Inlägg publicerade under kategorin Kriminalitet i Sverige

Av Stig Olsson - 14 januari 2015 05:15

Jag är inte naiv längre (som fallet var för 4-5 år sedan). Det finns fusk och kriminalitet i assistansbranschen men säg vilken välfärdsreform där det inte förekommer fusk och oegentligheter?  Det finns emellertid inga bevis på att fusk och kriminalitet är mer utredd än i andra skattefinansierade verksamheter vilket jag belyst tidigare.
 
Den enkla och den dystra sanningen i vår värld är att där det finns stora summor pengar i omlopp, där finns också  risk för kriminalitet. Tyvärr så underskattade rörelsen grovt (inkluderar mig själv) vilket explosivt bränsle kriminalitet kopplad till assistansbranschen skulle vara för diverse kritiker. Man kan tycka det är förfärligt att klanka ner så på en demokratireform men verkligheten är den att det finns starka krafter i samhället som starkt ogillar reformen, som tar varje chans att "hugga till". "Toleransen" bland diverse tycka till maskiner för oegentligheter och ren kriminalitet i personlig assistans är troligen mindre än i någon annan skattefinansierad välfärd.
 
Därför är det i vårt intresse att få bort avarterna. Den lilla minoritet som våldför sig på reformen ger inte bara bränsle till kritikerna, den ger också ammunition till besparingsivriga politiker (= försämringar för oss) och det svartmålar den stora, stora majoritet brukare och anordnare som har rent mjöl i påsen.
 
Nyligen slog Jönköpingsposten upp en stor artikel om familj som utan tvekan ägnat sig åt grovt fusk/ekonomisk brottslighet och där anordnaren uppträtt på ett  mycket tvivelaktigt sätt:
 
·  Föräldrarna hade under flera års tid i tidrapporterna angivit att de jobbade mycket mer än de verkligen gjort och plockat ut mycket stora summor varje månad.
·  Assistenterna hade fått utföra diverse sysslor som inte hade med deras jobb att göra, t.ex städa hela hemmet mm.
·   Verksamheten var rejält underbemannad.
 
·   Flera assistenter anmälde missförhållandena till anordnarna som i sin tur inte vidtog några åtgärder.
 
Så här ska det givetvis inte få gå till. Ingen anställd assistans ska behöva vara rädd att diskutera arbetsmiljön. Enligt artikeln ska flera tidigare assistenter fått höra följande från företaget när arbetsmiljön kom på tal.
 
"du ska passa dig
 
Bland annat hade föräldrarna i tidrapporten angivit att man arbetade mycket mer än vad arbetstidslagen tillåter (arbete som de i sin tur alltså i stor utsträckning inte utfört). Frågan är då varför myndigheterna inte upptäckt något om det pågått under så lång tid?
  
Att upptäcka fall som det här handlar inte om att öka kontrollen runt brukarna , att följa folk in på toaletterna etcetera. Det här handlar om ekonomisk brottslighet och den borde upptäckts bara Försäkringskassan och andra myndigheter gjort sitt jobb. Alla assistenter anger hur mycket man jobbar i tidrapporterna. Hur svårt ska det vara och upptäcka att några personer jobbar mycket mer än man enligt lag egentligen får göra? Den viktigaste  anledningen  till att assistenterna fyller i blanketterna är väl att FK ska ha koll på att man följer arbetstidslagar mm?  Det har brustit totalt även på andra håll. Vad har arbetsmiljöverket sysslat med under denna tid och IVO sedan de tog över huvudansvaret för kontrollerna av verksamheten?
 
Vad jag vill visa med detta exempel är att vägen för att få bort  kriminalitet från assistansbranschen handlar inte om ständigt ökad kontroll av oss brukare. Det som krävs är ett nära samarbete mellan de berörda myndigheterna - Försäkringskassan, Polisen, Skatteverket, IVO och Arbetsmiljöverket. Gör de sitt jobb där samarbetet fungerar så kommer man åt avarterna med.
 
Anm.: I en ny artikel i JP idag säger föräldrarna att de inte anser sig ha gjort något fel.  I en annan artikel  hävdar  Johanna Skinnari från BRÅ (Brottsförebyggande Rådet)  "fusk och bedrägerier" är utbredda i assistansbranschen.
 
 Vilket assistansföretag det handlar om har inte JP angett . Företaget har emellertid sitt huvudkontor i Stockholm så det är ingen liten anordnare vi pratar om. Försäkringskassan m f l kan därför inte komma med en  bortförklaring som:
 
"Vi har inte resurser att granska alla små anordnare".
 

ANNONS
Av Stig Olsson - 12 januari 2015 13:36

Danderyd är Sveriges rikaste kommun och har även flest miljonärer.  Bild: TT
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Danderyd är Sveriges rikaste kommun och har även flest miljonärer.

Sveriges nya bidragstagare finns i Danderyd. Över 8 000 kronor, det kan en genomsnittlig Danderydsfamilj få i avdrag för Rot, Rut och räntor på bostadslån.

Pengarna motsvarar ett helt social­bidrag. 

 

Moderaterna, som styr i Danderyd, går till val igen på devisen jobb istället för bidrag. Men det är inte alla bidrag som ska bort, enligt partiet. A-kassan och socialförsäkringen har sänkts under alliansens tid och riksnormen för försörjningsstödet ligger idag under Konsumentverkets egna beräkningar för vad en rimlig levnadsstandard kostar, men avdragen för Rot, Rut och räntor på bostadslån fortsätter att öka. Och framför allt i Danderyd, där Moderaterna hade 52 procent av rösterna i riksdagsvalet 2010.


Just i Danderyd är Rot- och Rutavdragen störst i Sverige, enligt Skatteverkets statistik. En familj som gör ett genomsnittligt Danderyds-avdrag för både Rut och Rot fick under under förra året 2 603 kronor i bidrag i form av avdrag på skatten – varje månad. I år är det ännu mer, 3 448 kronor i månaden.


Om man dessutom lägger på de skatteavdrag som man kan göra för räntan på bostadslån så får den genomsnittliga Danderydsfamiljen ett helt försörjningsstöd extra varje månad i form av avdrag på skatten. Ränteavdraget för en normalvilla i Danderyd är 5 500 kronor i månaden, om man räknar lågt. Totalt blir det alltså någonstans mellan 8 000 och 9 000 kronor av statens skattepengar som betalas ut till Danderydsfamiljerna varje månad.

”Vad kan vara bättre?”

Så kan man inte räkna, säger Isabella Jernbeck, moderat från Danderyd som sitter både i riksdagen och Danderyds socialnämnd.

– De familjer som gör Rut- och Rotavdrag betalar ju också någons lön och har själva jobbat ihop pengarna. Vad kan vara bättre än att man använder sina pengar till att skapa jobb för en annan person? Dessutom är det inte ett bidrag utan ett avdrag, säger hon.


Ali Esbati, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, tycker däremot att man absolut kan kalla det för ett bidrag.

– Det här är skattepengar som använts som ett bidrag till konsumtion, säger han.


Och rent fördelningspolitiskt tycker han att de här avdragen är galna.

– Det är en överföring genom skattesystemet från fattiga till rika, säger han.


Vänsterpartiet vill ta bort Rut helt och göra Rot-avdraget till ett avdrag som kan användas vid klimatanpassning av bostäder, även hyresrätter som inte omfattas av Rot idag. Partiet har även diskuterat ränteavdraget för bostadslån men väljer en försiktig linje där.

– Vi ser ju att det finns fördelningsmässiga problem även där eftersom det också handlar om skattepengar som går till dem som äger sitt boende. Men eftersom ränteavdraget idag kan vara en förutsättning för att man ska ha råd att bo kvar så måste man ta det stegvis. Men vi har pratat om att till exempel sänka taket, säger Ali Esbati.


Isabella Jernbeck och Moderaterna vill behålla både Rot och Rut i sin nuvarande form.

– Vi ser att marknaden har ökat. Och det fanns personer som tidigare hade svart städhjälp som idag istället betalar för vita jobb. Det är bara positivt tycker jag, säger hon.


Men kan inte de familjer som har råd betala vad det kostar utan att få avdrag på skatten?

– Med hjälp av avdraget så har marknaden ökat mer, så att många och framför allt kvinnor från andra länder har fått arbete.

Moderaterna vill inte heller göra några förändringar i ränteavdraget.

– Vi betalar ju skatt på ränteinkomster så då är det helt rimligt att vi får avdrag för ränteutgifter. Och ränteavdraget gör att människor idag har råd att köpa bostad, säger Isabella Jernbeck.

http://www.etc.se/inrikes/i-danderyd-finns-det-nya-bidrags-sverige

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 9 januari 2015 17:42

Vårt problem är att våra politiker skiter i att efterleva sin egna lagstiftning... så här springer det omkring en massa IS-galningar med bomber under jackan och snart så smäller det ordentligt här också!

Feghet ger oss inte fred, lugn och ro i landet!!!


Tyskland förbjuder IS

 

BERLIN. Den tyska regeringen har förbjudit alla IS-aktiviteter i Tyskland. Förbudet trädde i kraft med omedelbar verkan vid lunchtid.


Förbudet mot terrororganisationen Islamiska Staten proklamerades vid lunchtid av inrikesministern Thomas de Maizière.

IS får inte verka i Tyskland, det är förbjudet att använda dess symboler eller propagera för IS på sociala medier och att samla in pengar till organisationen.

 

Sedan tidigare har Tyskland förbjudit en rad salafistiska organisationer eftersom de betraktats som terroristiska.

Uppskattningsvis 400 personer från Tyskland deltar i stridigheterna på IS sida i Irak eller Syrien.

Inrikesministern varnade för vad som kan ske när dessa personer återvänder till Tyskland.

– De har lärt sig att hata och att döda, sade han.

 

Under de senaste tio åren har en handfull attentat kunnat avvärjas i sista stund i Tyskland.

I Düsseldorf började i veckan en rättegång mot fyra salafister som är misstänkta för att för två år sedan ha placerat ut en bomb på järnvägsstationen i Bonn. Bomben var dock felaktigt apterad och utlöstes aldrig. De fyra är också misstänkta för att planerat att mörda en högerextremistisk politiker.


Efter attentatet mot World Trade Center i New York för 13 år sedan är det i Tyskland förbjudet att vara medlem i eller stödja utländska terroristorganisationer.


http://www.dn.se/nyheter/varlden/tyskland-forbjuder-is/

Av Stig Olsson - 6 januari 2015 05:46

Berlin, Propaganda zur Reichstagswahl

Bertil LindqvistVisst var det något skumt med att Hitler tog makten? Han kan aldrig ha haft större delen av det Tyska folket bakom sig. Det var dags att ta fram historieböckerna, skriver Bertil Lindqvist som oroas över det ökade högerextremistiska inflytandet i Sverige och likheterna med år 1932 och början på Nazityskland.

Nationalsocialistiska Arbetarpartiet ett parti på 32%

Vid nyvalet 1932 var Nationalsocialistiska Arbetarpartiets andel endast 32% av rösterna och de var på väg ut ur maktens korridorer. Fyra månader senare var de tillbaka och hade under den tiden skaffat sig oinskränkt makt – på fullt laglig väg.

 

Hur tusan kunde detta gå till, frågar sig en vän av ordning och som lätt inser att 1940-talets katastrofer hade kunnat undvikas, samtidigt som den likväl kan upprepas igen.

 

Den tragiska sanningen är att de samlade borgerliga partierna i Tyskland valde att gemensamt hjälpa Nationalsocialistiska Arbetarpartiet till makten. Hur kunde detta ske?

 

Tittar vi på det svenska valresultatet 2014 så är likheterna med Tyskland 1933 påfallande.

  • S 31.0%
  • V 5.7%;
  • MP 6.9%
  • C 6.1%
  • KD 4.6%
  • M 23.3%
  • SD 12.9%

Detta säger inget om några likheter mellan det svenska Socialdemokratiska Arbetarpartiet 2014 och de tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet 1933, annat än att de har kampen efter den eftertraktade makten gemensamt och att de nu kan och då kunde, genomdriva en politik där de inte har majoriteten av väljarstödet.

  • Löfven lovar att avgå om hans budget fälls, men stannar kvar i alla fall.
  • Löfven utlyser nyval, men håller inte ens det löftet.

Var kommer vi väljare in i bilden? Vi lär väl knappast behövas i framtiden. Politikernas förakt för sina väljare kan väl knappast inte bli värre.

 

Så vitt jag kunnat få fram, saknar Sverige en konstitutionsdomstol vilket lämnar fältet fritt för politikernas önskan att skydda sina egna stolar och positioner på bekostnad av demokratin.

 

”All makt utgår från folket”, har jag fått lära mig. Tänk så fel man kan ha. Det var ju i så fall förr i tiden.

Hur gjorde man i Tyskland 1933?

Genom att bilda en pakt med samtliga borgerliga partier och samtidigt utestänga all opposition som i huvudsak bestod av kommunisterna och som var Tysklands tredje största parti, röstade man igenom ett lagförslag Ermächtigungsgesetz (Fullmaktslagen)

 

Tyska Folkpartiet röstade för Ermächtigungsgesetz

Tyska Bondepartiet röstade för Ermächtigungsgesetz

Bayerska Folkpartiet röstade för Ermächtigungsgesetz

Tysknationella Folkpartiet röstade inte bara för Ermächtigungsgesetz de bildade t.o.m en koalitionsregering med Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i januari 1933. 1938 uttryckte Hitler sin tacksamhet till von Papen.

Herr von Papen, det var tack vare er som jag valdes till tysk rikskansler och som Tysklands räddades från kommunismens avgrund.

Bland de andra borgerliga partier som röstade för Ermächtigungsgesetz (Fullmaktslagen) fanns Tyska CenterpartietKristet Sociala Folktjänsten.

Men det är väl ändå skillnad på Tysklands politiker och de svenska?

Det finns säkert de som säger att: ”Det är väl ändå en jäkla skillnad och det måste man ju hålla med om. Tyvärr finns det också tydliga paralleller.

  1. Ermächtigungsgesetz (Fullmaktslagen) och decemberuppgörelsen är antagligen i stort sett identiska, i alla fall tills parterna visar upp den svenska motsvarigheten i skrift, även det finstilta.
  2. Storleken på de partier som ryckt åt sig makten, Socialdemokratiska Arbetarpartiet 31% och Nationalsocialistiska Arbetarpartiet 32% är i stort sett identiska.
  3. Den neutraliserade oppositionens storlek var i Tyskland kommunisterna 17 % och i Sverige består motsvarande grupp av kommunisterna 5,7% samt Sverigedemokraterna 12.9 = 18,6 %
  4. Totalt förakt för tesen all makt utgår ifrån folket.
  5. Sist och slutligen utgörs ”kuppmakarna” av människor som först och främst ser till sin egen makt och har till slut lyckats skapa ”Medelmåttornas diktatur.”

Det finns också de som menar att det inte kan gå så illa här i Sverige, då svenska politiker är så mycket bättre än deras tyska motsvarigheter och har betydligt högre moral. Ett sådant påstående är väl så rasistiskt, att det antagligen skulle medföra straffrättsligt ansvar.

 

Resten vet vi inte så mycket om, men det kommer tiden säkerligen att utvisa.

 

Oavsett de olika partiernas drivkrafter som i stort sett rörde sig om makt, ger Hitlers maktövertagande 1933 en oerhört viktig historisk lärdom som aldrig får glömmas bort.


Det första koncentrationslägret Dachau, som öppnades så tidigt som 1933 var från början enbart avsett för politiska fångar, dvs. sådana som bland annat skrev sådana här artiklar. Hela syftet med Dachau var från början att tysta oppositionen, inte att förinta judar.

 

Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare skrev efteråt en dikt om hur detta kunde hända:


Först kom de för att hämta judarna

Men jag höjde inte min röst

För jag var ju inte jude.

Sedan kom de för att hämta kommunisterna

Men jag höjde inte min röst

För jag var ju inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket

Men jag höjde inte min röst

För jag tillhörde ingen fackförening.

Sedan kom de för att hämta mig

och då fanns det ingen kvar

Som kunde tala för mig.

Text: Bertil Lindqvist


Källor

Christer Bergström, som i sina artiklar refererat till:

Tyska riksdagens protokoll.

Christer Bergström: Mot avgrunden; spelet som ledde till andra världskriget. Atlantis, Stockholm 1991.

Theodor Heuss: Die Machtergreifung und das Ermächtigungsgesetz. Zwei nachgelassene Kapitel der ”Erinnerungen 1905 bis 1933″.

Peter Hubert: Uniformierter Reichstag. Die Geschichte der Pseudo-Volksvertretung 1933-1945. Droste, Düsseldorf 1992.

Rudolf Morsey: Das ”Ermächtigungsgesetz“ vom 24. März 1933. Quellen zur Geschichte und Interpretation des ”Gesetzes zur Behebung der Not von Volk und Reich“. Droste, Düsseldorf 1992.

Daniela Münkel och Peter Struck: Das Ermächtigungsgesetz 1933: Eine Dokumentation zum 75. Jahrestag. Vorwärts Buch, 2008.


http://newsvoice.se/2015/01/02/varning-for-att-det-svenska-valresultatet-2014-paminner-om-valet-i-tyskland-1932/

Av Stig Olsson - 5 januari 2015 10:34


”Sverige vet inte vad invandringen kostar", skrev jag på SvD Brännpunkt23/9. Sedan dess har jag erfarit att sanningen är värre. Svenska forskare saknar inte statistik men de saknar integritet och mod.


Martin Hällsten, Stockholms universitet, har rätt på en punkt: Jag tog fel på att Sverige inte har tillräckligt bra registerstatistik. Det har varit svårt för mig att inhämta information om hur det går för olika invandrargrupper. Som outsider antog jag att detta beror på avsaknad av data.

 

Jag förstår nu att de som är insatta i dessa frågor har tillgång till data som visar hur svår situationen kan bli i Sverige, men de har nästan helt undanhållit detta från allmänheten.


Det svar jag fick av Li Jansson – arbetsmarknadsekonom på Almega – är ett bra exempel. Hon skriver angående SCB-statistiken: ”Denna databas visar att sysselsättningen bland utomeuropeiskt födda höjts från 51,7 procent år 2006 till 54,3 procent år 2012.” Li Jansson nämner aldrig att förvärvsfrekvens bland de med svenskt ursprung i samma åldrar är cirka 85 procent. Sysselsättningssituationen bland utomeuropeiska invandrare är med andra ord katastrofal i Sverige.

 

Ändå framställer hon och Almega, hennes arbetsgivare, invandring som en vinst. Hon skriver också: ”Almega har specialstuderat utlandsfödda i arbetsför ålder, 25 till 64 år. Bland dem har sysselsättningen ökat med 177 000 personer sedan 2007.” Detta är ju rent svammel. Sysselsättningen har ökat för att befolkningen har växt, inte på grund av att en signifikant högre andel arbetar. Ekonomer mäter inte sysselsättningsgrad i antal sysselsatta utan i procent. Li Jansson framställer en befolkningsökning som en förbättring av integrationen. Är det en ärlig forskningsredovisning?


Anders Bergström vid tankesmedjan Fores skriver att alla forskare redan vet att invandringen till Sverige inte är lönsam och kostar mellan 50 och 80 miljarder kronor. Några månader tidigare skrev Fores på betald annonsplats i Dagens Nyheter: ”I Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka”. Att komma med så motstridiga uppgifter förtjänar inte något ytterligare svar från min sida.

 

Norska forskare har skickat mig e-post med bra svensk forskning, för att komma sina svenska kollegor till undsättning.

Men den är bara publicerad i smala akademiska tidskrifter och på engelska. Sådant ger forskaren internationell akademisk status, men når inte fram till den allmänhet som faktiskt avlönar forskaren genom sin skattsedel.


Jag hade med andra ord fel om svenska registeruppgifter. Även Sverige har tillräckligt bra data för att räkna ut vad olika grupper av invandrare ekonomiskt bidrar med eller kostar. Skillnaden är att i Norge har sådana detaljerade beräkningar genomförts och redovisats för allmänheten.

 

I Sverige har dessa data inte utnyttjats. Ingen forskare har någonsin räknat ut vad utomeuropeisk invandring kostar i ett längre tidsperspektiv, trots att det bör kunna genomföras. Ingen har räknat separat på flykting- och anhöriginvandring samt arbetskraftsinvandring. Det går, ändå har det inte gjorts.


Av debatten har jag också lärt mig att den senast genomförda beräkningen av invandringens kostnader gjord av en svensk nationalekonom skedde utifrån 2006 års förhållanden, det vill säga baserat på åtta år gamla siffror.


Sedan dess har antalet utrikes födda ökat med en halv miljon, och frågan har blivit viktigare. Ändå är det snarast svårare att hitta aktuell data. Senaste tillfället svenska myndigheter redovisade invandrares överrepresentation i brottslighet var 2005. Svenska myndigheter har inte rätt att samla in data på födelseland för de som sitter i fängelse.


Vad försöker svenska politiker dölja?

 

Jag hade med andra ord fel om registerstatistik. Mina motståndares svar förstärker dock bilden av ett land där integrationsproblematikens kostnader aktivt döljs för allmänheten. De som svarade mig medgav att invandring kostar ”50-80 miljarder” per år enligt forskningen och att bara 54 procent av utomeuropeiska invandrare arbetar. Varför är detta inte allmänt känt? Är det för att invandring inte är en viktig politiskt fråga i Sverige som allmänheten inte är nyfiken på? Det tvivlar jag på.


På sin blogg 26 september skriver nationalekonomen Tino Sanandaji att ”Problemet är inte att svensk forskning är korrumperad, utan att media och politikerna har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.”

 

Våra nordiska välfärdssamhällen bygger på en förutsättning av en hög andel förvärvsarbetande. De som inte blir integrerade på arbetsmarknaden faller utanför, socialt och ekonomiskt. Vi önskar ett samhälle med största möjliga jämlikhet, inte ett samhälle med en stor, fattig underklass, vilket invandringen verkar skapa.


Regeringen Stoltenberg från Arbeiderpartiet (Norges "sossar") såg till att fakta kom på bordet i och med Brochmann-rapporten. Det var en mycket uttömmande och noggrann forskningsrapport. Kan vi förvänta oss att Sveriges nya regering ber om något motsvarande – och i så fall offentliggör resultaten oavsett vad de visar?


Efter Brochmann-rapporten, som fick stor uppmärksamhet i norsk press, kan politikerna inte längre servera skrönan om ”lönsam invandring”. Men väljarna kräver inte heller det, eftersom invandring kan ha många andra skäl än lönsamhet.


Den stora norska och svenska majoriteten vill nämligen nuvarande och kommande invandrare väl på grund av rent humanitära skäl. Att manipulera fakta fördärvar bara.

 

Sveriges invandringspolitik väcker stort intresse och bekymmer i Norge. Ledaren av Brochmann-utredningen, Grete Brochmann skrev i Morgenbladet 26 september: ”Olikheterna i Sverige har växt starkare än i något annat OECD-land de senaste 15 åren. I europeiska komparativa studier om invandrares integration får Sverige oftast bäst resultat när det gäller tilldelning av rättigheter och antidiskrimineringsåtgärder men låga resultat avseende sysselsättning – integration på arbetsmarknaden.”


Jag kan bara upprepa min huvudpoäng: Demokrati vilar på förutsättningen om en upplyst allmänhet. När fakta saknas kommer de folkvalda att basera sin politik på ideologi, inte på realiteter. Svenska forskare måste nu bevisa att de faktiskt önskar att dela sin kompetens och sina resultat med den svenska allmänheten – oavsett om resultaten är politiskt bekväma eller inte.


ELIN ØRJASÆTER

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/slutreplik-om-invandring-vad-ar-fel-pa-svensk-forskning_3965594.svd

Av Stig Olsson - 3 januari 2015 11:10

Bruna rötter hos Socialdemokrater och borgare

 
Nazismen, Alliansen och Socialdemokraterna

Denna sammanställning bygger på brev skrivna av Inger-Siv Mattsson (f.d. internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd) och adresserade till respektive partis ordförande. All text jag presenterar är alltså Inger-Siv Mattssons egna ord och all upphovsrätt skall därför anses tillhöra henne. Explicit tillåtelse att sprida och redigera denna text har dock givits mig.


Gustaf Jansson, redaktör för Politiskt Inkorrekt (PI)


Alliansens bruna förflutna 1

Skeletten i kd:s garderober
 
”Grumliga vatten” och s k ”rumsrena” partier
 
Hela det politiska etablissemanget tiger så det knakar om det som utspelades i Sverige fram till då Hitlers krigslycka vände i och med Stalingrads fall i januari 1943. Då rodde skaror av fascister och nazister – s k ”roddare” snabbt över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrenare” partier. Det var Ture Nerman som lanserade det träffande begreppet ”roddare”. I sin antinazistiska tidskrift Trots Allt! konstaterade Nerman 1945: ”Det är inte så trevligt för vederbörande, men vi måste också här i Sverige hålla reda på vad våra demokrater av yngsta årgång har för antecedentia när de nu rott fram till den rätta kajen.” De partier, som med öppna armar tog emot ”roddarna” borde rimligtvis placeras i kategorin odemokratiska och rasistiska partier dvs den stämpel Ni och Era alliansfränder är så snabba att sätta på Sverigedemokraterna. Otaliga ”roddare” gjorde karriär – inte enbart i sina nya partier – utan också inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret mm.

Kristdemokraternas bruna förflutna
 
1941 hade rådman Harald Ljungström ingått i Sveriges Nationella Förbunds, SNF styrelse och var ledare för SNF:s ungdomsorganisation. SNF var tydligt antidemokratiskt och antisemitiskt och vurmade för de ideal som förknippas med fascismen i Mussolinis och Francos tappning. Åren före kriget hade den ca 40 000 medlemmar. (1) Två dagar innan KDS samlades till sitt första riksting den 21 augusti 1964 avslöjade Expressen Ljungströms förflutna i SNF och att han gjort både rasistiska och odemokratiska uttalanden. I det tal han höll vid rikstinget förnekade han att SNF varit nazistiskt och sina judefientliga uttalanden hade han ångrat! Varken Lewi Pethrus eller KDS partiledare – statskyrkoprästen Birger Ekstedt – ansåg att Ljungströms bruna förflutna utgjorde något hinder för att Ljungström skulle kunna stå som första namn på partiets riksdagslista för Stockholm. Dessutom förnekade Ljungström vid KDS’ första riksting att SNF varit nazistiskt! ”Ekstedt hade tidigare varit ombudsman för högerpartiet och lärare vid högerns folkhögskola i Gimo och kunde knappast ha svävat i okunnighet om vad SNF var för orgnaisation” skriver Karl N Alvar Nilsson i sin bok Svensk överklass och extremhögern under 1900-talet.
 
Det var rådman Ljungström som i huvudsak skrev KDS första partiprogram! Kaptenen och gymnastikdirektören Folke Dahlström i Bankeryd med bakgrund i det nazistiska Svensk Socialistisk Samling, SSS och Sveriges Nationella Förbund, SNF var också med när KDS bildades i början av 60- talet. Han var Lindholmsnazist och bl a utgivare av tidningen Ungt Folk. Trots detta bruna förflutna uteslöts han inte ur KDS. Dahlström hade redan 1942 pekats ut i Holger Carlssons bok Nazismen i Sverige – ett varningens ord så hans bakgrund kan knappast ha varit okänd för KDS-ledningen! Pastor Eric Grönlund, som hade kopplingar till Ungsvenska klubben, lanserades trots detta som tredje namn på KDS’ riksdagslista för Stockholm. Nomineringen stöddes av general Nils Rosenblad och advokaten och Ungsvenska klubbens ordförande och ordensbrodern i Sanct Michaelsorden Ulf Hamacher. Det avslöjades också att ledamoten i KDS’ rikskommitté och en av partiets pressombudsmän Lennart Aas delat ut antisemitiska och nazisympatiserande flygblad i vilka det bl a
förklarades att Anne Franks dagbok var ett falsarium och att förintelsen aldrig ägt rum, Detta var litet väl magstarkt för KDS och Aas skildes från sitt uppdrag som pressombudsman.

Ett par präster hade ett förflutet i det nazianstrukna Kyrkliga folkpartiet, som leddes av kyrkoherde Ivar Rhedin.
 
Kyrkoherden i svenska församlingen i Johannesburg Torsten Borghammar var nazistsympatisör och hade dessutom en välvillig syn på apartheidregimen i Sydafrika. Andra nazianstrukna medlemmar i partiet var Werner Öhrn, som varit ordförande i Sveriges Nationella Förbund och i Narvaförbundet, och varit medlem i 4 decemberklubben, som var en nazistisk sammanslutning som startats av Otto Hallberg, deltagit i möten hos Carlbergska stiftelsen och demonstrerat mot filmen om Anne Frank Öhrn var mycket aktiv inom KDS och höll egna valmöten men uteslöts när hans bruna förflutna avslöjats.. (2) Hovrättsrådet Seth C:son Bjurners skamliga förflutna hade upptäckts redan innan valet och han drog sig tillbaka från riksdagslistan. Nils Rydström i Moheda hade också avslöjats i tid och hans ekonomiska bidrag återsändes. Efter valet 1964 tillsatte KDS en utredning för att undersöka den ”nazistinfiltration” man påstod att ”partiet utsatts för.”

Sankt Michaelsorden och KDS
 
Sankt Michaelsorden hade ett avgörande inflytande på utformningen av det partiprogram som KDS presenterade inför valet 1964 och påverkade nomineringen av rådman Ljungström och pastor Eric Grönlund till KDS riksdagslista. Den 9 februari 1965 skrev Expressen :”Sanct Michaelsorden spelade en avgörande roll vid tillkomsten av det partiprogram KDS presenterade inför riksdagsvalet i höstas och den genomdrev att rådman Harald Ljungström trots avslöjanden om hans politiska förflutna behölls som första namn på KDS riksdagslista i Stockholm. /.../ Sankt Michaelorden bildades den 29 september 1959. Förebilden var en tysk orden som bildats 1683. I statuterna heter det bl a att man ”skall verka för den Kristna Tron, Kungamakten och Fäderneslandet.” 1963 hade ordens stormästare lanserat valspråket: ”Prudentes sicut serpentes et simplices sicut columbae” dvs ” Var sluga som ormar och menlösa som duvor.”

Karl N Alvar Nilsson konstaterar i sin bok Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet att ”Det är tydligt att det i stort sett var samma personer som var verksamma i Sankt Michaelsorden, Ungsvenska klubben och SNF.” Också enligt Expressen ”hade Sankt Michaelsorden band till olika nazistorganisationer.” (2) Bl a fanns det ett intimt samröre mellan orden och Ungsvenska klubben: Tre ledande ordensmedlemmar satt i klubbens styrelse – ordföranden advokat Erik Bremberg, sekreterare och 1:e revisor P-J Bergelin och klubbmästaren Ulf Hamacher. Kyrkolokaler uppläts inte sällan för ordens verksamhet.
 
Det var inte bara kristdemokraterna som anslöt sig till Sankt Michaelsorden. Förre marinchefen och moderata samlingspartiets försvarsexpert Per Rudberg talade vid ett av Sankt Michaelsordens möten. Sankt Michaelsordens ledamöter deltog -”klädda i högtidsornat” – vid den katolska dödsmässa, som hölls i Stockholm när general Franco avlidit 1975. Man kan undra varför dessa f d nazister och fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna? ”Sverigedemokraterna försöker bli rumsrena och salongsfähiga genom att nödtorftigt skyla den bruna färgen. Men ett sådant parti vill jag inte se i Sveriges riksdag” sade Ni. Med tanke på bakgrunden hos de partier vi idag ”ser i riksdagen” och som ”nödtorftigt försöker skyla över” sitt bruna förflutna tycker jag att det inte finns någon som helst anledning för Er – eller någon annan i Alliansen – att förhäva sig! ”Det är en vedervärdig tanke att ett parti som graderar människovärdet efter ursprung skulle finnas i Sveriges parlament.” Var det inte så Ni sade?
 
Feghet och brist på moral i kyrkans led

Även kyrkans män var befläckade av nazismen. Mest känd är kretsen kring Göteborgs Stifts-Tidning som tog klar ställning för nazismen. ”Under trettiotalet fanns en religiös antisemitism och förståelse för Tyskland bland åtskilliga präster i svenska kyrkan. Det är inget at hymla med” sade biskop Martin Lind i Linköping i en artikel av Jonas Fredén i DN för några år sedan. ”Ärkebiskop Erling Eidem var ”ytterst återhållsam” i fråga om det nazistiska barbariet och har fått namn om sig att vara både tyskvänlig och feg” konstaterade Folke Schimanski under rubriken ”Hundra år av svenskhet i Tysklands hjärta” i en artikel i SvD den 2 december 2003. Ärkebiskopen hörde till dem inom det svenska etablissemanget som redan i november 1942 fick utförlig och konfidentiell information om koncentrationslägren. ”De som berättade för honom om den pågående judeutrotningen gjorde detta med fara för sitt eget liv med en förhoppning att han skulle slå larm inför världsopinionen.

Om ärkebiskopen från ett neutralt (nåja) land avslöjade vad som hände med Europas judar kunde det inte bara avfärdas som krigspropaganda. Han valde att tiga och försökte agera genom tyst diplomati, en metod som inte gav något resultat i detta fall. Ynkryggat och fegt agerat av ärkebiskopen” konstaterade Stefan Svärd i DN den 27 januari 2007. (3) Enligt Svärd var den kristna pressen ”under en lång period helt tyst när det gällde förintelsen. De ledande samfundstidningarna Vår Kyrka och Svenska Veckotidningen bemötte nazisternas härjningar med tystnad. Den ledande kristna morgontidningen Svenska Morgonbladet förde ett försiktigt och resonerande tonläge i stället för att stå på barrikaderna och kraftfullt bekämpa nazismen och judeförföljelserna.

Det finns också exempel på att tidningen tolkade händelser utifrån Tysklands perspektiv och inte utifrån perspektivet hos dem som blev drabbade av kriget. ” Svärd konstaterade också att de bruna ränderna inte gått ur i kyrkans led: ”det propalestinska engagemanget i vissa kristna kretsar tangerat den antisemitiska nivån. Ahmed Rami som dömdes för hets mot folkgrupp och antisemitism hade ett aktivt stöd från de kristet engagerade forskarna Jan Bergman och Sigbert Axelsson.

Antisemitismen tycks knacka på dörren både från höger och från vänster.” Professorn i teologisk exegetik i Lund 1933-64 Hugo Odeberg blev 1941 ordförande i den pro-tyska Riksföreningen Sverige- Tyskland. Han såg stora skillnader mellan kristen och judisk etik och ansåg att judendomens synsätt fått breda ut sig alltför mycket. Också professorn i exegetik vid Uppsala universitet Anton Fridrichsen hade en liknande uppfattning och hade redan i början av 30-talet i Dagligt Allehanda konstaterat:.”Tack vare hjälp från grannlandet i söder har den stora generaluppgörelsen med judendomen kunnat börja, och därmed finns det hopp för kyrkan att överge sin förlorade anfrätta livsnerv.” (4) Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister aldrig nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazism och fascism – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?
Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:

(1) Ola Larsmo i DN den 8 maj 2008 (2) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (3) Stefan Svärd är fil dr i statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan (4) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag, 2000

Alliansens bruna förflutna 2
 
Skeletten i centerns garderober
 
Dagens centerparti utmålar gärna alla som är kritiska mot den förda invandringspolitiken som ”rasister” men om sitt eget bruna förflutna tiger man. Bondeförbundet var på 1930-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen. Vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade antisemitismen och rasismen inskrivet i sitt partiprogram! Redan 1933 hade Bondeförbundet givit legitimitet åt det myrdalska och socialdemokratiska rashygieniska projektet och i sitt partiprogram skrivit: ” Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson var en av grundarna av Bondeförbundet och hade en stor del i utformningen av bondeförbundets rasistiska partiprogram. Han hade nära kontakt med Julius Streicher, chefredaktör för den nazistiska tidningen Der Stürmer, som öppet pläderade för total utrotning av judar. [1] Han var själv redaktör och utgivare av den antisemitiska tidningen Nationen. 1938 stod en bondeförbundare i riksdagen och sade: ”Jag är idag antisemit, sedan jag i tio år måst studera fakta i Centraleuropa. Låt oss inte ta in judarna och lära dem yrken i Sverige, så att de bli konkurrenter till svenska yrkesmän och småningom sugs upp i den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar inte i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam...” Och som det stod i partiprogrammet: ”Vårt folk måste skyddas från degenererande inflytelser.”

Bondeförbundaren, ecklesiastik- utrikes- och justitieministern[2] professor K G Westman hade tydliga nazisympatier. I riksdagen framförde han sin åsikt att lagförslaget om tvångssterilisering av mindervärdiga folkgrupper ”ju innebär ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen.” Westman jagade med blåslampa de tidningar som skrev kritiskt om nazi-Tyskland. I mars 1942 lyckades han konfiskera 17 tidningar på en enda månad. Det var när tidningarna publicerade artiklar om hur tyskarna torterade fångar i Norge. Westman hade ett särskilt gott – eller snarare ont – öga till Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT. I sin dagbok kommenterade Westman Segerstedts uppträdande med orden: ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl..” [3]

När Westman i riksdagen kritiserade den svenska utrikespolitiken sköt han skulden på kabinettsekreterare Erik Bohemans ”judiska blod”. På morgonen den 12 juni 1940 uttryckte Westman i riksdagens första kammare sin beundran för den tyske ledaren: ”Ett folk kan inte gå ut i krig som en diskussionsklubb. Alla har vi sett bevis för hur en diktatur i en enväldigt styrd stat kan samla alla folkets krafter till handling och utkräva det yttersta av de enskilda som åtlyda envåldshärskarens befallningar.” På eftermiddagen upprepade han samma hyllning i andra kammaren. Diskussionen i riksdagen gällde ett förslag från regeringen att införa förhandsgranskning av tryckta texter. Bondeförbundets Axel Hansson-Rubbestad och Otto Wallén stödde kampanjen ”Mota Moses i grind” som syftade till att stoppa invandringen av judiska flyktingar till Sverige. Riksdagsman Hansson- Rubbestad sade: ”Vi ha i detta land en massa unga män och kvinnor, som önska få yrkesutbildning vilket vårt samhälle hittills åtminstone inte lyckats bereda dem. Att under sådana omständigheter giva yrkesutbildning åt utlänningar... det anser jag vara att gå för långt...

Vilket parti vi än tillhöra, torde vi anse det lyckligast för vårt lands vidkommande, om vi så snart som möjligt blir av med dessa flyktingar.”[4] Wallén erkände öppet att han var antisemit och tog i riksdagens flyktingdebatt ställning mot flyktingarna. Han ansåg att grunden för småföretagarnas problem var att ”tattare och judar” beviljats svenskt medborgarskap. Han kallade de tysk-judiska läkare som sökte asyl i Sverige för ”giftblandare och abortörer.” Han var långt ifrån ensam i sitt parti om sådana åsikter. Olof Sundman, författare, ledamot av Svenska Akademien, riksdagsman för centern och under 70-talet centerns ledande ideolog var medlem av Svensk Socialistisk Samlings (SSS) ungdomsförbund Nordisk Ungdom och i Engdahls Svensk Opposition. Sundman bildade också tillsammans med bl a SS-veteranen och journalisten Åke Regnell 1942 Sällskapet Unggöterna.

Regnell var utgivare av den nazistiska skandaltidningen Veckans PM och hade 1941 försökt bilda ett svenskt Gestapo – Gyllene Spöknippet. För Sundmans del handlade det inte om något enstaka övertramp. Han var en brinnande nazist, sjöng tyska sånger med svenska SS-frivilliga hösten 1945 och var kamratskapsledare i Nordisk Ungdom. Han arresterades 1943 efter en polisrazzia mot en pronazistisk grupp. ([5]) Efter kriget blev Sundman en uppskattad medlem i Bondeförbundet, som ju var centerns namn fram till 1957. 1968 fick Sundman Nordiska rådets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris och 1975 valdes han in i Svenska Akademien. Vid Sundmans begravning den 5 november 1992 närvarade centerledaren Olof Johansson och partisekreterare Åke Pettersson. Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort! Utom när det gäller sverigedemokraterna!

Centerpartisten Bertil Rubin var också medlem i Svensk Socialistisk Samling och Lindholmnazisternas ungdomsförbund Nordisk Ungdom samt efter kriget i Nysvenska Rörelsen. Inte förrän han 1964 valts in i riksdagen på den borgerliga spränglistan Medborgerlig Samling åkte han ut ur centerpartiet! Enligt Aftonbladet hade den politiske vilden Rubin 1971 tankar på att ”ställa upp för Folkpartiet i riksdagsvalet.” När Rubins bruna förflutna 1964 avslöjats av nazistjägaren Armas Sastamoinen i tidningen Arbetet under rubriken ”Rubin med fula skönhetsfläckar” genmälde han: ”Mitt engagemang //i Nordisk Ungdom// var ungdomligt, nationellt, ideellt och ärligt menat och hade inte alls något med diktatur, förföljelse av människor, rasdiskriminering etc att göra.” Nänä!
 
Bondeförbundet välkomnade också generalmajor Fale F:son Burman när denne 1934 lämnade högern och Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU. I sina memoarer skrev Burman: ”Jag skall gärna erkänna att jag till en början blivit ganska fängslad av denna tyska folkrörelse /.../ I Italien hade Mussolini med sina fascister lyckats få god ordning på det eljest hopplösa kaos som i många avseenden kännetecknat läget där. /.../ Jag var alltså mycket tyskorienterad /.../
 
Det enda stötande i bilden var att den tyske ledaren Adolf Hitler var en ren uppkomling, en korpral som satt sig på generalerna.” Burman stördes alltså inte av att demokratin satts ur spel i nazi-Tyskland. Det störande var att Hitler var en uppkomling! En senare centerpartist har i samma anda konstaterat att ”Hitler gjorde en del tokiga saker.”
 
Ungdomsförbundets organ SLU-bladet drev 1938-39 en kampanj mot ”den judiske docenten Gunnar Heckscher.” Han kallades ”judeyngling” och ”then lille Manasse” – en vanlig benämning på judar i antisemitiska skämt under andra världskriget. SLU-bladet citerade också instämmande i en hotfull kommentar från bondeförbundets tidning Svenska landsbygden: ”Att man på judehåll inte är särskilt förtjust i bondeförbundet och dess politik är just inte så förvånande.
 
Judarna sitta ju emellertid för närvarande rätt trångt i åtskilliga länder, och det finns nog folk här i landet som har ögonen på dem... Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gentemot det svenska bondepartiet.” [6] Man kan undra varför dessa f d nazister/fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?

Centerns partiledare har gett hyckleriet ett ansikte
 
Som ordförande i ett parti med ett sådant förflutet borde Maud Olofsson inte ha känt sig ”nerkletad” när centern i folkomröstningen om EMU kopplades samman med Sverigedemokraterna. Hon sade: ”Man ska inte försöka kleta ner mig med nationalistiska argument.” Mot bakgrund av centerns bruna förflutna borde det snarare vara Sd som hade anledning att känna sig ”nerkletade”! För några år sedan konstaterade Olofsson i Almedalen att ”Hitler gjorde en del tokiga saker.” Jag förmodar att hon syftade på förintelsen? Med ett sådant brunt förflutet som centerns i bagaget skall man akta sig för att bagatellisera nazismen. Men det är givetvis inte så lätt att se klart när man ”fiskar i grumliga vatten”! I slutet av 1990-talet lovade centern att tillsätta en forskargrupp för att ta fram en vitbok som skulle ”göra upp” med centerns brunfläckiga förflutna dvs ”klarlägga allt som hände på 30-talet”. Men av detta blev intet. Arbetet avbröts utan någon förklaring och centern har kvar sina nazi-skelett i partigarderoben. I redogörelsen för 1930- och 40-talen på centerns hemsida finns inte en stavelse om bondeförbundets dragning till fascismens och nazismens idéer.

Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Ola Larsmo i DN den 8 maj 2008 (2) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (3) Stefan Svärd är fil dr i statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan (4) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag, 2000
 
Alliansens bruna förflutna 3

Skeletten i moderaternas garderober
 
Statsminister Reinfeldt har uttryckligen deklarerat att ”Jag tänker inte ge dem (Sverigedemokraterna) en millimeter i extra utrymme genom att svara på den typen av frågor som de vill att vi ska diskutera för att de ska komma in i samhällsdebatten.” Med tanke på den sumpgas som stiger upp ur moderaternas bruna förflutna är det förmodligen bäst så för statsministern! Moderaterna är förmodligen ett av de partier i alliansen som vid sidan av centern har minst anledning att förhäva sig när det gäller Sverigedemokraterna. Rolf Clarksson, som satt i riksdagen för Moderaterna fram till 1994 var under 30-talet ledare för den naziorienterade Fosterländsk Enad Ungdom, FEU Han hade själv varit med om att bilda ”Gråskjortorna” som de också kallades. FEU hade en egen specialformation som kallade sig Storm- och Slagstyrka, SS där Clarksson hälsades med ”heil” och tilltalades med ”min Ledare.”

Clarksson satt en tid i den moderata riksdagsgruppens förtroenderåd! Bosse Schön berättar i boken ”Där järnkorsen växer” om ett möte mellan riksdagsmännen Sundman och Clarksson utanför herrtoaletten i demokratins högborg – Riksdagen – varvid ”centerpartisten Sundman gick i enskild ställning och gjorde nazihälsning till moderaten Clarksson och utropade: ”Mein Führer” . Gunnar Prawitz som satt i Svensk Socialistisk Samlings styrelse och var redaktör för tyskunderstödda Nya Dagligt Allehanda blev efter kriget redaktionschef för Näringslivets Information, satt i Publicistklubbens styrelse och var engagerad i dåvarande högerpartiet. På 50-talet medverkade Prawitz i den europeiska fascistinternationalens tidning ”Nation Europa.” Han var medlem i Rotary och kyrkvärd i Sankt Görans församling.
 
Professor Gunnar Björk med förflutet i Förbundet Svensk Ungdom satt i riksdagen för högerpartiet och var ordförande i Medicinska föreningen. Han hävdade att flyktingarna tog arbeten från unga svenska läkare och att det var olämpligt att låta ”främmande folk, utan känsla för svenskt psyke och säker kännedom om vårt språk att giva vård åt en allvarligt sjuk människa.”

Den moderate riksdagsledamoten Margaretha af Ugglas höll föredrag i Ungsvenska Klubben 1985 liksom Gösta Bohman 1987 samt riksdagsmannen och ledamoten av konstitutionsutskottet Birger Hagård 1987 och 1990. Gunnar Hökmark förklarade att ”de inte haft klart för sig vad för slags sammanslutning de varit talare hos.” Vilket förefaller osannolikt eftersom Margaretha af Ugglas var gift med Bertil af Ugglas, vars farbror Clas af Ugglas var redaktör för den ”nationalkonservativa” tidskriften Fria Ord. Gösta Bohman var dessutom så gammal att han inte kan ha undgått att känna till Ungsvenska klubben. Birger Hagård hade umgåtts så pass mycket i högerextrema kretsar att han bara av den anledningen borde ha känt till klubben! Talarna vid mötena 1985 och 1987 har – av någon anledning – nogsamt undvikit att uttala sig!

Högern och tidskriften Fria Ord
 
Fria Ord, som var klart antisemitisk och antidemokratisk och. bl a förnekade judeutrotningen hade varit Sveriges Nationella Förbunds organ fram till 1980, då den blev ett ”fristående organ för nationella konservativa tankar.” I nr 50/1953 skrev fil dr Georg Brandell en artikel under rubriken ”Våldsamt överdrivna uppgifter om judiska krigsoffren” och i nr 11/1954 kunde man läsa: ”Sanningen om Dachau avslöjad. En skräckpropaganda av gigantiska mått utan underlag i verkligheten. Avsikten var att diskriminera hela tyska folket – ‘bevisen’ arrangerades i efterhand.” I nr 12 fortsatte tidningen ”Tyska krigsfångar tvingades 1945 av ockupanterna att uppföra ‘gaskammare’ – Skräckskildringarnas ohållbarhet avslöjas.” Att högermannen Clas af Ugglas blev redaktör för denna tidning innebar inte att inställningen till judar ändrades. Så sent som i nr 4:1974 frågade tidningen: ”Drömmer Tarschys och hans likasinnade samfundsbildare om att förbereda amerikanska tillstånd i Sverige, så att vi här en vacker dag får uppleva, att den judiska minoriteten i vårt land – liksom i USA – usurperar både regeringsmakten, utrikesledningen och försvarets högsta ledning?”

Invandringen var – med rätta – ett annat hot för tidningen under af Ugglas ledning. Nr 4:1972 förutspåddes att svenskarna skulle bli i minoritet i sitt eget land och nr 9:1972 konstaterade att regeringens invandrarpolitik medfört att ”Det vimlar numera av ovårdade araber och antalet negrer – dock mera vårdade – är i påfallande stegring.” I nr 1:1974 skrev tidningen om sin medarbetare Lars Hulthén som kandiderade i studentkårsvalet i Lund: ”Valet fick emellertid en ljuspunkt för att inte säga cause célèbre genom den oberoende kandidaten Lars Hulthéns agerande”. Hulthén ansåg att ”två krav måste ställas på utländska studenter. De skall hålla sig till sitt eget lands kvinnor och efter
avslutade studier omedelbart återvända hem.” (1) Clas af Ugglas var även kyrkligt aktiv. På förslag av kyrkorådet för Kungsängens och Västra Ryds församling tilldelades han 1977 Kungl. Patriotiska sällskapets förnämsta guldmedalj för ”långvarig gagnelig verksamhet”.
 
Högern och Sveriges Nationella Förbund

Sten Eriksson var före och under kriget medlem i såväl Sveriges Nationella Förbund, SNF som Svensk Socialistisk Samling och stred som frivillig i Waffen-SS. Efter journalistutbildning var han fram till sin pensionering anställd vid höger/moderat-tidningen Skaraborgs Läns Allehanda i Skövde. ”På redaktionen i Skövde var det bara chefredaktören och ytterligare någon som kände till kollegans förflutna i Hitlers dödsskalleprydda förband. De vars arbete det är att skriva granskande om verkligheten hade alla svurit tystnadslöfte. För dem handlade det om tidningens trovärdighet, därför var alla rörande överens om att Erikssons historia skulle förseglas och stoppas undan. Hade uppgifterna blivit kända vore Eriksson död som journalist, för vem vill bli intervjuad av en f d nazisoldat? Vem vill köpa en tidning där en av Hitlers legoknektar skriver kulturartiklar?” (2) 1937 gick Sveriges Nationella Förbund samman med Per Engdahls nysvenska rörelse varvid den nazistiska linjen markerades ännu skarpare. Som mellanhand vid förhandlingarna fungerade Sten Natt och Dag som senare blev socialredaktör på Svenska Dagbladet.

Sveriges Nationella Förbund tog från 1941 till krigsslutet emot pengar från Tyskland för att ge ut den dagliga tidningen Dagsposten. ”SNF och ett antal andra grupper utgjorde en brygga mellan nazisterna och den etablerade högern” konstaterade Anna-Lena Lodenius i en artikel i DN den 21 augusti 2007 under rubriken ”Det svenska hatet var väletablerat.” (3) Lodenius skriver vidare att ”mycket av det som skrivits om antisemitism och rasfrågor under 30- och 40-talen har uppehållit sig vid en handfull mindre nazistpartier som var tämligen marginaliserade redan under det sena 1930-talet. Rättsprocesserna efter krigsslutet visar att de inte ens tog emot särskilt mycket pengar från Nazi-Tyskland för att bedriva sin verksamhet jämfört med nationalistiska kretsar som stod högern nära.” SNF hade 1934 uppstått ur Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU som dittills fungerat som högerns ungdomsförbund. I SNU hade nationalsocialismens idéer vunnit terräng och förbundet hade tagit efter nazistiska arbetsmetoder. Ett konkret uttryck för detta var att förbundet 1933 skapade kampgrupper som uniformerades med grå skjortor och blå armbindlar. Chef för dessa kampgrupper var blivande översten och regementschefen i Östersund Alf Meyerhöffer. Han var samtidigt riksdagsman för högern. Efter valet 1934 blev han en av SNU/SNF:s tre riksdagsmän. I sin egenskap av regementschef anordnade han under kriget ett stort opinionsmöte i Östersund där Per Engdahl var talare. (4)
 
Inför bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland publicerade tidskriften Sverige-Tyskland i april 1938 ett upprop undertecknat av 415 personer. Upproret inleddes sålunda. ”Men beklagande måste man konstatera, att i vårt land det i viss mån oundvikliga ställningstagandet till det nya Tyskland på sina håll urartat i en tyskhets, som i längden verkar förödande på det goda förhållandet mellan oss och det tyska frändefolket. /.../ Föreningens ändamål är alltså att på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken (sic!) verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland.” Ett stort antal av undertecknarna av uppropet var organiserade nazister: C E Carlberg, Rütger Essén, Gunnar Furugård, Erik Grafström, professor Gösta Häggqvist, Gunnar Prawitz, kyrkoherde Ivar Rehdin, direktör John Weibull m fl. Gösta Häggqvist var mycket aktiv i Samfundet Manhem och hade ingått i styrelsen för Rasbiologiska intstitutet. Han var även ledamot i Nobelstiftelsens fullmäktige och i Kungl Vetenskapsakademin. I detta tvivelaktiga sällskap fanns två ledamöter av riksdagens andra kammare, nämligen högermännen kommendör Björn Holmgren och direktör Edvard Lithander. Också den blivande högerriksdagsmannen och kammarherren James Dickson samt advokaten och landstormskaptenen C P Ossbahr fanns med. Ossbahr var verksam inom Stockholms befälsutbildningsförbund och satt i Stockholms stadsfullmäktige för högern 1927-1946. (5)
 
”Här behövs utvädring”
 
Tre andra namn av intresse i allians-sammanhang är Th Åke Leissner (efternamnet förefaller bekant!), Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Dessa tillhörde grupperingar som – enligt Ola Larsmo i Djävulssonaten. Det svenska hatets historia – kunde tänka sig ett militärt samarbete med Tyskland och som aktivt tog ställning mot att släppa in judiska flyktingar i Sverige. Leissner grundade 1934 Nationella studentklubben dvs Uppsala-avdelningen av Sveriges Nationella Förbund, SNF. Leissner medverkade också i SNF:s undersökning av ”judefrågan” 1935 där man kartlade ”det judiska inflytandet vid universitetet.” Kretsen kring Fredborg – som f ö kallade sig nationalister – tog 1937 tillsammans två representanter för den Nysvenska rörelsen under kuppartade former makten över den borgerliga studentföreningen Heimdal. I föreningens årsbok 1939 kunde man läsa att ”man kan med tillfredsställelse notera att regeringen ej funnit det lämpligt att lyssna till röster, som höjs för en mer liberal invandringspolitik gentemot de politiska flyktingarna.

En sådan skulle otvivelaktigt ha skapat svåra motsättningar och tillfogat samlingstanken svår skada.” Den nationella samlingen var m a o viktigare än att släppa in judar och andra flyktingar i landet. ”Och man skall aldrig tro, att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin kommer att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.” Det var i detta nya Heimdal som Fredborg och Leissner 1939 intrigerade fram det s k Bollhusmötet, då Uppsalas studenter antog en resolution mot att Sverige skulle släppa in tio judiska läkare som flytt Nazi-Tyskland efter Kristallnattsprogromen 1938.

Utkastet till protest mot ”importen av intellektuell arbetskraft” hade skrivits av Leissner. Vid mötet var Fredborg den första som talade om ”rasfrågan”. ”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. /.../ Även en mycket måttlig invandring skulle skapa en irritation, som väl av ingen kan betraktas som önskvärd.” (6) Fredborg och Leissner var huvudförfattare till den extremnationalistiska pamfletten Den svenska linjen som gavs ut 1940 och blev ett lyckokast för nämnde Fredborg och hans Heimdalkamrater. ”Skriften är inte så mycket ett avståndstagande från Nazi-Tyskland som en skiss för hur Sverige ska kunna spela en roll i ett framtida tyskt Europa.” (7) Längre fram i skriften följer kapitlet Rashygien och immigration. ”Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss till exempel att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning, som framför allt gör sig påmint i våra sinnesjukhus och på våra sinnesslöanstalter... Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark kritik och skulle även i framtiden skapa konflikter.”

Även Gunnar Unger från den s k ”nationella” föreningen Svensk ungdom och 1937-38 redaktör för tidskriften Svensk Ungdom – som finansierades av affärsmannen Axel Wenner-Gren – medverkade i skriften. I denna upprepade man så gott som ordagrant budskapet från Den svenska linjen om ”behovet av en sund raspolitik: ”Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde.
 
Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. /.../ Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör?
 
Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.” I sin artikel i DN ”Här behövs utvädring” påpekade Ola Larsmo: ”Sådant är tonläget i den skrift som givit namn till Fria moderata studentförbundets ännu utkommande Svensk Linje. Pamfletten öppnade dörrarna för sina författare från Heimdal och snart sitter flera gamla Bollhusantisemiter på viktiga poster inom 1940 års höger, de poster de behåller också efter det att antisemitismen hösten 1942 inte längre är rumsren.
 
Här finns ett visst utvädringsbehov. Ingen i dagens höger orkar liksom ta i det.” Men att kritisera Sverigedemokraterna, det orkar man!

I DN den 11 mars 2006 konstaterade Larsmo än en gång: ”Pamfletten blir en framgång och öppnar dörren in i tidens Högerparti. För Fredborg blir den biljetten till korrespondentrollen i Berlin dit han reser 1941 för SvD:s räkning.” I nr 6-7:1937 av Svensk Ungdom skrev Unger en längre essä med rubriken Den stora chimären. ”Det som avsågs med ”chimär” var den parlamentariska demokratin” konstaterade Ola Larsmo i DN den 5 maj 2008 och citerade Unger: ”Demokratismen är en myt /.../ Det är ingalunda säkert att icke demokratien och demokratismen för Sveriges del inom kort ha spelat ut sin roll /..../ Nationell radikalism är framtidens fältrop.” I samband med krigsutbrottet rekryterades Unger till sekreterare vid Statens Informationsbyrå, senare Statens Informationsstyrelse med uppdraget att upplysa landets chefredaktörer om vad som var lämpligt och mindre lämpligt att skriva. Unger var synnerligen kritisk mot alla antinazistiska chefredaktörer och tidningar – bland dem Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Ture Nermans Trots Allt! samt Eskilstuna-Kuriren och Nu.

Brunt förflutet inget hinder i karriären
 
Enligt Ola Larsmo ”skedde aldrig någon direkt uppgörelse med Bollhusmötet vare sig inom högern eller andra kretsar som de drivande personerna hörde till. Tvärtom fortsatte det nätverk av kontakter som föddes under studentåren att leva kvar. Många av personerna placerade sig på ledande poster i politik och näringslivet.” ”Flera ur Fredborgs Heimdalkrets gick med pamfletten ”Den svenska linjen” som entrébiljett in i politiska karriärer. De återfinns åren efter kriget på förtroendeposter och får inflytande över högerns utveckling. ”Den svenska linjen” är också en skrift i den svenska högerns historia som man ännu nämner med stolthet” konstaterade Larsmo i sin DN-artikel. Med den välvilliga tolkningen att ”man förmodligen inte vet vad som står i den.” Tror man på en sådan naivitet hos dagens slipade moderater tror man förmodligen också att jorden är platt, att månen skall trilla ner, att tomten kommer med
 
julklapparna och storken med de små barnen!
 
Den nazianstrukne Fredborg, som varit Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent 1941-43 och utgivare av tidskriften Obs!, blev 1952 ”utrikespolitisk konsult” bl a i Wien för svenskt näringsliv. (8) Han fortsatte samtidigt att försvara fascistiska och totalitära regimer – bl a grekjuntan efter kuppen 1967 (Svensk Tidskrift 1/68) och Chiles Pinochet – med exakt samma argument som i sin ungdom. I Svensk Tidskrift 2/74 avlossade Fredborg en rejäl salva mot Harald Edelstam för att denne brutit mot diplomatiskt protokoll genom att rädda flyktingar från Pinochets dödspatruller. I den sista intervju han gav i DN den 24 maj 1995 slutade han med att uttrycka sin stolthet över den orden han fått av Franco!
 
Larsmo är kritisk mot att Fredborg genom sin bok Bakom stålvallen, som utkom 1943, av högern fått äran av att ha avslöjat förintelsen i Sverige och konstaterar att ”hjälteglorian är oförtjänt. Andra var före honom. Och sin totalitära syn behöll han livet ut.” Ola Larsmo avslutar sin artikel med ett råd till moderaterna : ”Trots alla Fredborgs stilistiska företräden vore det nog ändå bra för den svenska högern att hitta en annan galjonsfigur för avståndstagandet från nazismens folkmord.” Också Gunnar Unger blev så småningom känd som mångårig medarbetare på Svenska Dagbladet. Ibland är preskriptionstiden kort! Om det inte gäller Sverigedemokrater vill säga.
 
”En av Konungen stadfäst statlig rasism”

I inledningskapitlet till Soldatinstruktion 1929-38 med rubriken ”Vår folkstam” slogs fast att ”Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Det kan betyda kulturell och ekonomisk tillbakagång. Rysslands och Balkanhalvöns folk hava exempelvis i betydlig grad varit utsatta för ogynnsam rasblandning, vilket i sin mån kan förklara dessa områdens efterblivenhet. Ett gott folkmaterial är vårt lands största rikedom.” Författaren till denna soldatinstruktion heter Harald Malmberg och hade 1928 utnämnts till statsråd och chef för försvarsdepartementet i amiral Arvid Lindmans högerregering. Man kan undra varför alla dessa f d nazister/fascister aldrig nämns när deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazism och fascism – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller Sverigedemokraterna?
 
Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag 2000 (2) Bosse Schön Där järnkorsen växer, 2001 (3) Källa Ola Larsmo i SvD 11 mars 2006
(4) Källa om Clas af Ugglas och Fria Ord: Karl N Alvar Nilsson Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (5) Källa om Riksförbundet Sverige-Tyskland: Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
(6) Ola Larsmo Djävulssonaten (7) Ola Larsmo i en artikel i DN under rubriken ”Här behövs utvädring” i mars 2006 (8) Sven Ove Hansson har i sin bok Till höger om neutraliteten, 1985 kartlagt Fredborgs verksamhet inom svenskt näringsliv

Alliansens bruna förflutna 4
 
Detta är den fjärde och sista delen av redovisningen rörande historiska nazistsympatier hos Allianspartierna. Den avhandlar Folkpartiet.
 
Skeletten i de folkpartistiska garderoberna
 
Samtliga borgerliga partier hade proselyter i bl a Per Engdahls och Ragnar Erikssons – sedermera Edenmans – nazistiska förbund Det nya Sverige. En av de mest aktiva och uppskattade medlemmarna bland dessa Uppsalafascister hette Birgit Grabe, gift Rodhe, och gjorde karriär i folkpartiet bl a som skolminister i en av de borgerliga regeringarna på 1970-och 80-talen. Folkpartiet har haft valsamarbete med dåtidens stora nazistpartier, bl a med Sven Olov Lindholms Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, SNAP som 1938 bytte namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS. Vid kommunalvalet 1938 hade SNAP/SSS, Folkpartiet och Högerpartiet gemensamma vallistor i Härnösand och Uddevalla. Dessa listor resulterade i totalt 13 mandat. I Haparanda, Nybro och Nässjö ingick Folkpartiet valkartell med det minst sagt högerextrema och antidemokratiska Sveriges Nationella Förbund, SNF. Dessa gemensamma listor resulterade i 28 mandat. I kartell med Folkpartiet och högern fick SNF ett 70-tal mandat i Sjöbo, Karlskrona och Eksjö. I Mölndal tog SNF mandat i kartell med Folkpartiet, högern och Bondeförbundet. Fyra år senare – 1942 – ställde Folkpartiet åter upp i valkartell med SNF och Högerpartiet i Malmö och erövrade 10 mandat.

De borgerliga partierna hade alltså inga som helst problem med att samarbeta med nazister och fascister. Trots att judeförföljelsen i Tyskland vid det laget tagit fart på allvar och uppgifterna om vad som hände i Tyskland även nått Sverige var detta inget som helst hinder för bl a liberalerna att samarbeta med nazisterna! Men om sitt eget förflutna som samarbetspartner till ”de bruna lössen” talar de aldrig idag. De tiger givetvis som muren om detta ”fiskande i grumliga vatten” som det ju brukar heta när det gäller sverigedemokraterna.

Folkpartiet har givit hyckleriet ett ansikte
 
I en debatt för några år sedan i SvD om folkpartiets förhållande till nazi-Tyskland försökte Lars Leijonborg och Erik Ullenhag förneka att partiet 1941 röstat ja till ‘svenskt stöd till nazismens krig’ – dvs till transiteringarna – genom att påstå att ”motståndet var större i folkpartiet än i de andra partierna.” Historikern Henrik Arnstad avslöjade bluffen:
 
”Detta är faktafel. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade nej. Folkpartiet röstade ja. Punkt. Folkpartiet borde anlita en historiker innan Leijonborg och Ullenhag försöker skriva historiska debattartiklar /.../ Leijonborg menar att det var okej för folkpartiet att stödja nazismen 1941 eftersom andra partier gjorde detsamma. En mycket märklig
inställning. ”
 
”Även om folkpartiet var det minst nazianstrukna av alliansens partier ansåg de dock att en nazitysk seger vore det bästa för Sverige för att skydda oss mot bolsjevismen” som DN:s chefredaktör konstaterade i en ledare. (1) Beträffande transiteringarna – eller ”resetrafiken” som den eufemistiska omskrivningen löd – kallade vice talmannen och folkpartisten Ivar Österström tysktågen för ”en liten vänlighet, visad en vänligt sinnad makt, som varje dag visar nya vänligheter.” (2) Den 29 april 1940 uttalade sig Österström om det norska folkets frihetskamp: ”Historien har knappast någon motsvarande exempel till det norska på allmän upplösning, desorganisation, förvirring, brist på fattning och ledning samt hopplös uppgivelsevilja. Man frågar sig hur det är möjligt att en demokratisk nation till den grad kan falla sönder i provens stund och visa sig vara skal utan kärna. Allting har ett pris. Även friheten. Ett pris i pengar och ett moraliskt pris. Norge har på ett avgörande sätt brustit beträffande bådadera. Dess öde måste fullbordas. ”

”Orden står kvar oförändrade och bevarade åt eftervärlden som ett monument över Sveriges hållning till Norge år 1940 – som ett vittnesbörd om det officiella Sveriges hållning till broderfolket i dess hårdaste prövnings stund” konstaterade Vilhelm Moberg i De ofria ordens tid. 1944 gav Ture Nerman ut sin pamflett 1940 års män, där han brännmärkte fyra kända politiker som ”anpasslingar”.
 
Med detta ord avsåg Nerman de politiker som var ”ekon av regeringens politik och helhetssyn”. En av dem var folkpartisten Österström. (3) Folkpartisten Erik Boheman som var kabinettsekreterare 1938- 44 var tveksam i valet mellan demokrati och de nya idéer som nazismen representerade. Från en informationsmiddag för näringslivets och försvarets toppar på hotell Rosenbad den 18 november 1940 noterade Sven Grafström: ”Boheman talade något om att han egentligen inte för sin del försvurit sig åt demokratin.”. Bohemans avståndstagande från demokratin utgjorde givetvis inget hinder för hans fortsatta diplomatiska karriär: Envoyé i Paris 1944-47, ambassadör i London 1947-48 och i Washington 1948-58. 1960 blev han vice ordförande i utrikesutskottet och var även verksam inom exportindustrin.

Det liberala Torsten Kreuger-ägda Aftonbladets utrikeskommentator tog inte avstånd från Hitler och de våldsmetoder nazisterna använt sig av under 30-talets maktkamp. Den tyska propagandan avspeglades i såväl nyhetsartiklar som i ledarkommentarer. AB menade redan i mitten av 30-talet att ”nazismen var mogen att ta makten och dessutom parlamentariskt motiverad. Hitler hade en önskan att göra det tyska folket lyckligt.” När Tyskland den 22 juni 1941 anfallit Sovjet uttryckte de liberala tidningarna Stockholmstidningen och Aftonbladet förståelse för den tyska saken och framställde Hitler som ”frihetens värn” på sina ledarsidor.

Under rubriken ”Europas frihetskrig” skrev Aftonbladet i en ledare: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen, som utgjort ett hot mot själva frihetens princip.” 1941 pläderade Aftonbladet för en ”modig uppslutning” på nazi-Tysklands sida. Också högertidningarna Helsingborgs Dagblad och Norrbottens-Kuriren var 1941 influerade av Hitlers korstågspropaganda mot Sovjet. Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister inte nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller Sverigedemokraterna?
 
Avslutningsvis...
 
Under rubriken ”Släpp in forskarna i historiearkiven” skrev Leijonberg & Ullenhag i SvD för några år sedan: ”Forskarna måste få studera varför det officiella Sverige anpassade sig efter nazisterna – Sverige måste på allvar göra upp med vår hållning till nazismen.” Just det! Mot den i mina fyra brev skisserade bakgrunden har allianspartierna betydligt större och mörkare fläckar i sitt förflutna än Sverigedemokraterna. De idag etablerade partiernas tidigare idéer om ras, invandring, flyktingmottagning, människosyn, ”vi och dom” etc stiger som sumpgas ur det förflutna. En viss återhållsamhet i fördömande av sd skulle därför vara klädsam. De som med stora bokstäver talar om ”alla människors lika värde” bemöter Sverigedemokraterna som om de vore mindre värda än andra. Hur går den ekvationen ihop, hr Björklund?

Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
 
(1) Henrik Arnstad i SvD: Folkpartiet bör granska sin egen historia (2) Vilhelm Moberg:: Att stå, det onda emot. Om kriget och friheten (3) De tre övriga var socialdemokraterna försvarsminister Allan Vougt, Richard Lindström och Harald
 
Åkerberg. Källa: Jan Linder: Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning. Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 200

Nazismen och socialdemokraterna 1
 
Bruna löss i röda fanor
 
På 1930-talet förenades rött och brunt. Här är ett litet urval av de skelett som rasslar i den socialdemokratiska partigarderoben. I sin recension av Håkan Blomqvists bok ”Nation, ras, civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen” konstaterar Per J Ericson i Världen Idag den 8 september 2006 att ”arbetarrörelsen för mindre än ett sekel sedan överflödade av rasistiska och antisemitiska tillmälen som skulle förfära vilken modern salongsrasist som helst.
 
Håkan Blomqvist visar hur dessa uttalanden var mer än enstaka olycksfall i arbetet, utan snarare naturliga delar i den socialistiska argumentationen. /.../ Ingen kan låtsas att bara ‘de andra’ bör rannsaka sitt förflutna.”

I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Raseriet berodde bl a på att de skånska sockerbetsproducenterna importerade polska och ukrainska gästarbetare. Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk återfanns långt ner på utvecklingstrappan. En annan av socialdemokratins förgrundsgestalter kring sekelskiftet, professor Bengt Lidforss, anslöt sig till H S Chamberlains pangermanska, rasbiologiska och antisemitiska idéer, vilka fick stor betydelse för Hitler och nazismen. Han talade också med värme om en annan av antisemitismens banerförare, Gobineau. För Lidforss var tanken om ”alla människors lika värde en överspelad dogm.”

När Lidforss dog 1913 gick Arthur Engberg vidare i hans spår. Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 i koalitionsregeringen och landshövding i Västernorrland från 1940, chefredaktör för tidningarna Arbetet, Socialdemokraten och nykterhetsrörelsens tidskrift Reformator. Han var påverkad av Marx antisemitism och en av 30-talets mest kända antisemiter. Han anslöt sig snabbt till de rastankar som blev alltmer tongivande i den allmänna debatten och var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Den 12 mars 1921 skrev Arthur Engberg en skandalös ledare i Arbetet under rubriken ”Judarna”, där han tillgrep hela det antisemitiska konceptet från Sion vises protokoll. Bl a anklagade han judarna för att vara ”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser.”
 
”I sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik. Man har detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer inpyra den nationella folkstocken. Man har systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara ”cell”-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna den germanska rasen.”

Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.”

När den antisemitiske socialdemokraten Engberg 1927 i Riksdagen yrkade på förbud mot ritualslakt fick han tillmälet ”antisemit” kastat i ansiktet! Den främlingsfientlige Engberg var involverad i så rumsrena företeelser som 1933 års läroverksstadga, införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, 1937 års psalmbok samt i tillkomsten av Riksteatern 1934 och Statens Konstråd 1937! Han lade även fram ett förslag om att avskaffa studentexamen och arbetade för ökad förståelse för arbetet inom kyrkan.
 
Socialdemokraterna och det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige
 
Den 28 oktober 1930 bildade Per Engdahl tillsammans med fem likasinnade den fascistiska organisationen Förbundet Det Nya Sverige. En av de fem hette Ragnar Eriksson. ”Det nya Sverige” tillkom på Erikssons studentrum i Uppsala. Medlemmarna var fascister, som arbetade för ett korporativt samhälle enligt Benito Mussolinis modell. Några av dem var avhoppare från Sveriges Fascistiska Kampförbund. Eriksson bytte senare namn till Edenman. Han lämnade några år senare förbundet för att göra politisk karriär hos socialdemokraterna! 1939 valdes han till ordförande i Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

På 40-talet var han sakkunnig i regeringskansliet och 1957-1967 var han ecklesiastikminister i Erlanders regering. Han slutade sin politiska karriär som landshövding i Uppsala. Han var dessutom ordförande i den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet. Det var f ö Edenman som tipsat Tage Erlander om den unge Olof Palmes politiska begåvning! När Edenman redan 1951 kandiderade för ecklesiastikministerposten skrev Arbetaren den 12 mars: ”Eller för att uttrycka saken en smula profant... det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet...”

Allan Vougt var en av socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Han var bl a försvarsminister, gruppordförande för (s) i Andra kammaren, medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt på Frihets Förlag, Eskilstuna (SSU:s förlag) en obehaglig broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att ”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.” Vougt felbedömde länge Hitlers internationella intentioner. Så sent som 1936, när Hitler redan marscherat in i Rhenlandet, tog han dennes fredsretorik på fullt allvar och trodde på nya förhandlingar och nedrustning. Samtidigt såg han Sovjet som fredsorienterat och som en garant för de små nationernas säkerhet. Han slöt upp bakom regeringens eftergiftspolitik, försvarade permittenttrafiken och indragna tidningsupplagor.Den socialdemokatiske försvarsministern Allan Vougts bruna förflutna kommenterades i Eskilstunakuriren den 9 september 1946 av tidningens antinazistiska redaktör J A Selander: ”Under krigets tidigare skede var han en av de främsta anpasslingarna i detta land. Som socialdemokratisk ledare i andra kammaren drog han sig inte för att uttala sin tacksamhet för nazismens och Hitlers starka ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund kunnat göra’/.../” Kommentar överflödig......

Den unge socialdemokratiske radikalen Nils Flyg visade med all önskvärd tydlighet att socialism/kommunism och fascism är två sidor av samma mynt. Efter partisprängningen 1917 grundade Flyg Sveriges Socialdemokratiske Vänsterparti. Som kommunistpartiets ordförande under 1920-talet var han Kominterns trognaste vapendragare i Sverige. 1929 bröt han med Moskva och grundade ”Kihlbomspartiet” som några år senare ombildades till Sveriges Socialistiska Parti, SSP. Vid krigets utbrott hade partiet förvandlats till ett rent nazistiskt parti som senare fick ekonomisk bistånd från Tyskland.
 
Många socialister ansåg det naturligt att knyta an till antisemitismen och därigenom bekämpa den gemensamma fienden ”penningjuden.” Tidningen Den svenske arbetaren undrade i detta sammanhang ”hur någon enda socialist kunde ifrågasätta att judarna äro världens största kapitalister och blodsugare.”

I sin recension av Håkan Blomqvists bok om antisemiterna i arbetarrörelsen konstaterade Carl Johan Gardell under rubriken ”Rasistiska tongångar i tidig arbetarrörelse” i SvD den 8 juni 2006 att ”Engbergs antisemitiska diatriber och Flygs nazistiska förlöpningar vilade förvisso på kända tankefigurer i de socialistiska rörelsernas ideologiska landskap” och att ”Blomqvist skrivit en lysande avhandling som bidrar till att kasta ljus över det svenska folkhemmets förhistoria.” En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus! Själv har Linnér kommenterat sitt tvivelaktiga förflutna med orden: ”Någon nazist med den betydelse ordet har idag var jag aldrig.” Nänä.
 
Varför tiger socialdemokraterna om Ragnar Linnérs socialdemokratiska karriär? Inte kan det väl vara så som Bosse Schön säger att ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.” Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort. Om man inte är Sverigedemokrat förstås.....Det var inte bara den rashygieniska ideologin i nazismen som tilltalade tidens socialdemokrater. En av Sveriges ledande nazister Rutger Essén fick i en debatt med Herbert Tingsten 1932 stöd av folkhemmets älskling Gunnar Myrdal som ”i nazismen trodde sig se ungdomens rörelse, en förnyelse av socialismen.”
 
Sverker Åström och Sveriges Nationella Förbund
 
En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är

Av Stig Olsson - 2 januari 2015 17:54


Metros Hälsogranskaren om margarinANALYS OCH DEBATT. Metros Hälsogranskaren försöker vaska fram vad som är sant och falskt om olika hälsopåståenden, men håller granskningarna för en granskning? Även om tanken är god med Hälsogranskaren har den fallit ned i den politiska korrekthetens fälla. Mönstret är att journalisterna på Metro kontaktar en expert på en svensk myndighet, ställer några enkla frågor och publicerar sedan svaren precis som de kommer. Det är så policyskribenter arbetar. Istället för att bedriva intelligent och undersökande journalistik intar de rollen som myndigheternas röst i media eftersom en svensk myndighet aldrig kan ha fel, eller hur?

 

I Hälsogranskarens artikel”Nej, margarinet är inte alls fullt med kemikalier” slås fast att margarin inte är: ”en stelnad kemikaliesoppa av lösningsmedel, lut och blekmedel som du absolut inte ska välja…”. Citatet är Metros eget sätt att överdriva kritiken mot margarin. Ingen insatt person tror att margarin är en kemikaliesoppa enbart bestående av lösningsmedel, lut och blekmedel, men det blir enklare för Metro att måla upp en sådan bild inför sina 1,3 miljoner dagliga läsare.


Livsmedelsverkets enhetschef Martin Lindholm avfärdar naturligtvis margarinet som hälsoskadligt och han menar att allt handlar om hur mycket det finns kvar i det man äter. Metros Hälsogranskaren hänvisar sedan till Livsmedelsverkets egna undersökningar av både smör och margarin och slutsatsen som förenar både Metros policyskribenter och experten från Livsmedelsverket är en status quo-uppfattning, att konsumenten inte behöver oroa sig för någonting, inte behöver ändra några köpvanor, att inget är farligt och att allt är tryggt. Det som avgör pålägget är istället bara vad som smakar gott i munnen.

NewsVoice frågade några erkända hälsoexperter

Anser du att Metros Hälsogranskaren ger ett trovärdigt intryck, har djupgranskat, uppvisar ett vetenskapligt korrekt perspektiv och levererar bra hälsoinriktad information i artikeln: ”Nej, margarinet är inte alls fullt med kemikalier”?

Naturlig mat är grundläggande för en naturlig hälsa. Det är fullkomligt ointressant vad man med dagens analysmetoder kan hitta för gifter i industrimaten. Om det förfalskade smöret är tillverkat i kemiindustrin är vi inte avsedda att äta det. Margarin är inte ett livsmedel utan en kemisk produkt som färgats gul och smaksatts med smörarom. Det innehåller fleromättade fetter som driver inflammationer och sannolikt orsakar cancer. För ett par hundra år sedan skulle Carlshamns direktörer och Livsmedelsverkets lögnare ha bundits vid pålar på torget och smetats in med sin ohälsosamma fuskprodukt. Det vore ett lämpligt straff även för dagens smörförfalskare.Sten Sture Skaldeman (hälsoförfattare, journalist), LCHF-magasinet

Metro gör som media brukar. De vänder sig i detta fall till den myndighet som samspelar med den industri de ska reglera. Att säga att kemikalieresterna ligger under gränsvärdena är dumt av flera anledningar. Giftiga kemikalier ska inte tillåtas alls i livsmedelsindustrin även om de till stor del renas bort senare. Våra kroppar är inte designade för att klara olika gränsvärden för många olika giftiga kemikalier. Även myndigheter måste förstå att det finns ett samband mellan ökande sjukdomar och gifter inom ramen för gränsvärden. Att bara fråga Livsmedelsverket är varken trovärdigt eller vetenskapligt korrekt och definitivt inte djupgranskande.Bertil Wosk (näringsterapeut), Holistic

Det är inte främst en fråga om hur mycket industrikemikalier det finns kvar i margarinet, utan om att hela produkten är industriprocessad till onaturliga fetter, som kroppen inte är utvecklad på. Vi vet inte hur våra kroppar reagerar på produkterna, för de är inte alls utvärderade vetenskapligt. Den kontrollerande myndigheten (Livsmedelsverket) är helt besatt av uppfattningen att naturligt mättat fett är farligt, utan vetenskapligt underlag, och godkänner därför allt som inte innehåller det.

Livsmedelsverket är sannolikt utsatta för otillbörlig påverkan från margarinindustrin, som ridit på myten om skräcken för mättat fett, som startades av forskningsfuskaren Ancel Keys på 50-talet.

Vi har ätit mättat fett i form av smör i 10000 år, och de nuvarande folksjukdomarna, särskilt hjärtkärlsjukdomarna, har skjutit i höjden sedan margarinet övertagit platsen som matfett i folkhemmet sedan ca 50 år.dr Annika Dahlqvist (läkare), Annikadahlqvist.com

Livsmedelsverket är kandidat som årets förvillare 2014 när folket både nominerar och röstar. Metro har dock inte nominerats för 2014 och den möjligheten är stängd, åtminstone för i år.


Text och intervju: Torbjörn Sassersson

 

FAKTA OM METRO
Metro är en nyhetstidning med 1 318 000 läsare dagligen i Sverige och den är världens största internationella dagstidning. Idag finns Metro i 23 länder och har sammanlagt 18 miljoner läsare. Metro International S.A äger 65% i bolaget. Mediehuset Schibsted äger 35%. I Sverige finns Metro i Stockholm, Göteborg och Skåne samt som franchise i Värmland där tidningen drivs av Värmlands Folkblad. Målgruppen är urbana, aktiva konsumenter. Tidningen är gratis och finansieras med annonsintäkter. Källa: Wikipedia (24 dec 2014)


http://newsvoice.se/2014/12/24/granskning-av-metros-halsogranskaren-pastaenden-om-det-trygga-margarinet-inte-sanna/

Av Stig Olsson - 2 januari 2015 15:39

Carl Bildt är en trojansk häst! En nyttig idiot!

Carl Bildt är en trojansk häst! En nyttig idiot!

En ”early warning” om en stor händelse i vardande

Mister Lai – olje- och säkerhetsanalytiker – tecknar en bild av kriget som USA/Nato förbereder med målet att ta Ryssland. 

De flesta av er vet eller förstår att det som hände i Kiev inte var något vanligt folkligt uppror mot en regim. Utan att det var en samordnad aktion för att fälla den regim som satt till förmån för de som nu styr där. Hjälpen var naturligtvis både orkestrerad och betald via Victoria Nuland och den amerikanska regimens underrättelseorgan CIA. Om det här finns idag helt klara och genomlysta bevis från flera håll. Troligen var också nedskjutningen av det Malaysiska planet en del i denna operation som gick snett.

Troligen är också att Victoria Nuland inte är diplomat för amerikanska UD i första hand utan att hon är en CIA operativ agent. Ukraina skall vara ett uppmarsch område för Nato trupp i det kommande kriget. Det som nu är på väg att hända är att Ungern skall gå samma väg som Ukraina.

Man har börjat vidta förberedelser för att kasta ut den nuvarande regimen i Budapest till förmån för en mer EU vänlig och USA vänlig regim. Vad folket i landet anser det är oväsentligt. Vi kommer att få se oro och uppror i Ungern av någon sort rätt snart.

Varför gör man på detta sätt? Allt ingår i förberedelserna de långsiktiga planerna på att säkra länder inför kriget mot Ryssland. Ryssland skall ringas in och sedan skall de slås sönder via ett krig. De händelser som sker nu runtom i Europa inte minst i vårt land där politiska grupperingar säkrar makten åt de USA vänliga grupper som skall stödja kriget mot Ryssland.

Ni kan ju bara se på den enorma propaganda som pågår mot Ryssland varje dag och där numera Putin utmålas som Hitler II. Detta är inte minst tydligt i de rapporter som de två Svenska ”journalisterna ” från radio och TV kommer med dagligen. De gör ett strålande jobb åt sina verkliga arbetsgivare, vilka de nu är. Där man gör en höna av en fjäder och där man verkligen gör heder av ordet propaganda i sina rapporteringar.

USA bygger nu upp nya basområden runt om i Europa i de länder som gränsar mot Ryssland. I de Baltiska staterna finns allt mer Nato trupp. I Norge finns nu välfyllda förråd med vapen och allt man behöver för kriget. Nato flyg finns överallt, och ni minns säkert de rapporter om hur farligt Ryska flyg är då de kan kollidera med civila plan – det var 70 kilometer emellan planen som höll på att krocka – 70 kilometer.

Polen, och länderna ner mot Svarta havet får allt mer amerikansk och Nato trupp i sina militärbaser.
Ni vet ISIS de där terroristerna nere i Irak, Irak som gränsar till Turkiet – Nato landet Turkiet. Terroristerna i ISIS som drar fram mördande med sina Toyota jeepar – gissa varifrån Jeeparna kom – svaret är Ukraina – det gick hela tåglaster med dessa vita Toyotas ner till Turkiet från Ukraina. Bilarna betalades av ja gissa vem? Bilder finns på transporterna och varför då Ukraina. Ja din gissning är lika bra som min! Men det handlar om att driva Ryssland bakåt överallt inför kriget mot dem.

Ukraina är idag hemvist för mycket starka krafter som hatar Ryssland. Många av dessa är tidigare kommunister och som nu kommer bra överens med nationalsocialister precis som på den gamla goda tiden när Stalin och Hitler var kompisar före den 22 juni 1941. Ungern med sin regim idag är inte ett land som USA kan till fullo lita på att de går med i kriget mot Ryssland. Likaså var det med både Sverige och Finland.

Sverige har de med denna December överenskommelse nu säkrat – för det motstånd som SD vill göra mot ett krig är nu stoppat – och SD körs nu över av de andra sju partierna när kriget kommer.

Sverige kommer att vara på Natos sida i kriget mot Ryssland och det finns idag redan avtal om att Natos trupper får komma in i Sverige. Detta är ett arv från Carl Bildts sista tid inom UD. Man tog det beslutet bara veckor innan de avgick. Nato kommer in i Sverige vid ett krig för att slåss mot Ryssen från vårt land. Jag hoppas ni förstår innebörden av detta i mina ögon enorma förräderi från Carl Bildts sida. Hela detta pajaseri med ubåtar i skärgården är en del av att misstänkliggöra Ryssland. Man hittade inget som vanligt – men med stora ord det kunde man åstadkomma från ledande myndighets sida. Återigen en höna av en fjäder – varför åka ubåt när man kan hyra en motorkryssare och åka i sommarens solsken och se det man vill. Varför ställer ingen den frågan?

Finland är nu kvar att få Nato på sin landyta men även där kan vi räkna med att något ska göra dem mer fientliga mot Ryssen och välkomna Nato.

”Om kriget kommer” var ett lite häfte förr i tiden som nu är historia. Men vad vi måste förstå är att kriget kommer. Att kriget från Nato mot Ryssland är en realitet inom en tid är absolut och går inte att stoppa.

Man vill krig

Kriget kommer

Mister Lai

Oliver Stone: Det som händer i Ukraina bär ”CIA: s fingeravtryck”

Is Russia Anti-illuminati?


http://parnassen.wordpress.com/2015/01/02

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se