Inlägg publicerade under kategorin Ungdom

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 09:03

 

Lotta Johansson, 45, tog strid mot Försäkringskassan i 41 ­månader 

Bildspel: Klicka för att starta

och tre domstolar – och vann.

 

Domen kan leda till att fler får rätt till sjukersättning.

– Jag grät när beskedet kom, säger hon.

 

 

 

 

 

 

I går morse fick Lotta Johansson i Svenljunga höra om domen på ­radio. Hon förstod att hon vunnit sin långa strid och fått rätt mot Försäkringskassan.


Lotta Johansson lider av ­kroniska smärtor, fibromyalgi och utmattningssyndrom. Kampen började i maj 2010, när hon blev ­utförsäkrad.


Men trots hennes läkares intyg ansåg Försäkringskassan inte att det var styrkt att hon inte kunde arbeta.


Förvaltningsrätten gav henne rätt till ersättningen, men i kammarrätten blev det åter nej.


I veckan kom Högsta förvaltningsdomstolens dom - som ger Lotta slutgiltigt rätt till sjukersättning vid långvarig sjukdom, alltså förtidspension.

Har fått leva på sin man

– Jag blev så glad när beskedet kom att jag grät. Sedan kramade jag min bästa väninna, säger hon.


De senaste åren har hon helt fått leva på sin man. Nu betalas 41 ­månaders sjukersättning ut i efterskott. Hon räknar med att det handlar om runt 400 000 kronor före skatt.

– Det här ger mig en möjlighet att återhämta mig, säger hon.


Enligt Eva Nordqvist, rättschef på Försäkringskassan, kan domen leda till att personer som nekats rätt till sjukersättning nu kan få det.


Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och lite otydligare diagnoser, som smärta och psykiska sjukdomar. Och som saknar möjlighet till ­rehabilitering.

– Det här betyder att vi nu ­kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningar vi gjort under det senaste året, säger Eva Nordqvist.

 

Hur ska man göra om man ­tidigare fått avslag?

– Det sker en prövning i varje enskilt ärende. Alla som befinner sig i likartade situationer och tidigare fått nej bör söka sjukersättning på nytt.

 

Hur många människor kan det handla om som nu kan ha rätt till sjukersättning?

– Det vet vi inte.

Drömmer om att jobba

Lotta Johansson är tacksam för det stöd hon hela tiden fått från sin läkare. Annars skulle hon ­aldrig ha orkat.

– Jag hoppas att mitt fall kan hjälpa andra att orka kämpa, säger hon.


Hon drömmer om att bli friskare och kunna arbeta med männi­skor. Men den närmaste ­tiden har hon andra planer.

– Mitt barnbarn fyller tio år snart. Nu kan jag äntligen köpa en fin present, säger hon.



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17637535.ab

ANNONS
Av Stig Olsson - 24 mars 2015 08:43

Invandringens inverkan på Malmö är ett lika starkt skäl som olika b¿endefaktorer till att allt fler Malmöbor flyttar till kranskommunerna. Kriminaliteten är det vanligaste skälet till att många lämnar Malmö.

 

Den bilden ger de personliga kommentarer som nära sjuhundra utflyttade Malmöbor har givit i en enkät gjord av Malmö kommun. 
"Att invandrarna ökat så kraftigt är en av anledningarna till flytten. Vi känner otrygghet i Malmö", är en typisk kommentar. 

 

Om de sjuhundra är representativa för alla de 3600 hushåll som slog sig ned i kranskommunerna förra året, skulle det innebära att över 600 familjer flyttade bland annat på grund av att man anser att invandringen haft så negativa konsekvenser både för Malmö och dem själva. 
-Det är alarmerande att detta spelar så stor roll. Att flytta är ju ett stort steg i en människas liv, säger projektsekreterare Anders Ardmar som tillsammans med sin kollega Kenneth Hvarvenius på avdelningen för strategisk utveckling på Malmö kommun, är ansvarig för undersökningen. 

De personliga kommentarerna visar också att det allra vanligaste skälet till att folk flyttar från Malmö är att man vill bort från stadens våld och brottslighet. 

 

I förra veckan skrev Sydsvenskan om enkäten där 2250 hushåll (nära 70 procent av samtliga utflyttare) fick svara på frågor om varför de flyttat till grannkommunerna. 

 

De vanligaste svaret blev "trygg miljö". Vad som inte framgick av enkätsvaren var att "trygg miljö" för många av de som svarade är lika med en miljö utan invandrare och brott. I enkäten fanns inte "invandrare" med bland flyttskälen.

 

Men i de personliga kommentarerna förklarar de utflyttade i detalj vad de menar. 

 

Detta är första gången som en undersökning visar att känslorna mot invandrare är så starka att Malmöbor väljer att flytta från stan. 

Det är en stor spännvidd på de utflyttades åsikter om invandrare. En del är direkt främlingsfientliga: 
"Det bor bara gangstrar och /eller utlänningar i Malmö". 

 

Andra berättar om mer personliga dåliga erfarenheter av invandrare och om rädsla för att deras barn ska drabbas av det mångkulturella Malmö på olika sätt. 

 

Flera säger att de flyttar därför att deras svenska barn börjat förlora sitt språk på grund av att de går i invandrartäta skolor. 

 

"Det var för många invandrare på min dotters skola. Det gick så långt att hon började bryta i talet", skriver en förälder. 

 

Den största gruppen bland dem som anger invandrare som flyttskäl har ingen motivering förutom att det helt enkelt bor för många invandrare i Malmö. 

Av svaren framgår att utflyttarna inte känner igen sig i Malmö: 
"Utan att vara rasist så börjar man som svensk känna sig som en minoritet", är en återkommande kommentar. 

 

Utflyttarna menar också att utflyttningsfaktorerna hänger ihop. Den stora invandringen har, anser man, ökat kriminaliteten vilket inneburit att miljön blivit mindre trygg framförallt för barnen. Man anser också att invandringen haft negativ inverkan på Malmös skolor. 

 

Undersökningen visar att nära fyrtio procent av utflyttarna till kranskommunerna hade stannat i Malmö om deras krav på trygghet och boende hade kunnat tillgodoses. 


Förra året flyttade omkring 30 000 Malmöbor inom Malmö. Vilken roll invandrarfaktorerna spelar i den omflyttningen är det ingen som vet: 
-Men det finns all anledning att tro att de skälen finns med i lika hög grad som när det gäller flyttningar till kranskommunerna, säger Anders Ardmar.



http://www.sydsvenskan.se/malmo/malmobor-flyttar-bort-fran-invandrarna/

ANNONS
Av Stig Olsson - 23 mars 2015 20:18


Efter intervjuerna satt jag stilla och tyst i färdtjänstbilar och på tåg genom ett stekhett Sverige i vårsol. Det assistanslösa Sverige vars berättelser rullade ut sig framför mig. Där mina informanter berättade om hur de nu inte längre kunde lämna sina hem när de ville, hur de inte längre kunde arbeta, ägna sig åt fritidssysselsättningar, hur de var utelämnade åt anhörigas och vänners välvilja. Hur de var tvungna att ta med sig sina vänner in på toaletten.


Genom detta Sverige reste jag med panik i bröstet. För att jag visste att mina informanters situation också kunde bli min. Den kommunala godtycklighet och rättsosäkerhet som de beskrev sedan de mist rätten till den statliga assistansersättningen är min verklighet. Jag tillhör de som inte i nuläget skulle bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i grundläggande behov. Jag tillhör de som inte behöver ompröva den lagstadgade rätten till personlig assistans vartannat år – utan varje.


En omprövning i dagsläget är inte en avstämning av mitt behov. En omprövning är förutsättningslös.


På resan genom det assistanslösa Sverige blev något smärtsamt tydligt. Medborgarskapet och rätten att utöva det fritt och jämlikt, rätten till rörelsefrihet och kontinuitet i livet, är inte förbehållet alla svenska medborgare. I dagsläget är det inte förbehållet mig.


Ingen som inte kan planera sitt liv eftersom förutsättningarna för det kan komma att förändras radikalt från ett år till ett annat är jämlik. Ingen som tvingas svara på hur ofta den går på toaletten och vad den gör där, och sedan vet att en handläggare ska bedöma rimligheten i det svar man angett kan sägas bibehålla sin personliga integritet. Ingen vars hela livsföring äventyras årligen kan sägas ha jämlik ställning i samhället med den vars rätt till att vara en del av det inte behöver omprövas.


Den kommunala omprövningssituationen innebär att jag som medborgare är helt utelämnad till det kommunala självstyret. Till kommunens handläggare och dennes chef, men framförallt till den kommunala ekonomin. Vi är många som slåss om posterna i den kommunala budgeten. Om något annat kostat är det svårt att få råd till att säkra rätten för mig att klä på mig och arbeta.


Nästa år fyller jag 30 år. Jag hade kunnat ha barn i dagsläget, men jag tror att jag undermedvetet har valt bort det.


Ett föräldraansvar är så mycket längre än bara ett år. Jag kan inte riskera att inte kunna ta hand om ett barn från ett år till ett annat.


Jag har varit vuxen i lagens mening i över 10 år, men jag uppfattas inte som en vuxen individ av samhället. Jag kan inte säga nej, jag måste utstå sådant som samhället inte kräver att andra vuxna ska acceptera.


Trots att mitt fysiska tillstånd är livslångt och inte går att rehabilitera, blir det något blir det förmodligen sämre.


Trots att kommunen beviljat mig assistans i sammanlagt fyra år tidigare och att jag haft rätt till assistans i olika former sedan jag gick på förskolan vill de nu ha starkare bevis för mitt behov av hjälp. De vill se hur assistansen utförs i realtid. En så kallad ADL-bedömning. De vill att en arbetsterapeut ska titta på medan jag duschar och sedan bedöma om mitt behov av assistans är rimligt.


Vad betyder detta egentligen?


Att jag som är nästan 30 år, mer än vuxen, ska stå naken inför en annan människa medan min assistent hjälper mig att duscha. En människa jag aldrig tidigare träffat.


Vem avkräver samhället sådant av?


Vem ska acceptera att bli sedd i all sin nakenhet och få situationen bedömd som rimlig eller orimlig?


Jag tänker mycket på begreppet samtycke i relation till att ompröva min assistans.


Ofta menar man att jag har samtyckt. Jag går ju med på att göra detta? Med vad är alternativet? Att någon annan ska få se mig naken och blöt i duschen, eller att jag inte ska kunna duscha alls? Att någon annan ska få se mig naken eller att jag inte ska kunna klä på mig alls?


Jag har aldrig samtyckt till detta. Ändå måste jag göra det?


Det är tvång.


Arbetsterapeuten har sin landstingskjorta med namnskylt på sig när hon kommer hem till mig för ett inledande samtal. Hon talar i vi-form och säger saker som ”nu vi är klara”. Nej det är vi inte, tänker jag. Du är klar och nu ska du gå, jag är hemma, jag bor här. Vårdapparatens väggar växer runtomkring mig. Jag är inte i mitt hem längre. Jag är på hennes arbetsplats. Mitt hem är inte längre mitt.


Arbetsterapeuten säger att hon är mån om att jag inte ska känna mig kränkt, att jag självklart ska få känna mig bekväm. Sedan säger hon, som i nästa andetag, ”men då kan ju jag komma på morgonen och se när du klär på dig?


Om dina assistenter kommer klockan åtta eller nio så kan ju jag också komma då.”

Integriteten som hon lovat mig är i denna stund inte värt något som helst. Hur ser man ut på morgonen när man precis vaknat, har tovigt hår och luktar svett, inte har några kläder på sig?


Jag är snart 30 år. Mer än vuxen och det har tagit långt tid att återta min kropp från vårdens definitioner av den som avvikande och bristfällig. Att förstå att den är min och inte tillhör vare sig sjukgymnaster eller läkare. Att förstå vad det gjort med mig att så många sett mig utan kläder att det varit det normala. Att vara avklädd framför andra som har sina kläder på sig. Att höra dem kommentera kroppens utseende och förmågor som om jag inte var där. Men nu är jag där igen. Nu ska hon titta på mig, jag ska vara naken och hon ska ha sina kläder på sig. Jag ska vara hemma men hon ska samtidigt vara på jobbet.


Bara mina assistenter och mina älskare har fått se mig utan kläder sedan jag tog beslutet om att kroppen inte tillhörde vården, utan mig själv. Kroppen och dess nakenhet har en gräns. När den överträds i andra sammanhang talar vi om övergrepp och samtyckesbrott. I mitt fall talar samhället istället om att det är detta som krävs för att få rätten till full delaktighet i samhällslivet. Att det krävs kontroll och förutsättningslösa prövningar för rätten till denna delaktighet. Vägen till samhällsinkludering går inte genom rätten till rörelsefrihet och självbestämmande, utan genom att bli granskad i duschen, naken, blöt och intvålad.


Ibland talar man om för mig att det är synd om arbetsterapeuten också. Att hon inte kan välja att inte göra detta eftersom kommunen krävt det. Man talar om vikten av att jag är trevlig, att jag inte får brusa upp utan måste behålla lugnet. Tro mig jag vet, jag vet hur man behåller lugnet när någon frågar en hur ofta och vad jag handlar, hur länge jag duschar och vad jag gör då, vad jag har för kläder på mig och varför. Jag vet att behålla lugnet eftersom allt står på spel. Jag vet att behålla lugnet fast jag inte borde behöva göra det.


Sanningen är att det inte spelar någon roll om arbetsterapeuten är trevlig eller inte. Kränkningen är densamma. Jag ska fortfarande vara naken, hon ska fortfarande ha kläder på sig, vägen till full delaktighet går fortfarande genom detta. Ja, det är strukturen som möjliggör för kränkningen, men den verkar genom att personer accepterar att utföra kränkande handlingar.


Du kanske tror att jag glömmer fort, men den som har makt över hela ens liv glömmer man aldrig. Den som har makt att rasera allt som man byggt upp glömmer man aldrig. Arbetsterapeutens namn skriver jag upp i raden av andra, som har haft möjlighet att handla annorlunda. Som har kunnat uppfatta mig som en person med rätt till integritet men som inte gjort det.


Jag har tagit in allt detta nu. Vad det svenska samhället egentligen uppfattar mig som. Inte som vuxen, inte som en person med rätt till integritet och rätt till min egen kropp. Därför inte heller som ett barn, utan som något annat.


Något utan integritet, något som ska stå till vårdens, kommunens och statens förfogande. Något som ska kontrolleras och mätas. Något som ska vara beredd att visa allt. Något där blottade bröst inte är bröst. Ett medicinens exempel.


Allt detta måste jag förmå mig att bli uppfattad som. Jag kan inte vägra, inte säga nej, inte låsa dörren när arbetsterapeuten ringer på. Då blir det inget beslut om personlig assistans eftersom kommunen inte kan vara säkra på mitt behov. Då blir det inga kläder på kroppen, ingen mat och ingen möjlighet till arbete eller studier. Då kan jag inte själv bestämma vem som tar i min kropp och när. Då måste jag ta med mig mina vänner in på toaletten.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3426#comment-29076

Av Stig Olsson - 22 mars 2015 17:32

Vi som har en funktionsnedsättning som gör oss helt beroende av andra människors hjälp för att kunna fungera tvingas att leva i en ständig skräck för om vi får den nödvändiga hjälpen som vi måste ha för att kunna fungera i alla sammanhang i livet


Hur mycket hjälpinsatser vi skall få är inte beroende av dom faktiska omständigheterna utan det sker helt godtyckligt av olika tjänstemän och deras högst personliga inställning till oss som person


Alla beslut räcker endast ett år i taget så vi måste ständigt leva i en ständig skräck över om vi även i fortsättningen kommer att få den nödvändiga hjälpen vi har behov av trots att vi lever med livslånga funktionsnedsättningar


Inte nog med denna ständiga skräck för om man skall få den nödvändiga hjälpen så begränsas våra liv mycket kraftigt på grund av alla begränsningar som sätts upp i antal timmar och vi kan inte leva ett spontant liv 


Med dom förutsättningar man har med bara årsvis vetenskap om den nödvändiga hjälpen man har behov av törs man inte engagera sig i kultur eller föreningslivet eftersom man vet att man inte kan åta sig några som helst förtroendeuppdrag när man inte vet om man kan behålla det efter omprövningen av ens hela livssituation


Man frågar sig varför det skall behöva vara så här att en liten grupp av samhällsmedborgare skall behöva leva i en ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet enbart på grund av en tjänstemans godtyckliga beslut


Vi är alla lika mycket värda och skall ha samma rätt att kunna leva ett fullvärdigt liv i full samhällsgemenskap utan att andra skall ha möjlighet att begränsa en annan människas liv enbart på grund av medmänniskan råkar ha en funktionsnedsättning


Vilken annan grupp i samhället tvingas att leva med detta ständiga hot mot ett fungerande liv i full samhällsgemenskap


Skulle man utsätta hele befolkningen för detta vansinne så skulle det snart vara stora massdemonstrationer och upplopp men eftersom det bara berör en liten del av samhällsmedborgarna så blir det inga som helst protester vilket visar på vilken inställning samhället har till oss med stora hjälpbehov på grund av en funktionsnedsättning


Sverige har både undertecknat och ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som skall vara rättesnöret i samtliga beslut som berör funktionsnedsatt


Men regeringen och riksdagen vägrar att införa den som svensk lag och får mycket kraftig kritik för att man inte ser till att den införs som lag och så länge man gör detta så kommer vi att fortsätta att behöva leva i ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet helt i onödan


Så här skriver FN till Sverige när det gäller att införa konventionen i den svenska lagstiftningen


7.
Kommittén uttrycker oro över att konventionen inte har in-förlivats i svensk lagstiftning och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar.

Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning

Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens
politik och kommunernas politik när det gäller att genom-föra konventionen. Denna oro har också tagits upp i den of-ficiella kommunikationen mellan konventionsstaten och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet 
No 3/2011 H.M v Sweden.


8.
Kommittén yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.


https://www.dropbox.com/…/%C3%B6vers%C3%A4ttning%20rek%20cr…?

http://mffmr.se/…/att-behova-leva-i-standig-skrack-ar-myck…/

Av Stig Olsson - 21 mars 2015 14:40

Har du någonsin tänkt på något du aldrig delat med någon, och är skräckslagen vid blotta tanken på att någon skulle veta om din lilla hemlighet? 


Om du har, då har du förmodligen desto större anledning att vara paranoid nu, tack vare nya och förbättrade säkerhetssystem som utvecklas runt om i världen för att ta itu med terrorismen m.m men som även inkräktar på privatlivet.


Några av de länder som är inblandade i sådana program: USA, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Sverige m.m. National Security Agency (NSA) i USA har utvecklat en mycket effektiv metod för att styra den mänskliga hjärnan. Denna teknik kallas Remote Neural Monitoring (RNM) och förväntas revolutionera inom brottsbekämpning.


Hur fungerar det?


RNM arbetar på distans för att styra hjärnan och läsa av, upptäcka om eventuella brottsliga tankar pågår i huvudet på en möjlig gärningsman. Forskningsstudier har visat att den mänskliga hjärnan tänker med en hastighet av ca 5000 bitar per sekund och inte har förmågan att skydda sig mot superdatorer som interagerar via satelliter, implantat och biotelemetry. www.nanobrainimplant.com


Den mänskliga hjärnan är ett distinkt uppsatt bioelektrisk resonanssystem.


För RNM systemet, är det superdatorer som används och med med deras hjälp kan man skicka meddelanden via en implanterad persons nervsystem för att påverka deras prestanda på ett önskat sätt.


RNM har utvecklats efter ca 50 år av neuroelektro ofrivilliga mänskliga forskningsexperiment. Enligt många forskare så kommer det inom några år finnas DNA-mikrochips som kommer att implanteras i den mänskliga hjärnan som gör människan kontrollerbar. 


Med RNM, kommer det att vara möjligt att läsa och styra en persons emotionella tankeprocesser tillsammans med det undermedvetna och drömmar. 


För närvarande övervakar superdatorer runt om i världen miljontals människor samtidigt med hastigheter på 20 miljarder bitar per sekund, särskilt i länder som USA, Japan, Israel och många europeiska länder.
RNM har en uppsättning av vissa program som fungerar på olika nivåer, som signalspanings system som använder elektromagnetiska frekvenser (EMF), för att stimulera hjärnan för RNM och den elektroniska hjärnans länk (EBL). 
EMF Brain Stimulation systemet har utformats som strålnings intelligens vilket innebär att ta emot information från oavsiktligt ursprung med elektromagnetiska vågor i miljön (kognitiv radio).


Det är dock inte relaterade till radioaktivitet eller nukleär detonation. 
Inspelningen med maskiner i signalspaningsystemet har en elektronisk utrustning som undersöker elektriska aktiviteten hos människor på avstånd (Telemetri, ICT-implantat/teknik).


Denna datorgenererade kartläggning av hjärnan kan ständigt övervaka alla elektriska aktiviteter i hjärnan. 
Systemets inspelningsstöd avkodar enskilda hjärnkartor för säkerhetsändamål.
För ändamålen medhjälp av elektronisk utvärdering, kan den elektriska aktiviteten i från tal i mitten av hjärnan översättas till verbala tankar (översätta tankar till ord).


RNM kan sända kodade signaler till hörselbarken av hjärnan direkt förbi örat.
Denna kodning är till för ljudkommunikation (syntetisk telepati).
Den kan också utföra elektrisk kartläggning av hjärnans aktivitet från syncentrum i hjärnan, vilket gör att den kan kringgå ögat och synnerverna, vilket projicera bilder från ämnet man tänker på i hjärna till en dataskärm. 
Med denna visuella och med audiominnet, kan man både visualisera och analysera. 


Detta system kan, på distans och icke-invasivt, upptäcka information genom att digitalt avkoda framkallade potentialer i 30-50Hz, 5 millwatt elektromagnetisk strålning från hjärnan. 
Nerverna producerar ett skiftande elektrisk mönster med ett skiftande magnetiskt flöde som sedan sätter på en konstant mängd av elektromagnetiska vågor. 
Det finns spikar och mönster som kallas framkallade potentialer i den elektromagnetiska emissionen från hjärnan (spikande neuroner, EEG).
Det intressanta med detta är att hela övningen genomförs utan någon fysisk kontakt med ämnet.


Utsläppen EMF från hjärnan kan avkodas i aktuella tankar, bilder och ljud i ämnet från hjärna. 


Den skickar komplicerade koder och elektromagnetiska pulssignaler för att aktivera framkallade potentialer inuti hjärnan, vilket genererar ljud och visuella bilder i nervbanor. 


Med tal, auditiva och visuella kommunikationssystem, som medger RNM en komplett audiovisuell hjärna till hjärna länk eller en hjärna-till-dator-länk.


www.bionicgate.com


Naturligtvis måste mekanismen för att avkoda resonansfrekvensen för varje specifik plats för att modulera införande av information i den specifika platsen i hjärnan. 


RNM kan också upptäcka hörsel via elektromagnetiska mikrovågor, och det finns också överföring av specifika kommandon i det undermedvetna, som producerar synrubbningar, synhallucinationer och injektion av ord och siffror till hjärnan via elektromagnetiska strålningsvågor.


Med denna teknik kan man bearbeta känslor och tankar, läsa av tankar på distans, orsakar smärta i kroppen, fjärr manipulera beteende, styra sömnmönster m.m


Detta system kan idag användas för brottsbekämpning och säkerhetshantering:


www.mindcontrol.se

Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

Av Stig Olsson - 16 mars 2015 10:30

Den vanliga bostadsdebatten brukar handla om hyresregleringar – marknadshyror eller inte. Men låt mig förutspå en högst oväntad vändning i debatten. Jag gissar att bostadsköer kan bli populära igen. Som saknaden efter kon som sprang bort. För det enda som är värre än att behöva stå i kö är när någon tränger sig i den.

Bakgrunden är en färsk delrapport från Boverket som borde väcka stor ödmjukhet hos landets styrande och tjattrande samhällsskikt. Svaret på ett mardrömsuppdrag som regeringen gav till myndigheten i slutet av december: att ta fram förslag på hur man ska lösa den akuta boendesituationen för nyanlända, de tusentals som nu sitter fast i mottagningssystemet och de som väntas komma under de närmaste åren. Myndigheten fick tio veckor på sig – inklusive julhelgen.


Det låter som kort om tid. Men se då kan jag tala om att det är i sammanhanget en unikt lång tidsperiod av koncentrerad eftertanke. Lösningsförslag på den ytterst besvärliga bostadssituationen för nyanlända färdigställs i normalfallet av debattörer under mentala beredningsprocesser som tar allt mellan tio sekunder och tio minuter från beställning till färdig tweet. Processen har kunnat effektiviseras till denna svindlande nivå genom användandet av två färdiga schabloner. Antingen löser man problemet geschwint genom att ”skjuta till medel” eller genom att ”släppa fram marknaden”.


Fram till slutet av nästa år – åren därefter är svåra att prognosticera – är det uppskattningsvis 14 100 ytterligare bostäder som staten behöver tillföra för att lösa upp proppen i mottagningssystemet till nyanlända, antingen genom nybyggen, ombyggnationer eller omprioriteringar. Hur mycket är det? Siffran ligger i närheten av antalet vanliga hyresrätter som förväntas byggas i hela Sverige under 2015. Man får nog säga att det är ganska mycket.


Överst på Boverkets åtgärdslista står modulhus, en strategi som även ett par partier har talat om. Tanken är att förkorta byråkratiska processer genom att använda den redan byggklara mark som finns i kommunerna och snabbuppföra bostäder genom färdiga bostadsklossar. Så långt ingen direkt nyhet, även om den strategin har sina stora begränsningar både vad gäller tid och kostnader som tillgång till mark.


Men en bit ned på listan kommer det. Formuleringen i rapporten är påfallande försiktig, för här tassar man på helig mark. ”Aktiv bostadsförmedling” är benämningen. Det klingar väl. Aktivt brukar vara bättre än passivt. Men innebörden har sprängkraft. Passiv bostadsförmedling är det som i vardagligt tal kallas för bostadskö. Aktiv bostadsförmedling kallas för behovsprövning och förtur. Boverkets tanke är att kommuner över viss storlek ska vara skyldiga att ha en bostadsförmedling som hyresvärdar har plikt att anmäla lediga lägenheter till. Där ska lägenheterna sedan fördelas ”aktivt” efter andra kriterier än kötid till de mest behövande. Vilka kriterier då? Verket vägrar. De orden får allt regeringen själv uttala. ”Boverket anser inte att det ankommer på Boverket att ta sådana ställningstaganden.”


Den aktiva bostadsförmedlingen ”måste ses som en extraordinär och tillfällig åtgärd” tills andra lösningar är på plats.


Men kommer det att mildra reaktionen? Man anar hur rapportförfattaren själv hukar sig. Uj uj. Det enda som är värre än att behöva stå i kö är när någon tränger sig i den.


Det är ingen avundsvärd uppgift att lösa den akuta bostadsfrågan. Sitter någon inne med bra idéer torde Boverket vara tacksamma för tips. Men ändå. Den där vändningen i bostadsfrågan var nog oväntad för en del. I stället för avreglering föreslås politiskt bestämd behovsprövning och förmedlingstvång. Vem anade att bostadskön kan bli saknad?


Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
 

Av Stig Olsson - 15 mars 2015 07:38

Om vinstuttag hos assistansföretag stoppas riskerar valfriheten att 

Vilhelm Ekensteen

upphävas för många assistansberättigade. Klockan kan komma att vridas tjugo år tillbaka i tiden, anser Vilhelm Ekensteen.
– Att privata assistansföretag kan göra vinst är naturligt och önskvärt, det krävs för att driva en verksamhet.

 

En mångfald av utförare kräver vinstintresse


Regeringen har nyligen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning som ska leda till att i stort sett allt överskott återinvesteras i verksamheten och att idéburna alternativ istället ska gynnas. Vilhelm Ekensteen i Intressegruppen för assistansberättigade är kritisk till detta eftersom han anser att den frihet och makt över sitt liv som personer med stora funktionsnedsättningar har via rätten till personlig assistans bygger på möjligheten att välja till sig bra assistans och välja bort den man inte vill ha. 


– Mångfald av assistansverksamheter är en förutsättning för att assistansreformen ska fungera och fortsätta att ge assistansberättigade myndighet över sitt liv. Det är oerhört viktigt att utredningen inte landar i förslag som skadar den nödvändiga mångfalden av anordnare. Det är självklart bra med SVB-företag och att t ex brukarkooperativ gynnas, men jag tror att ett utrymme för vinstintresset också behövs, liksom i dag.

 

Vilka följder kan det få om vinstuttag stoppas i assistansbranschen? 
– Det kan leda till att valfriheten upphävs för många. Då skulle klockan vridas drygt tjugo år tillbaka.

 

Assistansberättigades livsförutsättningar ifrågasätts


Om vinstuttag stoppas tror Vilhelm Ekensteen att de som blir kvar är några brukarkooperativ och en del andra. Men det är svårt att förutsäga menar han vilket ger en stark oro.
– Man ska komma ihåg att direktiven tycks rikta sig mot företag eller assistansanordnare som tillsammans har ett mycket stort antal assistansberättigade, i många fall bra, seriösa anordnare. Att ifrågasätta dem alla är att ifrågasätta de livsförutsättningar många assistansberättigade grundar sin tillvaro på i dag. Framför allt vill man givetvis inte tvingas in i ett beroende av det kommunala monopolet.

 

Att många vill driva SVB-bolag är önsketänkande


Det har talats om att enbart tillåta så kallade SVB-bolag där överskottet i princip ska återinvesteras i verksamheten. Högsta tillåtna vinst skulle vara statslåneräntan (just nu 0,58 %) + 1 % på det kapital som ägarna investerat i bolaget. 

 

Hur många tror du vill driva sådana bolag?
– Säkert några, men om det blir tillräckligt många är väldigt osäkert. Att initiativ och ansvarstagande i så stor omfattning som behövs skulle dyka upp på närmast helt ideell väg ter sig som önsketänkande. Och det är inte välgörenhet man vill ha. Att assistansberättigade med sin assistansersättning inte ska kunna efterfråga professionell anordnarkompetens är ogenomtänkt. I dag kan man det.

 

Kommer det att finnas idéburna aktörer som kan ta över? 
– De skulle sannolikt långtifrån räcka till. 

 

Tror du att de som driver bolag kommer att höja sina löner istället för att ta ut vinst? 
– Hellre än att spekulera i vägar att kringgå en ogenomtänkt lagstiftning vill jag förorda legal möjlighet till ett rimligt vinstuttag.

 

Alltför höga vinstuttag har förekommit


Det har förekommit höga vinstuttag i assistansbranschen och Vilhelm Ekensteen anser att det varit ett problemsom bidragit till att tex vissa politiker nu anser att schablonbeloppet är för högt. 


– Ja, enskilda stora överskott pga volym eller kvalitetsdumpning i det förflutna har gett missvisande signaler. Att bedriva bra assistans medger i själva verket inte stora marginaler. Dagens otillräckliga utveckling av schablonbeloppet hotar tvärtom, om den fortsätter, möjligheterna att rekrytera och behålla bra personliga assistenter, täcka den enskildes assistansomkostnader etc, allt en förutsättning för god assistans. Bevarad mångfald, där det går att söka sig till bättre anordnare, är ett viktigt medel mot för stora överskott.

 

Hur anser du att för stora vinter kan motverkas? 


– Skattelagstiftningen hör till det regelverk som bör motverka oskäliga vinster. Det krävs också höga kvalitetskrav på den assistans anordnarna lämnar. Men en alltför restriktiv inställning till vinstuttag ur överskottet framstår som ett feltänkande som riskerar att avskräcka önskvärda enskilda initiativ till att anordna assistans som svarar mot behov och efterfrågan, säger Vilhelm Ekensteen.


http://assistanskoll.se/20150313-Vilhelm-Ekensteen-Ordforande-IfA-Stopp-vinstuttag--tjugo-tillbaka-tiden.html

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se