Inlägg publicerade under kategorin Handikapp / LSS

Av Stig Olsson - 20 januari 2015 12:37

Hon har inte rätt att äta frukost

Katarina Iris från hemtjänsten hjälper Fransisca Bälter.

Foto: Eva Tedesjö Katarina Iris från hemtjänsten hjälper Fransisca Bälter.


Efter en fallolycka i höstas blev 78-åriga Fransisca Bälter helt sängliggande. Då drogs hemtjänsten ner. Nu är hon beviljad totalt en kvart i veckan för bad eller dusch, fem minuter i veckan för klädsel – och ingen tid alls för frukost eller social samvaro.

ANNONS
Av Stig Olsson - 20 januari 2015 07:14

Runt om i världen har personer med funktionsnedsättningar under historien utsatts för ett grymt förtryck. Värsta exemplet är Hitlers Nazister. Att nazisterna dödade 6 miljoner judar känner alla till. Att man massmördade romer, homosexuella och andra grupper som ej var önskvärda i "det tusenåriga riket" känner troligen de flesta till. Däremot är det få som känner till att man även mördade hundratusentals personer med funktionsnedsättningar. Ett bortglömt folkmord som få verkar bry sig om överhuvudtaget.
 

Är detta folkmord verkligen bortglömt? Enligt mitt sätt och se på saken är det så, ja. Enligt den strikt folkrättsliga definitionen av termen folkmord utsattes nämligen aldrig funkisar för ett folkmord. Enligt Nationalencyklopedin definieras folkmord på följande sätt:
 
”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan
 
 
Som ni ser omfattas inte personer med funktionsnedsättningar av definitionen i folkrätten. Så än idag är det alltså möjligt att massmörda  funkisar och överlevande skulle ändå inte få gehör i den internationella brottsdomstolen i Haag för att man utsatts för ett folkmord eftersom vi inte omfattas av den juridiska definitionen!
 
I Sverige har, trots allt prat allas lika värda personer med olika funktionsnedsättningar  utsatts för stora övergrepp även långt efter att demokratin infördes. Dit hör bland annat tvångssteriliseringar och inlåsning på stora institutioner. Hur ser funkofobin ut i dagens Sverige då?
 
Det tydligaste exemplet är att besöka sociala medier där det inte är svårt att hitta exempel på mycket nedvärderande/skrämmande syn på personer med funktionsnedsättningar eller kommentarer till alla de kritiska artiklar till framförallt personlig assistans som publiceras. 

 
Attityder som bör klassas som funkofobi  eller åtminstone klara tendenser till funkofobi är lätt att hitta även i mer officiella sammanhang. Vi ser det bland annat när:
 
·   Föreläsaren Jonas Reinholdsson raljerar över hjälpbehoven och åhörarna skrattar glatt. När kollegan Margareta B. Persborn bestämt hävdar att personer med behöver hjälp dygnet runt inte borde beviljas personlig assistans och att personer med utvecklingsstörning är "för dumma i huvudet" för att ha nytta personlig assistans .
 
·  Det ibland dyker upp "debattörer" som uttalar sig mycket positivt till ny teknik som gör det mycket lättare att välja bort foster när man vet att barnet kommer att födas med stora funktionsnedsättningar.
 
·  Diverse proffstyckare och journalister ständigt klagar på att LSS är för dyrt och ställer kostnaden för LSS mot sjukvård, skola och nu senast även försvaret. Att LSS är en rättighetslag, att rätten till personlig assistans, att bilda familj, tillgängligt samhälle etcetera är inskriven i en FN-konvention kommer alltid helt i skymundan både när ledare skribenter "tycker till" och journalister granskar assistansbranschen.
 
·   Man jämställer personlig assistans med vilken vård som helst istället för ett hjälpmedel att leva ett självständigt liv. Att kunna göra det andra tar för givet, allt från att bo i eget hem till att spontant kunna ta en promenad.
 
·  Det inte är en självklarhet och även uttalat motstånd mot att vi, som i bland annat USA ska ha en skarp lagstiftning mot bristande  tillgänglighet.
 
·   Man inte förstår/vill förstå och även ifrågasätter att vi som alla andra kan och har rätt och bilda familj,  skaffa barn etcetera.
 
 
·   Stora nyheter som t.e.x FN rapporten i våras och som berör en miljon personer med olika funktionsnedsättningar i Sverige  inte berörs överhuvudtaget i de stora dagstidningarna och TV och radiokanalerna.
 
 
Allt detta sker i ett land där det officiellt råder enighet om att alla människor är lika mycket värda, att demokratin ska försvaras i alla lägen och där det även finns en lag som säger att vi har rätt till goda och jämlika levnadsvillkor.
 
Men har vi det då ändå inte riktigt bra i Sverige, jämfört med resten av världen? Mitt svar är:
 
 
Jag har besökt många länder där personer med funktionsnedsättningar skulle tycka att vi lever i ett paradis. Men utvecklingen går åt fel håll, det blir allt fler som inte får den hjälp man har rätt till och det finns många fördomar. Det är mycket långt kvar innan vi når samma levnadsstandard som "medelsvensson". Och det är  uppenbart minst lika långt tills det är ensjälvklarhet för alla att personlig assistans och andra stödformer för att nå jämlika levnadsvillkor måste få kosta en del.
 
 
 
Drevet fortsatte i söndagsDen här gången var det Dagens Arena som framförde välbekanta åsikter om personlig assistans.
 
 

ANNONS
Av Stig Olsson - 19 januari 2015 11:59

Debattören: Assistansbranschen ska granskas men på rätt premisser


I veckan har Sveriges Radio uppmärksammat att det förekommer mutor och oegentligheter bland vissa assistansbolag. Det är en viktig granskning. Pengarna som går till personlig assistans ska användas rätt.

 

Vi på STIL var en av de drivande krafterna bakom LSS, den lag som ger rätt till personlig assistans. Tack vare den fick vi makten över våra liv. Vi fick möjlighet att flytta till egen bostad, börja studera, arbeta och skaffa familj. Det är en av de största jämlikhetsrevolutionerna i den svenska demokratins historia.


I dag använder sammanlagt 19 000 personlig assistans och runt 85 000 är anställda som personliga assistenter. Självklart ska en bransch av den storleken granskas och ställas inför höga kvalitetskrav. Vår fråga är: vilka kvalitetskrav kan ställas på en granskning gjord av Sveriges Radio?


I veckans inslag visar Ekots journalister en häpnadsväckande brist på kunskap om personlig assistans. Det pratas om vård, trots att personlig assistans aldrig handlat om vård, utan om rätten till att vara fullvärdig medborgare. Vi måste komma ihåg att LSS är en unik lag. Historiskt har det inte lagstiftats om individuella rättigheter i Sverige. Ekot har alltså inte granskat serviceformen utifrån lagens intentioner.


Ekots journalister vill se ökad kontroll via oanmälda hembesök, utan att reflektera över rätten till personlig integritet för den överväldigande majoritet som inte fuskar. Den som använder en samhällsservice ska inte tvingas vara beredd på oannonserade besök från en myndighet i sin vardag. Det är inte en situation som någon ska behöva finna sig i.


Dessutom väljer Ekot att ställa kostnader för personlig assistans mot kostnader för Sveriges försvar. Rätten att delta i samhället är en mänsklig rättighet enligt FN och ett liv i frihet för varje medborgare utgör ett anständighetsgolv i ett demokratiskt samhälle.


Kostnaderna för personlig assistans uppskattas till 27 miljarder, något som Expressens ledarsida förfasat sig över under veckan. Det är mycket pengar. Vad man inte skriver är att det till stor del rör sig om pengar som har förflyttats från sämre och dyrare insatser. Jämfört med ett liv inlåst på institutioner är den personliga assistansen en överlägsen serviceform gällande både kostnad och kvalitet. Det nämns inte heller att mer än 80 procent av de 27 miljarderna går till löner för de personliga assistenterna. Personlig assistans skapar jobb och ökade skatteintäkter.


Slarvig journalistik kan i värsta fall leda till att de senaste årens inskränkningar av LSS tar ny fart. Rapporten ”Innan levde jag, nu existerar jag” från 2014, visar konsekvenserna av den stramare tillämpningen av LSS-lagen, som de senaste åren drabbat cirka 280 assistansanvändare varje år. I rapporten intervjuas personer som fått sina liv ödelagda av godtyckliga myndighetsbeslut. Människor som inte längre kan jobba eller ta sig ut från sina hem. Det är inte värdigt en välfärdsstat.


Istället för att ifrågasätta kostnader och vilja dra ner på LSS borde vi se samhällsvärdet och utveckla lagstiftningen. Om äldre som inte vill flytta till ett äldreboende kunde få personlig assistans, skulle det öka livskvaliteten för den enskilde och samtidigt vara kostnadseffektivt för samhället.

 

Journalisterna på Ekot behöver inte vara oroliga. Sverige har råd att både stärka mänskliga rättigheter och bevaka ubåtar, bara den politiska viljan finns.


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article20170095.ab

Av Stig Olsson - 19 januari 2015 08:24

Om Amnesty får igenom denna nya lag om att det ska vara fritt fram att köpa sex med motiveringen att vi handikappade ju behöver göra det för att få knulla över huvud taget... Ja då hoppas jag att handikapprörelsen ställer sig upp som en man och vrålar att det inte är nåt VI, funkisar, propaerat för, utan det är snarare så att det är höga tjänstemän inom bl a Amnesty som vill slipa känna sig som skurkar!


För ärligt talat så vill jag hellre ha en möjlighet att kunna gå på restaurang ett visst antal gånger per månad framför att gå till en hora och köpa ett knull!!!


Men nu har vi ju fått en helt ny nivå på snacket om hur vi funkisar ska ha det, inte hur VI vill ha det... så därför kan man väl lägga den här diskussionen på oss också för vi verkar ju bara kosta en massa pengar, pengar som vi dessutom anklagas för att stjäla till oss också!?!?


Nä, ärligt talat så är jag fett less på allt skitsnack som staten, via media, så kriminellt belastar oss med... Staten, eller Försäkringskassans IQ-befriade handläggare, ska kunna sitta och bestämma vad och hur vi vill ha våra liv, vad vi ska tvingas betrakta som drägliga liv etc... och samtidigt skylla på oss för att Lövet och grabbarna i riksdagen ska kunna fortsätta gå till sina respektive horhus utan att få dåligt samvete... FY FAAN!!! 

Läs den här artikeln och fundera du med över hur vårt samhälle blivit... Jag hävdar att det var bättre förr!!!

 

Amnesty: Rätt att sälja sex

 

Människorättsorganisationen slänger iväg en politisk bomb

  

Kan prostitution jämställas med gruvarbete? Eller hushållsarbete i någon annans hem? Det anser Amnesty International. I alla tre fallen kan det ju finnas omständigheter som gör det lite svårt att tala om ett helt fritt val.


I ett förslag från organisationens högkvarter propageras nu för att Amnesty ska ta strid för en total avkriminalisering av sexhandel. Varken köpare eller säljare ska kunna straffas. De utövar ju bara ”sin autonomi”, vilket staten inte ska blanda sig i. Dessutom, hävdar man bland annat, finns det ju handikappade män som behöver köpa en kvinna ibland för sin hälsas skull.


I jämlikhetens Sverige är det en politisk bomb av guds nåde. Vår progressiva sexköpslag är ju en exportsuccé, så sent som i förra veckan ställde sig till och med EU-parlamentets jämställdhetsutskott bakom modellen. Och så börjar en av världens mest inflytelserika människorättsorganisationer simma motströms. Snacka om backlash.


Redan har paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby och Feministisk Initiativ gått till angrepp. Svenska Amnesty vrider sig som en mask på kroken och understryker att detta inte är deras policy i dag, och att förslaget kanske inte alls blir verklighet.


Det är nog säkrast det. I alla fall för svenska Amnesty, som jag misstänker annars riskerar massavhopp. Det är ju säkert, för de flesta medlemmar, en rätt dramatisk skillnad på att kämpa för politiska fångar och att kämpa för rätten att köpa andras kroppar.


http://www.aftonbladet.se/kultur/article18258226.ab

Av Stig Olsson - 18 januari 2015 09:51

Sveriges Radio har under veckan sänt ett antal reportage där man granskat  assistansbranschen med (givetvis) totalt fokus på kriminalitet, oegentligheter och bristande kontroll från Försäkringskassan och IVO. Vi är alla mycket upprörda över okunnigheten som Sveriges Radio visar upp. Kommer att kommentera reportagen närmare i nästa blogginlägg. Här ska jag berätta lite mer om varför jag behöver personlig assistans. Liksom ca  20 000 andra personer runt om i landet har jag inte assistans för skojs skull...

Jag föddes 1976 och börjar således närma mig medelåldern.  Jag föddes med en hjärnskada,  diagnosen jag fick var Cerebral Pares, CP-skada i mer vardagligt tal. Skadan gör att jag varit rullstolsburen hela livet och kommer så att förbli, funktionsnedsättningen är livslång. 
 
Jag har varit beviljad personlig assistans sedan 1994, d v s i stort sett lika länge som LSS funnits. Utan att gå in på detaljer behöver jag hjälp med det mesta i vardagslivet. På/avklädning, städning, tvättning, matlagning personlig hygien,  förflyttningar, uträtta ärenden på stan o s v. Utan assistans hade jag inte kunnat bo själv - ja, jag hade inte kommit utanför hemmet  överhuvudtaget. 
 
Mitt engagemang i handikapprörelsen då, hur hade det funkat utan personlig assistans? Låt mig säga så här:
 
Bloggen hade jag kunnat sköta så klart. Men om inte någon nära släkting följt med hade jag inte kunnat ta mig till något av de seminarier och evenemang jag besökt eller medverka i senaste åren, jag hade ju inte haft möjlighet att lämna hemmet...
 
Antalet arga debattinlägg och reportage som kritiserar LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är stort vid det här laget. Alla artiklar och reportage har gemensamt att artikelförfattaren , i bästa fall verkar  ha minimal insikt i vad personlig assistans verkligen handlar om. Personlig assistans handlar om att jag och andra med stora hjälpbehov ska kunna leva ett fritt och självständigt liv. Vi ska som alla andra kunna bo i ett eget hem, bilda familj, arbeta, engagera oss politiskt etcetera.
 
Ingen av oss begär (vilket somliga tycks tro) att skattebetalarna ska finansiera något jet set liv (med allt som hör därtill) på Franska Rivieran eller något skatteparadis i Västindien. Fusket sägs vara omfattande och därmed antyder man att många som är beviljade personlig assistans egentligen bara är lycksökare. Antalet som är beviljad assistans, ca 20 000 personer genom Försäkringskassan och kommunerna är därför alldeles för högt, vilket i sin tur anses vara huvudorsaken till  "skenande kostnader".
 
Jag trivs bra med mina assistenter och det är en stor trygghet och veta att man alltid får den hjälp man behöver. Samtidigt är det inte kul att behöva hjälp att gå på toan, duscha, inte själv  kunna komma utanför hemmet etcetera. Det är verkligen inte kul att få sitt vardagsliv vänt ut och in av Försäkringskassan. Jag garanterar att ingen ärlig person vill gå igenom det om man inte anser att man måste ha personlig assistans för att vardagslivet ska fungera. Skulle någon av alla de som kritiserar en fantastisk frihets och demokratireform vilja byta med mig eller annan i samma livssituation? Jag är 100 % säker på att ingen, absolut ingen skulle vilja göra det...
 
Nästan alla i vårt land säger att det är en självklarhet att alla människor har samma värde och att demokratin i alla lägen måste försvaras. LSS säger ju att vi har rätt till goda levnadsvillkor  och rätt till självbestämmande som alla andra som bor i Sverige. Varför sådant fokus på kriminalitet och kostnader om nu allas lika värde är universellt? Varför inte i första hand fokusera på vad reformen betyder för mig och alla andra som behöver personlig assistans?
 

Av Stig Olsson - 14 januari 2015 05:15

Jag är inte naiv längre (som fallet var för 4-5 år sedan). Det finns fusk och kriminalitet i assistansbranschen men säg vilken välfärdsreform där det inte förekommer fusk och oegentligheter?  Det finns emellertid inga bevis på att fusk och kriminalitet är mer utredd än i andra skattefinansierade verksamheter vilket jag belyst tidigare.
 
Den enkla och den dystra sanningen i vår värld är att där det finns stora summor pengar i omlopp, där finns också  risk för kriminalitet. Tyvärr så underskattade rörelsen grovt (inkluderar mig själv) vilket explosivt bränsle kriminalitet kopplad till assistansbranschen skulle vara för diverse kritiker. Man kan tycka det är förfärligt att klanka ner så på en demokratireform men verkligheten är den att det finns starka krafter i samhället som starkt ogillar reformen, som tar varje chans att "hugga till". "Toleransen" bland diverse tycka till maskiner för oegentligheter och ren kriminalitet i personlig assistans är troligen mindre än i någon annan skattefinansierad välfärd.
 
Därför är det i vårt intresse att få bort avarterna. Den lilla minoritet som våldför sig på reformen ger inte bara bränsle till kritikerna, den ger också ammunition till besparingsivriga politiker (= försämringar för oss) och det svartmålar den stora, stora majoritet brukare och anordnare som har rent mjöl i påsen.
 
Nyligen slog Jönköpingsposten upp en stor artikel om familj som utan tvekan ägnat sig åt grovt fusk/ekonomisk brottslighet och där anordnaren uppträtt på ett  mycket tvivelaktigt sätt:
 
·  Föräldrarna hade under flera års tid i tidrapporterna angivit att de jobbade mycket mer än de verkligen gjort och plockat ut mycket stora summor varje månad.
·  Assistenterna hade fått utföra diverse sysslor som inte hade med deras jobb att göra, t.ex städa hela hemmet mm.
·   Verksamheten var rejält underbemannad.
 
·   Flera assistenter anmälde missförhållandena till anordnarna som i sin tur inte vidtog några åtgärder.
 
Så här ska det givetvis inte få gå till. Ingen anställd assistans ska behöva vara rädd att diskutera arbetsmiljön. Enligt artikeln ska flera tidigare assistenter fått höra följande från företaget när arbetsmiljön kom på tal.
 
"du ska passa dig
 
Bland annat hade föräldrarna i tidrapporten angivit att man arbetade mycket mer än vad arbetstidslagen tillåter (arbete som de i sin tur alltså i stor utsträckning inte utfört). Frågan är då varför myndigheterna inte upptäckt något om det pågått under så lång tid?
  
Att upptäcka fall som det här handlar inte om att öka kontrollen runt brukarna , att följa folk in på toaletterna etcetera. Det här handlar om ekonomisk brottslighet och den borde upptäckts bara Försäkringskassan och andra myndigheter gjort sitt jobb. Alla assistenter anger hur mycket man jobbar i tidrapporterna. Hur svårt ska det vara och upptäcka att några personer jobbar mycket mer än man enligt lag egentligen får göra? Den viktigaste  anledningen  till att assistenterna fyller i blanketterna är väl att FK ska ha koll på att man följer arbetstidslagar mm?  Det har brustit totalt även på andra håll. Vad har arbetsmiljöverket sysslat med under denna tid och IVO sedan de tog över huvudansvaret för kontrollerna av verksamheten?
 
Vad jag vill visa med detta exempel är att vägen för att få bort  kriminalitet från assistansbranschen handlar inte om ständigt ökad kontroll av oss brukare. Det som krävs är ett nära samarbete mellan de berörda myndigheterna - Försäkringskassan, Polisen, Skatteverket, IVO och Arbetsmiljöverket. Gör de sitt jobb där samarbetet fungerar så kommer man åt avarterna med.
 
Anm.: I en ny artikel i JP idag säger föräldrarna att de inte anser sig ha gjort något fel.  I en annan artikel  hävdar  Johanna Skinnari från BRÅ (Brottsförebyggande Rådet)  "fusk och bedrägerier" är utbredda i assistansbranschen.
 
 Vilket assistansföretag det handlar om har inte JP angett . Företaget har emellertid sitt huvudkontor i Stockholm så det är ingen liten anordnare vi pratar om. Försäkringskassan m f l kan därför inte komma med en  bortförklaring som:
 
"Vi har inte resurser att granska alla små anordnare".
 

Av Stig Olsson - 12 januari 2015 17:00

Nisse Simonson har arbetat som läkare och kirurg i 40 år. Nu jobbar han som skribent och föreläsare och han tar bladet från munnen. I den här artikeln berättar han om hur läkemedelsbranschen bluffar och de antidepressiva medicinernas effekt är förmodligen bara en placeboeffekt.


Text: Nisse Simonson, fd läkare och kirurg och numera föreläsare (visslare) | Hemsida: Nissesimonson.se

 

En dotter till goda vänner, från södra Sverige, hade blivit dumpad av sin kille och tyckte att livet var trist efter detta. Hon gick till distriktsläkaren som naturligtvis tog upp receptblocket och gav henne antidepressiva tabletter.

 

Hon informerades inte om den ökade självmordsrisken och inte heller föräldrarna. Den är hos unga så hög att man nu i USA måste skriva in det på bipacksedlarna. Läkemedsindustrin har sedan början av 1990-talet vetat att självmordfrekvensen ökar hos unga som sätts på Antidepressiva eller så kallade-SSRI-preparat.

 

Eftersom jag numera har gott om tid och är nyfiken skickade jag efter några böcker från Amazon. Irving Kirschs “The Emperor’s New Drugs: Exploding the Antidepressant Myth”, Shannon Brownleys “Overtreated: Why Too Much Medicine Is Making Us Sicker and Poorer” och David Healy “The Antidepressant Era”.

 

Sedan har jag under 25 års tid (av och till) suttit med i Läkemedelskommittén. Jag har också under många år låtit mig mutas av läkemedelsföretagen på flotta resor för föreläsningar. Utan att ana hur sofistikerat det hela är upplagt.

”Pappa, sade min son som arbetat inom läkemedelsindustrin, du tror väl inte för en enda sekund att du fick föreläsa av andra skäl än att binda upp dig. Det satsas mer pengar på att muta läkare än på forskning. Fri sprit, mat och resa med flott hotell är betalt med ett enda recept på blodtrycksmedicin. Detta bara för att klargöra min bindning och mina synder. Jag är inte unik, alla läkare, speciellt hjärtläkare har mutats hårt genom åren, liksom psykiaterkåren.”

De mest flagranta brotten mot etik och där gigantiska summor betalats ut gäller amerikanska psykiatriker som fått böta miljoner dollars för forskningsfusk. Bland annat har de signerat skrivna läkemedelsartiklar av hyrda journalister och undersökningar som aldrig gjorts.

 

Om du söker på ”US psychiatric bribery” på Google, kolla även ”Ghostwriting in psychiatry” så kommer du att få så att du storknar. När det gäller självmord och antidepressiva så bör du besöka David Healys Wikpedia-sida för att läsa om vem han är och vad han har skrivit.

 

När det gäller konstiga mord, självmord, skolskjutningar kopplade som biverkningar till antidepressiva sök på nätet: ”SSRI sideeffects””SSRI placebo””SSRI stories”.

 

Man kan ju fråga varför Läkemedelsverket godkänner sådana mediciner. Fråga istället vem som finansierar Läkemedelsverket.

 

Professor Irvin Kirsch är specialist på placebo och han menar att de antidepressiva medicinernas effekt som av Prozac egentligen bara är en placeboeffekt. Samma effekt som man kan få av motion. Samma effekt kan man få av KBT.

 

Boken borde vara obligatorisk läsning för varje läkare som skriver ut SSRI-preparat. Man har trott att SSRI-effekten är att uppgradera mängden serotonin i synapserna. Det finns många forskare som betvivlat denna hypotes eftersom man har samma effekt med mediciner som har förmåga att minska mängden serotonin.

 

Kirsch gick först igenom det cirka 40-tal undersökningar som industrin hänvisade till för att få SSRI/antidepressiva godkända. Men han lyckades även få fram de undersökningar som gjorts och där man inte fått någon effekt vad gäller depressionssymtomen. När han slog ihop statistiken visar det sig att det kanske måhända finns en effekt vid ”major depressions”, men ingalunda vid de enklare. Dit hör nog detta att partnern gör slut. En motgång som man måste lära sig att ta. Men hur enkelt är det inte för en mutad kollega att få fram receptblocket. Dessutom blir de flitigaste förskrivarna oftare bjudna på flera golfresor. Visserligen får man numera oftast inte åka på dessa resor på betald arbetstid men en veckas jourkomp kan man offra för en gratis lyxresa.

 

Man har även visat bland annat vid studien från Duke University att det är nästan omöjligt att ta bort pillren för en som haft dem en tid. Det leder till att okunniga läkare, som inte känner till utsättningsbilden, byter från det ena preparatet till det andra. Recidivfrekvensen för dem som slutar med SSRI-preparat är över 50 %. För gruppen som motionerade och blev bra är recidivfrekvensen bara cirka 10 %. Genom att rikligt muta de ledande psykiatrerna i USA, varav många fälls i domstol, och genom att bjuda svenska läkare på dyra resor och fri sprit har dessa mediciner blivit riktiga kassakor för läkemedelsindustrin.


Text: Nisse Simonson, kirurg och föreläsare


Nisse Simonson har arbetat som läkare och kirurg i 35 år. Nu jobbar han som skribent och föreläsare. Genom Talarforum har han bokats att föreläsa både i Sverige och i Europa. 2006 utsågs Nisse Simonsson till Årets talare. 2008 var han sommarpratare. 


Hemsida: Nissesimonson.se


http://newsvoice.se/2015/01/12/svensk-lakare-det-satsas-mer-pengar-pa-att-muta-lakare-an-pa-forskning/

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se