Efter Uppdrag Gransknings underbart avslöjande program känns det bara bra att få smälla på galningarna med ännu en artikel som på ett rent genialt sätt visar på hur pissnödigt lögnaktiga och fega dessa kryp till Imamer och andra löss är!!! Det funkar inte längre att ljuga när det passar dom!!!
Läs en av mina nya idoler!!!
NIMA DERVISH OM ISLAM I SVERIGEPolitiker och medier legitimerar muslimska mörkermän
Publicerad: 2012-05-18 15:05, Uppdaterad: 2012-05-18 15:05
Journalist: Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:
Moskéer och muslimska organisationer i Sverige har gjort bort sig rejält. Vi är alla bestörta, men handen på hjärtat, hur många är genuint förvånade?
Medborgarplatsens moské, som drivs av IFiS och är en av moskéerna som nu sitter med skägget i brevlådan, har en imponerade CV:
• al-Qaradawis stöd till självmordsattacker 2003,
• olika budskap i arabiska respektive svenska predikningar 2004,
• försäljning av ljudband med Hamasledaren Ahmad Yassins antisemitiska budskap 2005.
Wow, en skandal per år!
2010 bjöd Islamiska förbundet in antisemiten Salah Sultan till sin konferens och presenterade honom som ”känd islamisk lärd”. Efter UG:s avslöjande är IFiS nu nere i en skandal vartannat år. Det går framåt. Med den här takten kan IFiS kanske bli en pålitlig organisation om några decennier!
Ämnar du kritisera skattefinansierade män med inflytande som anser månggifte vara en rättighet, skyller misshandel på offret och förespråkar våldtäkt – allt med hänvisning till en Gud som icke får ifrågasättas – då är det bäst att först klargöra att du inte brukar dagdrömma om att skjuta socialistkids på sommarläger. Sådant är dagens medieklimat. Du lägger mer energi på att förklara vad du intemenar än det du tänkte säga.
I en verklighet där ditt medieutrymme begränsas till 2 200 tecken inkl blanksteg i tryck, eller tre minuter i vild konkurrens med ”aperget” på SVT Debatt, blir debatten om sakfrågan givetvis lidande.
Nåväl…
Problemet med dessa muslimska företrädares barocka kommentar
er är att de alla kan härledas till islams urkunde
r.
Progressiva muslimska organisationer som säger bra saker hänvisar till islam, liksom konservativa diton som säger dåliga saker. I grund och botten är det en fråga om prioritet och tolkning: vilka islamiska budskap väljer man att hörsamma, och hur?
Detta problem (och följaktligen dess lösning) har två förgreningar: enteologisk och en samhällsrelaterad.
Om en teologisk lösning eftersträvas får SVT skapa en programserie där en muslimsk apologet samtalar med en islamkritiker (eller muslimsk reformist) och varje avsnitt (på minst en halvtimme) tillägnas någon av islams kontroversiella suror eller hadither.
När ena muslimen anser att islam tillåter polygami medan muslimen bredvid [07:17–08:40 i UG:s program] upprepar ”islam säger inte så”, blir det tydligt; förr eller senare behöver vi sitta ner och ta en ärlig titt på vad islams urkunder egentligen säger och diskutera vilken tolkning som är mer korrekt – för hur rimligt är det att samma ideologi föder två diametralt motsatta resultat? I de fall där man verkligen kan tolka suran 50/50 åt både ena och andra hållet får vi diskutera vilken tolkning som är mest konstruktiv i samhället och därmed att föredra.
Själv anser jag den teologiska lösningen vara en lång och guppig omväg. Religionsfriheten ger Ali rätt vara och förbli muslim, oavsett vad som må stå i koranen, liksom Shlomo får vara troende jude trots femte mosebokens tydliga uppmaning att stena olydiga barn till döds. [5 Mos 21:18–21]. Då ingen jude i modern tid har lytt uppmaningen och den enda judiska staten inte har gett den legal status utgör dessa verser i praktikeninga problem. Så länge din muslimska arbetskollegas lapp i köket lyder ”din mamma städar inte här, diska efter dig” och inte ”O otrogna! Informationsmöte om den Sanna Vägen, kl 13 vid kopiatorn” finns det ingen anledning att dryfta suror.
Vill vi lösa praktiska sociala och samhällsrelaterade problem är det fullt tillräckligt att nöja sig med att alla svenskar får tro på vad sjutton de vill inom sin privata, personliga sfär, så länge de följer svensk lag. Då kan vi kort konstatera att det i samhället finns traditionella muslimska aktörer med destruktiva värderingar, respektive progressiva diton medkonstruktiva värderingar. Då blir det hela en fråga om vilka aktörer som ska ignoreras (så länge de inte bryter mot lagen) och vilka som ska stödjas, för ett bättre samhälle.
Samhällets fundament måste vara, och förbli, de universella mänskliga rättigheterna. Lagen ska inkludera alla, utan undantag för etniska eller religiösa minoriteter. Alla barn måste lära sig självständigt och kritiskt tänkande och veta sina rättigheter som individer. (Ja kära Jönköpings kommun, det gäller även muslimska barn.)
Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:
Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?
Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda? (En annan som deltog i mötet med Ullenhag var Bejzat Becirov från Islamic center i Malmö. Att deras imam nu har gjort bort sig hanterar Becirov genom att kritisera – Uppdrag Granskning!
Från politiker till media: Inför Irshad Manjis Sverigebesök mejlade jag över 170 svenska journalister och redaktioner. De enda som kom var QX, Neo, SR:s Studio ett, finsk radio (inte finsk radio i Sverige utan finskfinsk radio!) – och franska Le Monde, vars Nordenkorrespondent kom på eget initiativ, utan att ha blivit kontaktad! Där har ni en journalist värd namnet.
Från tidningar till förlag: Efter sitt Sverigebesök frågade Manji mig om namn på stora svenska bokförlag som kunde vara intresserade av ”Allah, liberty & love”. Jag skickade en lista. Upprepade gånger kontaktade jag sedan själv ett av Sveriges största förlag, per mejl och telefon, och tipsade om boken.
Den finns ännu inte på svenska. Jag kan satsa lillfingret på att det i slutändan måste bli tack vare ateisterna på Fri Tanke förlag som svenskar får läsa den.
UG:s avslöjande tydliggör en ironisk fallgrop: När de konservativa muslimska organisationer som förut kontaktades av media, satt med politiker och fick pengar från staten har gjort bort sig och förbrukat sitt förtroende så är det återigen på DEM och deras undanflykter allt fokus hamnar.
Förra veckan, under sin bokturné i Indonesien, attackerades Irshad Manji av islamiska extremister beväpnade med järnrör. Regnbågsnyanserna på blåmärket som hennes assistent hade på armen fem dagar efter attacken visar att det hela hade kunnat sluta mycket illa, om inte progressiva indonesier hade bildat en mänsklig ring och skyddat Manji med sina egna kroppar. Inte ett ord om det i svensk media.
Det är helt rätt att svenska moskéer som inte följer lagen granskas och avkrävs svar, men ovannämnda progressiva muslimer som med risk för liv och lem kämpar för ett friare samhälle förtjänar minst lika mycket medieuppmärksamhet som våra mörkermän med kluvna tungor.
Avslutningsvis, några enkla regler till alla svenska myndigheter, politiker, och medieaktörer. Skriv nu hundra gånger på svarta tavlan:
• Släpp idén om ”muslimska representanter” som ni tvångsmässigt ska gå till varje gång något händer. Sveriges Muslimska Förbund, Sveriges Unga Muslimer eller vad de må heta, är inte representanter för de otaliga muslimska individer (ja individer) som bor i Sverige. Muslimer är inte utomjordingar. Sluta säg: ”take me to your leader”.
• Sluta lägg pengar på muslimska organisationer – alla religiösa organisationer för den delen. Vi lever i ett sekulärt land där stat och kyrka är åtskilda. Religion är en privatsak. Vill 1000 muslimer i Örebro ha en moské så får de finansiera det själva. Om moskén är viktigt för dem så skrapar de fram pengarna ur egen ficka. Om de själva inte vill bekosta det de vill ha, varför ska staten göra det?
• Vill staten lösa sociala problem? Fokusera på problemen istället för att lägga pengar på religiösa organisationer och tro att det löser något. Om Erik Ullenhags toalett där hemma svämmar över ringer han till en rörmokare och täpper till rörjäveln istället för att donera pengar till Svenska Kyrkan. Betrakta problemen i ditt land som problemen i ditt hem så ska allt bli bra ska du se. Rasism, arbetslöshet, kriminalitet, utanförskap, bostadssegregation… alla dessa problem löses genom politiska visioner och åtgärder, inte donationer till människor som satt sin förhoppning på det osynliga mytologiska väsen som de kallar ”Gud”.
• Sist och allra viktigast: lägg största möjliga omsorg och resurs på skolor och lärare. Barn som tidigt fått lära sig tänka kritiskt och självständigt kommer att utveckla en bra inre kompass. När deras inneboende självständighet och stabilitet väl etablerats blir de mer immuna mot alla destruktiva värderingar – rasistiska, fundamentalistiska, auktoritära, patriarkala etcetera – oavsett om de fötts i ett muslimsk, judiskt, kristet, buddistiskt eller ateistiskt hushåll.
