Inlägg publicerade under kategorin Handikapp / LSS

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 09:03

 

Lotta Johansson, 45, tog strid mot Försäkringskassan i 41 ­månader 

Bildspel: Klicka för att starta

och tre domstolar – och vann.

 

Domen kan leda till att fler får rätt till sjukersättning.

– Jag grät när beskedet kom, säger hon.

 

 

 

 

 

 

I går morse fick Lotta Johansson i Svenljunga höra om domen på ­radio. Hon förstod att hon vunnit sin långa strid och fått rätt mot Försäkringskassan.


Lotta Johansson lider av ­kroniska smärtor, fibromyalgi och utmattningssyndrom. Kampen började i maj 2010, när hon blev ­utförsäkrad.


Men trots hennes läkares intyg ansåg Försäkringskassan inte att det var styrkt att hon inte kunde arbeta.


Förvaltningsrätten gav henne rätt till ersättningen, men i kammarrätten blev det åter nej.


I veckan kom Högsta förvaltningsdomstolens dom - som ger Lotta slutgiltigt rätt till sjukersättning vid långvarig sjukdom, alltså förtidspension.

Har fått leva på sin man

– Jag blev så glad när beskedet kom att jag grät. Sedan kramade jag min bästa väninna, säger hon.


De senaste åren har hon helt fått leva på sin man. Nu betalas 41 ­månaders sjukersättning ut i efterskott. Hon räknar med att det handlar om runt 400 000 kronor före skatt.

– Det här ger mig en möjlighet att återhämta mig, säger hon.


Enligt Eva Nordqvist, rättschef på Försäkringskassan, kan domen leda till att personer som nekats rätt till sjukersättning nu kan få det.


Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och lite otydligare diagnoser, som smärta och psykiska sjukdomar. Och som saknar möjlighet till ­rehabilitering.

– Det här betyder att vi nu ­kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningar vi gjort under det senaste året, säger Eva Nordqvist.

 

Hur ska man göra om man ­tidigare fått avslag?

– Det sker en prövning i varje enskilt ärende. Alla som befinner sig i likartade situationer och tidigare fått nej bör söka sjukersättning på nytt.

 

Hur många människor kan det handla om som nu kan ha rätt till sjukersättning?

– Det vet vi inte.

Drömmer om att jobba

Lotta Johansson är tacksam för det stöd hon hela tiden fått från sin läkare. Annars skulle hon ­aldrig ha orkat.

– Jag hoppas att mitt fall kan hjälpa andra att orka kämpa, säger hon.


Hon drömmer om att bli friskare och kunna arbeta med männi­skor. Men den närmaste ­tiden har hon andra planer.

– Mitt barnbarn fyller tio år snart. Nu kan jag äntligen köpa en fin present, säger hon.



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17637535.ab

ANNONS
Av Stig Olsson - 23 mars 2015 20:18


Efter intervjuerna satt jag stilla och tyst i färdtjänstbilar och på tåg genom ett stekhett Sverige i vårsol. Det assistanslösa Sverige vars berättelser rullade ut sig framför mig. Där mina informanter berättade om hur de nu inte längre kunde lämna sina hem när de ville, hur de inte längre kunde arbeta, ägna sig åt fritidssysselsättningar, hur de var utelämnade åt anhörigas och vänners välvilja. Hur de var tvungna att ta med sig sina vänner in på toaletten.


Genom detta Sverige reste jag med panik i bröstet. För att jag visste att mina informanters situation också kunde bli min. Den kommunala godtycklighet och rättsosäkerhet som de beskrev sedan de mist rätten till den statliga assistansersättningen är min verklighet. Jag tillhör de som inte i nuläget skulle bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i grundläggande behov. Jag tillhör de som inte behöver ompröva den lagstadgade rätten till personlig assistans vartannat år – utan varje.


En omprövning i dagsläget är inte en avstämning av mitt behov. En omprövning är förutsättningslös.


På resan genom det assistanslösa Sverige blev något smärtsamt tydligt. Medborgarskapet och rätten att utöva det fritt och jämlikt, rätten till rörelsefrihet och kontinuitet i livet, är inte förbehållet alla svenska medborgare. I dagsläget är det inte förbehållet mig.


Ingen som inte kan planera sitt liv eftersom förutsättningarna för det kan komma att förändras radikalt från ett år till ett annat är jämlik. Ingen som tvingas svara på hur ofta den går på toaletten och vad den gör där, och sedan vet att en handläggare ska bedöma rimligheten i det svar man angett kan sägas bibehålla sin personliga integritet. Ingen vars hela livsföring äventyras årligen kan sägas ha jämlik ställning i samhället med den vars rätt till att vara en del av det inte behöver omprövas.


Den kommunala omprövningssituationen innebär att jag som medborgare är helt utelämnad till det kommunala självstyret. Till kommunens handläggare och dennes chef, men framförallt till den kommunala ekonomin. Vi är många som slåss om posterna i den kommunala budgeten. Om något annat kostat är det svårt att få råd till att säkra rätten för mig att klä på mig och arbeta.


Nästa år fyller jag 30 år. Jag hade kunnat ha barn i dagsläget, men jag tror att jag undermedvetet har valt bort det.


Ett föräldraansvar är så mycket längre än bara ett år. Jag kan inte riskera att inte kunna ta hand om ett barn från ett år till ett annat.


Jag har varit vuxen i lagens mening i över 10 år, men jag uppfattas inte som en vuxen individ av samhället. Jag kan inte säga nej, jag måste utstå sådant som samhället inte kräver att andra vuxna ska acceptera.


Trots att mitt fysiska tillstånd är livslångt och inte går att rehabilitera, blir det något blir det förmodligen sämre.


Trots att kommunen beviljat mig assistans i sammanlagt fyra år tidigare och att jag haft rätt till assistans i olika former sedan jag gick på förskolan vill de nu ha starkare bevis för mitt behov av hjälp. De vill se hur assistansen utförs i realtid. En så kallad ADL-bedömning. De vill att en arbetsterapeut ska titta på medan jag duschar och sedan bedöma om mitt behov av assistans är rimligt.


Vad betyder detta egentligen?


Att jag som är nästan 30 år, mer än vuxen, ska stå naken inför en annan människa medan min assistent hjälper mig att duscha. En människa jag aldrig tidigare träffat.


Vem avkräver samhället sådant av?


Vem ska acceptera att bli sedd i all sin nakenhet och få situationen bedömd som rimlig eller orimlig?


Jag tänker mycket på begreppet samtycke i relation till att ompröva min assistans.


Ofta menar man att jag har samtyckt. Jag går ju med på att göra detta? Med vad är alternativet? Att någon annan ska få se mig naken och blöt i duschen, eller att jag inte ska kunna duscha alls? Att någon annan ska få se mig naken eller att jag inte ska kunna klä på mig alls?


Jag har aldrig samtyckt till detta. Ändå måste jag göra det?


Det är tvång.


Arbetsterapeuten har sin landstingskjorta med namnskylt på sig när hon kommer hem till mig för ett inledande samtal. Hon talar i vi-form och säger saker som ”nu vi är klara”. Nej det är vi inte, tänker jag. Du är klar och nu ska du gå, jag är hemma, jag bor här. Vårdapparatens väggar växer runtomkring mig. Jag är inte i mitt hem längre. Jag är på hennes arbetsplats. Mitt hem är inte längre mitt.


Arbetsterapeuten säger att hon är mån om att jag inte ska känna mig kränkt, att jag självklart ska få känna mig bekväm. Sedan säger hon, som i nästa andetag, ”men då kan ju jag komma på morgonen och se när du klär på dig?


Om dina assistenter kommer klockan åtta eller nio så kan ju jag också komma då.”

Integriteten som hon lovat mig är i denna stund inte värt något som helst. Hur ser man ut på morgonen när man precis vaknat, har tovigt hår och luktar svett, inte har några kläder på sig?


Jag är snart 30 år. Mer än vuxen och det har tagit långt tid att återta min kropp från vårdens definitioner av den som avvikande och bristfällig. Att förstå att den är min och inte tillhör vare sig sjukgymnaster eller läkare. Att förstå vad det gjort med mig att så många sett mig utan kläder att det varit det normala. Att vara avklädd framför andra som har sina kläder på sig. Att höra dem kommentera kroppens utseende och förmågor som om jag inte var där. Men nu är jag där igen. Nu ska hon titta på mig, jag ska vara naken och hon ska ha sina kläder på sig. Jag ska vara hemma men hon ska samtidigt vara på jobbet.


Bara mina assistenter och mina älskare har fått se mig utan kläder sedan jag tog beslutet om att kroppen inte tillhörde vården, utan mig själv. Kroppen och dess nakenhet har en gräns. När den överträds i andra sammanhang talar vi om övergrepp och samtyckesbrott. I mitt fall talar samhället istället om att det är detta som krävs för att få rätten till full delaktighet i samhällslivet. Att det krävs kontroll och förutsättningslösa prövningar för rätten till denna delaktighet. Vägen till samhällsinkludering går inte genom rätten till rörelsefrihet och självbestämmande, utan genom att bli granskad i duschen, naken, blöt och intvålad.


Ibland talar man om för mig att det är synd om arbetsterapeuten också. Att hon inte kan välja att inte göra detta eftersom kommunen krävt det. Man talar om vikten av att jag är trevlig, att jag inte får brusa upp utan måste behålla lugnet. Tro mig jag vet, jag vet hur man behåller lugnet när någon frågar en hur ofta och vad jag handlar, hur länge jag duschar och vad jag gör då, vad jag har för kläder på mig och varför. Jag vet att behålla lugnet eftersom allt står på spel. Jag vet att behålla lugnet fast jag inte borde behöva göra det.


Sanningen är att det inte spelar någon roll om arbetsterapeuten är trevlig eller inte. Kränkningen är densamma. Jag ska fortfarande vara naken, hon ska fortfarande ha kläder på sig, vägen till full delaktighet går fortfarande genom detta. Ja, det är strukturen som möjliggör för kränkningen, men den verkar genom att personer accepterar att utföra kränkande handlingar.


Du kanske tror att jag glömmer fort, men den som har makt över hela ens liv glömmer man aldrig. Den som har makt att rasera allt som man byggt upp glömmer man aldrig. Arbetsterapeutens namn skriver jag upp i raden av andra, som har haft möjlighet att handla annorlunda. Som har kunnat uppfatta mig som en person med rätt till integritet men som inte gjort det.


Jag har tagit in allt detta nu. Vad det svenska samhället egentligen uppfattar mig som. Inte som vuxen, inte som en person med rätt till integritet och rätt till min egen kropp. Därför inte heller som ett barn, utan som något annat.


Något utan integritet, något som ska stå till vårdens, kommunens och statens förfogande. Något som ska kontrolleras och mätas. Något som ska vara beredd att visa allt. Något där blottade bröst inte är bröst. Ett medicinens exempel.


Allt detta måste jag förmå mig att bli uppfattad som. Jag kan inte vägra, inte säga nej, inte låsa dörren när arbetsterapeuten ringer på. Då blir det inget beslut om personlig assistans eftersom kommunen inte kan vara säkra på mitt behov. Då blir det inga kläder på kroppen, ingen mat och ingen möjlighet till arbete eller studier. Då kan jag inte själv bestämma vem som tar i min kropp och när. Då måste jag ta med mig mina vänner in på toaletten.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3426#comment-29076

ANNONS
Av Stig Olsson - 22 mars 2015 17:32

Vi som har en funktionsnedsättning som gör oss helt beroende av andra människors hjälp för att kunna fungera tvingas att leva i en ständig skräck för om vi får den nödvändiga hjälpen som vi måste ha för att kunna fungera i alla sammanhang i livet


Hur mycket hjälpinsatser vi skall få är inte beroende av dom faktiska omständigheterna utan det sker helt godtyckligt av olika tjänstemän och deras högst personliga inställning till oss som person


Alla beslut räcker endast ett år i taget så vi måste ständigt leva i en ständig skräck över om vi även i fortsättningen kommer att få den nödvändiga hjälpen vi har behov av trots att vi lever med livslånga funktionsnedsättningar


Inte nog med denna ständiga skräck för om man skall få den nödvändiga hjälpen så begränsas våra liv mycket kraftigt på grund av alla begränsningar som sätts upp i antal timmar och vi kan inte leva ett spontant liv 


Med dom förutsättningar man har med bara årsvis vetenskap om den nödvändiga hjälpen man har behov av törs man inte engagera sig i kultur eller föreningslivet eftersom man vet att man inte kan åta sig några som helst förtroendeuppdrag när man inte vet om man kan behålla det efter omprövningen av ens hela livssituation


Man frågar sig varför det skall behöva vara så här att en liten grupp av samhällsmedborgare skall behöva leva i en ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet enbart på grund av en tjänstemans godtyckliga beslut


Vi är alla lika mycket värda och skall ha samma rätt att kunna leva ett fullvärdigt liv i full samhällsgemenskap utan att andra skall ha möjlighet att begränsa en annan människas liv enbart på grund av medmänniskan råkar ha en funktionsnedsättning


Vilken annan grupp i samhället tvingas att leva med detta ständiga hot mot ett fungerande liv i full samhällsgemenskap


Skulle man utsätta hele befolkningen för detta vansinne så skulle det snart vara stora massdemonstrationer och upplopp men eftersom det bara berör en liten del av samhällsmedborgarna så blir det inga som helst protester vilket visar på vilken inställning samhället har till oss med stora hjälpbehov på grund av en funktionsnedsättning


Sverige har både undertecknat och ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som skall vara rättesnöret i samtliga beslut som berör funktionsnedsatt


Men regeringen och riksdagen vägrar att införa den som svensk lag och får mycket kraftig kritik för att man inte ser till att den införs som lag och så länge man gör detta så kommer vi att fortsätta att behöva leva i ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet helt i onödan


Så här skriver FN till Sverige när det gäller att införa konventionen i den svenska lagstiftningen


7.
Kommittén uttrycker oro över att konventionen inte har in-förlivats i svensk lagstiftning och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar.

Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning

Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens
politik och kommunernas politik när det gäller att genom-föra konventionen. Denna oro har också tagits upp i den of-ficiella kommunikationen mellan konventionsstaten och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet 
No 3/2011 H.M v Sweden.


8.
Kommittén yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.


https://www.dropbox.com/…/%C3%B6vers%C3%A4ttning%20rek%20cr…?

http://mffmr.se/…/att-behova-leva-i-standig-skrack-ar-myck…/

Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

Av Stig Olsson - 18 mars 2015 14:41

För ett tag sedan kom det ett mail från redaktionen för Full Delaktighet som efterlyste nya inlägg till bloggen från tidigare skribenter. Självklart ville jag medverka! Inte minst för att hedra Erik Ljungberg som startade den här bloggen och som gjort så oerhört mycket för att få samhället att inse att det måste finnas plats och utrymme för alla. Så självklart egentligen – men det fungerar inte så.


Men tack vare modiga och envisa människor som står upp för denna självklarhet och visar på var bristerna finns kommer så småningom detta enda självklara att inträffa – att alla blir delaktiga och att alla får samma värde och likaberättigande. En sådan person var Erik. Han vägrade att finna sig i de levnadsvillkor som samhället skapat för oss som lever med en funktionsnedsättning. Dåliga villkor som många gånger beror på ren okunskap. Kanske också kryddade med en del fördomar om vilka krav människor med funktionsnedsättningar kan tänkas ha på hur de vill leva sina liv.


Jag har liksom Erik en neuromuskulär sjukdom. Idag vet jag att symptomen fanns där redan i väldigt unga år, men funktionsnedsättningen som svaga muskler för med sig gav sig inte ordentligt till känna förrän i 25-årsåldern. Då var jag fullt i gång med mitt liv, hade fått mitt första barn och väntade det andra. Så här i backspegeln så kan jag se att mina rädslor då framförallt rörde sig kring själva diagnosen. Om jag skulle dö i förtid eller drabbas av något annat som skulle göra mig svårt ”handikappad”.


Idag kan jag le lite åt den rädslan. För visst infriades den i form av ett rejält rörelsehinder, men det är inte värre än att det kan lösas med hjälp av min elrullstol. Men vad jag inte visste – var att problemet med rörelsehindret egentligen inte skulle ligga hos mig, utan faktiskt – i hur min omgivning är utformad och i vilken praktisk hjälp som finns att tillgå för sådant som de flesta människor tar alldeles för givet. Jag lever i likhet med många andra ett väldigt aktivt liv och jag har många intressen. Men för att kunna leva så krävs en oerhörd planering och dessutom ett oändligt tålamod.


Det handlar om att inte kunna välja vilken restaurang jag vill äta på. Det handlar om att inte kunna åka med kommunala färdmedel och oerhört begränsat med vanliga tåg. Det handlar om att inte kunna besöka vilka affärer jag vill, välja teater, bio. Det handlar om svårigheter med att närvara vid viktiga arbetsmöten, vara politiskt aktiv, kunna gå på vilka kurser jag vill. Allt på grund av utformningen av den fysiska miljön. Listan kan göras oändlig. Den är ofrånkomlig – den där känslan av att få finnas till på nåder.


Jag vägrar att få existera på nåder. Jag vägrar att leva ett liv som anses som ”skäligt” för sådana som mig. Jag vill inte ha något mer än någon annan – jag vill bara kunna leva och göra rätt för mig på samma villkor som alla andra. Och jag brinner för att alla ska ha den möjligheten.


Erik finns inte hos oss längre – men hans visioner och livsverk lever vidare genom oss som vill fortsätta att förverkliga det enda tänkbara – ett samhälle där alla kan och får bidra efter bästa förmåga och där också plats och möjligheter att göra detta finns.


Tack Erik!


http://fulldelaktighet.nu/?p=3408


Lise Lidbäck

Om Författaren

Lise Lidbäck har alltid haft ett stort intresse för politik och samhällsfrågor och brinner särskilt för frågor som rör människors sociala och mänskliga rättigheter. Lise är förbundsordförande i Neuroförbundet (tidigare Neurologiskt Handikappades Riksförbund) och även styrelseledamot i Federationen Lika Unika som arbetar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Av Stig Olsson - 15 mars 2015 08:33

Jag ligger lite illa till. Jag har varit oförsiktig och sagt vad jag vet och vad jag tycker om Ukrainakrisen.


Resultatet är att folk i min omgivning inte är lika förtjusta i mig längre. Jag finner till min förvåning att det inte heller är till min hjälp att komma med sakliga motargument när jag ifrågasätter påståenden om att Vladimir Putin är i färd att återskapa Sovjetunionen. Strängast hittills har varit en familjemedlem som frågat om jag är kommunist.


Eftersom jag inte går omkring med en bok som ger svar på alla frågor förstår jag att man inte gärna vill tro på det jag säger när det rimmar så illa med vad vi ser i nyhetsmedierna. Men det är så illa att jag inte ens kan komma med en nyansering av vad mediernas budskap utan att det jag säger skall tas som ett försvar för Vladimir Putin som person. Jobbigt.


Att hänvisa till alternativa nyhetskällor har jag inte heller mycket för. ”Alla vet att man inte skall tro på allt som skrivs på Internet”. När jag hänvisar till Ron Paul Institute så säger till och med folk som kallar sig för libertarianer att Ron Paul går Putins ärenden. Och när jag resonerar på olika Internetforum får jag väldigt ofta den kränkande frågan ”Hur mycket får du betalt av ryssarna?”. Jag borde väl vara lite mer hårdhudad, men i mitt tillstånd är pengar inte det jag eftersträvar. Det enda jag vill uppnå är att idioterna inte sätter eld på Europa igen.


När jag nämnde det sista, om att se till att Europa inte dras in i ett nytt storkrig möts jag av två olika åsikter. Den ena är att ”det kan inte hända” och det andra är ”att det bestämmer Putin”. Bra. Jag sätter mig ner här i lugn och ro och rullar tummarna då…? Och förtränger det faktum att vi redan haft två fatala storkrig i Europa under 1900-talet…?


Från gammelmediernas sida går det inte en dag utan att man påtalar Rysslands och Putinregimens uslighet. Ja, det finns en hel del som säkert är förtjänt att påtalas. Men jag försöker vara vaken och påläst, och jag finner en ännu större mängd usligheter som USA/Vita huset ligger bakom som aldrig eller blott sällan kommer upp till ytan i de etablerade medierna.


Dagens ryska uslighet är publicerad i Aftonbladet och är ett uttalande från FOI (en skyddad verkstad för ”forskare” som inte duger till något på den riktiga arbetsmarknaden enligt min personliga erfarenhet eftersom jag haft med dem att göra) som säger att ”Ryssland förde en smutskastningskampanj mot Carl Bildt”. Som om inte Aftonbladet själva skulle ha smutskastat Bildt under alla år, ha ha!


Det fascinerande är att varje gång som man anklagar Ryssland för att ”bedriva propagandakrig” så är argumenten möjliga att vända mot oss i väst också. Det är också intressant att information som baseras på fakta eller analyser från ryskt håll frekvent kallas för propaganda. Just detta med att kalla saker och ting för propaganda är ofta i sig själv propaganda. Ironiskt, men många tänker nog inte på det.


FOI ”rapporterar” att Carl Bildt utmålades i ryska medier som en CIA-agent med blod på händerna och ett hämndbegär efter det svenska nederlaget under slaget vid Poltava på 1700-talet. Jag betvivlar inte en sekund att Carl Bildt blev föremål för de ryska mediernas uppmärksamhet i samband med Ukrainakrisen. Men här skall jag be att få  komma med ett viktigt påpekande. Jag kom själv under 2014 fram till att Carl Bildt förtjänar hård kritik för sitt agerande i denna kris. Slutsatsen kom jag fram till på egen hand, utan rysk propaganda. Den som följt Skrivarens Blogg (och föregångaren Läsarens Blogg) vet att jag ihärdigt försvarat min forne partikamrat Carl Bildt. Men efter hans engagemang i Ukrainakrisen så är mitt förtroende för honom som politiker borta.


Hur jag har resonerat kring detta finns beskrivet i mina blogginlägg ”KU bör granska utrikesminister Carl Bildts agerande i samband med Ukrainakrisen” samt ”Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en ‘Brzezinske-formel’?”. Jag har återkommit till denne Brzezinske i flera andra senare blogginlägg, och jag häpnar över hur insyltad den karln är i varjehanda storpolitiska händelser. Och då har jag nog bara skrapat på ytan.


Det jag påvisade i min bloggpostning är att det finns en stark koppling mellan Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt och Zbig Brzezinske, och att denna koppling också manifesteras i det engagemang som Bildt förde under Ukrainakrisen, hand i hand med neo-konservativa politiker och tjänstemän som John McCain och Victoria Nuland.


Huruvida Carl Bildt är en CIA-agent eller ej är en fråga om formalia. Vi vet att någon gren av CIA agerade i Kiev, och vi vet att Carl Bildt var i förbindelse med de som koordinerade statskuppen i Kiev. Däremot är det inte helt säkert att Bildt har någon ledande roll i dessa händelser. Bildt är snarare en politikens vuvuzela som Vita huset eller EU-kommissionen tar fram och tutar med då man drar ut på korståg.


Jag har gått genom Nyhetsdatabasen för att se om svenska medier beskriver Victoria ”Fuck the EU” Nuland som neo-konservativ, men jag får noll träffar. Det finns – såvitt jag kan se – ingen analys i svenska nyhetsmedier om att Victoria Nulands make Robert Kagan är en av arkitekterna bakom ”Project for the New American Century”, en neo-konservativ idébank där målet var att ”verka för USA:s globala ledarskap”. Detta är en accepterad inställning eftersom den är formulerad och förankrad med Barack Obama – de svenska journalisternas nye Messias. Men tänk om Vladimir Putin hade publicerat en text med ”Plan för Rysslands globala ledarskap”? Tro mig, det hade väckt enorm förargelse. Men när USA verkar för att dominera hela världen, då är det i stort sett bara hardcore-libertarianer och avdankade rödvinskommunister som protesterar. De senare av ren gammal vana, de förra därför att de är skeptiska till överstatlighet och One World Order.


Om man inte hängt med i de alternativa nyhetsflödena förstår jag att man inte har så bra koll på vad som händer och inte händer i Ukrainakrisen. Än mindre förstår man varför saker händer. Lika lite tycks dessa människor – som ser alla fel som den ryska sidan begått eller påstås ha begått – förstå att det är en himmelsvidd skillnad mellan mig som libertarian som kritiserar de styrande i USA och en gammal avdankad KPLM(r)-medlem som alltid hatat USA. Men det mest ironiska är att när folk kallar mig för kommunist för att jag – som de påstår att jag gör – ”försvarar” Vladimir Putin, då tycks de pinsamt nog vara helt omedvetna om att Kommunistpartiet är det största oppositionspartiet i Ryssland. Kommunisterna ÄR Putins motståndare!!!


Tyvärr är jag så timid att jag inte lappar till folk i skallen, men när såna här situationer dyker upp och jag anklagas för att vara kommunist, då får jag bara lust att göra en Jeremy Clarkson med vederbörande. Ja, han har ju fått sparken från BBC Top Gear efter att ha flätat till en producent som glömt att fixa krubb efter en hel dags inspelning.


Sammanfattning: Jag är inte kommunist. Jag försvarar inte Ryssland och Vladimir Putin. Möjligtvis förklarar jag, men jag försvarar inte. Däremot är jag anklagande mot den amerikanska och europeiska sidan som bedriver ett livsfarligt geopolitiskt spel som kräver tusentals dödsoffer där idéer från Zbig Brezinske och hans likar omsätts till handling genom regimskiften och anslutning till det amerikanska globala ledarskapet.


Jag ägnade andra halvan av 1980-talet att som aktiv ungmoderat agitera mot Sovjetkommunismen och dess kollektivistiska tyranni. Sedan det uppenbarats för mig att många av de ideal som fanns i den sovjetiska kommunismen också funnits i den amerikanska liberala intellektuella sfären sedan årtionden, ideal som mognat till det som idag kallas för neo-konservatism, har jag funnit att denna ideologi måste bekämpas lika ivrigt och intensivt som kommunismen. Neo-konservatismen i USA har lyckats att ta ett grepp om alla presidenter, vare sig de representerar Demokraterna eller Republikanerna. När en sådan ideologi har etablerat sig på det viset, då kan den ta sig friheter som blir förödande för vanligt folk, precis som medborgarna i Sovjetunionen fick lida under kommunismens ok. De neokonservativa krafterna är idag det största hotet mot den individuella friheten och den personliga integriteten.


Dessvärre verkar det som att svenska journalister känner sig trygga med att den enda supermakten styrs av en politisk elit som har förankringar till just neokonservatismen och dess totalitära arvegods med DNA från kommunismen.


Antingen för att de är okunniga om tingens ordning, eller också för att de blev lugnade av formuleringen att neo-konservatismen har sitt ursprung i den amerikanska liberala tankesfären. Svenska journalister spinner som kattungar när de hör ordet ”amerikansk liberalism”.


Jag kan bara vädja till svenska konservativa att vakna upp. De neo-konservativa kan ta både kommunister, socialister och liberaler i hand. Kvar blir oss libertarianer och ni fåtal som fortfarande kallar sig för konservativa. Vi tillsammans är de enda som med trovärdighet kan argumentera emot de partier och krafter som tjänar One World Order och berövar oss medborgare våra grundläggande rättigheter.


https://peterharold.wordpress.com/2015/03/14

Av Stig Olsson - 15 mars 2015 07:38

Om vinstuttag hos assistansföretag stoppas riskerar valfriheten att 

Vilhelm Ekensteen

upphävas för många assistansberättigade. Klockan kan komma att vridas tjugo år tillbaka i tiden, anser Vilhelm Ekensteen.
– Att privata assistansföretag kan göra vinst är naturligt och önskvärt, det krävs för att driva en verksamhet.

 

En mångfald av utförare kräver vinstintresse


Regeringen har nyligen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning som ska leda till att i stort sett allt överskott återinvesteras i verksamheten och att idéburna alternativ istället ska gynnas. Vilhelm Ekensteen i Intressegruppen för assistansberättigade är kritisk till detta eftersom han anser att den frihet och makt över sitt liv som personer med stora funktionsnedsättningar har via rätten till personlig assistans bygger på möjligheten att välja till sig bra assistans och välja bort den man inte vill ha. 


– Mångfald av assistansverksamheter är en förutsättning för att assistansreformen ska fungera och fortsätta att ge assistansberättigade myndighet över sitt liv. Det är oerhört viktigt att utredningen inte landar i förslag som skadar den nödvändiga mångfalden av anordnare. Det är självklart bra med SVB-företag och att t ex brukarkooperativ gynnas, men jag tror att ett utrymme för vinstintresset också behövs, liksom i dag.

 

Vilka följder kan det få om vinstuttag stoppas i assistansbranschen? 
– Det kan leda till att valfriheten upphävs för många. Då skulle klockan vridas drygt tjugo år tillbaka.

 

Assistansberättigades livsförutsättningar ifrågasätts


Om vinstuttag stoppas tror Vilhelm Ekensteen att de som blir kvar är några brukarkooperativ och en del andra. Men det är svårt att förutsäga menar han vilket ger en stark oro.
– Man ska komma ihåg att direktiven tycks rikta sig mot företag eller assistansanordnare som tillsammans har ett mycket stort antal assistansberättigade, i många fall bra, seriösa anordnare. Att ifrågasätta dem alla är att ifrågasätta de livsförutsättningar många assistansberättigade grundar sin tillvaro på i dag. Framför allt vill man givetvis inte tvingas in i ett beroende av det kommunala monopolet.

 

Att många vill driva SVB-bolag är önsketänkande


Det har talats om att enbart tillåta så kallade SVB-bolag där överskottet i princip ska återinvesteras i verksamheten. Högsta tillåtna vinst skulle vara statslåneräntan (just nu 0,58 %) + 1 % på det kapital som ägarna investerat i bolaget. 

 

Hur många tror du vill driva sådana bolag?
– Säkert några, men om det blir tillräckligt många är väldigt osäkert. Att initiativ och ansvarstagande i så stor omfattning som behövs skulle dyka upp på närmast helt ideell väg ter sig som önsketänkande. Och det är inte välgörenhet man vill ha. Att assistansberättigade med sin assistansersättning inte ska kunna efterfråga professionell anordnarkompetens är ogenomtänkt. I dag kan man det.

 

Kommer det att finnas idéburna aktörer som kan ta över? 
– De skulle sannolikt långtifrån räcka till. 

 

Tror du att de som driver bolag kommer att höja sina löner istället för att ta ut vinst? 
– Hellre än att spekulera i vägar att kringgå en ogenomtänkt lagstiftning vill jag förorda legal möjlighet till ett rimligt vinstuttag.

 

Alltför höga vinstuttag har förekommit


Det har förekommit höga vinstuttag i assistansbranschen och Vilhelm Ekensteen anser att det varit ett problemsom bidragit till att tex vissa politiker nu anser att schablonbeloppet är för högt. 


– Ja, enskilda stora överskott pga volym eller kvalitetsdumpning i det förflutna har gett missvisande signaler. Att bedriva bra assistans medger i själva verket inte stora marginaler. Dagens otillräckliga utveckling av schablonbeloppet hotar tvärtom, om den fortsätter, möjligheterna att rekrytera och behålla bra personliga assistenter, täcka den enskildes assistansomkostnader etc, allt en förutsättning för god assistans. Bevarad mångfald, där det går att söka sig till bättre anordnare, är ett viktigt medel mot för stora överskott.

 

Hur anser du att för stora vinter kan motverkas? 


– Skattelagstiftningen hör till det regelverk som bör motverka oskäliga vinster. Det krävs också höga kvalitetskrav på den assistans anordnarna lämnar. Men en alltför restriktiv inställning till vinstuttag ur överskottet framstår som ett feltänkande som riskerar att avskräcka önskvärda enskilda initiativ till att anordna assistans som svarar mot behov och efterfrågan, säger Vilhelm Ekensteen.


http://assistanskoll.se/20150313-Vilhelm-Ekensteen-Ordforande-IfA-Stopp-vinstuttag--tjugo-tillbaka-tiden.html

Av Stig Olsson - 14 mars 2015 08:01

Personliga tragedier för funktionshindrade när staten tvingar på ansvaret för personlig assistans på kommunerna

 
 

Personer som haft rätt till personlig assistans fråntas allt oftare hela eller delar av stödet, trots att varken lagen eller funktionshindret har ändrats. En enkät till kommunerna bekräftar att Försäkringskassans restriktivare behovsbedömningar får allvarliga konsekvenser. Tre av fyra kommuner upplever ett övervältrat ansvar för personlig assistans från staten, nära varannan kommun uppger att de saknar ekonomiska förutsättningar att uppfylla LSS-lagstiftningen (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Nu måste regering/riksdag ingripa för att återupprätta den internationellt hyllade Assistansreformen.


Trots larm från både brukarorganisationer och enskilda funktionshindrade har utvecklingen fått fortgå i flera år.


Riksdagens socialutskott begärde i våras att regeringen ska bedöma eventuella behov av åtgärder för att upprätthålla intentionerna i LSS. Att riksdagen tar tag i frågan är bra, men vi vill understryka att behovet av åtgärder är både uppenbart och akut. För att fördjupa kunskapsläget har FUB (För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.) genomfört en enkät till Sveriges kommuner. 80 procent av kommunerna svarade, och de resultat som presenteras i en rapport i dag bekräftar bilden – tre av fyra kommuner drabbas av att staten övervältrar ansvaret för personlig assistans. Rapporten hittar du på FUB:s hemsida.


Dessutom uppger nästan varannan kommun att de saknar ekonomiska förutsättningar för att uppfylla LSS-lagstiftningens syften. Det är nära en fördubbling på två år – exakt samma fråga ställdes av dåvarande SKTF i en enkät år 2010.


Vidare indikerar nära var tionde kommun att de, i samband med att staten tvingar på dem ansvaret för personlig assistans, fråntar funktionshindrade rätten till stöd inom ramen för LSS. Det är också alarmerande, kommunerna har ingen rätt att upphäva ett beslut om beviljade insatser enligt LSS med mindre än att behovet av stöd minskat.


Kommuner oftare, börjat väga in ekonomiska aspekter vid behovsbedömningar. Sammantaget leder situationen inte bara till personliga katastrofer för enskilda funktionshindrade, därtill ett arbetsmiljöproblem för LSS-handläggare i kommunerna. De får svårt att fullfölja sina uppdrag, pressade mellan den lagstiftning de ska följa och politiska nämnder som i vissa fall – alltså i strid mot lagen – tar ifrån handläggarna beslutsrätten och enskilda funktionshindrade rätten till assistans.


Det är dags för ansvariga politiker att ta tag i frågan. När högsta juridiska instans kommer fram till att det är förenligt med gällande lag att tolka funktionshindrades behov på det cyniska sätt som görs i dag, då är frågan politisk och inte längre juridisk. Det behövs en översyn av lagtexten för att långsiktigt säkerställa LSS-lagstiftningen. Men först behövs akuta åtgärder. Vi uppmanar regering och riksdag att säkerställa att Försäkringskassan åter börjar tillämpa LSS-lagstiftningen i enlighet med dess intentioner. Det har varit möjligt tidigare, så det kan inte vara ett lagbrott att börja göra det igen.  Vi efterlyser också en snabbutredning av en sänkt brytpunkt mellan kommunalt och statligt kostnadsansvar för personlig assistans, för att minska övervältringen från stat till kommun.


En legitimering av de kommunala tjänstemän som handlägger LSS-ärenden bör övervägas. Det kan stärka rättssäkerheten genom att ge besluten starkare status i myndighetsutövningen och därmed motståndskraft mot politiska överprövningar utan saklig grund. Från samhällets perspektiv är det ingen besparingsåtgärd att flytta kostnader från staten till kommunerna. Det är inte heller värdigt Sverige att låta personer med svåra och varaktiga funktionshinder betala i form av sämre liv. Det skulle leda till ett lite kallare samhälle för oss alla.


http://www.aftonbladet.se/debatt/article15492280.ab

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se