Inlägg publicerade under kategorin Ekonomi, lokalt & globalt

Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

ANNONS
Av Stig Olsson - 18 mars 2015 14:41

För ett tag sedan kom det ett mail från redaktionen för Full Delaktighet som efterlyste nya inlägg till bloggen från tidigare skribenter. Självklart ville jag medverka! Inte minst för att hedra Erik Ljungberg som startade den här bloggen och som gjort så oerhört mycket för att få samhället att inse att det måste finnas plats och utrymme för alla. Så självklart egentligen – men det fungerar inte så.


Men tack vare modiga och envisa människor som står upp för denna självklarhet och visar på var bristerna finns kommer så småningom detta enda självklara att inträffa – att alla blir delaktiga och att alla får samma värde och likaberättigande. En sådan person var Erik. Han vägrade att finna sig i de levnadsvillkor som samhället skapat för oss som lever med en funktionsnedsättning. Dåliga villkor som många gånger beror på ren okunskap. Kanske också kryddade med en del fördomar om vilka krav människor med funktionsnedsättningar kan tänkas ha på hur de vill leva sina liv.


Jag har liksom Erik en neuromuskulär sjukdom. Idag vet jag att symptomen fanns där redan i väldigt unga år, men funktionsnedsättningen som svaga muskler för med sig gav sig inte ordentligt till känna förrän i 25-årsåldern. Då var jag fullt i gång med mitt liv, hade fått mitt första barn och väntade det andra. Så här i backspegeln så kan jag se att mina rädslor då framförallt rörde sig kring själva diagnosen. Om jag skulle dö i förtid eller drabbas av något annat som skulle göra mig svårt ”handikappad”.


Idag kan jag le lite åt den rädslan. För visst infriades den i form av ett rejält rörelsehinder, men det är inte värre än att det kan lösas med hjälp av min elrullstol. Men vad jag inte visste – var att problemet med rörelsehindret egentligen inte skulle ligga hos mig, utan faktiskt – i hur min omgivning är utformad och i vilken praktisk hjälp som finns att tillgå för sådant som de flesta människor tar alldeles för givet. Jag lever i likhet med många andra ett väldigt aktivt liv och jag har många intressen. Men för att kunna leva så krävs en oerhörd planering och dessutom ett oändligt tålamod.


Det handlar om att inte kunna välja vilken restaurang jag vill äta på. Det handlar om att inte kunna åka med kommunala färdmedel och oerhört begränsat med vanliga tåg. Det handlar om att inte kunna besöka vilka affärer jag vill, välja teater, bio. Det handlar om svårigheter med att närvara vid viktiga arbetsmöten, vara politiskt aktiv, kunna gå på vilka kurser jag vill. Allt på grund av utformningen av den fysiska miljön. Listan kan göras oändlig. Den är ofrånkomlig – den där känslan av att få finnas till på nåder.


Jag vägrar att få existera på nåder. Jag vägrar att leva ett liv som anses som ”skäligt” för sådana som mig. Jag vill inte ha något mer än någon annan – jag vill bara kunna leva och göra rätt för mig på samma villkor som alla andra. Och jag brinner för att alla ska ha den möjligheten.


Erik finns inte hos oss längre – men hans visioner och livsverk lever vidare genom oss som vill fortsätta att förverkliga det enda tänkbara – ett samhälle där alla kan och får bidra efter bästa förmåga och där också plats och möjligheter att göra detta finns.


Tack Erik!


http://fulldelaktighet.nu/?p=3408


Lise Lidbäck

Om Författaren

Lise Lidbäck har alltid haft ett stort intresse för politik och samhällsfrågor och brinner särskilt för frågor som rör människors sociala och mänskliga rättigheter. Lise är förbundsordförande i Neuroförbundet (tidigare Neurologiskt Handikappades Riksförbund) och även styrelseledamot i Federationen Lika Unika som arbetar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

ANNONS
Av Stig Olsson - 18 mars 2015 07:54

Nu är det en ny artikel igen där man förfasar sig över att det är 225 000 gamlingar som "bara" har mindre än 11 000 kr per månad att leva på!? Va faan? Som tur är vet jag att svenska folket faktiskt skiter i dessa gnällspikar, för vi säger såhär "Vaddå 11 000, det är väl nog mycket till nån som ändå aldrig gör nåt"!?


Jag menar bara... HUR mycket behöver dom som ändå inte har nån glädje kvar, nä inte ens att leva!? Jag tycker de borde vara tacksamma som ändå har såpass mycket!


Förresten, allsång i kyrkan är väl ändå gratis, plus alla bingospel som PRO arrangerar... Nä jag fattar ingenting...


För dig som vill lära sig mer om vad dessa bortskämda gamlingar gnäller över kan ju bara läsa den här artikeln och se på videon:


Fattigpensionärer – en växande grupp



I dag lever nästan en kvarts miljon pensionärer i Sverige under EU:s fattigdomsgräns. Andelen fattiga äldre har ökat dramatiskt sedan 2006.

 

EU:s fattigdomsgräns är 60 procent av landets genomsnittliga (median) disponibla inkomst. I Sverige motsvarar det strax under 11.000 kronor i månaden. Nu slår Pensionärernas Riksorganisation, PRO, larm om att de fattiga pensionärerna i framtiden kommer att bli allt fler. Därför kräver de en utvärdering av hela pensionssystemet.

– Den gruppen riskerar att öka och det är ganska pinsamt att det ser ut på det här sättet, säger Bengt Sibbmark på PRO.


Många som invandrar till Sverige i vuxen ålder hinner aldrig jobba in en tillräcklig pension, eftersom systemet inte bara väger in den inkomst man haft under arbetslivet, utan också hur länge man bott i landet. Invandrare riskerar att bli fattigpensionärer, menar PRO, som också kräver akuta åtgärder för fattigpensionärerna.

Finanskris och jobbskatteavdrag

Enligt Pensionsmyndighetens prognos lever 225.000 pensionärer under fattigdomsgränsen idag. Antalet fattiga pensionärer har nästan fördubblats sedan 2006.


– Jobbskatteavdraget bidrog till att få upp den här andelen. När de som förvärvsarbetade blev rikare, då blev andelen fattiga pensionärer större, säger Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten.


Efter finanskrisen slog bromsen i pensionssystemet till och 2010 sänktes därför pensionerna. Detta gjorde att ännu fler hamnade under det relativa fattigdomsstrecket. Dessutom har grundnivån i pensionen inte ökat lika mycket som lönerna de senaste åren. Det har gjort att pensionärerna hamnat ännu mer på efterkälken. PRO menar att klyftan ökat mellan garantipensionärer och löntagare.


– Detta skulle man kunna använda som argument för att höja nivån på grundskyddet, men det finns också andra åtgärder. Man skulle kunna betala in mer pengar till pensionssystemet, eller höja pensionsåldern, säger Ole Settergren.

Kostar miljarder

Alla lyfta alla pensionärer över fattigdomsgränsen skulle kosta runt 4,5 miljard kronor varje år. Utslaget på varje pensionär rör det sig om ungefär 1.700 kronor i månaden, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.

– Man kan ha olika ingångsvärden i vad som är rättvisa. Det kan vara att alla har lika inkomster, eller att alla får en pension som står i relation till hur mycket man har betalat in till pensionssystemet, säger Ole Settergren.

FAKTA: FATTIGA PENSIONÄRER

Antal pensionärer under EU:s fattigdomsgräns per år, avrundat till närmsta 25.000-tal:

2014: 225.000 (2014) (prognos: Pensionsmyndigheten)

2013: 200 000

2012: 225 000

2011: 250 000

2010: 225 000

2009: 200 000

2008: 225 000

2007: 225 000

2006: 125 000;

2005: 125 000

2004: 125 000

2003: 125 000

2002: 150 000

2001: 175 000

2000: 150 000

1999: 125 000

1998: 100 000

1997: 50 000

1996: 75 000

1995: 75 000

Källa: Statistiska centralbyrån

 

Förutom relativ fattigdom, som baseras på medelinkomsten i landet finns också begreppet absolut fattigdom. Det betecknar de människor som lever under nivån för existensminimum som Socialstyrelsen räknat ut. Enligt Pensionsmyndigheten beräknas cirka 33.000 pensionärer leva i absolut fattigdom. Då kan man ha rätt till äldreförsörjningsstöd.

FAKTA: ALLMÄN PENSION

Garantipension: Finansieras av staten och ska fungera som grundskydd för dem med liten eller ingen pensionsgrundande inkomst under arbetslivet. Gäller från det att man fyllt 65 år. För att ha rätt till full grundpension måste man bott minst 40 år i Sverige. För den som bott kortare tid i landet minskas beloppet med 1/40 per år som saknas.

Inkomstpension: Fungerar som en inkomstgrundad pension och baseras på de pensionsrätter som betalats in under arbetslivet. Beloppet varierar beroende på hur mycket som betalats in under arbetslivet, samt inkomstutvecklingen i samhället.

Premiepension: Är inkomstgrundad och baseras på pensionsrätterna i premiepensionssystemet. Storleken på premiepensionen varieras beroende på hur mycket som investerats under arbetslivet och hur fonderna utvecklats. För den som väljer att inte göra aktiva val förvaltas pengarna av Sjunde AP–fonden.

Den allmänna pensionen är skattepliktig. Utöver den allmänna pensionen kan man vara berättigad till följande ersättningar.

Bostadstillägg: (behovsprövas, betalas ut efter 65 års ålder), äldreförsörjningsstöd, särskilt pensionstillägg, efterlevandestöd till barn.

Den som går i pension från 61 års ålder får endast ut inkomstpension och premiepension fram tills man fyller 65 år.

FAKTA: BROMSEN I PENSIONSSYSTEMET

Bromsen, som också kallas balanseringen handlar om att skulderna i pensionssystemet inte får bli större än tillgångarna.

Balanseringen är förhållandet mellan tillgångar och skulder. Bromsen slår tillnär de inbetalade avgifterna väntas bli för låga i förhållande till utbetalningarna. Detta för att inte värdet i pensionssystemet ska urholkas på sikt.

 
Av Stig Olsson - 17 mars 2015 17:56

10363676_609923482449460_9162261737433714111_n


Finansministern vill höja skatterna, för att försvaret behöver det, och utrikesministern är orolig inför Putin. Man släppte ”nyheten” att ryssarna har rustat straxt före valet – men det var ingalunda nytt – eftersom det stått klart i fem år ungefär, och vi är flera bloggare som tog upp det från år 2010, och vi skrev om sånt som att höga militärer sa ifrån. Skälet till att de rustar beror på att NATO har fullständigt omringat Ryssland.

 

Teaterpjäsen behövde ett hot före valet


Om man läser Ulf Nilssons bok ”Sverige en öppen anstalt” inser man rätt snart att hela det svenska9natovälståndet efter det andra världskriget är uppbyggt av vapenindustrin, och vi är idag världens andra största leverantör per capita.


Aktiva i krig


Det nya numera är att vi har deltagit aktivt i krig, och öser ut pengar till Hamas och till fascisterna i Ukraina, och de förväntas säkert att köpa vapen av oss.

 

Plakatpolitik utförd av manipulatörer


Den duktige bloggaren och författaren Lars Vilderäng har konstaterat att man har inte sagt upp vapenexporten till Saudi men väl kunskapsutbyten:


Samarbetsavtalet handlade aldrig om vapenexport, utan om kunskapsutbyte. Däremot kan förstås Saudi-Arabien se negativt på Sverige och svenska regeringen på grund av plakatpolitiken, där man utmålar detta för svenska väljare och den internationella arenan som något annat än det egentligen är. Den moraliska stormakten är en tunna som skramlar högt. Och vi vet att tomma tunnor skramlar mest. Källa


Så hamnade Sverige i krig     Ingen berättar att vi dödar folk    Sverige hjälpte USA att bomba i Irak
Sveriges hemliga krig

 

Kan vi då bli av med de som drar in oss i krig?


Före valet 2014 var det uppenbart att moderaterna jobbade på att slakta sig själva, och att det röda laget skulle vinna. Statsministern bara drog, också som moderatledare, och det har väl aldrig hänt förr? Den 27/12 utfördes en statskupp kallad för ”Decemberöverenskommelsen” där man körde över regeringsformen rakt av.

 

SvD frågade Mats Johansson:


”Vad är din kondenserade kommentar till vad vi har bevittnat i svensk inrikespolitik under det fjärde kvartalet 2014? Har du sett något liknande tidigare?”
– Nej, jag saknar ord, vilket sällan händer. Förstår inte hur statskuppen gick till. Källa

 

Ett nytt parti behöver 51% av rösterna för att störta 7-klövern

 


new_labour_new_fascismOm vi ska vara snälla kan vi kalla det hela för en mjuk diktatur och en mjuk statskupp men redan nu ser man att det fattas beslut som skulle kunna tippa dem t.ex Boverkets förslag att hyresbeståendet ska socialiseras och att svenskar får köpa lägenheter och ”nyanlända svenskar” (krigsbyten) ska få lägenheter vartefter.


De kan och vågar fatta den typen av beslut / förslag därför att man nu lägger ner Valmyndigheten, och SKV ska sköta valen och de lär bli digitala, och då har vi riggade val sen – se två filmer längst ner hur det går till.

 

De kör sina egna race nu och tittar ut i media ibland för att manipulera oss


Skriv ut schemat nedan och följ utvecklingen för det vi ser är ett fascistbygge som pågår och enpartistaten är redan här.
Ibland spricker fasaden i den sociala mobbningen, och jag tänker på utrikesministern som kallat araber för ”medeltida” och dristar vi oss själva, eller nån politiker, att säga samma sak är vi genast rasister.

Ser vi femtio, sextio år framåt kommer alla som stöttar regimen nu att kallas för kollaboratör.


Cause_Effect_Fascism




http://www.konkursverket.se/manipulationer-pa-en-hog-niva/#comment-4106

Av Stig Olsson - 16 mars 2015 17:08

Låt oss börja med ett färskt exempel på hur kontroversiellt det är att tala om s.k ”false flags operations”. Tidigare i år publicerade den tidigare presidentrådgivaren Dr. Paul Craig Roberts en bloggartikel där han skrev följande:

The Charlie Hebdo affair has many of the characteristics of a false flag operation. The attack on the cartoonists’ office was a disciplined professional attack of the kind associated with highly trained special forces; yet the suspects who were later corralled and killed seemed bumbling and unprofessional. It is like two different sets of people.
[…]
Americans are a pitifully misinformed people. All of history is a history of false flag operations. Yet Americans dismiss such proven operations as “conspiracy theories,” which merely proves that government has successfully brainwashed insouciant Americans and deprived them of the ability to recognize the truth.

Craig Roberts text återpublicerades på hemsidan för Ron Paul Institute, vilket ledde till att stort rabalder där Dr. Ron Paul personligen pekades ut som ”en galen konspirationsteoretiker”. Jag kan bara ana vilket rykte jag själv bär på som så ogenerat bloggar mig mot inte bara ett politiskt självmord, utan också mot en politisk fattigmansbegravning. Nåväl, skadan är redan skedd, så låt mig fortsätta rusa rakt in i kaklet med ännu ett blogginlägg på temat om falskflaggade operationer där staten vill injaga skräck i sina undersåtar, och samtidigt utmåla sig som den enda kraft som kan rädda medborgarna från terror och ond bråd död…


Med tanke på att vår värld gestaltas på ett annat sätt efter dåden 11 september 2001 så kan det vara på sin plats att vidga blicken ur ett historiskt perspektiv. Jag har länge haft en idé till dagens bloggämne, men det var när jag läste ”Washington’s blog” som jag insåg att källforskningen redan utförts. Jag hänvisar givetvis alla läsare till den artikeln, men eftersom jag vet att många vill läsa på svenska så gör jag min egen version här.


Washington’s blog tar upp över 50 stycken mer eller mindre bevisade exempel på False Flag (med länkar till refererande källor). Jag kommer bara att beröra ett urval av dessa exempel. Jag tror att ämnet bör intressera er som säger sig ha ett brinnande intresse för internationella demokratifrågor…


Först några något äldre ”falseflag”. Vad som utgör bevis/källa anges i Washington’s blogg (och dessa rimmar ganska väl med vad jag själv läst tidigare annorstädes):

  • Japanska trupper sprängde en järnväg 1931 och skyllde dådet på kineserna, och japanerna invaderade Manchuriet som svar på attentatet. Japansk officer skall ha medgett skuld.
  • Nazisterna låg bakom riksdagsbranden i Berlin 1933 enligt en bekännelse från general Franz Halder.
  • Röda armén besköt 1939 den ryska byn Mainila och den sovjetiska  kommunistregeringen anklagade Finland för beskjutningen, vilket sedermera resulterade i Vinterkriget.  Chrustjov har beskrivit detta, och Jeltsin har sagt att Sovjetunionen var aggressorn under Vinterkriget.
  • Den brittiska regeringen bombade mellan 1946-1948 fem skepp avsedda för judiska flyktingar på väg till Palestina från Italien. Dådet har erkänts av MI6 och motivet var förhindra judisk migration till Palestina. Araberna fick skulden.
  • Israel hade en terrorcell som opererade i Egypten 1954 och placerade ut bomber och ledtrådar som skulle leda misstankarna mot arabiska grupper. En bomb exploderade i förtid och egyptiska myndigheter kunde få tag i de verkliga gärningsmännen.
  • CIA hyrde under 1950-talet iranier som fick spela kommunister och arrangera bombdåd i Iran för att få folket att vända sig mot den folkvalde presidenten. CIA har bekräftat detta tilltag.
  • 1957 planerade USA:s president Dwight Eisenhower och den brittiske premiärministern Harold Macmillan att använda islamister för att få till stånd ett regimskifte i Syrien. Ja, du läste rätt. Redan 1957…!
  • Under 1950-talet låg USA:s försvarsdepartement och CIA bakom ett flertal bombdåd och politiska mord i Europa, där man gav kommunistiska organisationer skulden. Bl.a den forne underrättelsetjänstchefen general Gianadelio Maletti har bekräftat detta. CIA:s verksamhet var omfattande och sektioner fanns i Sverige.
  • 1962 utarbetades en strategi för att få en ursäkt till att anfalla Kuba. I planen ingick att spränga amerikanska civilflygplan och ge Fidel Castro och hans regim skulden. Även en rad andra terrordåd med planterade ledtrådar riktade mot Kuba planerades. Planen stoppades av president John F Kennedy. Planerna är numera offentlig handling.
  • Den amerikanska underrättelsetjänsten förvrängde information från Tonkinbukten 1964 så att det skulle framstå som att ett nordvietnamesiskt krigsfartyg beskjutit ett amerikanskt skepp. President Lyndon Johnson förde USA in i Vietnamkriget med detta, väl medveten om de verkliga förhållandena som han undanhöll kongressledamöterna.
  • 1984 placerade den israeliska säkerhetstjänsten en radiosändare i den libyske ledaren Khadaffis residens, från vilken falska meddelanden sändes till påstådda terrorister för att förmå USA att attackera Libyien (vilket också skedde redan samma år). Israels syfte var att få USA att välja sida i konflikten med Israels rivaler/fienden.
  • 1994 upprättade CIA manualen ”Forces Foreign Internal Defense Tactics Techniques and Procedures for Special Forces” i vilket man föreslog terrordåd och falskflagg-operationer för att skapa politisk instabilitet i Latinamerika. Manualen uppdaterades år 2004.
  • I CIA:s manual för ”Psychological operations” som speciellt sammanställdes för Kontras i Nicaragua angavs vikten av att låta någon från gruppens egna led bli mördad för att man skall kunna ge motståndarna skulden. Dokumentets äkthet har bekräftats. Fungerar den här principen även för Nine Eleven…?
  • 1999 sprängde FSB bostäder i Ryssland för att ge tjetjenska rebeller skulden enligt utsago av en f.d, underrättelsetjänstofficer. Dåden gav Ryssland ett skäl till att invadera Tjetjenien.
  • Bomddåden mot turistanläggningar i Bali var sannolikt ett verk som styrdes av den indonesiska krigsmakten, med komplexa kopplingar mellan landets säkerhetstjänst och islamistiska grupper som stått under säkerhetstjänstens kontroll och inflytande. Detta enligt Indonesiens f.d president Abdurrahman Wahid. I västerländska medier utpekades al-Qaida som skyldig till dåden.
  • Vid G8-mötet i Genua år 2001 påstods en polisman ha knivhuggits av demonstranter. Detta visade sig vara falskt, men uppgifterna togs som ursäkt för att storma demonstranternas läger och upplösa protesterna. Ett flertal högre polistjänstemän fick avsked då alltsammans uppdagades och gav rättsliga efterspel.
  • I samband med Nine-Eleven uppmärksammades att försändelse med anthrax skickades till olika mottagare. Fastän FBI visste att breven kom från den amerikanska regeringens forskare så instruerades man av Vita huset att ge islamister i Afghanistan eller den irakiska regeringen skulden. Men snart lyckades forskarna komma fram till att anthraxet kom från ett amerikanskt laboratorium.
  • År 2005 rapporterade nyhetsbyråer att man funnit nytillverkade pistoler av modell Berettta 92 bland motståndsmän i Irak. Vapnen hade används för att skjuta mot både civila mål som amerikanska i landet. Men vapnen hade inga serienummer instansade, utan måste ha plockats direkt ur produktionen i fabriken för att inte göra dem spårbara. CIA eller Mossad pekades ut som förmedlare av vapnen.
  • Under upploppen i Egypten 2011 stormades ett antal museer som utsattes för våldsam skadegörelse. När folk på plats ingrep och hindrade gärningsmännen fann de att dessa bar inrikesdepartementets tjänstekort! Syftet med vandaliseringen var att ge demonstranterna skulden.
  • I samband med inbördeskriget i Syrien användes stridsgas och den syriska regimen utpekades som skyldig. I själva verket distribuerades nervgasen från NATO-medlemslandet Turkiet och användes av rebellerna mot civilbefolkningen och de egna.
  • I samband med upploppen i Kiev för ett år sedan besköts de EU-vänliga demonstranterna av krypskyttar. Den dåvarande Rysslandsvänliga regimen pekades ut som skyldig. Den estniske utrikesministern uppgav att läkare på plats sett att både poliser och demonstranter skadats av samma vapen, varför hans misstanke var att en tredje part var inblandad. Enligt säkerhetspolitiske experten William Engdahl är det sannolikt att den NATO-stödda nationalistiska milisen i Ukraina som låg bakom detta och flera andra dåd.

Det förrädiska är att man i samband med ett dåd av ovan angivna slag inte vet ifall det är verket av ”äkta” gärningsmän/fienden eller om det är utfört av den som säger sig verka för att skydda oss, d.v.s staten.


Det djävulska är att vi inte kan skydda oss mot falsk flagg-attacker om staten bestämt sig för att vara folkets fiende.

Och en fiende är man om man attackerar andra människors liv och hälsa. Och staten är även en fiende då staten utsätter sina egna soldater för hot och fara för att gynna sina politiska intressen. Att driva sin armé in i krig är definitivt ett fiendskap av dignitet mot det egna landet.


Exemplen här ovan är false flag som verkligen kan konstateras vara en konspiration som är iscensatt av staten (antingen av regeringen själv eller i någon av dess myndigheter/tjänster). Det betyder inte att detta är de enda exemplen på false flag. Och här kommer vi till det som Dr. Paul Craid Robert skrev om. Det finns anledning att betrakta alla dåd med stor misstänksamhet. Inte för att vi alltid skall utgå från att de är false flag, men därför att dåden i sig har till syfte att forma våra åsikter och uppfattningar i en viss riktning.


Möjligheterna finns för staten att agera på detta förrädiska vis, och när staten ligger bakom gärningarna har vi små möjligheter att skydda oss, trots alla säkerhetskontroller på flygplatserna, massövervakning, militäriserad polis och fan allt annat som används av en totalitär stat.


Sett ur statens perspektiv är insatserna ganska små för att bedriva denna typ av åtgärder. Det är uppenbart att man kan förleda folk till att resa ett kvarts varv runt jorden för att hoppas på en egen död som martyr. Det är också förhållandevis enkelt att plantera bevis hos människor som man vill ha undanröjda på juridisk väg. Man kan också locka folk till handlingar mot en furstlig dusör (eller idka utpressning). Endast kreativiteten sätter begränsningarna när staten går utanför de regler som man satt upp för alla andra.


Så där har ni ytterligare en anledning till varför jag är libertarian och verkar för ett försvagande av staten så att den inte skall ha makt och förmåga att slå mot sitt eget folk.


https://peterharold.wordpress.com/2015/03/15/ett-smakprov

Av Stig Olsson - 16 mars 2015 10:30

Den vanliga bostadsdebatten brukar handla om hyresregleringar – marknadshyror eller inte. Men låt mig förutspå en högst oväntad vändning i debatten. Jag gissar att bostadsköer kan bli populära igen. Som saknaden efter kon som sprang bort. För det enda som är värre än att behöva stå i kö är när någon tränger sig i den.

Bakgrunden är en färsk delrapport från Boverket som borde väcka stor ödmjukhet hos landets styrande och tjattrande samhällsskikt. Svaret på ett mardrömsuppdrag som regeringen gav till myndigheten i slutet av december: att ta fram förslag på hur man ska lösa den akuta boendesituationen för nyanlända, de tusentals som nu sitter fast i mottagningssystemet och de som väntas komma under de närmaste åren. Myndigheten fick tio veckor på sig – inklusive julhelgen.


Det låter som kort om tid. Men se då kan jag tala om att det är i sammanhanget en unikt lång tidsperiod av koncentrerad eftertanke. Lösningsförslag på den ytterst besvärliga bostadssituationen för nyanlända färdigställs i normalfallet av debattörer under mentala beredningsprocesser som tar allt mellan tio sekunder och tio minuter från beställning till färdig tweet. Processen har kunnat effektiviseras till denna svindlande nivå genom användandet av två färdiga schabloner. Antingen löser man problemet geschwint genom att ”skjuta till medel” eller genom att ”släppa fram marknaden”.


Fram till slutet av nästa år – åren därefter är svåra att prognosticera – är det uppskattningsvis 14 100 ytterligare bostäder som staten behöver tillföra för att lösa upp proppen i mottagningssystemet till nyanlända, antingen genom nybyggen, ombyggnationer eller omprioriteringar. Hur mycket är det? Siffran ligger i närheten av antalet vanliga hyresrätter som förväntas byggas i hela Sverige under 2015. Man får nog säga att det är ganska mycket.


Överst på Boverkets åtgärdslista står modulhus, en strategi som även ett par partier har talat om. Tanken är att förkorta byråkratiska processer genom att använda den redan byggklara mark som finns i kommunerna och snabbuppföra bostäder genom färdiga bostadsklossar. Så långt ingen direkt nyhet, även om den strategin har sina stora begränsningar både vad gäller tid och kostnader som tillgång till mark.


Men en bit ned på listan kommer det. Formuleringen i rapporten är påfallande försiktig, för här tassar man på helig mark. ”Aktiv bostadsförmedling” är benämningen. Det klingar väl. Aktivt brukar vara bättre än passivt. Men innebörden har sprängkraft. Passiv bostadsförmedling är det som i vardagligt tal kallas för bostadskö. Aktiv bostadsförmedling kallas för behovsprövning och förtur. Boverkets tanke är att kommuner över viss storlek ska vara skyldiga att ha en bostadsförmedling som hyresvärdar har plikt att anmäla lediga lägenheter till. Där ska lägenheterna sedan fördelas ”aktivt” efter andra kriterier än kötid till de mest behövande. Vilka kriterier då? Verket vägrar. De orden får allt regeringen själv uttala. ”Boverket anser inte att det ankommer på Boverket att ta sådana ställningstaganden.”


Den aktiva bostadsförmedlingen ”måste ses som en extraordinär och tillfällig åtgärd” tills andra lösningar är på plats.


Men kommer det att mildra reaktionen? Man anar hur rapportförfattaren själv hukar sig. Uj uj. Det enda som är värre än att behöva stå i kö är när någon tränger sig i den.


Det är ingen avundsvärd uppgift att lösa den akuta bostadsfrågan. Sitter någon inne med bra idéer torde Boverket vara tacksamma för tips. Men ändå. Den där vändningen i bostadsfrågan var nog oväntad för en del. I stället för avreglering föreslås politiskt bestämd behovsprövning och förmedlingstvång. Vem anade att bostadskön kan bli saknad?


Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.
 

Av Stig Olsson - 16 mars 2015 07:12

I olika debatter om flyktingströmmen från Syrien så låter det som att de asylsökande från Syrien inte har haft något annat val än att komma till Sverige. Hur ofta har man inte hört en vänsterorienterad person skrika en i ansiktet: ”Vill du hellre att de ska dö?” Nej, ingen har sagt att de som befinner sig i krigets Syrien ska dö. Men senast jag kollade på kartan såg jag inte att Syrien gränsade till Sverige.


Ändå är Sverige det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande från Syrien de senaste tre åren. Så hur kommer det sig att människor som ”flyr för sitt liv” lyckas navigera sig igenom Europa till den del av Skandinavien som heter Sverige? Hur kommer det sig att den som flyr från Syrien väljer att passera länder som Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen?


Svaret kommer att göra vänstern besviken. Resan från Syrien till Sverige är inte kaotisk och sker inte i en miljö av desperation. Resan är planerad in i minsta detalj. Planeringen sker inte i krigets Syrien, utan den sker i trygga europeiska länder som Grekland eller Italien. När syrier tar sig till dessa europeiska länder som ligger någorlunda nära Syrien tar man reda på vilket europeiskt land som ger syriska asylsökande permanent uppehållstillstånd.


Genom andra syrier eller genom media så får man reda på att Sverige är det landet. Därefter planerar man en resa för att ta sig från ett tryggt europeiskt land som har en balanserad invandringspolitik, till Sverige, som ger alla syrier permanent uppehållstillstånd. 


Precis som alla resenärer i Europa så måste dessa syrier betala för sin resa. Detta innebär att de som kommer till Sverige är de som har haft pengar med sig från Syrien. De fattigaste och mest utsatta syrierna får aldrig komma till Sverige.


I januari 2014 rapporterade Dagens Nyheter att syrier kommer till Sverige från USA. Även om man befinner sig på andra sidan Atlanten så verkar syrierna ha hört talas om att en resa till Sverige innebär att man får leva i ett västerländskt land med ett generöst välfärdssystem. Sverige verkar ha blivit syriernas Mecka.


Vad man än tycker om en ”generös” invandringspolitik så måste man ändå erkänna att Sverige befinner sig i en problematisk situation. I en globaliserad värld där kontakter mellan människor har intensifierats så har ryktet spridit sig bland den syriska diasporan att Sverige är det land som man borde åka till.

Att ett kallt land i norra Europa blir slutdestination för så många syrier är inget sammanträffande.


Länge har vi hört att vi har en skyldighet att ta emot asylsökande från Syrien eftersom det pågår ett krig där. Sverige har gått så långt att alla syrier får permanent uppehållstillstånd när de söker asyl. Men här kommer en sanning som inte ens vänstern kan förneka.

De syrier som kommer till Sverige för att söka asyl kommer inte direkt från Syrien. De kommer från trygga västerländska länder som vägrat ge dem uppehållstillstånd. Det innebär att syrierna som kommer till Sverige inte flyr från krig, de söker uppehållstillstånd ute i Europa.


Syrierna som kommer till Sverige är inga offer. De är duktiga globala medborgare som har lyckats få fram information om att Sverige ger dem permanent uppehållstillstånd. Sedan har de varit flitiga nog att samla ihop kapital för att ta sig igenom hela Europa till ett av Europas nordligaste länder. Dessa syrier som tar sig till Sverige klarar sig bättre i Europa än vad de flesta svenskar gör. De har ju lyckats resa igenom hela Europa, trots att de, i många fall, inte ens haft rätten att vara i Europa.

 

Bilden av asylsökande från Syrien har romantiserats i den politiska och mediala debatten. Denna romantisering har ägt rum i en svensk historisk kontext. Sverige är ett land som har tagit emot många kvotflyktingar under efterkrigstiden. Det finns en självbild av att Sverige tar emot flyktingar från kaotiska områden och ger dem trygghet. Men det är endast en liten del av syrierna som kommit till Sverige som kvotflyktingar. I december 2014 så hade cirka 50 000 syrier sökt asyl i Sverige sedan kriget började. Under samma period hade Sverige tagit emot 1200 syriska kvotflyktingar. Det innebär att större delen av syrierna har kommit till Sverige från trygga västerländska länder.


Visst är det skönt att ha en känsla av att man räddar människor från döden. Men så ligger det inte till när det gäller större delen av de asylsökande från Syrien. De var illegala invandrare eller hade visum i ett västerländskt land när de planerade sin resa till Sverige för att få permanent uppehållstillstånd i ett annat västerländskt land.


När vi fått ett mer nyanserat debattklimat angående den syriska invandringen, där vänstern överger sin roll som ”livgivare” åt de asylsökande syrierna, kan vi påbörja en debatt om hur Sverige ska ta sig ur en ohållbar situation där det finns 3,8 miljoner syrier som har flytt från sitt land, varav många har Sverige som slutdestination.


http://samtiden.nu/12381/sanningen-om-de-syriska-flyktingarna/

Av Stig Olsson - 15 mars 2015 08:33

Jag ligger lite illa till. Jag har varit oförsiktig och sagt vad jag vet och vad jag tycker om Ukrainakrisen.


Resultatet är att folk i min omgivning inte är lika förtjusta i mig längre. Jag finner till min förvåning att det inte heller är till min hjälp att komma med sakliga motargument när jag ifrågasätter påståenden om att Vladimir Putin är i färd att återskapa Sovjetunionen. Strängast hittills har varit en familjemedlem som frågat om jag är kommunist.


Eftersom jag inte går omkring med en bok som ger svar på alla frågor förstår jag att man inte gärna vill tro på det jag säger när det rimmar så illa med vad vi ser i nyhetsmedierna. Men det är så illa att jag inte ens kan komma med en nyansering av vad mediernas budskap utan att det jag säger skall tas som ett försvar för Vladimir Putin som person. Jobbigt.


Att hänvisa till alternativa nyhetskällor har jag inte heller mycket för. ”Alla vet att man inte skall tro på allt som skrivs på Internet”. När jag hänvisar till Ron Paul Institute så säger till och med folk som kallar sig för libertarianer att Ron Paul går Putins ärenden. Och när jag resonerar på olika Internetforum får jag väldigt ofta den kränkande frågan ”Hur mycket får du betalt av ryssarna?”. Jag borde väl vara lite mer hårdhudad, men i mitt tillstånd är pengar inte det jag eftersträvar. Det enda jag vill uppnå är att idioterna inte sätter eld på Europa igen.


När jag nämnde det sista, om att se till att Europa inte dras in i ett nytt storkrig möts jag av två olika åsikter. Den ena är att ”det kan inte hända” och det andra är ”att det bestämmer Putin”. Bra. Jag sätter mig ner här i lugn och ro och rullar tummarna då…? Och förtränger det faktum att vi redan haft två fatala storkrig i Europa under 1900-talet…?


Från gammelmediernas sida går det inte en dag utan att man påtalar Rysslands och Putinregimens uslighet. Ja, det finns en hel del som säkert är förtjänt att påtalas. Men jag försöker vara vaken och påläst, och jag finner en ännu större mängd usligheter som USA/Vita huset ligger bakom som aldrig eller blott sällan kommer upp till ytan i de etablerade medierna.


Dagens ryska uslighet är publicerad i Aftonbladet och är ett uttalande från FOI (en skyddad verkstad för ”forskare” som inte duger till något på den riktiga arbetsmarknaden enligt min personliga erfarenhet eftersom jag haft med dem att göra) som säger att ”Ryssland förde en smutskastningskampanj mot Carl Bildt”. Som om inte Aftonbladet själva skulle ha smutskastat Bildt under alla år, ha ha!


Det fascinerande är att varje gång som man anklagar Ryssland för att ”bedriva propagandakrig” så är argumenten möjliga att vända mot oss i väst också. Det är också intressant att information som baseras på fakta eller analyser från ryskt håll frekvent kallas för propaganda. Just detta med att kalla saker och ting för propaganda är ofta i sig själv propaganda. Ironiskt, men många tänker nog inte på det.


FOI ”rapporterar” att Carl Bildt utmålades i ryska medier som en CIA-agent med blod på händerna och ett hämndbegär efter det svenska nederlaget under slaget vid Poltava på 1700-talet. Jag betvivlar inte en sekund att Carl Bildt blev föremål för de ryska mediernas uppmärksamhet i samband med Ukrainakrisen. Men här skall jag be att få  komma med ett viktigt påpekande. Jag kom själv under 2014 fram till att Carl Bildt förtjänar hård kritik för sitt agerande i denna kris. Slutsatsen kom jag fram till på egen hand, utan rysk propaganda. Den som följt Skrivarens Blogg (och föregångaren Läsarens Blogg) vet att jag ihärdigt försvarat min forne partikamrat Carl Bildt. Men efter hans engagemang i Ukrainakrisen så är mitt förtroende för honom som politiker borta.


Hur jag har resonerat kring detta finns beskrivet i mina blogginlägg ”KU bör granska utrikesminister Carl Bildts agerande i samband med Ukrainakrisen” samt ”Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en ‘Brzezinske-formel’?”. Jag har återkommit till denne Brzezinske i flera andra senare blogginlägg, och jag häpnar över hur insyltad den karln är i varjehanda storpolitiska händelser. Och då har jag nog bara skrapat på ytan.


Det jag påvisade i min bloggpostning är att det finns en stark koppling mellan Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt och Zbig Brzezinske, och att denna koppling också manifesteras i det engagemang som Bildt förde under Ukrainakrisen, hand i hand med neo-konservativa politiker och tjänstemän som John McCain och Victoria Nuland.


Huruvida Carl Bildt är en CIA-agent eller ej är en fråga om formalia. Vi vet att någon gren av CIA agerade i Kiev, och vi vet att Carl Bildt var i förbindelse med de som koordinerade statskuppen i Kiev. Däremot är det inte helt säkert att Bildt har någon ledande roll i dessa händelser. Bildt är snarare en politikens vuvuzela som Vita huset eller EU-kommissionen tar fram och tutar med då man drar ut på korståg.


Jag har gått genom Nyhetsdatabasen för att se om svenska medier beskriver Victoria ”Fuck the EU” Nuland som neo-konservativ, men jag får noll träffar. Det finns – såvitt jag kan se – ingen analys i svenska nyhetsmedier om att Victoria Nulands make Robert Kagan är en av arkitekterna bakom ”Project for the New American Century”, en neo-konservativ idébank där målet var att ”verka för USA:s globala ledarskap”. Detta är en accepterad inställning eftersom den är formulerad och förankrad med Barack Obama – de svenska journalisternas nye Messias. Men tänk om Vladimir Putin hade publicerat en text med ”Plan för Rysslands globala ledarskap”? Tro mig, det hade väckt enorm förargelse. Men när USA verkar för att dominera hela världen, då är det i stort sett bara hardcore-libertarianer och avdankade rödvinskommunister som protesterar. De senare av ren gammal vana, de förra därför att de är skeptiska till överstatlighet och One World Order.


Om man inte hängt med i de alternativa nyhetsflödena förstår jag att man inte har så bra koll på vad som händer och inte händer i Ukrainakrisen. Än mindre förstår man varför saker händer. Lika lite tycks dessa människor – som ser alla fel som den ryska sidan begått eller påstås ha begått – förstå att det är en himmelsvidd skillnad mellan mig som libertarian som kritiserar de styrande i USA och en gammal avdankad KPLM(r)-medlem som alltid hatat USA. Men det mest ironiska är att när folk kallar mig för kommunist för att jag – som de påstår att jag gör – ”försvarar” Vladimir Putin, då tycks de pinsamt nog vara helt omedvetna om att Kommunistpartiet är det största oppositionspartiet i Ryssland. Kommunisterna ÄR Putins motståndare!!!


Tyvärr är jag så timid att jag inte lappar till folk i skallen, men när såna här situationer dyker upp och jag anklagas för att vara kommunist, då får jag bara lust att göra en Jeremy Clarkson med vederbörande. Ja, han har ju fått sparken från BBC Top Gear efter att ha flätat till en producent som glömt att fixa krubb efter en hel dags inspelning.


Sammanfattning: Jag är inte kommunist. Jag försvarar inte Ryssland och Vladimir Putin. Möjligtvis förklarar jag, men jag försvarar inte. Däremot är jag anklagande mot den amerikanska och europeiska sidan som bedriver ett livsfarligt geopolitiskt spel som kräver tusentals dödsoffer där idéer från Zbig Brezinske och hans likar omsätts till handling genom regimskiften och anslutning till det amerikanska globala ledarskapet.


Jag ägnade andra halvan av 1980-talet att som aktiv ungmoderat agitera mot Sovjetkommunismen och dess kollektivistiska tyranni. Sedan det uppenbarats för mig att många av de ideal som fanns i den sovjetiska kommunismen också funnits i den amerikanska liberala intellektuella sfären sedan årtionden, ideal som mognat till det som idag kallas för neo-konservatism, har jag funnit att denna ideologi måste bekämpas lika ivrigt och intensivt som kommunismen. Neo-konservatismen i USA har lyckats att ta ett grepp om alla presidenter, vare sig de representerar Demokraterna eller Republikanerna. När en sådan ideologi har etablerat sig på det viset, då kan den ta sig friheter som blir förödande för vanligt folk, precis som medborgarna i Sovjetunionen fick lida under kommunismens ok. De neokonservativa krafterna är idag det största hotet mot den individuella friheten och den personliga integriteten.


Dessvärre verkar det som att svenska journalister känner sig trygga med att den enda supermakten styrs av en politisk elit som har förankringar till just neokonservatismen och dess totalitära arvegods med DNA från kommunismen.


Antingen för att de är okunniga om tingens ordning, eller också för att de blev lugnade av formuleringen att neo-konservatismen har sitt ursprung i den amerikanska liberala tankesfären. Svenska journalister spinner som kattungar när de hör ordet ”amerikansk liberalism”.


Jag kan bara vädja till svenska konservativa att vakna upp. De neo-konservativa kan ta både kommunister, socialister och liberaler i hand. Kvar blir oss libertarianer och ni fåtal som fortfarande kallar sig för konservativa. Vi tillsammans är de enda som med trovärdighet kan argumentera emot de partier och krafter som tjänar One World Order och berövar oss medborgare våra grundläggande rättigheter.


https://peterharold.wordpress.com/2015/03/14

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se