roddare”. I sin antinazistiska tidskrift Trots Allt! konstaterade Nerman 1945: ”Det är inte så trevligt för vederbörande, men vi måste också här i Sverige hålla reda på vad våra demokrater av yngsta årgång har för antecedentia när de nu rott fram till den rätta kajen.” De partier, som med öppna armar tog emot ”roddarna” borde rimligtvis placeras i kategorin odemokratiska och rasistiska partier dvs den stämpel Ni och Era alliansfränder är så snabba att sätta på Sverigedemokraterna. Otaliga ”roddare” gjorde karriär – inte enbart i sina nya partier – utan också inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret mm.

Kristdemokraternas bruna förflutna
 
1941 hade rådman Harald Ljungström ingått i Sveriges Nationella Förbunds, SNF styrelse och var ledare för SNF:s ungdomsorganisation. SNF var tydligt antidemokratiskt och antisemitiskt och vurmade för de ideal som förknippas med fascismen i Mussolinis och Francos tappning. Åren före kriget hade den ca 40 000 medlemmar. (1) Två dagar innan KDS samlades till sitt första riksting den 21 augusti 1964 avslöjade Expressen Ljungströms förflutna i SNF och att han gjort både rasistiska och odemokratiska uttalanden. I det tal han höll vid rikstinget förnekade han att SNF varit nazistiskt och sina judefientliga uttalanden hade han ångrat! Varken Lewi Pethrus eller KDS partiledare – statskyrkoprästen Birger Ekstedt – ansåg att Ljungströms bruna förflutna utgjorde något hinder för att Ljungström skulle kunna stå som första namn på partiets riksdagslista för Stockholm. Dessutom förnekade Ljungström vid KDS’ första riksting att SNF varit nazistiskt! ”Ekstedt hade tidigare varit ombudsman för högerpartiet och lärare vid högerns folkhögskola i Gimo och kunde knappast ha svävat i okunnighet om vad SNF var för orgnaisation” skriver Karl N Alvar Nilsson i sin bok Svensk överklass och extremhögern under 1900-talet.
 
Det var rådman Ljungström som i huvudsak skrev KDS första partiprogram! Kaptenen och gymnastikdirektören Folke Dahlström i Bankeryd med bakgrund i det nazistiska Svensk Socialistisk Samling, SSS och Sveriges Nationella Förbund, SNF var också med när KDS bildades i början av 60- talet. Han var Lindholmsnazist och bl a utgivare av tidningen Ungt Folk. Trots detta bruna förflutna uteslöts han inte ur KDS. Dahlström hade redan 1942 pekats ut i Holger Carlssons bok Nazismen i Sverige – ett varningens ord så hans bakgrund kan knappast ha varit okänd för KDS-ledningen! Pastor Eric Grönlund, som hade kopplingar till Ungsvenska klubben, lanserades trots detta som tredje namn på KDS’ riksdagslista för Stockholm. Nomineringen stöddes av general Nils Rosenblad och advokaten och Ungsvenska klubbens ordförande och ordensbrodern i Sanct Michaelsorden Ulf Hamacher. Det avslöjades också att ledamoten i KDS’ rikskommitté och en av partiets pressombudsmän Lennart Aas delat ut antisemitiska och nazisympatiserande flygblad i vilka det bl a
förklarades att Anne Franks dagbok var ett falsarium och att förintelsen aldrig ägt rum, Detta var litet väl magstarkt för KDS och Aas skildes från sitt uppdrag som pressombudsman.

Ett par präster hade ett förflutet i det nazianstrukna Kyrkliga folkpartiet, som leddes av kyrkoherde Ivar Rhedin.
 
Kyrkoherden i svenska församlingen i Johannesburg Torsten Borghammar var nazistsympatisör och hade dessutom en välvillig syn på apartheidregimen i Sydafrika. Andra nazianstrukna medlemmar i partiet var Werner Öhrn, som varit ordförande i Sveriges Nationella Förbund och i Narvaförbundet, och varit medlem i 4 decemberklubben, som var en nazistisk sammanslutning som startats av Otto Hallberg, deltagit i möten hos Carlbergska stiftelsen och demonstrerat mot filmen om Anne Frank Öhrn var mycket aktiv inom KDS och höll egna valmöten men uteslöts när hans bruna förflutna avslöjats.. (2) Hovrättsrådet Seth C:son Bjurners skamliga förflutna hade upptäckts redan innan valet och han drog sig tillbaka från riksdagslistan. Nils Rydström i Moheda hade också avslöjats i tid och hans ekonomiska bidrag återsändes. Efter valet 1964 tillsatte KDS en utredning för att undersöka den ”nazistinfiltration” man påstod att ”partiet utsatts för.”

Sankt Michaelsorden och KDS
 
Sankt Michaelsorden hade ett avgörande inflytande på utformningen av det partiprogram som KDS presenterade inför valet 1964 och påverkade nomineringen av rådman Ljungström och pastor Eric Grönlund till KDS riksdagslista. Den 9 februari 1965 skrev Expressen :”Sanct Michaelsorden spelade en avgörande roll vid tillkomsten av det partiprogram KDS presenterade inför riksdagsvalet i höstas och den genomdrev att rådman Harald Ljungström trots avslöjanden om hans politiska förflutna behölls som första namn på KDS riksdagslista i Stockholm. /.../ Sankt Michaelorden bildades den 29 september 1959. Förebilden var en tysk orden som bildats 1683. I statuterna heter det bl a att man ”skall verka för den Kristna Tron, Kungamakten och Fäderneslandet.” 1963 hade ordens stormästare lanserat valspråket: ”Prudentes sicut serpentes et simplices sicut columbae” dvs ” Var sluga som ormar och menlösa som duvor.”

Karl N Alvar Nilsson konstaterar i sin bok Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet att ”Det är tydligt att det i stort sett var samma personer som var verksamma i Sankt Michaelsorden, Ungsvenska klubben och SNF.” Också enligt Expressen ”hade Sankt Michaelsorden band till olika nazistorganisationer.” (2) Bl a fanns det ett intimt samröre mellan orden och Ungsvenska klubben: Tre ledande ordensmedlemmar satt i klubbens styrelse – ordföranden advokat Erik Bremberg, sekreterare och 1:e revisor P-J Bergelin och klubbmästaren Ulf Hamacher. Kyrkolokaler uppläts inte sällan för ordens verksamhet.
 
Det var inte bara kristdemokraterna som anslöt sig till Sankt Michaelsorden. Förre marinchefen och moderata samlingspartiets försvarsexpert Per Rudberg talade vid ett av Sankt Michaelsordens möten. Sankt Michaelsordens ledamöter deltog -”klädda i högtidsornat” – vid den katolska dödsmässa, som hölls i Stockholm när general Franco avlidit 1975. Man kan undra varför dessa f d nazister och fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna? ”Sverigedemokraterna försöker bli rumsrena och salongsfähiga genom att nödtorftigt skyla den bruna färgen. Men ett sådant parti vill jag inte se i Sveriges riksdag” sade Ni. Med tanke på bakgrunden hos de partier vi idag ”ser i riksdagen” och som ”nödtorftigt försöker skyla över” sitt bruna förflutna tycker jag att det inte finns någon som helst anledning för Er – eller någon annan i Alliansen – att förhäva sig! ”Det är en vedervärdig tanke att ett parti som graderar människovärdet efter ursprung skulle finnas i Sveriges parlament.” Var det inte så Ni sade?
 
Feghet och brist på moral i kyrkans led

Även kyrkans män var befläckade av nazismen. Mest känd är kretsen kring Göteborgs Stifts-Tidning som tog klar ställning för nazismen. ”Under trettiotalet fanns en religiös antisemitism och förståelse för Tyskland bland åtskilliga präster i svenska kyrkan. Det är inget at hymla med” sade biskop Martin Lind i Linköping i en artikel av Jonas Fredén i DN för några år sedan. ”Ärkebiskop Erling Eidem var ”ytterst återhållsam” i fråga om det nazistiska barbariet och har fått namn om sig att vara både tyskvänlig och feg” konstaterade Folke Schimanski under rubriken ”Hundra år av svenskhet i Tysklands hjärta” i en artikel i SvD den 2 december 2003. Ärkebiskopen hörde till dem inom det svenska etablissemanget som redan i november 1942 fick utförlig och konfidentiell information om koncentrationslägren. ”De som berättade för honom om den pågående judeutrotningen gjorde detta med fara för sitt eget liv med en förhoppning att han skulle slå larm inför världsopinionen.

Om ärkebiskopen från ett neutralt (nåja) land avslöjade vad som hände med Europas judar kunde det inte bara avfärdas som krigspropaganda. Han valde att tiga och försökte agera genom tyst diplomati, en metod som inte gav något resultat i detta fall. Ynkryggat och fegt agerat av ärkebiskopen” konstaterade Stefan Svärd i DN den 27 januari 2007. (3) Enligt Svärd var den kristna pressen ”under en lång period helt tyst när det gällde förintelsen. De ledande samfundstidningarna Vår Kyrka och Svenska Veckotidningen bemötte nazisternas härjningar med tystnad. Den ledande kristna morgontidningen Svenska Morgonbladet förde ett försiktigt och resonerande tonläge i stället för att stå på barrikaderna och kraftfullt bekämpa nazismen och judeförföljelserna.

Det finns också exempel på att tidningen tolkade händelser utifrån Tysklands perspektiv och inte utifrån perspektivet hos dem som blev drabbade av kriget. ” Svärd konstaterade också att de bruna ränderna inte gått ur i kyrkans led: ”det propalestinska engagemanget i vissa kristna kretsar tangerat den antisemitiska nivån. Ahmed Rami som dömdes för hets mot folkgrupp och antisemitism hade ett aktivt stöd från de kristet engagerade forskarna Jan Bergman och Sigbert Axelsson.

Antisemitismen tycks knacka på dörren både från höger och från vänster.” Professorn i teologisk exegetik i Lund 1933-64 Hugo Odeberg blev 1941 ordförande i den pro-tyska Riksföreningen Sverige- Tyskland. Han såg stora skillnader mellan kristen och judisk etik och ansåg att judendomens synsätt fått breda ut sig alltför mycket. Också professorn i exegetik vid Uppsala universitet Anton Fridrichsen hade en liknande uppfattning och hade redan i början av 30-talet i Dagligt Allehanda konstaterat:.”Tack vare hjälp från grannlandet i söder har den stora generaluppgörelsen med judendomen kunnat börja, och därmed finns det hopp för kyrkan att överge sin förlorade anfrätta livsnerv.” (4) Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister aldrig nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazism och fascism – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?
Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:

(1) Ola Larsmo i DN den 8 maj 2008 (2) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (3) Stefan Svärd är fil dr i statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan (4) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag, 2000

Alliansens bruna förflutna 2
 
Skeletten i centerns garderober
 
Dagens centerparti utmålar gärna alla som är kritiska mot den förda invandringspolitiken som ”rasister” men om sitt eget bruna förflutna tiger man. Bondeförbundet var på 1930-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen. Vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade antisemitismen och rasismen inskrivet i sitt partiprogram! Redan 1933 hade Bondeförbundet givit legitimitet åt det myrdalska och socialdemokratiska rashygieniska projektet och i sitt partiprogram skrivit: ” Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson var en av grundarna av Bondeförbundet och hade en stor del i utformningen av bondeförbundets rasistiska partiprogram. Han hade nära kontakt med Julius Streicher, chefredaktör för den nazistiska tidningen Der Stürmer, som öppet pläderade för total utrotning av judar. [1] Han var själv redaktör och utgivare av den antisemitiska tidningen Nationen. 1938 stod en bondeförbundare i riksdagen och sade: ”Jag är idag antisemit, sedan jag i tio år måst studera fakta i Centraleuropa. Låt oss inte ta in judarna och lära dem yrken i Sverige, så att de bli konkurrenter till svenska yrkesmän och småningom sugs upp i den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar inte i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam...” Och som det stod i partiprogrammet: ”Vårt folk måste skyddas från degenererande inflytelser.”

Bondeförbundaren, ecklesiastik- utrikes- och justitieministern[2] professor K G Westman hade tydliga nazisympatier. I riksdagen framförde han sin åsikt att lagförslaget om tvångssterilisering av mindervärdiga folkgrupper ”ju innebär ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen.” Westman jagade med blåslampa de tidningar som skrev kritiskt om nazi-Tyskland. I mars 1942 lyckades han konfiskera 17 tidningar på en enda månad. Det var när tidningarna publicerade artiklar om hur tyskarna torterade fångar i Norge. Westman hade ett särskilt gott – eller snarare ont – öga till Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT. I sin dagbok kommenterade Westman Segerstedts uppträdande med orden: ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl..” [3]

När Westman i riksdagen kritiserade den svenska utrikespolitiken sköt han skulden på kabinettsekreterare Erik Bohemans ”judiska blod”. På morgonen den 12 juni 1940 uttryckte Westman i riksdagens första kammare sin beundran för den tyske ledaren: ”Ett folk kan inte gå ut i krig som en diskussionsklubb. Alla har vi sett bevis för hur en diktatur i en enväldigt styrd stat kan samla alla folkets krafter till handling och utkräva det yttersta av de enskilda som åtlyda envåldshärskarens befallningar.” På eftermiddagen upprepade han samma hyllning i andra kammaren. Diskussionen i riksdagen gällde ett förslag från regeringen att införa förhandsgranskning av tryckta texter. Bondeförbundets Axel Hansson-Rubbestad och Otto Wallén stödde kampanjen ”Mota Moses i grind” som syftade till att stoppa invandringen av judiska flyktingar till Sverige. Riksdagsman Hansson- Rubbestad sade: ”Vi ha i detta land en massa unga män och kvinnor, som önska få yrkesutbildning vilket vårt samhälle hittills åtminstone inte lyckats bereda dem. Att under sådana omständigheter giva yrkesutbildning åt utlänningar... det anser jag vara att gå för långt...

Vilket parti vi än tillhöra, torde vi anse det lyckligast för vårt lands vidkommande, om vi så snart som möjligt blir av med dessa flyktingar.”[4] Wallén erkände öppet att han var antisemit och tog i riksdagens flyktingdebatt ställning mot flyktingarna. Han ansåg att grunden för småföretagarnas problem var att ”tattare och judar” beviljats svenskt medborgarskap. Han kallade de tysk-judiska läkare som sökte asyl i Sverige för ”giftblandare och abortörer.” Han var långt ifrån ensam i sitt parti om sådana åsikter. Olof Sundman, författare, ledamot av Svenska Akademien, riksdagsman för centern och under 70-talet centerns ledande ideolog var medlem av Svensk Socialistisk Samlings (SSS) ungdomsförbund Nordisk Ungdom och i Engdahls Svensk Opposition. Sundman bildade också tillsammans med bl a SS-veteranen och journalisten Åke Regnell 1942 Sällskapet Unggöterna.

Regnell var utgivare av den nazistiska skandaltidningen Veckans PM och hade 1941 försökt bilda ett svenskt Gestapo – Gyllene Spöknippet. För Sundmans del handlade det inte om något enstaka övertramp. Han var en brinnande nazist, sjöng tyska sånger med svenska SS-frivilliga hösten 1945 och var kamratskapsledare i Nordisk Ungdom. Han arresterades 1943 efter en polisrazzia mot en pronazistisk grupp. ([5]) Efter kriget blev Sundman en uppskattad medlem i Bondeförbundet, som ju var centerns namn fram till 1957. 1968 fick Sundman Nordiska rådets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris och 1975 valdes han in i Svenska Akademien. Vid Sundmans begravning den 5 november 1992 närvarade centerledaren Olof Johansson och partisekreterare Åke Pettersson. Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort! Utom när det gäller sverigedemokraterna!

Centerpartisten Bertil Rubin var också medlem i Svensk Socialistisk Samling och Lindholmnazisternas ungdomsförbund Nordisk Ungdom samt efter kriget i Nysvenska Rörelsen. Inte förrän han 1964 valts in i riksdagen på den borgerliga spränglistan Medborgerlig Samling åkte han ut ur centerpartiet! Enligt Aftonbladet hade den politiske vilden Rubin 1971 tankar på att ”ställa upp för Folkpartiet i riksdagsvalet.” När Rubins bruna förflutna 1964 avslöjats av nazistjägaren Armas Sastamoinen i tidningen Arbetet under rubriken ”Rubin med fula skönhetsfläckar” genmälde han: ”Mitt engagemang //i Nordisk Ungdom// var ungdomligt, nationellt, ideellt och ärligt menat och hade inte alls något med diktatur, förföljelse av människor, rasdiskriminering etc att göra.” Nänä!
 
Bondeförbundet välkomnade också generalmajor Fale F:son Burman när denne 1934 lämnade högern och Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU. I sina memoarer skrev Burman: ”Jag skall gärna erkänna att jag till en början blivit ganska fängslad av denna tyska folkrörelse /.../ I Italien hade Mussolini med sina fascister lyckats få god ordning på det eljest hopplösa kaos som i många avseenden kännetecknat läget där. /.../ Jag var alltså mycket tyskorienterad /.../
 
Det enda stötande i bilden var att den tyske ledaren Adolf Hitler var en ren uppkomling, en korpral som satt sig på generalerna.” Burman stördes alltså inte av att demokratin satts ur spel i nazi-Tyskland. Det störande var att Hitler var en uppkomling! En senare centerpartist har i samma anda konstaterat att ”Hitler gjorde en del tokiga saker.”
 
Ungdomsförbundets organ SLU-bladet drev 1938-39 en kampanj mot ”den judiske docenten Gunnar Heckscher.” Han kallades ”judeyngling” och ”then lille Manasse” – en vanlig benämning på judar i antisemitiska skämt under andra världskriget. SLU-bladet citerade också instämmande i en hotfull kommentar från bondeförbundets tidning Svenska landsbygden: ”Att man på judehåll inte är särskilt förtjust i bondeförbundet och dess politik är just inte så förvånande.
 
Judarna sitta ju emellertid för närvarande rätt trångt i åtskilliga länder, och det finns nog folk här i landet som har ögonen på dem... Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gentemot det svenska bondepartiet.” [6] Man kan undra varför dessa f d nazister/fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?

Centerns partiledare har gett hyckleriet ett ansikte
 
Som ordförande i ett parti med ett sådant förflutet borde Maud Olofsson inte ha känt sig ”nerkletad” när centern i folkomröstningen om EMU kopplades samman med Sverigedemokraterna. Hon sade: ”Man ska inte försöka kleta ner mig med nationalistiska argument.” Mot bakgrund av centerns bruna förflutna borde det snarare vara Sd som hade anledning att känna sig ”nerkletade”! För några år sedan konstaterade Olofsson i Almedalen att ”Hitler gjorde en del tokiga saker.” Jag förmodar att hon syftade på förintelsen? Med ett sådant brunt förflutet som centerns i bagaget skall man akta sig för att bagatellisera nazismen. Men det är givetvis inte så lätt att se klart när man ”fiskar i grumliga vatten”! I slutet av 1990-talet lovade centern att tillsätta en forskargrupp för att ta fram en vitbok som skulle ”göra upp” med centerns brunfläckiga förflutna dvs ”klarlägga allt som hände på 30-talet”. Men av detta blev intet. Arbetet avbröts utan någon förklaring och centern har kvar sina nazi-skelett i partigarderoben. I redogörelsen för 1930- och 40-talen på centerns hemsida finns inte en stavelse om bondeförbundets dragning till fascismens och nazismens idéer.

Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Ola Larsmo i DN den 8 maj 2008 (2) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (3) Stefan Svärd är fil dr i statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan (4) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag, 2000
 
Alliansens bruna förflutna 3

Skeletten i moderaternas garderober
 
Statsminister Reinfeldt har uttryckligen deklarerat att ”Jag tänker inte ge dem (Sverigedemokraterna) en millimeter i extra utrymme genom att svara på den typen av frågor som de vill att vi ska diskutera för att de ska komma in i samhällsdebatten.” Med tanke på den sumpgas som stiger upp ur moderaternas bruna förflutna är det förmodligen bäst så för statsministern! Moderaterna är förmodligen ett av de partier i alliansen som vid sidan av centern har minst anledning att förhäva sig när det gäller Sverigedemokraterna. Rolf Clarksson, som satt i riksdagen för Moderaterna fram till 1994 var under 30-talet ledare för den naziorienterade Fosterländsk Enad Ungdom, FEU Han hade själv varit med om att bilda ”Gråskjortorna” som de också kallades. FEU hade en egen specialformation som kallade sig Storm- och Slagstyrka, SS där Clarksson hälsades med ”heil” och tilltalades med ”min Ledare.”

Clarksson satt en tid i den moderata riksdagsgruppens förtroenderåd! Bosse Schön berättar i boken ”Där järnkorsen växer” om ett möte mellan riksdagsmännen Sundman och Clarksson utanför herrtoaletten i demokratins högborg – Riksdagen – varvid ”centerpartisten Sundman gick i enskild ställning och gjorde nazihälsning till moderaten Clarksson och utropade: ”Mein Führer” . Gunnar Prawitz som satt i Svensk Socialistisk Samlings styrelse och var redaktör för tyskunderstödda Nya Dagligt Allehanda blev efter kriget redaktionschef för Näringslivets Information, satt i Publicistklubbens styrelse och var engagerad i dåvarande högerpartiet. På 50-talet medverkade Prawitz i den europeiska fascistinternationalens tidning ”Nation Europa.” Han var medlem i Rotary och kyrkvärd i Sankt Görans församling.
 
Professor Gunnar Björk med förflutet i Förbundet Svensk Ungdom satt i riksdagen för högerpartiet och var ordförande i Medicinska föreningen. Han hävdade att flyktingarna tog arbeten från unga svenska läkare och att det var olämpligt att låta ”främmande folk, utan känsla för svenskt psyke och säker kännedom om vårt språk att giva vård åt en allvarligt sjuk människa.”

Den moderate riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas höll föredrag i Ungsvenska Klubben 1985 liksom Gösta Bohman 1987 samt riksdagsmannen och ledamoten av konstitutionsutskottet Birger Hagård 1987 och 1990. Gunnar Hökmark förklarade att ”de inte haft klart för sig vad för slags sammanslutning de varit talare hos.” Vilket förefaller osannolikt eftersom Margaretha af Ugglas var gift med Bertil af Ugglas, vars farbror Clas af Ugglas var redaktör för den ”nationalkonservativa” tidskriften Fria Ord. Gösta Bohman var dessutom så gammal att han inte kan ha undgått att känna till Ungsvenska klubben. Birger Hagård hade umgåtts så pass mycket i högerextrema kretsar att han bara av den anledningen borde ha känt till klubben! Talarna vid mötena 1985 och 1987 har – av någon anledning – nogsamt undvikit att uttala sig!

Högern och tidskriften Fria Ord
 
Fria Ord, som var klart antisemitisk och antidemokratisk och. bl a förnekade judeutrotningen hade varit Sveriges Nationella Förbunds organ fram till 1980, då den blev ett ”fristående organ för nationella konservativa tankar.” I nr 50/1953 skrev fil dr Georg Brandell en artikel under rubriken ”Våldsamt överdrivna uppgifter om judiska krigsoffren” och i nr 11/1954 kunde man läsa: ”Sanningen om Dachau avslöjad. En skräckpropaganda av gigantiska mått utan underlag i verkligheten. Avsikten var att diskriminera hela tyska folket – ‘bevisen’ arrangerades i efterhand.” I nr 12 fortsatte tidningen ”Tyska krigsfångar tvingades 1945 av ockupanterna att uppföra ‘gaskammare’ – Skräckskildringarnas ohållbarhet avslöjas.” Att högermannen Clas af Ugglas blev redaktör för denna tidning innebar inte att inställningen till judar ändrades. Så sent som i nr 4:1974 frågade tidningen: ”Drömmer Tarschys och hans likasinnade samfundsbildare om att förbereda amerikanska tillstånd i Sverige, så att vi här en vacker dag får uppleva, att den judiska minoriteten i vårt land – liksom i USA – usurperar både regeringsmakten, utrikesledningen och försvarets högsta ledning?”

Invandringen var – med rätta – ett annat hot för tidningen under af Ugglas ledning. Nr 4:1972 förutspåddes att svenskarna skulle bli i minoritet i sitt eget land och nr 9:1972 konstaterade att regeringens invandrarpolitik medfört att ”Det vimlar numera av ovårdade araber och antalet negrer – dock mera vårdade – är i påfallande stegring.” I nr 1:1974 skrev tidningen om sin medarbetare Lars Hulthén som kandiderade i studentkårsvalet i Lund: ”Valet fick emellertid en ljuspunkt för att inte säga cause célčbre genom den oberoende kandidaten Lars Hulthéns agerande”. Hulthén ansåg att ”två krav måste ställas på utländska studenter. De skall hålla sig till sitt eget lands kvinnor och efter
avslutade studier omedelbart återvända hem.” (1) Clas af Ugglas var även kyrkligt aktiv. På förslag av kyrkorådet för Kungsängens och Västra Ryds församling tilldelades han 1977 Kungl. Patriotiska sällskapets förnämsta guldmedalj för ”långvarig gagnelig verksamhet”.
 
Högern och Sveriges Nationella Förbund

Sten Eriksson var före och under kriget medlem i såväl Sveriges Nationella Förbund, SNF som Svensk Socialistisk Samling och stred som frivillig i Waffen-SS. Efter journalistutbildning var han fram till sin pensionering anställd vid höger/moderat-tidningen Skaraborgs Läns Allehanda i Skövde. ”På redaktionen i Skövde var det bara chefredaktören och ytterligare någon som kände till kollegans förflutna i Hitlers dödsskalleprydda förband. De vars arbete det är att skriva granskande om verkligheten hade alla svurit tystnadslöfte. För dem handlade det om tidningens trovärdighet, därför var alla rörande överens om att Erikssons historia skulle förseglas och stoppas undan. Hade uppgifterna blivit kända vore Eriksson död som journalist, för vem vill bli intervjuad av en f d nazisoldat? Vem vill köpa en tidning där en av Hitlers legoknektar skriver kulturartiklar?” (2) 1937 gick Sveriges Nationella Förbund samman med Per Engdahls nysvenska rörelse varvid den nazistiska linjen markerades ännu skarpare. Som mellanhand vid förhandlingarna fungerade Sten Natt och Dag som senare blev socialredaktör på Svenska Dagbladet.

Sveriges Nationella Förbund tog från 1941 till krigsslutet emot pengar från Tyskland för att ge ut den dagliga tidningen Dagsposten. ”SNF och ett antal andra grupper utgjorde en brygga mellan nazisterna och den etablerade högern” konstaterade Anna-Lena Lodenius i en artikel i DN den 21 augusti 2007 under rubriken ”Det svenska hatet var väletablerat.” (3) Lodenius skriver vidare att ”mycket av det som skrivits om antisemitism och rasfrågor under 30- och 40-talen har uppehållit sig vid en handfull mindre nazistpartier som var tämligen marginaliserade redan under det sena 1930-talet. Rättsprocesserna efter krigsslutet visar att de inte ens tog emot särskilt mycket pengar från Nazi-Tyskland för att bedriva sin verksamhet jämfört med nationalistiska kretsar som stod högern nära.” SNF hade 1934 uppstått ur Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU som dittills fungerat som högerns ungdomsförbund. I SNU hade nationalsocialismens idéer vunnit terräng och förbundet hade tagit efter nazistiska arbetsmetoder. Ett konkret uttryck för detta var att förbundet 1933 skapade kampgrupper som uniformerades med grå skjortor och blå armbindlar. Chef för dessa kampgrupper var blivande översten och regementschefen i Östersund Alf Meyerhöffer. Han var samtidigt riksdagsman för högern. Efter valet 1934 blev han en av SNU/SNF:s tre riksdagsmän. I sin egenskap av regementschef anordnade han under kriget ett stort opinionsmöte i Östersund där Per Engdahl var talare. (4)
 
Inför bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland publicerade tidskriften Sverige-Tyskland i april 1938 ett upprop undertecknat av 415 personer. Upproret inleddes sålunda. ”Men beklagande måste man konstatera, att i vårt land det i viss mån oundvikliga ställningstagandet till det nya Tyskland på sina håll urartat i en tyskhets, som i längden verkar förödande på det goda förhållandet mellan oss och det tyska frändefolket. /.../ Föreningens ändamål är alltså att på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken (sic!) verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland.” Ett stort antal av undertecknarna av uppropet var organiserade nazister: C E Carlberg, Rütger Essén, Gunnar Furugård, Erik Grafström, professor Gösta Häggqvist, Gunnar Prawitz, kyrkoherde Ivar Rehdin, direktör John Weibull m fl. Gösta Häggqvist var mycket aktiv i Samfundet Manhem och hade ingått i styrelsen för Rasbiologiska intstitutet. Han var även ledamot i Nobelstiftelsens fullmäktige och i Kungl Vetenskapsakademin. I detta tvivelaktiga sällskap fanns två ledamöter av riksdagens andra kammare, nämligen högermännen kommendör Björn Holmgren och direktör Edvard Lithander. Också den blivande högerriksdagsmannen och kammarherren James Dickson samt advokaten och landstormskaptenen C P Ossbahr fanns med. Ossbahr var verksam inom Stockholms befälsutbildningsförbund och satt i Stockholms stadsfullmäktige för högern 1927-1946. (5)
 
”Här behövs utvädring”
 
Tre andra namn av intresse i allians-sammanhang är Th Åke Leissner (efternamnet förefaller bekant!), Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Dessa tillhörde grupperingar som – enligt Ola Larsmo i Djävulssonaten. Det svenska hatets historia – kunde tänka sig ett militärt samarbete med Tyskland och som aktivt tog ställning mot att släppa in judiska flyktingar i Sverige. Leissner grundade 1934 Nationella studentklubben dvs Uppsala-avdelningen av Sveriges Nationella Förbund, SNF. Leissner medverkade också i SNF:s undersökning av ”judefrågan” 1935 där man kartlade ”det judiska inflytandet vid universitetet.” Kretsen kring Fredborg – som f ö kallade sig nationalister – tog 1937 tillsammans två representanter för den Nysvenska rörelsen under kuppartade former makten över den borgerliga studentföreningen Heimdal. I föreningens årsbok 1939 kunde man läsa att ”man kan med tillfredsställelse notera att regeringen ej funnit det lämpligt att lyssna till röster, som höjs för en mer liberal invandringspolitik gentemot de politiska flyktingarna.

En sådan skulle otvivelaktigt ha skapat svåra motsättningar och tillfogat samlingstanken svår skada.” Den nationella samlingen var m a o viktigare än att släppa in judar och andra flyktingar i landet. ”Och man skall aldrig tro, att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin kommer att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.” Det var i detta nya Heimdal som Fredborg och Leissner 1939 intrigerade fram det s k Bollhusmötet, då Uppsalas studenter antog en resolution mot att Sverige skulle släppa in tio judiska läkare som flytt Nazi-Tyskland efter Kristallnattsprogromen 1938.

Utkastet till protest mot ”importen av intellektuell arbetskraft” hade skrivits av Leissner. Vid mötet var Fredborg den första som talade om ”rasfrågan”. ”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. /.../ Även en mycket måttlig invandring skulle skapa en irritation, som väl av ingen kan betraktas som önskvärd.” (6) Fredborg och Leissner var huvudförfattare till den extremnationalistiska pamfletten Den svenska linjen som gavs ut 1940 och blev ett lyckokast för nämnde Fredborg och hans Heimdalkamrater. ”Skriften är inte så mycket ett avståndstagande från Nazi-Tyskland som en skiss för hur Sverige ska kunna spela en roll i ett framtida tyskt Europa.” (7) Längre fram i skriften följer kapitlet Rashygien och immigration. ”Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss till exempel att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning, som framför allt gör sig påmint i våra sinnesjukhus och på våra sinnesslöanstalter... Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark kritik och skulle även i framtiden skapa konflikter.”

Även Gunnar Unger från den s k ”nationella” föreningen Svensk ungdom och 1937-38 redaktör för tidskriften Svensk Ungdom – som finansierades av affärsmannen Axel Wenner-Gren – medverkade i skriften. I denna upprepade man så gott som ordagrant budskapet från Den svenska linjen om ”behovet av en sund raspolitik: ”Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde.
 
Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. /.../ Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör?
 
Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.” I sin artikel i DN ”Här behövs utvädring” påpekade Ola Larsmo: ”Sådant är tonläget i den skrift som givit namn till Fria moderata studentförbundets ännu utkommande Svensk Linje. Pamfletten öppnade dörrarna för sina författare från Heimdal och snart sitter flera gamla Bollhusantisemiter på viktiga poster inom 1940 års höger, de poster de behåller också efter det att antisemitismen hösten 1942 inte längre är rumsren.
 
Här finns ett visst utvädringsbehov. Ingen i dagens höger orkar liksom ta i det.” Men att kritisera Sverigedemokraterna, det orkar man!

I DN den 11 mars 2006 konstaterade Larsmo än en gång: ”Pamfletten blir en framgång och öppnar dörren in i tidens Högerparti. För Fredborg blir den biljetten till korrespondentrollen i Berlin dit han reser 1941 för SvD:s räkning.” I nr 6-7:1937 av Svensk Ungdom skrev Unger en längre essä med rubriken Den stora chimären. ”Det som avsågs med ”chimär” var den parlamentariska demokratin” konstaterade Ola Larsmo i DN den 5 maj 2008 och citerade Unger: ”Demokratismen är en myt /.../ Det är ingalunda säkert att icke demokratien och demokratismen för Sveriges del inom kort ha spelat ut sin roll /..../ Nationell radikalism är framtidens fältrop.” I samband med krigsutbrottet rekryterades Unger till sekreterare vid Statens Informationsbyrå, senare Statens Informationsstyrelse med uppdraget att upplysa landets chefredaktörer om vad som var lämpligt och mindre lämpligt att skriva. Unger var synnerligen kritisk mot alla antinazistiska chefredaktörer och tidningar – bland dem Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Ture Nermans Trots Allt! samt Eskilstuna-Kuriren och Nu.

Brunt förflutet inget hinder i karriären
 
Enligt Ola Larsmo ”skedde aldrig någon direkt uppgörelse med Bollhusmötet vare sig inom högern eller andra kretsar som de drivande personerna hörde till. Tvärtom fortsatte det nätverk av kontakter som föddes under studentåren att leva kvar. Många av personerna placerade sig på ledande poster i politik och näringslivet.” ”Flera ur Fredborgs Heimdalkrets gick med pamfletten ”Den svenska linjen” som entrébiljett in i politiska karriärer. De återfinns åren efter kriget på förtroendeposter och får inflytande över högerns utveckling. ”Den svenska linjen” är också en skrift i den svenska högerns historia som man ännu nämner med stolthet” konstaterade Larsmo i sin DN-artikel. Med den välvilliga tolkningen att ”man förmodligen inte vet vad som står i den.” Tror man på en sådan naivitet hos dagens slipade moderater tror man förmodligen också att jorden är platt, att månen skall trilla ner, att tomten kommer med
 
julklapparna och storken med de små barnen!
 
Den nazianstrukne Fredborg, som varit Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent 1941-43 och utgivare av tidskriften Obs!, blev 1952 ”utrikespolitisk konsult” bl a i Wien för svenskt näringsliv. (8) Han fortsatte samtidigt att försvara fascistiska och totalitära regimer – bl a grekjuntan efter kuppen 1967 (Svensk Tidskrift 1/68) och Chiles Pinochet – med exakt samma argument som i sin ungdom. I Svensk Tidskrift 2/74 avlossade Fredborg en rejäl salva mot Harald Edelstam för att denne brutit mot diplomatiskt protokoll genom att rädda flyktingar från Pinochets dödspatruller. I den sista intervju han gav i DN den 24 maj 1995 slutade han med att uttrycka sin stolthet över den orden han fått av Franco!
 
Larsmo är kritisk mot att Fredborg genom sin bok Bakom stålvallen, som utkom 1943, av högern fått äran av att ha avslöjat förintelsen i Sverige och konstaterar att ”hjälteglorian är oförtjänt. Andra var före honom. Och sin totalitära syn behöll han livet ut.” Ola Larsmo avslutar sin artikel med ett råd till moderaterna : ”Trots alla Fredborgs stilistiska företräden vore det nog ändå bra för den svenska högern att hitta en annan galjonsfigur för avståndstagandet från nazismens folkmord.” Också Gunnar Unger blev så småningom känd som mångårig medarbetare på Svenska Dagbladet. Ibland är preskriptionstiden kort! Om det inte gäller Sverigedemokrater vill säga.
 
”En av Konungen stadfäst statlig rasism”

I inledningskapitlet till Soldatinstruktion 1929-38 med rubriken ”Vår folkstam” slogs fast att ”Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Det kan betyda kulturell och ekonomisk tillbakagång. Rysslands och Balkanhalvöns folk hava exempelvis i betydlig grad varit utsatta för ogynnsam rasblandning, vilket i sin mån kan förklara dessa områdens efterblivenhet. Ett gott folkmaterial är vårt lands största rikedom.” Författaren till denna soldatinstruktion heter Harald Malmberg och hade 1928 utnämnts till statsråd och chef för försvarsdepartementet i amiral Arvid Lindmans högerregering. Man kan undra varför alla dessa f d nazister/fascister aldrig nämns när deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazism och fascism – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller Sverigedemokraterna?
 
Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag 2000 (2) Bosse Schön Där järnkorsen växer, 2001 (3) Källa Ola Larsmo i SvD 11 mars 2006
(4) Källa om Clas af Ugglas och Fria Ord: Karl N Alvar Nilsson Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (5) Källa om Riksförbundet Sverige-Tyskland: Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
(6) Ola Larsmo Djävulssonaten (7) Ola Larsmo i en artikel i DN under rubriken ”Här behövs utvädring” i mars 2006 (8) Sven Ove Hansson har i sin bok Till höger om neutraliteten, 1985 kartlagt Fredborgs verksamhet inom svenskt näringsliv

Alliansens bruna förflutna 4
 
Detta är den fjärde och sista delen av redovisningen rörande historiska nazistsympatier hos Allianspartierna. Den avhandlar Folkpartiet.
 
Skeletten i de folkpartistiska garderoberna
 
Samtliga borgerliga partier hade proselyter i bl a Per Engdahls och Ragnar Erikssons – sedermera Edenmans – nazistiska förbund Det nya Sverige. En av de mest aktiva och uppskattade medlemmarna bland dessa Uppsalafascister hette Birgit Grabe, gift Rodhe, och gjorde karriär i folkpartiet bl a som skolminister i en av de borgerliga regeringarna på 1970-och 80-talen. Folkpartiet har haft valsamarbete med dåtidens stora nazistpartier, bl a med Sven Olov Lindholms Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, SNAP som 1938 bytte namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS. Vid kommunalvalet 1938 hade SNAP/SSS, Folkpartiet och Högerpartiet gemensamma vallistor i Härnösand och Uddevalla. Dessa listor resulterade i totalt 13 mandat. I Haparanda, Nybro och Nässjö ingick Folkpartiet valkartell med det minst sagt högerextrema och antidemokratiska Sveriges Nationella Förbund, SNF. Dessa gemensamma listor resulterade i 28 mandat. I kartell med Folkpartiet och högern fick SNF ett 70-tal mandat i Sjöbo, Karlskrona och Eksjö. I Mölndal tog SNF mandat i kartell med Folkpartiet, högern och Bondeförbundet. Fyra år senare – 1942 – ställde Folkpartiet åter upp i valkartell med SNF och Högerpartiet i Malmö och erövrade 10 mandat.

De borgerliga partierna hade alltså inga som helst problem med att samarbeta med nazister och fascister. Trots att judeförföljelsen i Tyskland vid det laget tagit fart på allvar och uppgifterna om vad som hände i Tyskland även nått Sverige var detta inget som helst hinder för bl a liberalerna att samarbeta med nazisterna! Men om sitt eget förflutna som samarbetspartner till ”de bruna lössen” talar de aldrig idag. De tiger givetvis som muren om detta ”fiskande i grumliga vatten” som det ju brukar heta när det gäller sverigedemokraterna.

Folkpartiet har givit hyckleriet ett ansikte
 
I en debatt för några år sedan i SvD om folkpartiets förhållande till nazi-Tyskland försökte Lars Leijonborg och Erik Ullenhag förneka att partiet 1941 röstat ja till ‘svenskt stöd till nazismens krig’ – dvs till transiteringarna – genom att påstå att ”motståndet var större i folkpartiet än i de andra partierna.” Historikern Henrik Arnstad avslöjade bluffen:
 
”Detta är faktafel. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade nej. Folkpartiet röstade ja. Punkt. Folkpartiet borde anlita en historiker innan Leijonborg och Ullenhag försöker skriva historiska debattartiklar /.../ Leijonborg menar att det var okej för folkpartiet att stödja nazismen 1941 eftersom andra partier gjorde detsamma. En mycket märklig
inställning. ”
 
”Även om folkpartiet var det minst nazianstrukna av alliansens partier ansåg de dock att en nazitysk seger vore det bästa för Sverige för att skydda oss mot bolsjevismen” som DN:s chefredaktör konstaterade i en ledare. (1) Beträffande transiteringarna – eller ”resetrafiken” som den eufemistiska omskrivningen löd – kallade vice talmannen och folkpartisten Ivar Österström tysktågen för ”en liten vänlighet, visad en vänligt sinnad makt, som varje dag visar nya vänligheter.” (2) Den 29 april 1940 uttalade sig Österström om det norska folkets frihetskamp: ”Historien har knappast någon motsvarande exempel till det norska på allmän upplösning, desorganisation, förvirring, brist på fattning och ledning samt hopplös uppgivelsevilja. Man frågar sig hur det är möjligt att en demokratisk nation till den grad kan falla sönder i provens stund och visa sig vara skal utan kärna. Allting har ett pris. Även friheten. Ett pris i pengar och ett moraliskt pris. Norge har på ett avgörande sätt brustit beträffande bådadera. Dess öde måste fullbordas. ”

”Orden står kvar oförändrade och bevarade åt eftervärlden som ett monument över Sveriges hållning till Norge år 1940 – som ett vittnesbörd om det officiella Sveriges hållning till broderfolket i dess hårdaste prövnings stund” konstaterade Vilhelm Moberg i De ofria ordens tid. 1944 gav Ture Nerman ut sin pamflett 1940 års män, där han brännmärkte fyra kända politiker som ”anpasslingar”.
 
Med detta ord avsåg Nerman de politiker som var ”ekon av regeringens politik och helhetssyn”. En av dem var folkpartisten Österström. (3) Folkpartisten Erik Boheman som var kabinettsekreterare 1938- 44 var tveksam i valet mellan demokrati och de nya idéer som nazismen representerade. Från en informationsmiddag för näringslivets och försvarets toppar på hotell Rosenbad den 18 november 1940 noterade Sven Grafström: ”Boheman talade något om att han egentligen inte för sin del försvurit sig åt demokratin.”. Bohemans avståndstagande från demokratin utgjorde givetvis inget hinder för hans fortsatta diplomatiska karriär: Envoyé i Paris 1944-47, ambassadör i London 1947-48 och i Washington 1948-58. 1960 blev han vice ordförande i utrikesutskottet och var även verksam inom exportindustrin.

Det liberala Torsten Kreuger-ägda Aftonbladets utrikeskommentator tog inte avstånd från Hitler och de våldsmetoder nazisterna använt sig av under 30-talets maktkamp. Den tyska propagandan avspeglades i såväl nyhetsartiklar som i ledarkommentarer. AB menade redan i mitten av 30-talet att ”nazismen var mogen att ta makten och dessutom parlamentariskt motiverad. Hitler hade en önskan att göra det tyska folket lyckligt.” När Tyskland den 22 juni 1941 anfallit Sovjet uttryckte de liberala tidningarna Stockholmstidningen och Aftonbladet förståelse för den tyska saken och framställde Hitler som ”frihetens värn” på sina ledarsidor.

Under rubriken ”Europas frihetskrig” skrev Aftonbladet i en ledare: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen, som utgjort ett hot mot själva frihetens princip.” 1941 pläderade Aftonbladet för en ”modig uppslutning” på nazi-Tysklands sida. Också högertidningarna Helsingborgs Dagblad och Norrbottens-Kuriren var 1941 influerade av Hitlers korstågspropaganda mot Sovjet. Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister inte nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller Sverigedemokraterna?
 
Avslutningsvis...
 
Under rubriken ”Släpp in forskarna i historiearkiven” skrev Leijonberg & Ullenhag i SvD för några år sedan: ”Forskarna måste få studera varför det officiella Sverige anpassade sig efter nazisterna – Sverige måste på allvar göra upp med vår hållning till nazismen.” Just det! Mot den i mina fyra brev skisserade bakgrunden har allianspartierna betydligt större och mörkare fläckar i sitt förflutna än Sverigedemokraterna. De idag etablerade partiernas tidigare idéer om ras, invandring, flyktingmottagning, människosyn, ”vi och dom” etc stiger som sumpgas ur det förflutna. En viss återhållsamhet i fördömande av sd skulle därför vara klädsam. De som med stora bokstäver talar om ”alla människors lika värde” bemöter Sverigedemokraterna som om de vore mindre värda än andra. Hur går den ekvationen ihop, hr Björklund?

Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Henrik Arnstad i SvD: Folkpartiet bör granska sin egen historia (2) Vilhelm Moberg:: Att stå, det onda emot. Om kriget och friheten (3) De tre övriga var socialdemokraterna försvarsminister Allan Vougt, Richard Lindström och Harald
 
Åkerberg. Källa: Jan Linder: Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning. Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 200

Nazismen och socialdemokraterna 1
 
Bruna löss i röda fanor
 
På 1930-talet förenades rött och brunt. Här är ett litet urval av de skelett som rasslar i den socialdemokratiska partigarderoben. I sin recension av Håkan Blomqvists bok ”Nation, ras, civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen” konstaterar Per J Ericson i Världen Idag den 8 september 2006 att ”arbetarrörelsen för mindre än ett sekel sedan överflödade av rasistiska och antisemitiska tillmälen som skulle förfära vilken modern salongsrasist som helst.
 
Håkan Blomqvist visar hur dessa uttalanden var mer än enstaka olycksfall i arbetet, utan snarare naturliga delar i den socialistiska argumentationen. /.../ Ingen kan låtsas att bara ‘de andra’ bör rannsaka sitt förflutna.”

I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Raseriet berodde bl a på att de skånska sockerbetsproducenterna importerade polska och ukrainska gästarbetare. Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk återfanns långt ner på utvecklingstrappan. En annan av socialdemokratins förgrundsgestalter kring sekelskiftet, professor Bengt Lidforss, anslöt sig till H S Chamberlains pangermanska, rasbiologiska och antisemitiska idéer, vilka fick stor betydelse för Hitler och nazismen. Han talade också med värme om en annan av antisemitismens banerförare, Gobineau. För Lidforss var tanken om ”alla människors lika värde en överspelad dogm.”

När Lidforss dog 1913 gick Arthur Engberg vidare i hans spår. Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 i koalitionsregeringen och landshövding i Västernorrland från 1940, chefredaktör för tidningarna Arbetet, Socialdemokraten och nykterhetsrörelsens tidskrift Reformator. Han var påverkad av Marx antisemitism och en av 30-talets mest kända antisemiter. Han anslöt sig snabbt till de rastankar som blev alltmer tongivande i den allmänna debatten och var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Den 12 mars 1921 skrev Arthur Engberg en skandalös ledare i Arbetet under rubriken ”Judarna”, där han tillgrep hela det antisemitiska konceptet från Sion vises protokoll. Bl a anklagade han judarna för att vara ”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser.”
 
”I sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik. Man har detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer inpyra den nationella folkstocken. Man har systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara ”cell”-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna den germanska rasen.”

Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.”

När den antisemitiske socialdemokraten Engberg 1927 i Riksdagen yrkade på förbud mot ritualslakt fick han tillmälet ”antisemit” kastat i ansiktet! Den främlingsfientlige Engberg var involverad i så rumsrena företeelser som 1933 års läroverksstadga, införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, 1937 års psalmbok samt i tillkomsten av Riksteatern 1934 och Statens Konstråd 1937! Han lade även fram ett förslag om att avskaffa studentexamen och arbetade för ökad förståelse för arbetet inom kyrkan.
 
Socialdemokraterna och det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige
 
Den 28 oktober 1930 bildade Per Engdahl tillsammans med fem likasinnade den fascistiska organisationen Förbundet Det Nya Sverige. En av de fem hette Ragnar Eriksson. ”Det nya Sverige” tillkom på Erikssons studentrum i Uppsala. Medlemmarna var fascister, som arbetade för ett korporativt samhälle enligt Benito Mussolinis modell. Några av dem var avhoppare från Sveriges Fascistiska Kampförbund. Eriksson bytte senare namn till Edenman. Han lämnade några år senare förbundet för att göra politisk karriär hos socialdemokraterna! 1939 valdes han till ordförande i Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

På 40-talet var han sakkunnig i regeringskansliet och 1957-1967 var han ecklesiastikminister i Erlanders regering. Han slutade sin politiska karriär som landshövding i Uppsala. Han var dessutom ordförande i den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet. Det var f ö Edenman som tipsat Tage Erlander om den unge Olof Palmes politiska begåvning! När Edenman redan 1951 kandiderade för ecklesiastikministerposten skrev Arbetaren den 12 mars: ”Eller för att uttrycka saken en smula profant... det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet...”

Allan Vougt var en av socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Han var bl a försvarsminister, gruppordförande för (s) i Andra kammaren, medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt på Frihets Förlag, Eskilstuna (SSU:s förlag) en obehaglig broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att ”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.” Vougt felbedömde länge Hitlers internationella intentioner. Så sent som 1936, när Hitler redan marscherat in i Rhenlandet, tog han dennes fredsretorik på fullt allvar och trodde på nya förhandlingar och nedrustning. Samtidigt såg han Sovjet som fredsorienterat och som en garant för de små nationernas säkerhet. Han slöt upp bakom regeringens eftergiftspolitik, försvarade permittenttrafiken och indragna tidningsupplagor.Den socialdemokatiske försvarsministern Allan Vougts bruna förflutna kommenterades i Eskilstunakuriren den 9 september 1946 av tidningens antinazistiska redaktör J A Selander: ”Under krigets tidigare skede var han en av de främsta anpasslingarna i detta land. Som socialdemokratisk ledare i andra kammaren drog han sig inte för att uttala sin tacksamhet för nazismens och Hitlers starka ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund kunnat göra’/.../” Kommentar överflödig......

Den unge socialdemokratiske radikalen Nils Flyg visade med all önskvärd tydlighet att socialism/kommunism och fascism är två sidor av samma mynt. Efter partisprängningen 1917 grundade Flyg Sveriges Socialdemokratiske Vänsterparti. Som kommunistpartiets ordförande under 1920-talet var han Kominterns trognaste vapendragare i Sverige. 1929 bröt han med Moskva och grundade ”Kihlbomspartiet” som några år senare ombildades till Sveriges Socialistiska Parti, SSP. Vid krigets utbrott hade partiet förvandlats till ett rent nazistiskt parti som senare fick ekonomisk bistånd från Tyskland.
 
Många socialister ansåg det naturligt att knyta an till antisemitismen och därigenom bekämpa den gemensamma fienden ”penningjuden.” Tidningen Den svenske arbetaren undrade i detta sammanhang ”hur någon enda socialist kunde ifrågasätta att judarna äro världens största kapitalister och blodsugare.”

I sin recension av Håkan Blomqvists bok om antisemiterna i arbetarrörelsen konstaterade Carl Johan Gardell under rubriken ”Rasistiska tongångar i tidig arbetarrörelse” i SvD den 8 juni 2006 att ”Engbergs antisemitiska diatriber och Flygs nazistiska förlöpningar vilade förvisso på kända tankefigurer i de socialistiska rörelsernas ideologiska landskap” och att ”Blomqvist skrivit en lysande avhandling som bidrar till att kasta ljus över det svenska folkhemmets förhistoria.” En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus! Själv har Linnér kommenterat sitt tvivelaktiga förflutna med orden: ”Någon nazist med den betydelse ordet har idag var jag aldrig.” Nänä.
 
Varför tiger socialdemokraterna om Ragnar Linnérs socialdemokratiska karriär? Inte kan det väl vara så som Bosse Schön säger att ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.” Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort. Om man inte är Sverigedemokrat förstås.....Det var inte bara den rashygieniska ideologin i nazismen som tilltalade tidens socialdemokrater. En av Sveriges ledande nazister Rutger Essén fick i en debatt med Herbert Tingsten 1932 stöd av folkhemmets älskling Gunnar Myrdal som ”i nazismen trodde sig se ungdomens rörelse, en förnyelse av socialismen.”
 
Sverker Åström och Sveriges Nationella Förbund
 
En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är

ANNONS
Av Stig Olsson - 2 januari 2015 17:54


Metros Hälsogranskaren om margarinANALYS OCH DEBATT. Metros Hälsogranskaren försöker vaska fram vad som är sant och falskt om olika hälsopåståenden, men håller granskningarna för en granskning? Även om tanken är god med Hälsogranskaren har den fallit ned i den politiska korrekthetens fälla. Mönstret är att journalisterna på Metro kontaktar en expert på en svensk myndighet, ställer några enkla frågor och publicerar sedan svaren precis som de kommer. Det är så policyskribenter arbetar. Istället för att bedriva intelligent och undersökande journalistik intar de rollen som myndigheternas röst i media eftersom en svensk myndighet aldrig kan ha fel, eller hur?

 

I Hälsogranskarens artikel”Nej, margarinet är inte alls fullt med kemikalier” slås fast att margarin inte är: ”en stelnad kemikaliesoppa av lösningsmedel, lut och blekmedel som du absolut inte ska välja…”. Citatet är Metros eget sätt att överdriva kritiken mot margarin. Ingen insatt person tror att margarin är en kemikaliesoppa enbart bestående av lösningsmedel, lut och blekmedel, men det blir enklare för Metro att måla upp en sådan bild inför sina 1,3 miljoner dagliga läsare.


Livsmedelsverkets enhetschef Martin Lindholm avfärdar naturligtvis margarinet som hälsoskadligt och han menar att allt handlar om hur mycket det finns kvar i det man äter. Metros Hälsogranskaren hänvisar sedan till Livsmedelsverkets egna undersökningar av både smör och margarin och slutsatsen som förenar både Metros policyskribenter och experten från Livsmedelsverket är en status quo-uppfattning, att konsumenten inte behöver oroa sig för någonting, inte behöver ändra några köpvanor, att inget är farligt och att allt är tryggt. Det som avgör pålägget är istället bara vad som smakar gott i munnen.

NewsVoice frågade några erkända hälsoexperter

Anser du att Metros Hälsogranskaren ger ett trovärdigt intryck, har djupgranskat, uppvisar ett vetenskapligt korrekt perspektiv och levererar bra hälsoinriktad information i artikeln: ”Nej, margarinet är inte alls fullt med kemikalier”?

Naturlig mat är grundläggande för en naturlig hälsa. Det är fullkomligt ointressant vad man med dagens analysmetoder kan hitta för gifter i industrimaten. Om det förfalskade smöret är tillverkat i kemiindustrin är vi inte avsedda att äta det. Margarin är inte ett livsmedel utan en kemisk produkt som färgats gul och smaksatts med smörarom. Det innehåller fleromättade fetter som driver inflammationer och sannolikt orsakar cancer. För ett par hundra år sedan skulle Carlshamns direktörer och Livsmedelsverkets lögnare ha bundits vid pålar på torget och smetats in med sin ohälsosamma fuskprodukt. Det vore ett lämpligt straff även för dagens smörförfalskare.Sten Sture Skaldeman (hälsoförfattare, journalist), LCHF-magasinet

Metro gör som media brukar. De vänder sig i detta fall till den myndighet som samspelar med den industri de ska reglera. Att säga att kemikalieresterna ligger under gränsvärdena är dumt av flera anledningar. Giftiga kemikalier ska inte tillåtas alls i livsmedelsindustrin även om de till stor del renas bort senare. Våra kroppar är inte designade för att klara olika gränsvärden för många olika giftiga kemikalier. Även myndigheter måste förstå att det finns ett samband mellan ökande sjukdomar och gifter inom ramen för gränsvärden. Att bara fråga Livsmedelsverket är varken trovärdigt eller vetenskapligt korrekt och definitivt inte djupgranskande.Bertil Wosk (näringsterapeut), Holistic

Det är inte främst en fråga om hur mycket industrikemikalier det finns kvar i margarinet, utan om att hela produkten är industriprocessad till onaturliga fetter, som kroppen inte är utvecklad på. Vi vet inte hur våra kroppar reagerar på produkterna, för de är inte alls utvärderade vetenskapligt. Den kontrollerande myndigheten (Livsmedelsverket) är helt besatt av uppfattningen att naturligt mättat fett är farligt, utan vetenskapligt underlag, och godkänner därför allt som inte innehåller det.

Livsmedelsverket är sannolikt utsatta för otillbörlig påverkan från margarinindustrin, som ridit på myten om skräcken för mättat fett, som startades av forskningsfuskaren Ancel Keys på 50-talet.

Vi har ätit mättat fett i form av smör i 10000 år, och de nuvarande folksjukdomarna, särskilt hjärtkärlsjukdomarna, har skjutit i höjden sedan margarinet övertagit platsen som matfett i folkhemmet sedan ca 50 år.dr Annika Dahlqvist (läkare), Annikadahlqvist.com

Livsmedelsverket är kandidat som årets förvillare 2014 när folket både nominerar och röstar. Metro har dock inte nominerats för 2014 och den möjligheten är stängd, åtminstone för i år.


Text och intervju: Torbjörn Sassersson

 

FAKTA OM METRO
Metro är en nyhetstidning med 1 318 000 läsare dagligen i Sverige och den är världens största internationella dagstidning. Idag finns Metro i 23 länder och har sammanlagt 18 miljoner läsare. Metro International S.A äger 65% i bolaget. Mediehuset Schibsted äger 35%. I Sverige finns Metro i Stockholm, Göteborg och Skåne samt som franchise i Värmland där tidningen drivs av Värmlands Folkblad. Målgruppen är urbana, aktiva konsumenter. Tidningen är gratis och finansieras med annonsintäkter. Källa: Wikipedia (24 dec 2014)


http://newsvoice.se/2014/12/24/granskning-av-metros-halsogranskaren-pastaenden-om-det-trygga-margarinet-inte-sanna/

ANNONS
Av Stig Olsson - 29 december 2014 09:51

Bara för att jag skall påminnas om att solen har fläckar har jag bestämt mig för att umgås med kretiner så mycket som möjligt. Ett av dessa uttryckte följande på sin Facebook-status:

”Det var ju riktigt ansvarsfullt av Löfvén att göra upp med alliansen för att hålla SD utanför riksdagen”

Jag är ganska övertygad om att vederbörande bekant är socialdemokrat. Visst, han skulle också kunna vara en av de s.k nymoderaterna som i ett ögonblick av ödmjukhet smeker sin motståndare i tron att ett ögonblicks artighet inte kostar honom eller henne någonting. Men jag tvivlar av vederbörandes tidigare postningar att han är moderat.


Det allra mest ansvarsfulla Löfvén skulle kunna göra är att avgå. Något nyval behövs inte eftersom det redan är fullt hus i Helgeandsholmen. Däremot skulle det behövas en ny regering.


Nå, vad har jag emot Löfvén? Tja, det faktum att han visat sig inte vara kompetent nog att leda sitt parti och sin regering tycker jag slår hårt mot bilden av att han skulle vara lämplig att leda landet.


Om vi börjar med partiordförande Löfvén så kan vi notera att han är ett jäkla mummeltroll som försöker spela viktig.


Med betoning på spela. Och han är viktig såtillvida att han har si och så många riksdagsmandat bakom sig. Men i själva verket är Löfvén en solblekt plastkasse som fastnat i en taggig buske; han är sårad och han fladdrar omkring utan att komma någonstans. Och färglös.


Löfvén är ett kvitto på att (S) är så splittrat att man måste ha Mr. Nobody till ordförande för att inte falangerna skall slita itu organisationen. Någon med kompetens och visioner skulle förarga den motsatta sidan i partiet.


Om vi ser till regeringschefen Löfvén – notera hur många gånger jag stavat hans namn rätt idag; är jag inte duktig?!? – så kan vi konstatera att han är urusel på rekrytering.  Det känns ibland som att ministerposterna tillsatts efter hur lotten utfallit. Ok, det hade inte varit kul med folk som redan suttit med sina nävar djupt nerkörda i syltburkarna och tagit sina ministerposter bara för att bevaka sina egna intressen (även om Löfvén tillfredsställer Margot Wallströms behov på denna punkt). Men det är tydligen svårt att hitta sossar som är både hederliga och kompetenta. Och Löfvén valde dessutom flera som är varken eller.


Vi har numera en fackbas som leder landet. Till sina medlemmar säger han att det här skall han greja. Och när han stöter på patrull hotar han med strejk (nyval). Och sedan efter ett tag inser han att det här är inte en verkstad där man kan skrämma arbetsgivaren att göra som han vill; ganska snart visade det sig att fler av arbetsgivarna (väljarna) insåg att det finns andra som kan göra hans jobb istället. Löfvéns hot om nyval ledde till att SD hoppade uppåt i barometrarna. Blott han själv trodde på motsatsen.


Nu har ”handslaget” mellan (S) och Alliansen gett väljarna besked: ” – Vad ni valboskap tycker vill inte vi veta. Ni har ställt till det illa nog för oss och flera av våra kollegor hamnade utanför riksdagen så nu vill vi inte ha med er att göra förrän år 2022!

Alla tycks inte ha vett och förstå hur detta kommer spä på det berättigade politikerföraktet.

Det har i sociala medier (från personer som förmodligen sitter på Sveavägen 68 och skriver på uppdrag av partikansliet) sagts att ”Regeringen har gjort vad tyskarna borde ha gjort på 30-talet för att blockera Hitler från att gripa makten och förstöra världen” och att alla medel för att hindra ”nyfascisterna” från inflytande är av godo. Jag anser att denna retorik bara kan gynna SD.


Men vi väljare – åtminstone vi som inte sväljer nyhetskommentatorernas utsagor med hull och hår – ser istället att det bildats en politisk kartell som med illa förtäckta ord kommit överens om att ” – Klia lössen på min rygg så kliar jag lössen på din” och lagt grunden för ett minoritetsvälde som Adolf Hitler säkert varit tacksam över. Löfvén är i alla fall tacksam.


Och vad är då skälet till att hålla SD utanför politiskt inflytande? Ja, det tycks finnas en särskiljande fråga mellan SD och Kartellen: invandringspolitiken. Kring denna fråga tycks sju av riksdagens partier vara enliga om att inte föra den politik som SD förespråkar. Detta är en rejäl dundertabbe. Och den som gjort bort sig allra mest är Moderata samlingspartiet.


PJ Anders Linder (googla om du inte vet vem det är) skrev i Axcess en förträfflig artikel som beskriver hur snett Nya Moderaterna trampat i sitt numera självspelande klaver. Herr Linder har nämligen studerat vad (M) sagt i invandringsdebatten under den tid partiet satt med regeringsmakten. Och det man sagt diffar ganska rejält från den politik man fört under Miljöpartiets ”beskydd”.

Linder lyfter fram vad de moderata politikerna kom fram till år 2008 (jag har försökt att rätta Linders flesta felstavningar):


Ett halvår senare kom gruppens slutrapport: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället. Även den presenterades genom en DN-artikel av Billström/Kristersson/Svantesson. I god DN Debatt-tradition skruvade redaktionen budskapet några snäpp hårdare än vad texten gav täckning för. Rubriken blev ”Ta medborgarskapet från kriminella invandrare”, vilket säkert satte skräck i somliga som annars kunnat ha gillat vad som sades.


Rubriken var sammansatt av två olika ståndpunkter som gruppen förde fram: dels att medborgarskap som erhållits genom lögn, hot eller mutor skulle kunna tas tillbaka, dels att det borde bli vanligare med utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Man föreslog inte, som DN trumpetade ut, att annan grov brottslighet än den som hade med själva medborgarskapsansökan att göra skulle kunna leda till förlorat medborgarskap.


Vad föreslog man då? I artikeln finns åtta punkter:

1. Ja till arbetskraftsinvandring.

2. Ett europeiskt asylsystem. ”Det är inte rimligt att några svenska kommuner under perioder tagit emot fler irakier än hela USA.”

3. En rättssäker asylprocess där en viktig del är att ”den som får avslag ska lämna landet”.

4. Obligatorisk introduktion för nyanlända och en individuell etableringsersättning som siktar till egen försörjning.

5. Ett avskaffande av ebo-principen om eget boende. Att själv välja bostadsort ska leda till lägre ersättning. Flyttar man till en överetablerad kommun får man ingen ersättning alls.

6. Medborgarskapets värde ska hållas högt, vilket bland annat betyder att den som fått det på oriktig grund ska kunna bli av med det.

7. Det ska bli vanligare med utvisning för utländska medborgare som döms för grova brott.

8. Man ska ha grundläggande kunskaper i svenska för att kunna bli medborgare.

Sedan kommer Linder fram till några giftiga rader om den politik som partiet förde istället för sin egen:

Men efter valet 2010 valde alliansregeringen som bekant en annan väg. Migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet har givit en politik och ett förhållningssätt där balansen förskjutits rejält i idealistisk riktning med försörjningskrav i anhöriginvandringen uttunnade till intighet, förbättrade villkor för dem som inte finner sig i avslag på asylansökan, en Ullenhagsk sajt med glättad information och en retorik som går ut på att det bara finns två möjliga attityder till migrationspolitikens: MP-överenskommelsens och Sverigedemokraternas.

Om man söker efter gruppens rapport på Moderaternas hemsida möts av budskapet ”Hoppsan, sidan du försökte nå finns inte”. En läsare som vill ha mer detaljerad information om en tredje väg mellan MP och SD får ge sig iväg till Kungliga bibliotekets katakomber.

I rest my case. Anna Kinberg-Batra har gett besked. En röst på hennes parti är en röst på socialdemokratisk ekonomisk politik om vänsterblocket blir större än mittenblocket som hon nu skall leda. Det finns inga skäl att förvänta sig att ex-moderater skall rusa tillbaka till sitt gamla parti från SD med denna konsumentupplysning. Och jag tänker inte klandra dem. Det tråkiga är att svensk politik inte erbjuder något alternativ att rösta förnågonting, utan nu gäller det att rösta emot. Sorgligt. Sådana länder brukar det gå utför ganska så fort.


Hälsar eder Peter Harold


http://peterharold.wordpress.com/2014/12/28

Av Stig Olsson - 25 december 2014 08:51

Kristus nedstigande – människans uppstigande

Låt oss söka i arkiven för att finna ut ursprunget till firandet av Jesus födelse, det vi kallar julen. På engelska kallas julen för ”Christmas”, som kommer från ”Cristes Maesse”, Kristus mässa, en gammalengelsk term som kan spåras tillbaka till år 1038. Det är enligt de lärda oklart exakt vilken dag som Jesus egentligen borde hyllas, men födelsedagen den 25:e december år noll är idag det bestämda datumet som gav upphov till västerlandets tideräkning.

 

Text: Torbjörn Sassersson, ursprungligen publicerad den 23 december 2006 i Soul Travel Magazine

 

Denna högtid den 25:e december hade emellertid redan firats i flera tusen år innan Jesus föddes och det kommer från en urtida ”nordisk” uppskattning om solens återfödelse efter årets mörkaste dagar. Ljuset kommer tillbaka och det kan tänkas att människor ville fira det fysiska ljusets återkomst med Guds sons födelse, det inre andliga ljuset på samma dag. Här kommer julen in i bilden som den äldre formen av firandet.

 

Enligt encyclopedier kommer ordet jul från orden ” yule” och ”yule log”, vilka syftar på en rituell bränning av särskilt virke utförd av druiderna. Ordet jul härstammar också från det anglosaxiska ordet ”geol” (hweol), som syftar på ett solhjul och firandet av vintersolståndet, solens återkomst. Flera gamla traditioner tycks ha strålat samman för att skapa dagens julfirande.

Coca Cola Company

Saint Nicholas alias tomten

Att jultomten är en malplacerad figur i firandet av det inre ljusets återkomst i formen av Jesus kan man lugnt säga. Den röda Jultomten á la Santa Claus är nämligen ett amerikanskt påfund skapat av Coca Cola. Myten är baserad på Saint Nicholas, ett kristet helgon från 300-talet även kallat Nicholas från Myra, som gav barnen presenter.

 

Coca Cola är med andra ord en av anledningarna bakom julklappshysterin i hela det moderna västerlandet, en konsumtionstradition som sprids till resten av världen. En annan anledning är att presenthysterin etablerades redan på 300-talet, vilket beskrivs av Libanius, en författare från den tidsepoken. Han beskriver hur det förekom kalabalik när folk enligt en romersk vid-slutet-av-året-tradition impulshandlade presenter och gåvor från gatornas torgstånd.

Julgranar och flygande renar

Vår tradition att ta in en gran lär härstamma från en kristen munk från Devonshire som på 600-talet reste till Tyskland för att där sprida kristendomen. Han valde ett trekantigt träd, granen, för att symbolisera den heliga treenigheten, fadern, sonen och den heliga anden. Det ledde till att människor började se granen som ett heligt träd, ett Gudsträd.

 

Anledningen till att vi hänger röda äpplen och bockar av pepparkaka i granen lär komma från en mer primitiv sed att offra till de mytologiska gudarna. Genom att sätta en kristen stjärna eller en ängel i toppen och tända stearinljus bland grenarna kunde en primitiv tradition kombineras med en kristen, mer ”upphöjd”, och ingen onödig konflikt uppstod.

 

Men varför flyger jultomten i luften med sina luftburna renar som kommer farande över skyn från Nordpolen? Det påstås härstamma från den nordiska kulturen, nordisk shamanism och till och med att tomten intog röd flugsvamp vilket gör honom till en hallucinerande individ som åstadkommer ”övernaturliga” bedrifter. Därmed är förvirringen total och det är inte så konstigt att den moderna människan inte tar julen på något större allvar.

Jesus Kristus – en dubbelnatur

Låt oss glömma livsstilsföretaget Coca Cola Company, de gamla romarna och en tomte hög på flugsvamp för att istället gå tillbaka till den inre verkligheten bakom dubbelnaturen Jesus-Kristus, som den beskrivs av esoteriker. I sökandet efter sanningar och korrekt historiebeskrivning finner man ibland information som får en att häpna. Till exempel, vi firar primärt inte Jesus födelse utan Kristus ”nedstigande” på jorden i formen av Jesus.

 

I ett samtal över en fika berättar Bertil Johnsson, en esoteriker i Stockholm, att enligt boken ”Jesu invigningar” av Alice Bailey, tog människan (”människosonen”) Jesus sin fjärde invigning vid korsfästningen, vilket i

Bibeln illustrerats med de klassiska orden: ”det är fullbordat”. I samma ögonblick nådde Kristus, den gåtfulla gestalten som ”överskuggade” Jesus, sin sjätte invigning, men på ett högre existensplan. En invigning kan kort sägas vara manifesterandet av ett av flera viktiga steg mot högre medvetenhet.

 

Bertil nämner att Jesus liv och det kristna evangeliet symboliskt berättar om vår utveckling från människa till gudom – det att successivt växa in i ett gudomligt medvetande. Man kan säga att Jesus på jorden förkroppsligade Kristusmedvetandet, ett nedstigande av ett mer upplyst medvetandetillstånd från en högre dimension. Det har att göra med mänsklighetens ”ascension”, vårt långsiktiga och cykliska ”uppstigande” för att nå högre och högre nivåer av medvetenhet, som är en del av en gudomlig hierarki.

 

Den ”största” invigningen är på ett sätt den tredje, då människan för första gången blir del av denna gudomliga hierarki och med den fjärde invigningen behövs inte längre en fysisk kropp. Den invigningen kan eventuellt jämföras med den buddistiska uppfattningen om nirvana, det medvetandestadium då  vi inte längre behöver återvända i fysisk form. Därefter finns ytterligare fem eller fler invigningar att uppnå.


Tanken svindlar och vad lite man vet, tänker jag. Det finns skäl att återkomma till det här ämnet igen, vilket säkert är intressant för många som vill veta mer om julfirandets egentliga innebörd.


http://newsvoice.se/2010/12/21/christ-mas-betyder-kristus-massa/

Av Stig Olsson - 21 december 2014 15:28

Allt jag önskar är att det blir fler än 260 personer som ser på Uppdrag Gransknings program om vänstermaffians egna mördare från organisationen AFA. Unga människor som med stor glödje hoppar på oskyldiga människors huvuden tills de spricker, som med enkelhet och tuffhet skryter om hur de lyckas misshandla oskyldiga och samtidigt demonstrera med plakat om att deras våld allid sker i självförsvar och därför måste kallas för det "goda våldet" enligt dom själva!?!?


Är det så här vi vill att Sverige ska vara eller ska vi snart börja våga se sanningen i vitögonen och börja agera själva?!


Jag personligen tycker att vi ska ge polisen resurser så att våra gator och hem åter en gång ska få vara trygga. 

Bort med buset, på alla nivåer.

Belöna, inte bestraffa, de som vågar stå emot dessa galningar i rättegångar.

Längre och tuffare fängelsestraff för de som åker fast för dessa hemska misshandelsfall som stänidgt återkommer.


Ja det finns ett stort antal fler punkter jag skulle kunna skriva ner här, men kanske du kan fylla på dom efter att ha sett detta utmärkta sanningsprogram!? :)


Av Stig Olsson - 21 december 2014 13:29

Ja vad ska man annars säga? Efter att ha läst nedanstående artikel hittar iaf inte jag andra ord som mer exakt och rakt på säger sanningen... Läs själv!


En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka
 
För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

 

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

 

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

 

Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!

 

Gråter hopplöst

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

 

Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

 

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

 

Straffas ekonomiskt

Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:

 

* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.

 

* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.

 

* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.

 

Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.

 

Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.


Annica Dahlström

läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare


Christian Sörlie Ekström

mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist


http://m.gp.se/%E2%80%A6/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-


Av Stig Olsson - 14 december 2014 16:25

En dom i Högsta förvaltningsdomstolen har lett till att kommuner och försäkringskassan nu sitter och räknar på vilka behov som är tillräckligt "intima" för att kräva personlig assistans. Det är en anmärkningsvärd tolkning av lagen. Neuroförbundet vill därför att Åsa Regnér tar initiativ till att den ändras.

 

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har släppt sin rapport om orsakerna till utfallet av Försäkringskassans beslut om assistansersättning. Rapporten visar att sedan 2010 får cirka 300 personer per år sin personliga assistans indragen.


Orsaken i de flesta fallen är inte att personerna fått ett förändrat hjälpbehov och blivit friskare. I stället handlar det om att nya bedömningar på försäkringskassan gör att de inte längre anses komma upp i de 20 timmars grundläggande behov som krävs enligt Socialförsäkringsbalken.

 

Assistansersättning är en ersättning som utgår från rättighetslagen LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Enligt LSS har man rätt till personlig assistans för hjälpbehov som att klä av och på sig, tvätta sig, gå på toaletten, att äta eller kommunicera med andra. Det gäller alltså våra mest intima och privata behov.

 

Assistansen betyder för många med funktionsnedsättning att de har möjligheten att kunna leva ett liv som andra. Alternativet skulle bli att tvingas till ett boende på en institution eller att bli helt beroende av sina anhöriga. Vi inom Neuroförbundet möter många av dessa människor. Våra rättsombud bistår årligen hundratals människor i samband med ansökan eller överklagan kring personlig assistans. Det handlar om personer med svåra sjukdomstillstånd som MS, stroke, parkinsons sjukdom eller neuromuskulära sjukdomar som ALS för att nämna några. Låt oss ge ett par exempel från verkligheten.

 

Anna 45 år, är ensamstående och har MS som gradvis försämras. Hon använder elrullstol, och kan inte förflytta sig till varken sängen eller toaletten. Sjukdomen har medfört att hon inte kan klä på sig eller tvätta sig på egen hand. När Anna ska äta har hon svårt att greppa besticken. Vid måltiderna händer det att hon sätter maten i halsen. Enligt intygen från hennes neurolog har hon även kognitiva problem, som gör att hon inte inser sina svårigheter. Anna får trots detta avslag från försäkringskassan på sin ansökan om assistansersättning. 

 

Kurt är i 50-årsåldern och är svårt rörelsehindrad på grund av parkinsons sjukdom. Han behöver hjälp med att tvätta sig och klä på sig. När Kurt äter kan det ta två timmar för honom att få i sig en tallrik gröt, varav halva tallriken hamnar på bordsduken på grund av hans skakningar. Fem gånger varje natt behöver han hjälp med att vända sig och med att kunna gå på toaletten. Kommunen avslår hans ansökan om assistans. De anser att Kurts fru, som har ett heltidsarbete på dagarna och reser mycket i tjänsten, ska hjälpa honom på natten.

 

När kommunen eller försäkringskassan bedömer hjälpbehoven så räknar de ut med hur många timmar per vecka personer som Anna och Kurt behöver för dessa olika behov. Det som hänt är att Sveriges högsta förvaltningsdomstol i en dom år 2009 ansett att det endast är vissa delar av dessa behov som ska räknas, nämligen de som är tillräckligt ”privata för den personliga integriteten”.

 

Kommunerna och försäkringskassan sitter nu därför och räknar på vilka av våra behov som är tillräckligt ”intima”. Domen i Högsta förvaltningsdomstolen bygger dock enligt Neuroförbundet på en felaktig tolkning av LSS. I propositionen 1992/93:159, står nämligen att läsa att personlig assistans ska ges till "personer som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär". Assistans ska ges för ”krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär".


Detta innebär - enligt Neuroförbundet - att lagstiftaren aldrig uttalat att det uteslutande måste handla om behov som bedöms som privata eller intima. Den tolkning som Sveriges högsta förvaltningsdomstol har gjort är anmärkningsvärd och lämnar nu personer som Anna och Kurt och många fler utan hjälp. Vi på Neuroförbundet menar därför att en ny utredning, som förtydligar intentionerna med LSS, måste tillsättas. I denna måste LSS uttalade målsättning att ge svårt funktionshindrade goda levnadsvillkor särskilt bevakas.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/regner-maste-aendra-lagen-om-assistans-12568

 

Av Stig Olsson - 14 december 2014 10:31

Försäkringskassan Bild: Flickr/ Matt Cornish



Eftersom regeringens budget föll blev det inget stopp för utförsäkringarna. Nu kommer ytterligare 13 200 personer att utförsäkras nästa år.


Ett av förslagen i regeringens budget var att slopa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen år 2015. Men eftersom regeringens budget föll, och alliansens budget i stället röstades igenom, kommer nu tidsgränserna att bli kvar.


Siffror som Dagens Arena begärt ut från Försäkringskassan visar att myndigheten räknar med att 13 200 personer kommer att utförsäkras och förlora sin ersättning under 2015. För 2 240 av dessa sker det för andra gången. Vissa riskerar även att utförsäkras en tredje gång, men det finns inga siffror på hur många de är.

– Det här är jättedåligt på flera sätt. Den bortre tidsgränsen har orsakat en massa lidande för enskilda. Den har inte haft den effekt man kunde förvänta sig eftersom sjukskrivningarna faktiskt har ökat sedan den infördes. Väldigt få som utförsäkrats har gått till ett reguljärt arbete, säger socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S).


Enligt henne borde man i stället satsa på tidiga åtgärder.
– I stället för att sparka ut människor ur försäkringen måste man sätta in åtgärder tidigt i sjukskrivningsprocessen, säger hon.


Fram till augusti i år har 90 418 personer utförsäkrats sedan regeringen skärpte reglerna i sjukförsäkringen år 2008. 8 900 personer har utförsäkrats två gånger.


Dagens Arena har sökt Moderaterna för en kommentar.

 

http://www.dagensarena.se/innehall/resultatet-av-alliansbudgeten-13-200-utforsakras-nasta-ar/

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se