Inlägg publicerade under kategorin Handikapp / LSS

Av Stig Olsson - 12 april 2015 16:26

I veckan pratade jag med en journalist om min livssituation igen. Jag pratade om att jag sitter i husarrest en dag i veckan, att jag inte längre kan arbeta som skådespelare och att jag dessutom inte längre kan jobba heltid. Jag pratade om att hela mitt liv ligger i händerna på handläggarna på min stadsdelsförvaltning. Att nya beslut tas minst en gång per år, så att jag inte kan leva med någon framförhållning, men att jag inte heller vågar flytta, av rädsla för att få ett ännu värre beslut. Jag pratade helt enkelt om mitt nya liv, där jag sedan ett och ett halvt år har assistans med kommunen som huvudman istället för försäkringskassan. Ett liv som i praktiken dikteras av idén om det kommunala självstyret.


Jag försöker alltid ställa upp när journalister vill prata med mig om detta, även om jag ofta känner mig som en urvriden disktrasa efteråt. Att prata om hur hela ens liv bestäms av tiden som en tillbringar i badrummet blir ju lite privat, hur man än bär sig åt. Men det är viktigt att prata om detta för att flytta diskussionen från kostnader, fusk och skumma företag, till vad det egentligen handlar om; självbestämmande, jämlikhet och frihet.

Hela kostnadsdiskussionen är egentligen en chimär, trots att många verkar oroa sig. Expressens ledarsida har till exempel bara den senaste veckan i två olika krönikor oroat sig för kostnaden för personlig assistans. Denna oro är en del av en kampanjjournalistik som Expressens ledarredaktion har bedrivit i flera år. Metoden är att måla upp ett scenario om att vi snart befinner oss i en situation som liknar Greklands. Vilket naturligtvis bara är trams. Hade det varit sant, så hade ju Expressens ledarsida enkelt kunnat driva igång en kampanj för att snabbt höja skatterna igen.


Det kommer inte att ske. När det gäller assistansen så behöver det heller inte vara nödvändigt.


Vi har en arbetslöshet på mellan 7 och 8 procent idag. Arbetslösheten finns framförallt hos personer med lite utbildning, personer som är nya på arbetsmarknaden och personer som av olika skäl blir diskriminerade i tider när det är hög konkurrens om jobben. Men denna arbetslöshet är bara början. I en mycket uppmärksammad rapport från Stiftelsen för strategisk forskning, som kom förra året, slås det fast att om tjugo år har vartannat jobb försvunnit, på grund av den tilltagande robotiseringen och automatiseringen av vårt samhälle. Det handlar om över två miljoner jobb. Tanken svindlar.


Den personliga assistansen är idag ett självgående system. Över 80 % av den förhållandevis låga schablonersättningen går till löner, vilket ger ett betydligt bättre utslag när det gäller sysselsättningen än både ROT, RUT, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt krogmoms. Vi assistansanvändare anställer runt 90 000 personliga assistenter idag, vilket gör att vi tillsammans är en av landets största arbetsgivare. Vi anställer dessutom väldigt många av just de personer som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. Om vi därtill tar in det faktumet att många som arbetar som personliga assistenter inte kan ersättas av robotar, på grund av att många behöver och vill ha den mänskliga interaktionen, så ser vi att den personliga assistansen kommer att vara essentiell för framtidens arbetsmarknad. En av få räddningsplankor för ett politiskt system som är uppbyggt kring idén om arbetet som samhällets fundament. I detta politiska landskap går vi från att tillhöra en resurssvag grupp till att bli en reell maktfaktor. Det innebär i sin tur att vi också måste ta ett ökat ansvar för hela samhällsutvecklingen.


Men vad är det då som ligger bakom detta ständiga tjat om kostnader? Som jag ser det handlar det om en kamp mellan olika politiska idéer och ideologier. Det handlar om vilka idéer som styr vilket samhälle vi vill leva i. När det gäller den personliga assistansen så finns det ett antal politiska idéer som snurrar runt samtidigt och tillsammans utgör vårt motstånd.


Först så kan vi konstatera att det fortfarande finns stora tankerester kvar från inlåsningarnas och osynliggörandets århundrade, det som härskade från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Ideologin där vi ska låsas in eller tas bort. Drömmen om den perfekta människan (synliggjord i vår tids selektiva aborter) lever alltjämt, liksom tanken om den goda institutionen som vi drömmer mardrömmar om, men som är en verklig mardröm för många av våra bröder och systrar runt om i världen. Tankeresterna återkommer också i vår tids exotifierande behovsbedömningar där våra toalettbesök studeras som om vi vore några slags djur.


På sjuttiotalet kom kompensationspolitiken efter det hänsynslösa århundradet igång på allvar. Man skulle kunna kalla det för det-dåliga-samvetets-politik. Idén om den goda staten som tar hand om sina svagaste. In trädde en ny slags expert. Inte en expert som studerade oss i vit rock, utan en expert som skulle fungera som en resurs till oss. Men det var fortfarande en expert som visste bäst hur vi skulle leva våra liv. Det byggdes resursbostäder under namn som boendeservice, där vi kunde bo, men vi kunde fortfarande inte bo var vi ville. Vi skulle få god omvårdnad och trygghet, men vi var inte fullvärdiga medborgare. Tron på expertsamhället och idéerna om den goda omsorgen är i allra högsta grad levande än idag, numera seglar de ofta under kvalitetsbegreppets flagg.


Mot slutet av åttiotalet blev idén om det kommunala självstyret Sveriges överideologi. Avståndet mellan stat och individ skulle kompenseras genom att lokalsamhällets makt stärktes. Långsamt förvandlades Sverige till ett slags Sveriges Förenta Stater, där våra livschanser avgörs av vilken kommun vi lever i. Politikernas prioriteringar och den kommunala budgeten avgör idag hur skolan är och vilken service du får. Eftersom vi som använder personlig assistans är kommuninvånare som alla andra, så har det alltid funnits starka krafter som har velat kommunalisera hela reformen och ställa oss alla under det godtyckliga kommunala självstyret. Idag är vi ca 4000 personer som har personlig assistans via kommunen. En siffra som hela tiden ökar, men vi är fortfarande – tack och lov – en minoritet


Slutligen har även Reinfeldts idé om den goda medborgaren börjat slå rot. En tanke som han beskrev i boken ”Det sovande folket”, redan i början av nittiotalet. Det generella skattesystemet och den expanderande staten har gjort medborgarna passiva och skapat en distans till våra medmänniskor menade han. Om staten inte tar ansvar så träder andra samhällsaktörer in, var hans teori och vision. Det civila samhället, anhörignätverk och församlingar skulle träda in som serviceaktörer och avståndet mellan människor skulle minska. Liksom i socialdemokratins idé om den goda staten, så används våra liv återigen i en större utopi, den här gången för att skapa den goda människan. Reinfeltds idéer stod olyckligt nära KD:s socialpolitik som härskade på socialdepartementet, därmed inleddes arbetet med att förvandla en av de största jämlikhets- och frihetsreformerna i Sveriges historia till en vård- och omsorgslagstiftning.


Först skedde det i retoriken, hjälpen i badrummet betonades även i socialdepartementets egna utspel, men eftersom en omsorgsinsats är mycket lättare att byta ut än en demokratireform, så var snart hela lagstiftningen i gungning.


Alla dessa idéer från höger till vänster, från dåtid till nutid, från utopi till budgetpolitik, samverkar i hotet mot assistansreformen. Mot den står idéerna om varje individs rätt till ett liv i frihet, makt över sitt liv, självbestämmande i sin vardag, jämlika livschanser – idéerna om individuella och mänskliga rättigheter. Dessa idéer var dominerande när assistanslagstiftningen kom till och utformades. Det är starka idéer, men det är idéer som ofta har varit tillbakaträngda. Men det är också oerhört viktiga idéer, därför att de till skillnad från det idéer jag har beskrivit ovan inte använder andras liv för att bygga något större. Den goda staten, den goda människan och det starka lokalsamhället är visioner, där människors liv ska inlemmas och omformas. Medan idéerna som utformade assistanslagstiftningen utgår från varje enskild individs möjlighet att leva ett bra liv. Något som kan sägas vara ett fundament för funktionsrörelsens kamp.


Därför ligger det också på vårt ansvar att se till att dessa idéer genomsyrar hela samhället. Idén om ett Medborgargolv som vi på STIL jobbar med är en del av detta arbete. Ett sätt att göra frågor som rör varje persons rätt till frihet och självbestämmande till själva fundamentet i samhället. Med det synsättet förvandlas den personliga assistansen från ett särintresse för en grupp till en trygghetsförsäkring för alla medborgare. En försäkring som innebär att oavsett vad som händer dig i ditt liv, så ska du fortfarande ha makten över det.


Rätten till att leva det liv du vill leva, det var det Erik Ljungberg kämpade för, både i Sverige och internationellt. Erik trodde mycket på att samla ihop vår rörelse till en modern medborgarrättsrörelse. Erik var mycket mer praktisk än jag. ”Hur gör vi detta konkret?” frågade han ofta, när jag snurrade runt i idévärlden. Jag hade inte samma tålamod att samla ihop folk, men vi var överens om att rörelser ska byggas kring samling runt just idéer. Organisationer och stadgar finns det redan tillräckligt av i funktionsrörelsen.


Nu gäller det att vi hittar självförtroendet att föra den offensiva kamp som krävs i den nya situation vi befinner oss i.


Det är inte längre bara vi som behöver samhället. Det är samhället som i lika hög grad behöver oss. Och när jag sitter här, en fredag, som så många andra i husarrest, så kan jag ändå känna glädje. För jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hedra Eriks minne än insikten om att jag är en del av en framväxande medborgarrättsrörelse som snart kommer att ge mig min frihet åter.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3578

ANNONS
Av Stig Olsson - 11 april 2015 11:46

Arbetslinjen fanns långt före Reinfeldt och Borg! Så här stod det till exempel i en analys ”Ojämlikhet i levnadsvillkor” från RFV år 2003:

 

Den svenska välfärdsmodellen bygger på den så kallade arbetslinjen. Aktiva åtgärder prioriteras för att personer som saknar arbete ska kunna gå till ett arbete snarare än att vara passiva mottagare av kontanta ersättningar. Arbetslinjen innebär att anställning alltid går före åtgärd eller utbetalande av kontantstöd. Om det inte finns arbete kan den arbetslöse erbjudas lämplig utbildning eller praktikplats som i sin tur kan leda till ett arbete.

Arbetslinjen gäller även för personer med funktionshinder. Habiliterande och rehabiliterande åtgärder och åtgärder för att stärka den enskildes konkurrenskraft ska prioriteras före arbetslöshetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension).


I samma rapport presenteras siffror på hur många med olika funktionshinder som har arbete. Där står att för personer med intellektuellt funktionshinder (utvecklingsstörning) är det bara 1,0 % av kvinnorna och 1,6 % av männen som har jobb på öppna arbetsmarknaden! 16.6 % respektive 18,4 % är helt arbetslösa. Resterande procent har annan syselsättning, några lönebidrag (Anm. 505 personer enligt AF 2010!) och skyddat arbete (Anm. 2649 personer hos Samhall 2010) men merparten har så kallad Daglig Verksamhet enligt LSS.


I en rapport framtagen av Klippan (den organisation vi har i FUB för de med egen utvecklingstörning) ger de siffrorna 29 000 har DV och bara 4000 av dessa har en enskild plats på en vanlig arbetsplats. 900 har arbete på vanlig arbetsplats med stöd av AF.

 

Och arbetslinjen finns kvar idag!


1 april i år släppte AF och SCB en ny rapport ”Situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning 2014”. I den rapporten står bland annat ”Nya siffror för 2014, som tagits fram av Arbetsförmedlingen och SCB, visar att sysselsättningsgraden bland dem som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga är 55 procent.  Det är samma nivå som förra året, men en ökning sedan 2008 då en jämförbar undersökning gjordes.”


Denna rapport har redan kritiserats av HSO, men inte med samma utgångspunkt som jag har. Nämligen att rapporten ger en skev bild av hur många som har arbete av de med grava funktionshinder som ingår i LSS personkrets.

 

I motsvarande rapport från 2013 angavs att personer med utvecklingsstörning (det närmaste personkrets 1 i LSS) så var 5,2 % (+/- 4,9 %) ”I arbete” en siffra som jag känner igen från andra projekt jag deltagit eller läst om. I rapporten 2014 och nu 2015 har gruppen utvecklingsstörda inga siffror alls av skäl jag inte känner till och som inte framgår. Kanske för att det är en liten grupp och svarfrekvensen är låg? HSO kritik var just att ”Det är graverande att statistiken är så undermålig att uppgifter om ökad arbetslösheten inte är statistiskt tillförlitliga, säger Ingrid Burman, ordförande.”


Konsekvensen av att ge ett budskap att över 50 % kan få jobb när verkligheten snarare säger 5 % eller ännu mindre är att arbetslinjens ”piska” innebär att inkomsten/bidraget medvetet sätts så lågt så att du efter en tid hamnar i socialbidragsberoende. Precis vad vi i FUBs rapport ”Fångad i fattigdom” presenterat.


Det är inte rimligt att du skall hamna i livslångt fattigdom bara för att du har ett gravt funktionshinder och naturligtvis är det inte heller riktigt enligt LSS grundläggande intention om Goda levnadsvillkor!

 

http://reclaimlss.org/2015/04/arbetslinjen-fanns-langt-fore-reinfeldt-och-borg/

ANNONS
Av Stig Olsson - 8 april 2015 15:54


Guy Lööv

Den planerade utredningen om personlig assistans kommer troligen att starta i början på nästa år, 2016. Den kommer isåfall att innebära en översyn av hela LSS-lagstiftningen enligt Guy Lööv på Socialdepartementet.

 

– Om förändringar av § 9a i LSS behöver göras bör det vara utifrån en bred majoritet i riksdagen.

 

Brukarrörelsen ska vara med


Den planerade utredningen kommer enligt Guy Lööv, sakkunnig hos


Barn, Äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, att få ett brett uppdrag att se över hela LSS.
– Syftet är att se hur de som får LSS-insatser ska få ett så bra stöd som möjligt utifrån de resurser som finns. Det formella beslutet om utredningen är inte taget ännu och direktiven är inte klara. 

 

När kan direktiven vara klara?
– Det kan jag inte svara på nu. 

 

Hur lång blir utredningen?
– Svårt att säga, men vill helst ha färdiga förslag innan valet september 2018.

 

Blir det en parlamentarisk utredning?
– Det kan jag inte heller svara på nu, det kan även bli en enmansutredning med parlamentariskt utsedda referensgrupper. Det är viktigt att förslagen får brett parlamentariskt stöd, så att de håller oavsett vilket block som bildar regering. 

 

Ska brukarrörelsen vara delaktig?
– Deras kompetens behövs i arbetet och förslagen från utredningen behöver ha förankring hos brukarrörelsen.

 

Stefan Nilsson från er regeringspartner Miljöpartiet vill se en förändring av § 9a, personkrets tre och en ny modell för schablonbeloppet…
– Så detaljrik törs jag inte vara, men lagstiftingen ska beröras och där ingår § 9a om hur de grundläggande behov som ligger till grund för bedömningen av assistansersättning ska definieras. 


Hur assistansen finansieras planeras också att tas upp. Guy Lööv vill att anordnare som ger assistans med hög kvalitet gynnas och anordnare som i första hand är ute efter pengar missgynnas. 
– Kvaliteten måste vara bärande för hur ersättningen utformas. Dagens schablon gör att en utförare utan kvalitetsambitioner kan göra en stor vinst medan de som satsar på kvalitet knappt får det att gå runt.

 

Många frågor kan tas upp i utredningen


Om utredningen ser över hela LSS-lagstiftingen kan allt i lagstiftningen tas upp enligt Guy Lööv, tex tvåårsomprövningarna.
– De kan ses över i utredningen, de nämns i lagstiftningen. 

 

Hur är det med minuträkningen av grundläggande behov, många tycker det är integritetskränkande att

 

toabesöket tidsbestäms…
– Jag kan förstå att det är känns kränkande att ta tid när man duschar. Det kan också diskuteras i utredningen.

 

Vad är alternativet till minuträkning?
– Det kan vara schablontid för varje enskilt moment eller för längre tidsperioder. 


LSS-kommitten som verkade mellan 2004 och 2008 föreslog ett förstatligande av assistansen så att kommunerna inte längre är huvudman, detta genomfördes inte men kan nu komma upp igen säger Guy Lööv. Lars U Granberg som tidigare var Socialdemokratisk talesperson för socialpolitiska frågorsade tidigare på Assistanskoll att Försäkringskassan borde ha hand även om den assistans som kommunerna beviljar idag. 
– Den frågan är inte aktuell

 

Kan utökad rätt till assistans vid assistansberättigads sjukhusvistelse tas upp? 
– Ja det är viktigt att det fungerar för den enskilde. 

 

Kan kontrollåtgärder som hembesök och anordnares rapporteringsskyldighet om sina kunder tas upp?
– Jag hoppas inte att utredningen ska handla om mer kontroll. Vi har accepterat den kontroll som finns, men kommer att se över om den fortfarande är nödvändig.

 

Kritik mot assistansbedömningarna orsak till utredningen


Utredningen planeras delvis på grund av den starka kritiken mot bedömningarna av assistansersättning, säger Guy Lööv. 
– Vi måste se till att assistansen fungerar bra, att rätt målgrupp får den och att man inte förlorar den och får sämre alternativ. 

 

Hur anser regeringen att bedömningarna fungerar idag?
– Vi kan inte säga om Försäkringskassan gör fel eller rätt. Vi kan däremot säga att frågan behöver ses över.


Europarådets fd människorättskommissarie Thomas Hammarberg säger i en intervju att de förändrade bedömningarna av assistansersättning är ett brott mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom han menar att konventionen inte tillåter försämringar. Guy Lööv vill inte uttala sig om det.
– Det är hans tolkning, han kan ha rätt, vi kommer att titta på detta nu. 

 

Många upplever att det tillsätts en massa utredningar bara för att skjuta en förändring av bedömningarna på

framtiden…

– Jag förstår det, jag beklagar att det varit många utredningar med dåligt förankrade förslag. 

 

Är detta den slutliga utredningen?
– Jag hoppas det, vår ambition är att inte utreda gång på gång. Nu gör vi en helhetsutredning av hela LSS.


Under många år sade många politiker att ISF: s rapport om assistansbedömningarna skulle svara på om det behövs förändringar av tex § 9a i LSS. Guy Lööv säger att den gav vissa svar men inte tillräckligt.
– Den gav information om att de flesta behåller sin assistans och att de flesta som förlorat den får nya insatser från kommunen. Men den kunde inte visa tex storleken på kommunernas insatser. Därför har vi gett Socialstyrelsen i uppdrag att titta på detta fram till september i år.

 

Vilka partier behövs för att förändra § 9a?


Bengt Eliasson säger att Folkpartiet vill förändra assistansbedömningarna genom att ändra § 9a i LSS. Samma sak säger Maj Karlsson i Vänsterpartiet och Stefan Nilsson i Miljöpartiet.

 

Hur ser regeringen på det? 
– Vi planerar att se över lagstiftningen i utredningen, det är möjligt att § 9a behöver ändras liksom andra paragrafer.

 

Om regeringen skulle vilja se en förändring av tex § 9a skulle då en majoritet av S+MP+V+FP räcka för en förändring, eller behövs det fler partier?
– Ju bredare majoritet desto bättre, om vi föreslår förändringar vill vi ha så många som möjligt för att få en bestående förändring.

 

Räcker ett borgerligt parti då?
– Om vår majoritet håller efter nästa val och blir ännu större räcker det med FP. Om vi däremot förlorar makten är det tveksamt om det räcker. 

 

Hur mycket kan ni kompromissa för att få med fler allianspartier?
– Om vi måste kompromissa bort kvalitet och viktiga principer får vi driva på själva, men om vi kan komma överens om en hög kvalitetsnivå är det bra att få med så många som möjligt.

 

Även Sverigedemokraternas Vice Ordförande Carina Herrstedt har krävt ändrade bedömningar, hur ser du på det?
– Vi kommer inte att kontakta dem, vi vill hålla de utanför, men om de väljer att rösta med oss får de förstås göra det.

 

Hur förändrades kassans bedömningar?


Både Maj Karlsson i Vänsterpartiet och Stefan Nilsson i Miljöpartiet tror att talet om kostnadsdämpande åtgärder i LSS-kommitten kan har verkat som en signal till Försäkringskassan att införa förändrade bedömningar 2007/2008. Guy Lööv säger att det inte ska kunna fungera på det sättet.
– Försäkringskassan ska följa lagar, förordningar och förvaltningsrättsdomar, inte påverkas av allmänna uttalanden i en utredning.

 

Men kan det ha skett i alla fall?
– Jag kan tänka mig att handläggare ibland kan påverkas av det som diskuteras i samhället runtomkring, men en myndighet ska inte påverkas av detta. Man ska akta sig för att påstå sådana här saker lite svepande, då ska man ha belägg för det. Det är så lätt att slå på en myndighet, politiker kan ändra lagen, då får de verka för det.

 

Finns det en gräns för kostnaderna?

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har sagt att lagstiftaren bör utreda hur ambitionen om delaktighet och ökad kostnadsutveckling ska balanseras i förhållande till varandra.

 

Hur ser regeringen på det uttalandet? 
– Det är egentligen omöjligt att föra ett resonemang om att balansera kostnader och rättigheter. 


Finns det en gräns för kostnaderna för personlig assistans?
– Ingen riksdag eller regering kan säga att resurserna är obegränsade. Någonstans finns det en gräns, men jag kan inte svara på var den ligger. Det måste vara en nivå där allmänheten kan förstå att vi måste ha de här kostnaderna. Men vi har inte talat om en absolut gräns här, vi sagt att de här behoven finns och att kostnaderna ska tillgodoses, oavsett vad det kostar. Den principen har varit viktig när vi byggt upp assistansen, säger Guy Lööv.


http://assistanskoll.se/20150407-Guy-Socialdepartementet

 

Av Stig Olsson - 7 april 2015 17:04

Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19, så slår man fast att personlig assistans är en mänsklig rättighet.


I konventionen finns det inget skrivet om att åldern skall ha betydelse för rätten till personlig assistans men Sverige har själva bestämt att personlig assistans kan man bara få före 65 år fyllda.


Det här berör mig själv väldigt mycket. Jag tappade synen 2007 och hade ledsagarservice fram till 2010, men då kom kommunens nya handläggare fram till att jag inte längre skulle ha behov av ledsagarservice trots att jag då hade blivit försämrad av en gammalt ryggfel och blivit tvungen att efter 28 år åter krypa ner i rullstolen. Personlig assistans är jag enligt svenska bestämmelser nu för gammal för att ansöka om.


Detta förfaringsätt av Sverige är inget annat än ren åldersdiskriminering för det betyder att om du råkar ut för en olycka på 64-årsdagen så har du rätt till personlig assistans enligt den nuvarande lagskrivningen. Men om du råkar ut för samma olycka när du har fyllt 65 så har du inte rätt till personlig assistans. Efter 65 årsdagen så har man enligt dagens lagstiftning endast rätt till hemtjänst, som på inget sätt kan jämföras med just personlig assistans. Inom hemtjänsten så får man bara olika punktinsatser och det får den följden att om du exempelvis har behov av hjälp vid toalettbesök så får du inte gå på toaletten när behov föreligger utan du tvingas att bära blöjor.


Även när det gäller maten så kan du inte få hjälp att inhandla och tillaga den i ditt hem utan du tvingas till att äta vad andra bestämmer åt dig och det är i form av matlådor som skall värmas. Med hemtjänst så blir man helt låst i sin egen bostad eftersom man av hemtjänsten inte får hjälp när man skall lämna bostaden för att vara med på olika aktiviteter utanför sin egen bostad. Har man dessutom behov av hjälp vid samtliga förflyttningar så kan man glömma bort att få den hjälpen via hemtjänst, man tvingas till ett liv helt i passivitet vilket är en hälsofara.


Hemtjänst fungerar inte för den som har stora behov av assistans för att kunna fungera i livets alla skeenden. Sverige har fått mycket kraftig kritik av FN:s övervakningskommitté för att man inte lever upp till konventionen och då särskilt artikel 19 som det handlar om i detta fall.


Man skall dock vara medveten om att man ska läsa den engelska originaltexten i konventionen. Konventionens artikel 19 har på svenska rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”. Enligt den svenska översättningen ska personer med funktionsnedsättning ha ”tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.”


Men, i den engelska originaltexten står inte något om ”sådant personligt stöd som är nödvändigt”. Det står istället ”including personal assistance necessary”, alltså personlig assistans som är nödvändig. Vi kan alltså säkert konstatera att personlig assistans är en av de serviceformer som FN-konventionen beskriver som en rättighet.


Trots att det alltså finns inskrivet i konventionen som både Sverige och EU har ratificerat och därmed förbundit sig att följa till alla punkter så får vi inte den personliga assistans som konventionen föreskriver. Man låter Förvaltningsdomstolarna, Försäkringskassan och kommunerna strunta i denna konvention till samtliga punkter vilket bevisar att man från makthavarnas sida inte anser att det är nödvändigt att leva upp till det som världssamfundet gemensamt har kommit fram till.


Att inte bry sig om vår rätt till personlig assistans är ett hot mot den demokrati som man säger att vi har i detta land.


Funktionshindrade omfattas alltså inte av de demokratiska rättigheterna som alla andra medborgare i landet Sverige. När vi inte får den för oss absolut nödvändiga personliga assistansen så kan vi heller inte utnyttja våra grundlagsskyddade rättigheter så som att engagera oss i politiska sammanhang eller övriga föreningsaktiviteter eller i det kulturella livet. Man stänger oss helt ute från hela samhällsgemenskapen när man förvägrar oss våra mänskliga rättigheter.


Sverige kritiserar andra länder för brott mot deom mänskliga rättigheterna och säger att det är diktaturer som struntar i de mänskliga rättigheterna. Men när Sverige själva dagligen bryter mot allt vad mänskliga rättigheter står för så är det helt i sin ordning anser myndighetssverige och politikerna.


Efter alla överklaganden så ansökte jag 2011 om insatsen personlig assistans efter en rekommendation av en jurist. Jag fick givetvis avslag på min ansökan på grund av att Försäkringskassan inte godkände mina grundläggande behov i sin helhet och de kom fram till att jag hade grundläggande behov på bara 6 timmar i veckan trots intyg på närmare 50 timmar. Försäkringskassan tog inte heller hänsyn till att jag är både blind och rullstolsburen och på grund av detta alltid måste få hjälp när jag skall förflytta mig. Försäkringskassan har nämligen själva bestämt att förflyttning på grund av blindhet och rullstolsanvändning inte är ett grundläggande behov.


Under tiden jag överklagade Försäkringskassans beslut sände jag in en ansökan även till Upplands-Bro kommun, men kommunen ansåg att jag inte tillhör lagens personkrets trots att det fanns ett domslut på att jag faktiskt tillhör LSS personkrets. Detta överklagades. Kommunen fick ge sig men då kom de fram till att jag bara hade 4 timmars grundläggande behov och även från kommunens sida struntade man i att jag är både blind och rullstolsburen. När jag så överklagade detta beslut så sänkte förvaltningsdomstolen mina grundläggande behov ytterligare och kom fram till enbart 1,5 timmars grundläggande behov.


Man kan konstatera att lagen om personlig assistans före 65-årsdagen inte gäller i praktiken och detta innebär att jag numera bara har rätt att förflytta mig 30 timmar i månaden och det skall räcka till alla förflyttningar som man normalt gör under en hel månad, det har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast eftersom de vägrar att pröva förflyttningsbehoven när man är både blind och rullstolsburen.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3530

Av Stig Olsson - 6 april 2015 13:40

Fortfarande år 2015 ser man en klar skillnad på argumenten när kostnaden för olika helt eller delvis skattefinansierade verksamheter debatteras. ROT (Reparation, Ombyggnad och Tillbyggnad) och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) -avdragen samt ränteavdragen för bostadslån kontra personlig assistans är tydliga (och tyvärr deprimerande) exempel på detta.


Jag tar inte ställning till om dessa olika avdrag ska vara kvar eller inte – det är inte funkisrörelsens uppgift. Däremot är det mycket intressant, högst relevant att granska hur argumenten skiljer sig åt när kostnaden debatteras jämfört med LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Även att jämföra kostnaden (brutto) är intressant.


Om vi börjar med att jämföra bruttokostnaden för ROT, RUT och ränteavdragen och jämför det med personlig assistans betalade staten 2013 ut 32 miljarder kr till alla villaägare och bostadsrättsägare som gjorde så kallade ränteavdrag. Enligt tidningen Affärsvärlden kostade ROT OCH RUT tillsammans 20 miljarder kr brutto år 2011. Totalsumman överstiger därmed 50 miljarder kr/år. Som jämförelse betalade Försäkringskassan ut 22 miljarder kr i assistansersättning år 2013. Källa: Assistanskoll


Argumenten mot ROT och RUT handlar om att de anses vara skattefinansierad hjälp åt rika, att pengarna gör bättre nytta i sjukvården, skolan etcetera. Staten ska inte subventionera ”pigjobb” (RUT) eller med skattemedel stödja vissa sektorer (ROT). På andra sidan hävdar man att avdragen gör en svart sektor vit – de bidrar till både jobb och ökade skatteintäkter. Såväl ROT som RUT är därmed självfinansierade. Det stämmer säkert att det skapas många jobb och många nya företag. Fler arbetstillfällen ökar skatteintäkterna som finansierar välfärden.


Jämför då med hur det brukar låta när kostnaden för personlig assistans debatteras. Då talar man enbart om en ”kostnadsexplosion som måste hejdas”. Kriminaliteten sägs härja ostört och man talar alltid om bruttokostnaden, aldrig ett ord om att reformen skapat många arbetstillfällen och nya företag – totalt ca 90 000 personer jobbar som personliga assistenter och över 100 000 personer inom alla LSS verksamheter. Till det kommer alla demokratiska värden som inte går att mäta i kr men som förbigås med tystnad.


Grundsynen på assistansreformen är också tveksam hos många politiker. Man talar ofta om personlig assistans som ”en fin förmån som vi ska värna”, inte en rättighet att leva som andra. En rättighet som är inskriven i LSS, regeringens politiska mål och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Har man den grundsynen på en fantastisk- frihets och jämlikhetsreform är det kanske inte så konstigt att kostnadsfrågan får stor betydelse.


Så frågan blir:


Vad har vi egentligen för samhälle där det anses vara lönsamt för staten att betala ut skattepengar till personer som trots allt har det ganska bra ställt även utan dessa avdrag – samtidigt som man oroar sig över kostnaden för en reform som är direkt avgörande för om vi ska kunna leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhället? Om staten har råd att betala ut totalt över 50 miljarder kr/år i dessa avdrag borde det vara självklart för alla att svenska staten har råd att betala knappt hälften så mycket för att vi ska ha rätt till självbestämmande.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3519

Av Stig Olsson - 5 april 2015 12:59

Staten har årligen satsat 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor. Att detta nu ändras är rätt väg, skriver företrädare för LO och Hyresgästföreningen.

 

Här måste jag skjuta in en brasklapp. Det har alltså varit helt OK att ge 40 miljarder per år till de som äger sina boenden, alltså har rätt gott om pengar... Samtidigt klagas och gnälls det över att vi funkisar bara ber om att få rätten till att leva ett drägligt liv, som dessutom helt felaktigt sägs kosta ca 26 miljarder per år!?

I min värld kallas sånt för rasism, kränkning, förtryck, diskriminering etc... 

 


FOTO: DAN HANSSON



Regeringen satsar nu 6,7 miljarder kronor för att få fart på byggandet. Det är en ambitionshöjning i regeringens bostadspolitik som både Hyresgästföreningen och LO ställer sig bakom.


I takt med att bristen på bostäder ökar stiger konkurrensen om lägenheterna i alla områden – och då är det alltid de grupper med svagast ekonomisk position som drabbas.


Vi måste öka byggandet rejält av bostäder som vänder sig till bredare inkomstgrupper. Våra organisationer uppskattar behovet till en årstakt på omkring 75 000 bostäder. Då krävs en massiv satsning på hyresrätter med rimliga hyror.

 

Lämnar vi de mest centrala delarna av regionerna finns mark som ägs av såväl staten som kommuner och privata företag som kan tas i anspråk för bostadsbyggande. Vi är övertygade om att det finns en rad privata hyreshusföretag och bostadsrättsbyggare som är beredda att bygga nu när staten och kommunerna ger bättre ekonomiska förutsättningar och står för en större del av kostnaden för infrastruktur och exploatering.


Sannolikt ökar även de kommunala bostadsbolagens intresse, vilket till exempel deras samarbetsorganisation Sabo har uttryckt. De kommunala bostadsbolagen kommer att ha en nyckelroll.

 

Bostadsbyggandets främsta uppgift är att säkerställa människors rätt till ett bra boende men en framgångsrik bostadspolitik innebär också positiva effekter för sysselsättningen såväl avseende nybyggnation, renovering som möjligheten att flytta dit jobben växer fram. Den oacceptabelt låga byggtakten av främst hyresbostäder har inneburit att skuldsättningen har ökat och att sårbarheten för hushållen riskerar att förvärras om ränteläget förändras.


Det förekommer argument om att statliga stöd till byggande är meningslösa eftersom de hamnar i byggarnas fickor.


Märkligt nog existerar inte motsvarande argumentation för de skattefördelar som ges till ägda bostäder. I den politiska debatten görs idag stor skillnad på om subventioner ges genom avdrag och lägre beskattning eller om de ges som bidrag. Men den faktiska effekten på byggpriser och statens ekonomi är i princip densamma.


När rot-avdraget infördes var kostnaden för staten beräknad till 3,5 miljarder kronor per år. Enligt SCB beräknas rot-avdraget för 2014 hamna på nästan 17 miljarder.

 

Rot-avdraget och möjligheterna till ränteavdrag innebär att staten årligen satsar 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor.


Enligt statistik från SCB gick dessutom en stor del av Rot-avdraget 2013, 6,4 miljarder kronor (43 procent av det totala stödet), till dem som tjänar över 400 000 kronor per år.


Det är knappast en särskilt rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.

 

Det är högst rimligt att staten gör en likvärdig satsning på ny- och ombyggnation av hyresrätter. Det är inte samhällsekonomiskt hållbart att ensidigt understödja bostadsrätter och villor. Historien visar dessutom att investeringsstimulans för byggande av hyresrätter är ett effektivt sätt att få fart på byggandet och dessutom hålla produktionskostnaderna nere, framför allt om det kopplas till tak för högsta hyresnivåer.


Historiskt kan vi konstatera att det har byggts mest då staten intervenerat på bostadsmarknaden genom stimulanser i någon form. Marknaden kan inte förväntas ta ansvar för att alla ska få tillgång till en bostad till rimlig kostnad. Staten behöver medverka genom ekonomiska stimulanser.


Det är också viktigt att koppla ihop satsningar på infrastruktur med krav på att det byggs hyresrätter.

 

Skapandet av attraktiva boendemiljöer är beroende av att kommunikationer och annan infrastruktur byggs ut samtidigt och statens medfinansiering av detta förbättrar möjligheterna för bostadsbyggande. Landets kommuner behöver skapa bra förutsättningar för hyresrättsbyggande.


Och fastighetsägare, byggherrar och byggbolag: istället för att lägga all energi på att bara diskutera hinder, ta chansen nu att med stöd av statens insatser i konkret handling verkligen bidra till att pressa produktionspriser och bygga bort bostadsbristen.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-ar-det-ratt-att-krympa-rot-avdraget_4458209.svd

Av Stig Olsson - 1 april 2015 19:45

Min senaste film på cp-assistenten.se handlade om aktivering och social träning. I några scener kunde man se hur en tjänsteman från Socialstyrelsen försökte aktivera mig i olika vardagssituationer. Jag led. Det hela var en enda stor pina.


Jag var med om sådana händelser som barn, till exempel när en arbetsterapeut försökte lära mig att baka sockerkaka. Eller när jag tvingades klä av mig inför henne bara för att hon ville se hur mycket jag karade av. Den här förödmjukelsen och förnedringen har fortsatt i vuxen ålder, och det är något som vi alla utsätts för.

Men nuförtiden är förnedringen mer sofistikerad. Den tar sig uttryck i en ständigt återkommande omyndighetsförklaring – både på samhällelig nivå och på ett mellanmänskligt plan. Vi behandlas som barn.


I alla tider har förtryck legitimerats genom att de förtryckta har stämplats som omyndiga. Det dröjde ända till början av förra seklet innan kvinnan blev myndig rent juridiskt. Slaveriet i USA rättfärdigades med att svarta antogs vara helt oförmögna att ta rätt på sig själva. Det tredje största partiet i Sveriges nuvarande riksdag stämplar folk från andra kulturer som lägre stående.


Föreställningar av det här slaget finns till för att bevara traditionella makthierarkier. All maktfördelning i ett samhälle fungerar som kommunicerande kärl. Man kan inte ge någon mer makt utan att det sker på någon annans bekostnad.


Assistansreformen 1994 innebar en maktförskjutning till assistansanvändarens fördel. I motsvarande grad gick andra miste om makt – myndigheter, organisationer och enskilda.


Det vi har upplevt alltsedan dess är en enda stor backlash – en panikartad och reflexmässig strävan efter att återställa den gamla maktfördelningen. På senare tid har denna strävan bland annat tagit sig följande uttryck:


• Facket dömer ut hela reformen.
• Socialstyrelsen myntar begrepp som omsorgsassistenter.
• IVO förstår inte att assistans är något väsensskilt från vård och omsorg.
• Politikerna stiftar lagar som ger myndighetspersoner rätt att göra oanmälda hembesök och följa med oss in i duschen.
• Socialstyrelsen lägger sig i hur vi ska utbilda våra assistenter. De tror att mina assistenter gör ett bättre jobb av att studera FN-konventionen.
• Statliga utredningar förstorar fusket till gigantiska proportioner på helt ovetenskapliga grunder.
• Journalister hakar på.
• Justitieråd ifrågasätter öppet vår rätt att leva som andra.
• Arbetsmiljöverket hävdar att vi assistansanvändare inte kan ta arbetsmiljöansvar.
• Skatteverket ifrågasätter kostnader och utlägg som man har som assistansanvändare.
• Försäkringskassan bedömer våra behov genom att räkna minuter och sekunder.


Allt det här har inneburit att vårt människovärde gång på gång har ifrågasatts. Sammanfattningsvis vill man till varje pris vrida klockan tillbaka till ett synsätt som går ut på att vi betraktas som omyndiga vårdpaket istället för fullvärdiga medborgare.


Nu är det hög tid att vi säger ifrån på skarpen och att vi gör det tillsammans!


http://fulldelaktighet.nu/?p=3498

Av Stig Olsson - 31 mars 2015 07:03

Jag kände Erik allt för kort tid för att egentligen kunna skriva något om honom. Det enda jag vet är att vi båda hade en muskel ”sjukdom”, jag skriver sjukdom inom citationstecken eftersom jag inte tycker att sjukdom riktigt säger hela sanningen. Eftersom det handlar om förändringar i kromosomer så är det mer riktigt att säga att Erik och jag tillhör olika folkgrupper. I hans anda tänker jag, med detta påstående om sjukdom, utanför boxen så att säga. Jag vet att här var både jag och Erik lika, att inte väja för jobbiga och svåra ämnen.

 

Därför tänker jag författa denna text i den andan och ta upp ett ämne som säkert många i dagens redan våldsamma värld tycker är tabu. Jag tänker tala om hat och hur otillgänglighet och bristen på medborgerliga rättigheter verkligen skapar en känsla av vanmakt och därmed i förlängningen hat.


Idén till temat för blogginlägget fick jag av filmserien ”Apornas planet” och dess valvhistoria som binder samman alla filmer. Den handlar kort om apor som blir så trötta på mänskligt våld, förtryck och tyranni att de gör revolt för att vända på steken så att säga.


När försäkringskassan drar in assistans för oskyldiga funktionsnedsatta bara för att några icke-funktionshindrade banditer kommit på ett sätt att lura staten. Då blir inte jag ledsen längre, utan jag känner mig hatfull. Hatfull eftersom journalisterna i det här fallet valde att i stället för att belysa att det faktiskt fanns en brukare som kränktes och förtrycktes genom att inte få den assistans hen hade rätt till, så valde man att i belysa fusk. Hade journalisten varit funktionsnedsatt hade man f-n inte skjutit budbäraren i det här fallet.


Många unga funktionsnedsatta har inte varit med om tiden innan assistansen, jag är glad för det eftersom det betyder att det finns hopp för mänskligheten. Alltså, att det finns färre funktionsnedsatta som jag, som känner hat.


Jag hade en gång förmånen att inneha posten som ordförande för en av Sveriges bästa ungdomsförbund, Unga rörelsehindrade. Många vet inte varför jag bara stod ut ett halvår. Jag ska nu dela med mig av vad som verkligen hände, förutom att jag jonglerade mitt ledarskap med en livshotande infektion som gjorde att jag pendlade mellan sjukhuset, bostaden och UR:s kontor.


Jag stod helt enkelt inte ut med att titta mig i spegeln varje morgon eftersom jag skulle representera unga med funktionshinder. Unga som inte var äldre än assistansreformen. Jag som har haft ett 50-procentigt liv på grund av att jag levt min ungdom utan assistans. När jag hörde unga funktionsnedsattas livshistorier så var det en beståndsdel som fattades hos dem till skillnad från hos mig och det var hat. De hatade inte samhället på samma sätt som jag. Jag sa upp min post som ordförande samma dag som jag förstod att jag var en krigsinvalid, skadad av kriget som livet faktiskt är när man inte har assistans. Detta mina vänner är hemligheten bakom min korta karriär vid makten.


Många glömmer lätt detta om assistanslagstiftningen, att det faktiskt är en demokratisk katalysator för fred och jämlikhet.


Adryan Linden, mindre hatfull funktionshinderaktivist tack vare assistansreformen.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3470#comment-29085

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se