Inlägg publicerade under kategorin Ungdom

Av Stig Olsson - 8 december 2014 09:44

Så fort jag ser, hör eller läser orden Handikappad, Funkis, Invalid, Funktionsnedsatt, Krympling och andra hemska ord så känner jag mig KRÄNKT, FÖRNEDRAD, FÖRLÖJLIGAD och utsatt för RASISM!


I alla fall så känner jag så efter att ha läst en artikel i Aftonbladet idag där en neger känner sig kränkt över att Alexander Bard kallat honom för just neger!?!?


Och när jag i samma artikel läser att en idiot på DO faktiskt tycker som denne neger att det "är det centrala i situationen hur den som uttalandet riktar sig till uppfattar händelsen".

 

Det kan ju bara betyda att om jag faktiskt känner mig så kränkt som denne neger borde även jag och alla andra funkisar kunna få rätt i DO om vi börjar anmäla alla som använt de ord vi känner oss kränkta över!


För jag uppfattar sådana uttalanden för kränkande etc mm osv...


Eller menar DO att det här bara gäller färgade människor, de som är värda något, och inte oss värdelösa funkisar!?!?


Här är artikeln med 2 små utdrag:


"Du vet ingenting om vad ordet neger betyder för du är inte svart. Det är rasism att säga neger".

 

"Enligt Diskrimineringsombudsmannen, DO, är det centrala i situationen hur den som uttalandet riktar sig till uppfattar händelsen.

– Vi vet att ordet för de flesta afrosvenskar kopplas samman med slavhandeln och det koloniala förtrycket. Mot bakgrund av det förstår jag uppriktigt inte varför vissa fortsätter att envisas med att hävda sin rätt att få använda ordet, säger Sonya Aho, pressekreterare på DO".

 

Dessa två stycken är urklippta ur nedanstående artikel i Aftonbladet idag. 


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article14080209.ab 


SJÄLVKLART GÄLLER INTE DETTA OSS FUNKISAR, FÖR VI HAR JU REDAN EN JÄTTESTARK LAGSTIFTNING SOM SKYDDAR OSS... OM DEN BARA BLEV EFTERFÖLJD AV RIKSDAGENS POLITIKER SOM INTE ENS VILL VETA ATT VI EXISTERAR1

ANNONS
Av Stig Olsson - 7 december 2014 17:44

De brister som finns i tillämpningen av LSS innebär att lagens ursprungliga intentioner sakta men säkert urholkas. Nu är det dags att återupprätta LSS, skriver debattörerna.

De brister som finns i tillämpningen av LSS innebär att lagens ursprungliga intentioner sakta men säkert urholkas. Nu är det dags att återupprätta LSS, skriver debattörerna.

Myndigheterna urholkar och trotsar LSS-lagen

Personer med funktionsnedsättningar får inte sina rättigheter tillgodosedda när kommuner och Försäkringskassan agerar i strid med lagar, offentligrättsliga principer och FN-konventioner, skriver bland andra Ingrid Burman, Handikappförbunden.


För tjugo år sedan beslutade riksdagen om LSS, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen skulle ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra, bland annat genom personlig assistans. Kampen för rättigheterna hade pågått länge och förväntningarna var stora. Men i dag tillämpas lagen alltmer restriktivt. Rapporten ”LSS – målsättningen som försvann” av Lennart Erlandsson, universitetslektor i juridik, bekräftar att många kommuner, Försäkringskassan och även förvaltningsdomstolar ibland tolkar och tillämpar LSS på ett sätt som strider mot intentionerna.


Strider mot lagens målsättning

Studier visar att handlingsutrymmet som finns i tillämpningen av lagen hanteras olika av olika myndigheter. Dessutom visar Erlandsson att styrdokument hos kommuner och Försäkringskassan kan strida både mot lagens målsättning och offentligrättsliga principer. Ett exempel är kommunala riktlinjer om att beslut om en insats ska omprövas regelbundet. Det strider mot principen att den som fått ett visst positivt besked ska vara säker på att det inte helt plötsligt ändras. Trots det har många personer som har personlig assistans fått sina assistanstimmar reducerade, eller till och med borttagna, utan att behovet av insatsen förändrats. Det strider mot lagens målsättning, mot offentligrättsliga principer och också mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.


Försäkringskassan ger ut föreskrifter och allmänna råd, kompletterat med detaljerade vägledningsdokument och metodstöd. Dessa är starkt styrande för myndighetens handläggare. Därför är det allvarligt att de innehåller generaliserande tolkningar av domar som kan leda till missuppfattningar, till exempel att personer med grava synnedsättningar inte tillhör målgruppen som omfattas av LSS.


Gör egna bedömningar

Försäkringskassan gör också egna bedömningar om personer som söker assistansersättning tillhör någon av lagens personkretsar, även om det redan gjorts av kommunen. Förfarandet strider mot den offentligrättsliga principen att ett beslut som fattats hos en myndighet också ska ligga till grund för ett senare avgörande av annan myndighet.


Utredningar på Försäkringskassan görs enligt en mall med uppgifter om personens situation. Vi har tagit del av utredningar där mallen inte anpassats individuellt. Oavsett om det är uppenbart att personen behöver personlig assistans dygnet runt eller om behoven är mer svårbedömda, ställs samma integritetsnära frågor på detaljnivå, till exempel kring hjälp med hygien. Behovsbedömningen görs sedan enligt en norm där tidsåtgång för varje moment personen behöver hjälp med, beräknas i hundradelstimmar.


Även förvaltningsdomstolarnas hantering är problematisk. I en uppmärksammad dom från 2008 om tolkningen av grundläggande behov (LSS § 9a) har lägre instans hänvisat till Försäkringskassans riktlinjer. Trots att dessa saknar status som rättskälla. Domstolarna begär nästan aldrig in kompletterande material, trots att underlagen kan vara bristfälliga.


Urholkas sakta med säkert

De brister som finns i tillämpningen innebär att lagens ursprungliga intentioner sakta men säkert urholkas. Det borde vara en självklarhet att om LSS ska begränsas ska det ske genom beslut i riksdagen – inte smygvägen genom myndighetsbeslut. Handläggare i kommuner och på Försäkringskassa måste ges de förutsättningar som krävs för att göra utredningar och individuella bedömningar på professionell grund. Det är dags att återupprätta LSS och dess ursprungliga intentioner. Och det är hög tid att Sverige lever upp till FN:s konventioner om mänskliga rättigheter för oss alla.


Ingrid Burman

ordförande Handikappförbunden


Heike Erkers

ordförande Akademikerförbundet SSR


Thomas Hammarberg

före detta kommissionär för mänskliga rättigheter


http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2564791-myndigheterna-urholkar-och-trotsar-lss-lagen#_=_

ANNONS
Av Stig Olsson - 7 december 2014 09:58

Tänk dig detta: Du är ung, kanske under 20 år, staten gör så du får ett livslångt handikapp, eller du råkar bara ut för en sjukdom/olycka som gör att du behöver hjälp resten av ditt liv. 


Troligen så vill du fortsätta kunna göra/uppleva det mesta eller nästan lika mycket som dina kompisar eller hur? 

Men OK, du förstår att det inte går göra allt, typ spela fotboll, ishockey etc, men det finns ju andra saker man kan ägna sig åt ändå!


Så du bestämmer dig för att kämpa på, inte ge upp, vara stark och positiv, trots svår värk, massor med praktiska problem i vardagen, taskig ekonomi etc mm osv...


Till en början funkar allt inom sjukvården för dig och du kanske kommer hem till dina föräldrar eller ev i ett eget boende, efter att sjukvården gjort sitt...


P g a att du kanske vill plugga vidare eller skaffa ett jobb så måste du ha personlig assistans, dvs hjälp i din vardag, där assistenten är dina armar och ben så att säga. Efter att du dels skaffat en mängd verifierande läkarintyg om din situation, gått igenom flertaliga förnedrande undersökningar om hur lång tid och ofta du pissar o skiter mm så har du tillräckligt underlag för att ansöka om assistansen.


Om allt går vägen så får du sen den hjälp du behöver och livet återgår långsamt till något som du kan kalla vardag och ditt liv börjar åter fyllas med saker du tycker ger livet mening. 


Så kommer dagen då det gått två år med assistans och Försäkringkassan/Kommunen hör av sig för att göra en omprövning av din livssituation, dvs se om något förändrats till det bättre och du inte behöver lika mycket assistans.


Inga problem tänker du, för du kan ju inte bli bättre... ditt handikapp gör dig i stället bara sämre, men du anser ändå livet vara så värdefullt att du ändå vill fortsätta leva.


Då händer något som du aldrig kunnat föreställa dig. FK/Kommunen säger plötsligt att NEJ, du är för frisk för att få assistans!?!? Inte för att du rent fysiskt blivit bättre utan bara för att staten hittat ett sätt att omtolka lagarna så att de kan vägra ge dig ett liv med kvalitet och innehåll, som DU gillar.


I stället vill de att Hemtjänst ska komma och hjälpa dig... Problemet med det är att då får du inte bestämma ett skit om hur du vill ha ditt liv... Hemtjänsten bestämmer när du ska upp (när de har tid9, när du ska lägga dig (när de har tid), när du ska äta (när de har tid), när du ska gå på muggen (när de har tid), när du ska få duscha (när de har tid), när de ska städa (när de har lust) etc osv i all oändlighet... 

DITT LIV TAS IFRÅN DIG!


Du får inte längre komma utanför ditt hem

Du får inte längre plugga/jobba

Du får inte längre gå på bio, diskotek, dans, operan, hockey eller något annat av allt du gjort tidigare!?


Orsaken till det är att SVENSKA STATEN med alla dess mydigheter helt enkelt inte längre anser sig ha råd att såna som DU ska få fortsätta leva. DE VILL ATT DU SKA DÖ!


Däremot vill staten inte själva avrätta dig rent fysiskt, så i stället har de uppfunnit något jag kallar för desperationssjälvmord... Dvs du orkar inte längre leva med denna kränkning mot dig som människa, för du behandlas inte längre som en sån utan mer som en jude på väg till gaskammaren, ett kidnappat barn på väg till sin pedofil i mellanöstern/östermalm, eller varför inte ett djur på väg till en grym slakt och död!?


Så här har många hundratusentals handikappade människor det idag... INGEN RÄTT TILL LAGSTIFTAD HJÄLP!


Vi drivs alla mot samma hemska självmord, när vi inte längre orkar med SVENSKA STATENS tortyr och avsky för oss.


Det som pågår sedan ca 20 år är en veritabel häxjakt på alla som inte passar in i den politiska normen, vilket i praktiken innebär att det bara är de etablerade politiska partiernas medlemmar som ska tillåtas leva ett liv i lyx, och jo affärsmännen såklart också... men resten är inte önskvärda... särskilt inte vi som behöver hjälp pga att vi lever i en jävla stenåldersmiljö där medmänsklighet ska definieras av försupna knarkande IQ-befriade skithögar som kallar sig politiker!


Det är bl a oss dom nu pratar om när det ska bli nyval... Och där låter det som om alla politiker bryr sig om oss, men verkligheten är en helt annan och obeskrivllgt mycket hemskare än ens en skräckfilm kan berätta det!


Läs här nedan om ett kort och talande exempel på statens sätt att förödmjuka oss... vi som bara är helt oskyldiga offer, vars föräldrar redan betalt in alla kostnader för vår hjälp, eller så har vi själva hunnit med det före olyckan/sjukdomen.



Politiker månar om arbetslösa och ålderspensionärer, men inte om funktionshindrade. Varför är det så?


I söndagens DN Debatt lierade sig vår nygamle minister Ylva Johansson med LO, TCO och SACO i kritik mot att A-kassan är ”för låg för att leva på”. Taket för A-kassan är lågt och innebär en inkomst efter skatt på bara 11 000 kronor (kom ihåg denna siffra). Enligt skribenterna är det inte mycket mer än försörjningsstödet (socialbidraget).


I en annan artikel i DN (1/12) ojar sig en annan f.d politiker Christina Rogestam, numera ordförande i SPF (Sveriges Pensionärsförbund), över att ”var tredje pensionär går miste om skattesänkningen nästa år”, de som har mer än 20 000 kronor i inkomst.


Ingen pratar om att funktionshindrade med bara aktivitets- eller sjukersättning betalar betydligt mer skatt än andra pensionärer. Aktivitets- och sjukersättningen är så lite som mellan 7 800 kronor och 8 900 kronor före skatt. Skatten för dessa år 2014 är jämfört med andra enligt tabellen nedan (tabell 32):

Månadsinkomst

Vanlig löntagare  Skatt i kronor/månÅlderspensionär  Skatt kronor/månFunktionshindrad med aktivitet-/sjukersättn. Skatt kronor/mån

8 000

1 020

1 1061 781

9 000

1 235

1 389

2 039

10 0001 4501 672

2 293


Det innebär att gruppen funktionshindrade med aktivitets- eller sjukersättning betalar ca 10 000 kronor mer i skatt per år än en vanlig löntagare och ca 8 000 kronor mer i skatt per år än en ålderspensionär! Och nästa år skall bara ålderspensionärer kompenseras igen om budgeten går igenom, så att de får samma skatt som löntager för inkomster under 10 000 kronor. Men gruppen funktionshindrade blir förlorare igen!


Ingen politiker verkar heller förstå det absurda i att bara ersättningsystemen bostadstillägg och försörjningsstöd konfiskerar alla eventuella besparingar/förmögenhet. Alla andra ersättningssystem räknar inkomst som det görs i självdeklarationen! Bara de mest utsatta skall göras luspanka?


Det är bekymmersamt att de funktionshindrade alltid ”glöms bort”! Det är till och med så att ledande politiker i våra två största partier ifrågasatt mitt påstående att funktionshindrade betalar mest skatt – att det är fel! Det föranleder mig än en gång att ifrågasätta om någons attityder är mer sanning än verkligheten?


FUB tog i våras fram rapporten ”Fångad i fattigdom” som beskriver den ekonomiska verkligheten för gruppen funktionshindrade. Den verkar inte så många ansvariga politiker ha läst?


Om man måste gradera ekonomisk utsatthet, så är nog denna grupp funktionshindrade de mest ekonomiskt utsatta!


Så vakna ansvariga politiker. Jag saknar inlägg från er om detta!

 

http://reclaimlss.org/2014/12/politiker-manar-selektivt-om-ekonomiskt-utsatta/

Av Stig Olsson - 4 december 2014 17:02

Michael Zazzio

ANALYS. Landstingen och regionerna (här kallade landstingen) är utifrån lagstiftningens utformning skyldiga att uppfylla vissa kriterier för att inte begå brott mot andra vårdgivare och patienter. Lagstiftaren ställer klara och tydliga krav på den sjukvård och verksamhet som landstingen bedriver – krav som är till för att medborgarna/patienterna ska kunna få bästa möjliga vård. Samtliga landsting bryter dock konsekvent mot gällande lagstiftning, antingen på grund av okunskap, oförståelse eller också av ren ovilja att följa lagstiftningen.


 

Enligt internationell lagstiftning är sjukvård en mänsklig rättighet. När en patient har ett behov av diagnostik och behandling så ska landstinget, enligt de prioriteringsregler som gäller för sjukvården, tillgodose patientens vårdbehov. Inom många specialiteter saknar dock landstingen sådan kompetens som är nödvändig för att kunna hjälpa vårdsökande patienter att få bot eller lindring.

 

Ett tydligt exempel på avsaknad av kompetens återfinns inom den audiologiska vården (hörsel, balans och lukt). När patienter drabbas av tinnitus (öronsus), hyperakusi (överkänslighet för ljud), diplakusi (tonförvrängd ljuduppfattning), distorsion (oren ljuduppfattning), sudden deafness (plötslig dövhet), balansrubbning, luktsinnesförvrängning eller luktsinnesbortfall, så står personalen på specialistklinikerna helt handfallna.

 

Patienterna bemöts nästan alltid med kommentaren att det inte finns något att göra och att de måste lära sig att leva med sina sjukdomstillstånd.

 

Vad säger lagstiftningen om ett sådant bemötande när det gäller sjukdomstillstånd som det faktiskt finns behandling för men där landstingen inte själva kan erbjuda patienterna någon verksam behandling?

 

En grundförutsättning för att landstingens personal ska kunna bedriva adekvat vård, är att de först och främst tar del av och läser igenom de studier som är publicerade inom respektive område men även tar del av den forskning som för tillfället pågår, oavsett var i världen den bedrivs.

 

En annan förutsättning, för att kunna hjälpa patienterna, är att landstingen har kunskap om vilka kliniker det är som erbjuder behandling för de sjukdomstillstånd som kan komma i fråga. Landstingen är skyldiga att känna till de kliniker som finns i Sverige och även kliniker inom EU/EES samt, om så krävs, även utanför EU/EES.

 

Det är inte patienternas uppgift att informera sina läkare om externa kliniker utan landstingen ska aktivt söka och finna samarbetspartners samt upprätta en förteckning över dem för att ha en möjlighet att erbjuda patienterna den bästa vård som de kan få med hänsyn till kostnaderna. Samtliga landsting bryter i dagsläget medvetet mot detta och därmed mot gällande lagstiftning.

Försvarsmekanismerna och undanflykterna är många och häpnadsväckande

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska landstingen samverka med alla privata vårdgivare, men vid ett test, vilket upprepades flera gånger per landsting under åren 2012-2014, visade det sig att samtliga landsting nekade privata vårdgivare att samverka med dem.

  • Landstingens bortförklaringar varierade men de vanligaste undanflykterna, när de tackade nej till samverkan, var att de inte ansåg sig behöva någon ytterligare kunskap eller få några vårdtjänster utförda.
  • De flesta av landstingen blandade dessutom ihop begreppet samverkan med vårdavtal och förklarade att de redan hade tecknat de vårdavtal som de ansåg att de själva hade ett behov av.
  • Fler landsting påstod osant att deras vård och behandling av hörsel- och balansrubbningar överensstämde med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.
  • På mitt eget landsting, Landstinget Kronoberg, erkände den tillförordnade landstingsdirektören Martin Myrskog att landstinget enligt lagstiftningen måste samverka med privata vårdgivare, men att de hade en annan uppfattning.
  • Vid ett telefonsamtal med en chefjurist på ett av landstingen i Norrland kontrade chefjuristen med att landstinget ju hade en samverkan med min klinik eftersom han talade med mig i telefon.
  • Flera landsting anklagade mig för att min begäran om samverkan utgjorde reklam om min klinik och att det inte var tillåtet att skicka reklam till landstinget.
  • Stockholms Läns Landsting (SLL) påstod att landstinget skulle göra en evidensbedömning av mina behandlingsmetoder. Två år senare har det ännu inte kommit något svar från SLL och någon evidensbedömning har inte heller genomförts.

Samverkan har ingenting med vårdavtal att göra

 

Enligt lagstiftningen så är det inte heller landstingens behov som skall tillgodoses utan patienternas; och eftersom landstingen inte exakt kan förutse vilka patienter som kommer att besöka sjukvården så kan de inte heller förutse patienternas behov utan måste ha en breddad vårdberedskap och kunskapsbuffert att ta till när de själva inte lyckas tillgodose patienternas behov av vård.

 

Till min egen privata klinik kom det, trots landstingens påståenden om att de inte hade något behov av min kompetens, patienter som aldrig hade fått någon behandling alls för sina audiologiska sjukdomstillstånd.

 

I stort sett alla patienter hade fått en felaktig handläggning på landstingen. Många hade inte ens fått någon diagnos ställd för sjukdomstillstånd som var manifesta och lättdiagnostiserade. I en del landsting erhöll patienterna sina diagnoser enbart baserat på vad de berättade för den undersökande läkaren.

 

Diagnoser sattes på ovetenskaplig grund och det gällde även diagnoser som på ett enkelt sätt kunde ha verifierats med hjälp av kliniska ljudkänslighetstest.

 

Vissa patienter fick diagnosen hyperakusi utan att ens lida av tillståndet medan andra fick diagnosen utan att landstinget ens visste hur allvarlig patientens hyperakusi var.

 

En del patienter fick inte någon diagnos alls trots att deras hyperakusi var kraftig. Landstingen struntade konsekvent i att utföra erforderliga ljudkänslighetstest och om de väl gjorde det i några enstaka patientfall, så utfördes provtagningarna alltid på ett felaktigt sätt. Diagnoser ställdes högst godtyckligt. Någon behandling var det inte tal om.

Landstingen tror ofta alltför gott om sig själva

 

På sjukhusklinikerna råder en chauvinism, vilket leder till att utomstående kliniker nekas tillträde till gemensamma diskussioner och utbyte av kunskap och erfarenheter – det som kallas samverkan. Inte blir det bättre om någon kritiserar landstingssjukvården eller till och med visar att den i vissa avseenden saknar kompetens, agerar felaktigt och till och med brottsligt – då träder prestigetänkandet in och landstingens företrädare sätter sig på tvären ännu mer än tidigare – ingen vill ju tillstå att hen har fel eller arbetar inom en organisation som inte uppfyller lagkraven.

 

Landstingen har en undermålig kvalitetssäkring och att deras ledningssystem är kraftigt underdimensionerade eller saknas helt trots att lagstiftningen kräver både kvalitetssäkring och fungerande ledningssystem.

 

De som blir lidande av att landstingen bryter mot gällande lagstiftning är de sjuka patienter som påstås vara färdigbehandlade och som utan vare sig bot eller lindring slängs ut ur landstingssjukvården, även i de fall då patienterna befinner sig i en förtvivlad situation.

Ett klart och tydligt patientexempel

En 13-årig pojke drabbades i augusti 2014 av hyperakusi efter ett motorsågsljud som varade i en handfull sekunder.


Pojken hade den allvarligaste hyperakusi som jag någonsin har träffat på under mina 17 års kliniska verksamhet och forskning och ingen av de kliniker och forskare som jag har talat med har någonsin sett något liknande.

 

Pojkens obehagsnivåer för ljud låg ända nere på 10 dB HL (decibel hearing level) och hans smärtnivåer mättes upp till så låga volymer som 15 dB HL – ofattbart låga nivåer (ett normalt samtal ligger på ungefär 50-60 decibel). Pojken tålde inte högre ljud än 45 dB på någon frekvens alls mellan 125 Hz – 8 kHz. Vid 50 dB HL stack alla ljud som nålar i hans öron.


På vissa frekvenser var smärtan outhärdlig redan vid 20 dB HL och allt detta gällde för ljud som bara var 0,2 sekunder långa.

 

Se diagram längst ner

Maria Löfgren

Vid samtal med den ansvarige specialistläkaren, Maria Löfgren, som tjänstgör på universitetssjukhuset i Örebro, framkom det att något ljudkänslighetstest aldrig hade utförts. En audionom på kliniken bekräftade att de inte systematiskt utförde ljudkänslighetstest utan att det bara skedde ibland (ˮnär personalen kände för detˮ).

Foto på Maria Löfgren: Orebroll.se, public domain

 

Dessutom så testade de inte med ljud av en viss längd utan längden på ljudet berodde på hur länge audionomen höll knappen nedtryckt. Att det i mätning av överkänslighetsnivåer faktiskt kan bli skillnader på upp till 20 dB om testljudets längd varierar med någon sekund kände audionomen inte till.

 

Den 13-årige pojken hade, trots uteblivet ljudkänslighetstest, instruerats av läkaren att tvinga sig själv att stå ut med ljud och kliniken hade även sålt ett par hörselskydd till honom. Det var den enda behandling som han fick.

 

Någon annan vård var inte planerad.

 

På mitt förslag om ett gemensamt samtal mellan mig, berörd personal och pojkens föräldrar blev svaret från den läkare som pojken hade träffat:

Jag har pratat med min medicinskt ansvariga på kliniken och det kommer inte att bli något möte eller vidare kontakter härifrån.

Claes Möller

Det är läkarna Carina Jensen och Claes Möller som är klinikchefer, verksamhetschefer och medicinskt ansvariga vid Örebro universitetssjukhus.

Foto på Claes Möller: Orebroll.se, public domain 

Undermålig vård erbjuds

Prestige begränsar uppenbarligen pojkens möjligheter att bli frisk eller få lindring och denna hållning är tyvärr alltför vanlig i Sverige. Utan behandling är sannolikheten mycket hög för att pojken förblir handikappad under resten av sitt liv.

 

Den vård som inom landstingssjukvården står till buds är, i fall som dessa,

  • kognitiv beteendeterapi (KBT)
  • i kombination med ljudterapi.
  • Även mindfulness (meditation) försöker man sig på.

Målet med de behandlingsmetoderna är inte att patienterna ska få lindring eller bot mot sin hyperakusi utan att de ska må bättre och på så sätt bättre kunna klara av att hantera sina sjukdomstillstånd – en form av rent självbedrägeri.

 

Att ljudbehandling i kombination med KBT ger ett visst men mycket måttligt resultat är känt (åtminstone ljudstimuleringen) men behandlingsresultaten är mycket magra och i den forskning som ligger bakom KBT som behandlingsmetod mot hyperakusi har universitetsforskarna använt ett manuellt ljudkänslighetstest som ger utrymme för stora mätfel.

 

KBT i kombination med ljudstimulering har i forskning dessutom endast nått upp till omkring 3 % av den behandlingseffekt som de mest lyckosamma behandlingsmetoderna medför. Så, varför satsar landstingen på KBT och meditation?

Konkurrerande behandlingsmetoder finns i Sverige endast tillgängliga på privata kliniker

I Tjeckien och Italien används sådana metoder sedan länge av den offentliga sjukvården och de svenska patienter som väljer att resa dit för att få behandlingen ska, enligt EU-lagstiftningen, ersättas av landstingen för själva behandlingskostnaden.

 

Resor och uppehälle får patienterna dock själva stå för. Svenska patienter som inte har råd att resa utomlands men som ändå vill genomgå behandlingen får själva betala hela behandlingskostnaden, eventuella resor och uppehälle om de väljer att behandlas i Sverige. Detta gäller så länge landstingen envisas med att bryta mot lagstiftningen.

 

Trots flera publicerade studier, däribland ett flertal svenska, om hur man ska mäta upp hyperakusi, så struntar landstingen konsekvent i att göra det.

 

Patienter kan därför inte följas upp med avseende på vare sig försämringar eller förbättringar och får inte heller veta hur allvarliga deras sjukdomstillstånd är. Det är i Sverige färre än 5 % av dem som är drabbade av hyperakusi som får sina ljudkänslighetsnivåer uppmätta.

 

En positiv sak som enbart vetskapen om dessa nivåer skulle föra med sig, är att de kan återges med en sådan noggrannhet att anhöriga och vårdpersonal kan lyssna på dem och därigenom få en korrekt uppfattning om vilka obehags- och smärtgränser som patienterna har.

 

Det ökar i sin tur omgivningens och sjukvårdens förståelse för dem som har drabbats av hyperakusi. Olika former av insatser kan då anpassas efter det rådande sjukdomsläget. Utan att mäta överkänslighets- och smärtnivåerna så har man dock ingen möjlighet alls att veta någonting och kan därmed inte förstå graden av sjukdomstillståndet och följaktligen inte heller göra något för patienten.

 

Ovanstående exempel visar på nödvändigheten av att landstingen, i patientfall som detta och många andra, tar hjälp av extern kompetens bland privata kliniker och vårdgivare som har unik erfarenhet och kunskap på området.

 

Den avgörande frågan blir då om landstingen kan och får göra det utan att först ha tecknat ett vårdavtal med den klinik eller vårdgivare som kan hjälpa patienterna? Utifrån gällande lagstiftning är svaret på den frågan tveklöst ”Ja!”.

”Vetenskap och beprövad erfarenhet”

Alla landsting kan enligt lagen, av en klinik/vårdgivare som saknar vårdavtal, genom ett direktupphandlingsförfarande upphandla tjänster för upp till omkring 300 000 kronor per år. Upphandlingen ska enligt lagstiftningen ske när det finns patienter som har ett behov av behandling och i de fall där landstinget inte kan tillgodose vårdbehovet. Det kan handla om vilken behandling som helst – både vetenskapligt baserade metoder och alternativmedicinska metoder utan forskningsbakgrund.

 

Enligt dom 6634-2010 med flera domar i Högsta förvaltningsdomstolen så har sjukvårdslegitimerad personal rätt att ordinera, ge eller remittera patienter till icke skolmedicinsk och/eller alternativmedicinsk behandling om sådan behandling ges parallellt med skolmedicinsk behandling, om de skolmedicinska möjligheterna är uttömda eller i de fall då skolmedicinsk behandling saknas eller är alltför kostsam.

 

Det viktiga är att skolmedicinsk behandling, om den inte är för dyr eller har ett magert behandlingsresultat, prioriteras samt att patienten handläggs i vården på ett korrekt sätt.

 

Det finns inget lagkrav på att behandling ska ha evidens. Det krävs inte heller att behandling ska stå i överensstämmelse med begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” trots att det finns inskrivet i lagen.

Lars-Åke Johnsson, HSAN - Foto: <a href=Medicallaw.se" width="138" height="170" />

Både HSAN:s ordförande och ställföreträdande generaldirektör Lars-Åke Johnsson, Socialstyrelsen, IVO och Utredningstjänsten vid Sveriges Riksdag har ända sedan år 2001, i skriftliga dokument, svarat att begreppet saknar definition.

Foto på Lars-Åke Johnsson: Medicallaw.se 

 

Det existerar inte heller någon utomrättslig definition av det, inte ens inom den medicinska branschen. Därför kan beslut i ansvarsmål inte baseras på det begreppet – det skulle strida emot grundlagen och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (ECHR).

 

Godtycke (tolkning från gång till gång av ett uttryck) är lagvidrigt. Så, begreppet är tomt och innehållslöst och därmed helt substanslöst och oanvändbart. Enligt ECHR får otydliga lagar inte leda till straff. Även Regeringsformen i Grundlagen fastställer att det är på det viset men trots det så fäller domstolarna legitimerad personal med hänvisning till att de inte skulle ha utfört sitt arbete i överensstämmelse med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.

 

Om det finns någon som har någon annan uppfattning beträffande begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” än ovanstående, så måste vederbörande på ett vetenskapligt sätt kunna lägga fram bevis för att det skulle finnas någon begriplig och/eller allmängiltig definition för det och var man i sådana fall finner en sådan definition i lag, förarbete, proposition, vägledande dom eller liknande. Ännu har ingen lyckats med det trots att många har försökt.

Landstingen är fortfarande skyldiga att hjälpa patienter som de inte själva kan hjälpa

Rättigheter och regler Örebro Läns Landsting


Till landstingens försvar, för att slippa samverka och remittera vårdbehövande patienter, finns det ingenting som kan åberopas förutom kostnaderna för vården. Landstingen är, i de fall när kostnaderna är befogade, skyldiga att remittera hjälpbehövande patienter till sådana kliniker som eventuellt kan hjälpa de patienter som landstingen själva inte har någon verksam behandling att ge.

 

Landstingen kan remittera såväl till vårdgivare med legitimerad personal som till icke legitimerade yrkesutövare. Det finns ingenting i lagen som förhindrar det utan det finns i stället ett krav på att landstingen ska remittera patienterna när patienterna har det behovet.

 

När det gäller hyperakusi så är drygt 500 000 svenskar drabbade av sjukdomstillståndet som definieras som obehag vid lägre ljudnivåer än 90 dB HL. Tiotusentals svenskar lider av en mycket svår och allvarligt handikappande hyperakusi. Många av dem återvänder aldrig till den offentliga sjukvården sedan de har lurats att tro att det inte finns något att göra åt sjukdomstillståndet.

 

Landstingen är skyldiga att prioritera de patienter som har det största behovet av vård men eftersom landstingen nästan aldrig diagnostiserar dessa patienter så har landstingen ingen förmåga att kartlägga vårdbehovet eller ens veta vilka patienter som först och främst ska prioriteras för extern vård och behandling.

 

I händelse av att landstingen skulle remittera dessa patienter så ska landstingen ersätta patienterna för vårdkostnaden men även för resor och uppehälle i de fall då det behövs.

Vad kan då en patient göra om denne inte får sitt vårdbehov tillgodosett?

Det finns bara ett sätt att få rätt mot ett landsting – att driva en skadeståndstalan i en tingsrätt och få en dom på att landstinget skulle ha remitterat patienten och dessutom skulle ha betalat för vården, resor och eventuellt uppehälle.

Hälso- och sjukvårdslagen är en skyldighetslagstiftning och beslut om utebliven vård och remittering tas inte upp i mål i förvaltningsdomstol utan måste drivas som skadeståndsmål, om man som patient ska kunna få rätt mot ett landsting.

 

Utebliven remittering drabbar ekonomiskt de kliniker som har unik kunskap och/eller specialistkompetens inom ett specifikt område. I sådana fall kan en klinik/vårdgivare som nekas samverkan, begära ett skadeståndsbelopp per år på det maximala belopp som landstinget skulle ha kunnat upphandla vårdtjänster för genom direktupphandlingsförfarande.

 

Sådana skadeståndsmål förs i en tingsrätt och så länge landstingen trilskas genom att neka vårdgivare/kliniker samverkan så är det den enda vägen att gå eftersom de svenska landstingen i dagsläget inte följer lagstiftningen och inte heller Socialstyrelsens yttrande om att landstingen är skyldiga att samverka med alla vårdgivare som begär att en samverkan ska komma till stånd.

Samverkansskyldighet

De lagstiftningsmässiga skälen för landstingens samverkansskyldighet är att landstingen ska ha all tillgänglig kunskap om sjukdomar, forskning, behandlingsformer och befintliga vårdgivare/kliniker för att kunna planera hälso- och sjukvården utifrån patienternas behov.

 

För att kunna klara av denna planering så måste landstingen ha ingående kunskap om alla privata vårdgivare, vilka verksamheter de bedriver, vilka möjligheter de har att ta emot patienter, vilken vård de utför samt vilka sjukdomstillstånd som de är specialiserade på, eventuellt har forskat på och vilka patientkategorier som deras vård omfattar.

 

De sjukdomsdrabbade medborgare som landstingens befolkningar i huvudsak utgörs av och som landstingen ska vara till för, har mycket att vinna på att deras landsting följer lagstiftningen till punkt och pricka.

Text: Michael Zazzio

 

Michael Zazzio är en privatpraktiserande kliniker och medicinsk forskare inom specialiteten hörsel- och balansrubbningar. Han sitter med i AENORTA och är ordförande i föreningen SARA samt är juridiskt sakkunnig i National Health Federation Sweden.


Relaterat

Worst case of Hyperacusis, Audiogram, Discomfort levels 2014-11-13

Worst case of Hyperacusis, Audiogram, Discomfort levels 2014-11-13 [XLS]

Worst case of Hyperacusis, Audiogram, Pain threshold levels 2014-11-13

Worst case of Hyperacusis, Audiogram, Pain threshold levels 2014-11-13 [XLS] 


http://newsvoice.se/2014/12/01

Av Stig Olsson - 3 december 2014 10:45

I vårt s k utvecklade land har vi en mängd lagar att rätta oss efter och vi, folket, gör så gott vi kan, alltid. Ibland snubblar vi lite på lagarna och får då sona våra brott genom att sitta av en viss tid i fängelse. 


Tyvärr så har det växt fram en "folkgrupp" som aldrig behöver straffas för att dom bryter mot vårt lands lagar. Nej det är inte zigenare och islamextremister jag tänker på den här gången utan de som verkligen aldrig ens kan bli straffade för sina brott och det är alla våra riksdagspolitiker, för de har nämligen lyckats med det största brottet av dom alla!


Just det, de kan aldrig dömas för sina gärningar eftersom de antagit en mycket särskild lag om att de själva i synnerhet och tjänstemän i allmänhet aldrig kan ställas till personligt ansvar för sina illgärningar! 


De kan alltså inte ens åtalas när de själva, personligen och medvetet, bryter mot de lagar de själva skapat!?


Och det känns särskilt bittert en sån här dag då vi har denna FNs Internationella Funktionshinderdag, dagen då vi funkisar skulle kunna gå ut på gator och torg för att fira att vi, enligt svensk och internationell lagstiftning, kan leva ute i samhället precis som alla andra, dvs som ni som inte drabbats av sjukdom och olyckor, och fira denna dag som en glädjens dag.


Tyvärr kan vi dock inte fira detta eftersom vårt lands riksdagspolitiker vägrar (ja vägrar) följa både sina egna och internationella lagar som säger att vi alla ska ha mänskliga rättigheter som försäkrar och garanterar att vi alla ska kunna leva helt normala liv.


Vad är det då som alla ni andra både kan och får göra men inte vi funkisar?


Tja... vi får t ex inte gå på bio, krogen, operan, diskot, idrottsevenemang, teatern osv.

Vi får heller inte studera, arbeta, åka flyg, buss, tåg, tunnelbana mm.

Ännu fler saker vi inte får göra är att dejta, gifta oss, skaffa barn, äta när vi vill, pissa, skita eller sova när vi vill, nej vi får inte ens fira midsommar, jul etc med nära och kära, nej vi har inte ens rätt att komma utanför våra egna hem!


Låter det här som att vi lever i ett demokratiskt och lppet land? NEJ! 


Det låter som om vi lever i land som styrs av totala galningar och sadister vars enda önskan verkar vara att förstöra livet så totalt för ca tio procent av vårt land befolkning och göra det så vidrigt som möjligt så att vi alla ska begå självmord (för just självmord växer och verkar bli den största "sjukdomen" i "vår" grupp)!


Vi som är drabbade är inte bara ledsna utan också jävligt förbannade över att behöva se oss klassade som icke önskvärda i det svenska samhället, trots att vi är både födda och uppväxta här!


Men vad ska vi göra när varken politiker eller ens journalistkåren och alla landets medier helt struntar i att vi tvingas leva under dylika tortyrförhållanden? 


Det går inte att nå allmänheten och upplysa om vilket liv som väntar dig/er inte om utan när du/ni också drabbas av olyckor och sjukdomar, för då är ni lika plötsligt inte heller önskvärda i samhället.


Är det så ni verkligen vill ha det? Vi funkisar vill det inte!


För hur det än är så älskar t ex jag min familj med föräldrar, syskon, släktingar, vänner mm...


Om du/ni också kan älska oss tillbaka så hoppas jag att du/ni också kunde börja prata med era kommunpolitiker och förklara att vi inte längre kan ha det såhär.


Under tiden fortsätter vi sitta inlåsta och bli misshandlade av detta så "fina" samhällssystem som är tänkt och lagstiftat att gälla alla men vi är lik förbannat undantagna från denna lagliga rätt!


Slutligen... om du inte tror mig så bara googla på Internationella funktionshinderdagen och se t ex hur många tidningar som skriver om detta så viktiga för oss funkisar. 

Jag gjorde det själv nyss men fick inte en enda träff! förvånad? Nej inte ett dugg, bara ledsen och förbannad.

Av Stig Olsson - 28 november 2014 07:49

Är rena fönster något som ska ingå i stödet och servicen i en gruppbostad? Tydligen inte enligt Sundsvalls kommun. I denna tidningsnotis kan man läsa att Sundsvalls kommun ville ta betalt för fönsterputsen i gruppbostäder. 50 kronor per fönster. FUB i Sundsvall bad om en tillsyn från IVO angående detta och IVO konstaterade att de som behöver hjälp i hemmet även behöver fönsterputs. Kommunen fick kritik för sitt agerande. Fönsterputs ska ingå i det kostnadsfria stödet enligt LSS.


Ständigt denna kamp för något som borde vara självklart. I alla fall enligt lagstiftningen.


I samhällets jakt på utgifter belastar man personer som lever i strukturell fattigdom med ytterligare utgifter. Personer med omfattande funktionsnedsättningar bor i gruppbostäder på grund av sin funktionsnedsättning. På grund av sin funktionsnedsättning så lever de i fattigdom. Den är livslång för de som inte kan arbeta. Deras inkomst består av sjukersättning på de lägsta nivåerna eftersom de inte har arbetat. När de pensioneras så blir även pensionen låg på grund av att livsinkomsten varit låg. Därför är det en strukturell fattigdom.


Samtidigt kommer det nya idéer på hur man ytterligare kan belasta dessa personer för att avlasta samhället kostnader.


Hyra istället för avgift med förbehållsbelopp i gruppbostäder. Hyra för gemensamhetsutrymmen i gruppbostäder.


Ledsagares utgifter ska inte ersättas av arbetsgivaren, det ska den enskilde stå för. Fönsterputsning ska den enskilde betala för. Till råga på allt beskattar staten den redan låga sjukersättningen högre än ålderspension.


Listan över samhällets övervältrande av kostnader på de fattigaste kan göras längre än den ovan. Den ideologiska idén om att samhället ska kompensera för funktionsnedsättningen är bortblåst. Jag tror det är en viktig förklaring. Att de ideologiska skälen till att ha en lagstiftning som LSS sällan eller snarare aldrig förs fram. Det kanske är dags att börja tala om ideologi?


http://reclaimlss.org/2014/11/overvaltring-av-kostnader-pa-individen/

Av Stig Olsson - 27 november 2014 05:31

Rötslam med nermalda råttor förgiftar vår mat! Gifterna finns i mjölk, ägg, kött & mjöl! Gör så här!

 

Slamspridning

Inga slamgifter i vår mat! Vi får i oss slamgifter genom maten. Ska vi acceptera det? Nej! Låt oss tillsammans få stopp för slamspridningen! Protestera! Låt Arla, Lantmännen; LRF o s v få höra vad du som konsument tycker om rötslammet

Gör din röst hörd! Gå till Ren Åker Ren Mat och följ instruktionen! På Ren Åker Ren Mats hemsida skall du klicka längst upp till vänster.

Miljögifter i slam hotar hälsan hos barn och vuxna

Världshälsoorganisationen WHO har i en uppmärksammad rapport visat att hormonstörande miljögifter är en trolig orsak till en rad sjukdomstillstånd hos barn, ungdomar och vuxna. Man nämner bl a

Bröstcancer, låg spermiekvalitet, missbildade könsorgan, för tidiga födslar, låga födelsevikter, prostatacancer, testikelcancer, fetma, diabetes och tidigarelagd pubertet, beteendestörningar, astma, ökad infektionskänslighet, hjärtsjukdom, Alzheimer, Parkinson, tidig menopaus och åderförkalkning.

När det gäller exponeringen för dessa miljögifter, kommer de mest kraftfulla ämnena i form av föroreningar i vår mat. Där hittar man idag bromerade flamskyddsmedel, perfluorerade ämnen, klorerade bekämpningsmedel, policykliska aromatiska kolväten, dioxin, PCB osv i en icke överblickbar ”cocktail”. De flesta av dessa är fettlösliga och svårnedbrytbara. De hamnar i navelsträngsblod och bröstmjölk.

WHO framhåller att dessa miljögifter samlas in från hela samhället, från biltvättar, industrier, avfallsupplag osv och hamnar i avloppsvattnet och koncentreras i avloppsslammet. WHO anger vidare att de efter slamspridning i livmedelsproduktionen avdunstar från åkrarna till atmosfären. Sedan faller de ned på alla odlingar, på exempelvis betesmark för kor och spannmål för barnvälling. Även ekologiska odlingar drabbas. Miljögifter kan idag påvisas i de flesta livsmedel – i både mjölkprodukter och barnmat.

All slamspridning måste avbrytas snarast!

Läs miljökämpen Gunnar Lindgrens artikel på Medicinsk Access: “Slamspridningen gör att miljögifter finns i vår mat” .


http://parnassen.wordpress.com/2014/11/21

 

Av Stig Olsson - 25 november 2014 05:07

Sverige ska öppna sina hjärtan för en massinvandring å ena sidan och ett massmord på sitt egna folk å andra sidan.


Nu tar staten krafttag emot den personliga assistansen, nu ska den bort så att Sverige inte behöver belastas med tärande invalider, som ändå inte tillför något för landet. Vi kostar ju bara en massa pengar... Pengar som staten i stället vill överföra till de lönsamma - dock okunniga i svenska sråket, okunniga på att läsa och skriva, ovilliga att arbeta etc - invandrarna från mellanöstern och nordafrika!


Detta är ett välplanerat och välregisserat massmord på oss funktionsnedsatta, för tro mig... det kommer att bli tusentals som kommer att drivas mot självmord, men det beror inte på att de själva vill det utan staten har då "lyckats" driva dessa människor till en förtvivlan som överstiger det mesta vad gäller smärta och slut på allt hopp om medmänsklighet i vårt lila, men ändå så rika, land. 


Läs här nedan en mycket välskriven artikel, men jag ber dig att läsa och försöka förstå vad det sägs om att skära i kostnader, t ex vad menar de egentligen, bakom alla små fina ord: 


Eftersom kostnaden för personlig assistans fortsätter att öka bör man tillsätta en utredning av hur ambitionen om delaktighet och de ökande kostnaderna ska balanseras i förhållande till varandra.


Om man ska leva upp till intentionerna i LSS, Hälso och sjukvårdslagen etcetera måste man föra en debatt hur det ska gå till i praktiken. Eftersom alla hjälp och stödåtgärder finansieras med skatter måste därför den ekonomiska delen diskuteras som en del av detta - hur säkerställer vi att det finns ekonomiska resurser att täcka alla behov i den skattefinansierade välfärden? Men det som ISF föreslår är något helt annat. Man vill tillsätta  en utredning om rättighetslagen LSS om hur mycket delaktighet i samhället för vår grupp ska få kosta! Det går dessutom utanför de ursprungliga direktiven som så vitt jag minns inte innehöll något om föreslag till nya utredningar för att ännu en gång ifrågasätta kostnaden för personlig assistans. 

 
Genom åren har man läst ett antal arga debattinlägg på tidningarna som ifrågasätter kostnaden  för framförallt personlig assistans. Budskapet är glasklart:
 
LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet kostar på tok för mycket pengar och "stjäl pengar" från andra viktiga verksamheter. Kostnaden måste sänkas.
 
Nu gör alltså ISF, en statlig myndighet samma sak. Man ser kostnaden för delaktighet i samhället för oss som ett stort problem. Man är ju luttrad vid det här laget men detta förslag har om det genomförs  potential att bli det största hot som assistansreformen utsatts för. Lägg därtill också på att Agneta Rönn så sent som i vintras föreslog en frysning av schablonbeloppet under flera år. Dessutom hävdade hon att schablonbeloppet är 22 kr för högt...
 
I handikapprörelsen fanns mycket optimism efter Stefan Löfvens regeringsförklaring. Utan tvekan fanns det mycket som pekade i positiv riktning. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven och Åsa Regnér. Menar regeringen allvar med deklarationerna  i regeringsförklaringen blir ISF förslag om att utreda rätten till delaktighet kontra kostnaden inte mer än just ett mycket, mycket dåligt förslag.
 
Låt oss blicka utanför personlig assistans och LSS. Skulle en statlig myndighet någonsin föreslå en utredning som ska undersöka hur mycket sjukvården eller skolan får kosta och väga det mot befolkningens behov av god vård och utbildning? Svaret är givetvis nej - den politiker som ger  socialstyrelsen ett uppdrag att utreda hur mycket sjukvården får kosta kontra behoven begår politiskt självmord. Och skulle Socialstyrelsen själva föreslå något sådant skulle man genast bli tillrättavisande.
 
När får vi höra någon politiker eller myndighet föreslå det här istället:
 
"Utredning om hur man ska garantera delaktighet för alla i samhället  -    hur ursprungsintentionerna i LSS ska förverkligas
 
 
När ska våra politiker på allvar acceptera att personlig assistans och LSS måste få kosta en del?
 

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se