Inlägg publicerade under kategorin Gamla människor

Av Stig Olsson - 27 mars 2015 10:06

Tänk om staten bara en enda gång kunde inse hur mycket av våra skattepengar som 

används på fel sätt för oss, folket.


Rot står för drygt 14,1 miljarder kronor och rut för drygt 2,4 

Ta dessa tre små saker som exempel som kan försvinna till förmån för oss:


ROT-avdraget kostar staten drygt 14 miljarder per år
RUT-avdraget kostar staten nästan 2,5 miljarder per år

Barnbidraget kostar staten ca 25 miljarder per år


Bara detta blir ca 41,5 miljarder som staten i stället skulle kunna använda till att sänka skatten för de med lägst inkomst! 


Det i sin tur medför att fler klarar sig utan att tvingas gå på Socialen och fler av de som ändå måste gå dit kan då få mer konkret och bra hjälp!


Det här är bara ett enda litet exempel på hur staten skulle kunna agera, om dom bara ville...


Varför tvingar vi dom inte till att göra sitt bästa för oss, folket???

ANNONS
Av Stig Olsson - 27 mars 2015 08:33

Bara detta faktum att endast 1 (EN) procent av alla riksdagspolitiker faktiskt bor på samma ställe som alla asylsökande kulturberikare bevisar att inte ens de själva tror på sin egna invandringspolitik!


Jävla hycklare! Hoppas folket kör ut er ur era egna hem, ut på gatan och lev det liv ni försöker pressa oss, folket, till!

 

Eller gå på Bostadsförmedlingen och försök få en bostad utan att ni själva har joob och pengar, vilket gäller för många av oss, folket, inklusive alla unga studerande!


Måtte ni också drivas ut ur riksdagshuset, bli arbetslösa ock kedjas fast på Arbetsförmedlingen!


Måtte ni och era barn också drabbas av livslånga och plågsamma sjukdomar så att ni tvingas söka hjälp inom en icke existerande vård och sen hos Försäkringskassan, vilka endast kommer att göra som dom gör mot oss, det folk som ni är satta att skydda och hjälpa!

 

Måtte ni också dö på samma sätt som de flesta av våra äldsta i landet, ENSAM och övergiven!

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 26 mars 2015 17:45

Det har blivit ett mycket fokus på kostnader av integration i media. Även de seriösa som jag läser och ser. Just nu handlar det om integration av utlandsfödda. Men det smittar av sig också på en annan grupp, nämligen de funktionshindrade. De skall också integreras i samhället, men alltmer blir det på samhällets villkor! Det får inte kosta för mycket. Vi närande kan inte försörja så många tärande för då blir skatterna för höga. Alla bör vara självförsörjande. Arbetslinjen gäller – inte bidragslinjen.


Vi ser det i den debatt som just nu sker inom funktionshinderpolitiken. Till nästan 100 procent handlar den om arbetsmarknaden. De som inte platsar, vilket ju är flertalet som omfattas av LSS, glöms bort och många blir därmed dömda till livslång fattigdom.


Vart tog solidariteten vägen? Den som för drygt 20 år sedan gav oss den fantastiska lagen LSS!

 

Så här skrev ansvarig minister i propositionen till LSS:

 

”Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jämföras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter. Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklarhet. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters godtycke.”

 

”Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som ”föremål för åtgärder”, utan skall ses som en individ med rättigheter.”

 

Så här skriver ministern om varför det behövs en rättighetslagstiftning:

 

”Människor med omfattande funktionshinder saknar ofta mycket av det som är självklart för andra människor i det dagliga livet. Bl.a Handikapputredningen har konstaterat att det kvarstår betydande klyftor på olika områden mellan människor med funktionshinder och andra människor. Det har t.ex visat sig att socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens insatser inte alltid räcker till för att skapa levnadsförhållanden som är jämförbara med andra människors.”

 

”De allra flesta personer som har omfattande funktionshinder har ett kontinuerligt behov av individuellt anpassade lösningar för att den dagliga livsföringen skall fungera tillfredsställande. Både funktionshindret i sig och omständigheterna i övrigt leder ofta till att de har svårt att utan särskilt stöd hävda sina intressen gentemot offentliga organ. Samhällsutvecklingen med ramlagstiftning och decentralisering av besluts- och ansvarsfunktioner kan göra det än svårare för dem att hävda sina behov. Jag anser därför att svårt funktionshindrades rättigheter i fråga om stöd och service i det dagliga livet bör regleras i en särskild lag.”

 

Detta skrevs innan LSS infördes! Om ni läser noga så kan ni kanske liksom jag fundera över hur samma text skulle skrivas idag? Hur mycket har egentligen ändras i livsvillkoren? Är de idag lika om man jämför funktionshindrades med de utan funktionshinder? Har behovet av ständig kamp för självklara rättigheter övertagits av erbjudande från samhället? Har funktionshindrade samma värde som andra dvs. som lagen skulle försäkra ett liv som alla andra? Har de funktionshindrade oavsett funktionshinder eller bostadsort samma rättigheter? Är rättsäkerheten i domstolarna anpassad mot att som man skrev ovan ”Både funktionshindret i sig och omständigheterna i övrigt leder ofta till att de har svårt att utan särskilt stöd hävda sina intressen gentemot offentliga organ”?

Ni som är frekventa läsare på denna sajt vet svaren på frågorna ovan!

 


http://reclaimlss.org/2015/03/integration-javisst-men-pa-samhallets-villkor/#comment-12093

Av Stig Olsson - 26 mars 2015 13:16

Den utredning om assistans som startar i höst bör leda till en ny
modell för schablonbeloppet och en ändring av § 9a i LSS. Dessutom bör stora vinstuttag stoppas och en assistent bör inte få vara god man. Det säger Stefan Nilsson, ny socialpolitisk talesperson för Miljöpartiet.

 


Vill ha stopp mot höga vinstuttag


Personlig assistans är en fantastisk frihetsreform säger Stefan Nilsson och säger att Miljöpartiet vill värna den. 
– Det är viktigt att nu se över de privata företagens roll. För att värna reformen måste man agera mot vinstuttagen istället för att bli mer restriktiv med att bevilja assistanstimmar. 


Stefan Nilsson säger att Miljöpartiet stödjer den nyligen tillsatta utredningen Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster
– I samband med att chefen på Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) redovisade rapporten"Kommunernas kostnader för assistansverksamhet" för oss i Socialutskottet sade han att enorma vinster tas ut. Miljöpartiets inställning är att företag som är verksamma inom personlig assistans i sin bolagsordning ska ha huvudsyftet är att driva vård och omsorg, inte dela ut vinst.

 

Vill ni se SVB-bolag där högsta vinst är statslåneräntan + 1% på satsat kapital?
– Vi tycker man ska överväga det ja. 

 

Hotar de privata företagen reformen?
– Nej, men om det försvinner för mycket i vinster kan det i sin tur leda till att Försäkringskassan och kommunerna försöker spara pengar, då hotas reformen. 

 

Men majoriteten har ju valt privata anordnare, många verkar nöjda med det…
– Några stora bolagskoncerner kanske lägger ner, men det kommer att finns många privata aktörer kvar även om det införs vinstbegränsning. 

 

Många assistansberättigade är rädda för att tvingas tillbaka till kommunerna…
– Jag har svårt att tro att det skulle drabba brukarna på det sättet. Visst kommer det att innebära att vissa företag inte fortsätter, men samtidigt kan det komma nya, idéburna utförare. 

 

Vilka är de idéburna anordnarna?
– Jag skulle räkna in kooperativen, de tror jag inte kommer att beröras restriktivt i den här utredningen.

 

Vårdföretagarna säger att valfriheten kommer att likna DDR…
– Det är ett orimligt påstående, i många länder har idéburna företag en hög andel, Sverige har blivit lite av kapitalismens högborg, det har gått lite för långt här.

Försäkringskassans bedömningar behöver ändras

Sedan 2008 har Försäkringskassan infört hårdare bedömningar av grundläggande behov vilket gjort att färre nybeviljas assistansersättning och fler förlorar den. Enligt Stefan Nilsson har Försäkringskassan ändrat bedömningarna utan politiska beslut.
– Det är inte bra, det måste vara en starkare demokratisk styrning, nu har vi fått bedömningar som ser snygga ut på papperet men som är omöjliga för brukaren. 

 

Din företrädare i Socialutskottet Agneta Luttropp sade inför valet 2014 att en ändring av § 9a, med tydligare definiering av grundläggande behov, har högsta prioritet för Miljöpartiet, har du samma uppfattning? 
– Miljöpartiet anser att det behövs en bättre skrivning av § 9a, det borde redan har gjorts. Men vi är fler partier i regeringen och även om vi är överens med Socialdemokraterna behövs ytterligare partier för att driva igenom detta. 

 

Även Folkpartiet och Vänsterpartiet säger sig vilja se en förändring av § 9a…
– Ja. det vore bra om det går att hitta en bred lösning eftersom det ska hålla på sikt.

 

När skulle en förändring av bedömningarna kunna ske? 
– Efter att den nya utredningen av personlig assistans som startar i höst är klar.

 

Håller du med Thomas Hammarberg som säger att Försäkringskassans förändrade bedömningar bryter mot FN-konventionen? 
– Jag kan tycka det ligger en del i det. Det är klart att det inte borde vara korta bedömningar som man sedan kan backa på.

 

Socialstyrelsen och Susanne Billum har sagt att en redan beviljad insats inte borde kunna ändras även om lagen omtolkas, vad anser du om det?
– Det är värt att överväga men jag kan inte ta ställning till det nu. Däremot vill Miljöpartiet införa inhibition på alla beslut som överklagas så att man behåller sin assistans tills det är slutligt avgjort i domstol.

Varför ändrades bedömningarna?

Grunden för de förändrade bedömningarna lades i ett rättsligt ställningstagande inom Försäkringskassan 2006 och ett internmeddelande 2007. Samtidigt pågick Assistanskommitten/LSS-kommitten som hade direktiv att hitta kostnadsdämpande åtgärder.

 

Kan Försäkringskassan ha känt tryck från politikerna att minska kostnaderna?
– Det kan ligga en del i det, LSS-kommitten lyckades inte hitta några större förslag som dämpade kostnaderna, men


Försäkringskassan kan ha uppfattat det som en signal. En annan sak som kan ha påverkat Försäkringskassan är att alliansen 2006 tog över regeringsmakten, säger Stefan Nilsson.

Vill förändra schablonbeloppet

Nuvarande regeringen låter, liksom förra regeringen, assistansersättningens schablonbelopp räknas upp via Pris o löneomräkningen (PLO), vilket inneburit höjningar på 1,8 och 1,4 % de sista två åren.Detta har inte täckt avtalade löneökningar för assistenterna.Stefan Nilsson ser det som en tillfällig lösning.
– Det är ok att göra så nu men det behövs storaförändringar av ersättningssystemet.

 

Vilka förändringar vill du se?
– Det skulle tex kunna vara ett krav på att en viss procent av assistansersättningen går till assistentens lönekostnader och utbildning. Assistansutredningen lade 2006 fram ett liknande förslag där 85 % skulle gå till assistentens lönekostnader. En annan modell vore att man bara ger ersättning för assistentens faktiska lönekostnader plus ett begränsat extra belopp.

Anser att kommuner missgynnas

Stefan Nilsson har en bakgrund som kommunal utförarchef i Knivsta och Tibro för runt tio år sedan. Han anser att kommunerna har högre kostnader än privata företag och att dagens schablonbelopp inte tar hänsyn till det. 
– Dels anställer kommunerna fler assistenter på fasta anställningar och dels måste de ta alla som har assistans, de privata kan säga nej.

 

Hur vanligt menar du att det är att privata tackar nej till kunder?
– När jag arbetade som enhetschef var det flera som ville byta, men som fick nej och stannade i kommunen.

Vill påverka direktiven till ny utredning


Barn, Äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér sade nyligen att det kommer att tillsättas en ny större utredning om personlig assistans i höst. Stefan Nilson hoppas kunna vara med och påverka direktiven till utredningen.

 

Kan du säga något mer om den utredningen?
– Nej, inte mer än vad jag tycker ska vara med, och att det är viktigt att brukarrörelsen är med i diskussionerna. 

 

Ska utredningen vara parlamentarisk?
– Ja det bör den vara. 


Förutom bedömningarna av assistansersättning och en ny utformning av assistansersättningens schablonbelopp vill

Stefan Nilsson att en förändring av personkrets 3 tas upp i utredningen.
– Vi vill att man överväger att ta in fler diagnoser, men samtidigt behåller möjligheten att bedöma efter behov.


Stefan Nilsson vill även återuppliva LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” som LSS-kommitten föreslog i sitt slutbetänkande.
– Den vill jag se som en ny LSS-insats, vid sidan av de andra nio.

 

Ska den ersätta den assistans som idag ges av kommunerna som LSS-kommitten tänkte? 
– Jag har inte studerat det så noga att jag kan säga det, men jag menar att sådan insats skulle kunna leda till att fler kan få LSS-insatser. 

 

Bör assistansen förstatligas eller ska kommunerna vara kvar som huvudman?
– Jag tror att ett förstatligande skulle ha stora fördelar, men frågan är komplicerad.

ISF:s rapport om assistansbedömningarna


I höstas kom ISF: s rapport om assistansbedömningarna där det framgick att ca 70 % av de som förlorat sin assistansersättning hade assistans från kommunen året efter. Det framgick dock inte hur mycket assistans de fick och rapporten sade också att. 
ca 40 % av de som får avslag på nyansökan och ca 20 % av de som förlorat sin assistansersättning inte har någon insats alls från kommunen året efter.

 

Hur ser du på det?
– Det behöver jag titta närmare på.

 

Hur ser du på att ISF vill se en utredning av hur ambitionen om delaktighet och ökande kostnader ska balanseras i förhållande till varandra?

 

– Jag vill inte se förändringar i rätten att leva som andra. Kostnadsökningarna beror mycket på att behoven ökar när folk upptäcker vad de kan göra med assistans och det är bra.

 

Hur mycket får assistansersättningen kosta, finns det en gräns? 
– Nej, vi kan inte tulla på detta bara för att välfärdsområdet växer. Däremot går det, som jag sagt tidigare, att spara i de vinstuttag som finns idag.

Fusk mindre problem än vinstuttag

Stefan Nilsson ser fusk och kriminalitet i assistans som ett mindre problem än de stora vinstuttagen.
– Jag tror det handlar om mycket mindre pengar.

 

Har fusket överdrivits?
– Fusk är alltid allvarligt, men det är inte tillräckliga skäl för att tex myndigheter ska göra oanmälda hembesök hos folk, jag tycker man ska vara mycket restriktiv med den typen av intrång i människors vardag.

 

Vad anser du om att anordnarna nu har rapporteringsskyldighet om ändrade levnadsförhållanden hos kunderna?
– Det tycker jag däremot inte är orimligt.

En assistent borde inte få vara god man


Stefan Nilsson tar slutligen upp en fråga han vill ändra på, nämligen möjligheten att en assistent samtidigt kan vara god man till den assistansberättigade.


– Miljöpartiet vill ta bort den möjligheten, det blir en jävsituation. Man kan vara anhörig och god man, man kan vara assistent och anhörig men inte god man och assistent. Jag känner själv till fall där det är uppenbart att en god man varit jävig, det kan vara så att brukaren mår bäst av att bo i en bostad med särskild service men då förlorar den gode mannen sin inkomst som assistent. 

 

Socialstyrelsen ansåg nyligen att detta inte borde förbjudas
– Det behöver inte förbjudas, ett annat sätt att hantera det på är att man inte kan få assistansersättning för timmar som utförs av en god man. 


Cecilia Blanck på Brukarkooperativet JAG menar att en anhörig ofta är den enda som kan kommunicera med personen...
– Ja, men man skulle fortfarande kunna vara anhörig och personlig assistent även om en annan person är god man, säger Stefan Nilsson.


http://assistanskoll.se/20150323-Nilsson-Miljopartiet-vinstuttag-storre-problem-en-fusk.html

 

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 09:03

 

Lotta Johansson, 45, tog strid mot Försäkringskassan i 41 ­månader 

Bildspel: Klicka för att starta

och tre domstolar – och vann.

 

Domen kan leda till att fler får rätt till sjukersättning.

– Jag grät när beskedet kom, säger hon.

 

 

 

 

 

 

I går morse fick Lotta Johansson i Svenljunga höra om domen på ­radio. Hon förstod att hon vunnit sin långa strid och fått rätt mot Försäkringskassan.


Lotta Johansson lider av ­kroniska smärtor, fibromyalgi och utmattningssyndrom. Kampen började i maj 2010, när hon blev ­utförsäkrad.


Men trots hennes läkares intyg ansåg Försäkringskassan inte att det var styrkt att hon inte kunde arbeta.


Förvaltningsrätten gav henne rätt till ersättningen, men i kammarrätten blev det åter nej.


I veckan kom Högsta förvaltningsdomstolens dom - som ger Lotta slutgiltigt rätt till sjukersättning vid långvarig sjukdom, alltså förtidspension.

Har fått leva på sin man

– Jag blev så glad när beskedet kom att jag grät. Sedan kramade jag min bästa väninna, säger hon.


De senaste åren har hon helt fått leva på sin man. Nu betalas 41 ­månaders sjukersättning ut i efterskott. Hon räknar med att det handlar om runt 400 000 kronor före skatt.

– Det här ger mig en möjlighet att återhämta mig, säger hon.


Enligt Eva Nordqvist, rättschef på Försäkringskassan, kan domen leda till att personer som nekats rätt till sjukersättning nu kan få det.


Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och lite otydligare diagnoser, som smärta och psykiska sjukdomar. Och som saknar möjlighet till ­rehabilitering.

– Det här betyder att vi nu ­kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningar vi gjort under det senaste året, säger Eva Nordqvist.

 

Hur ska man göra om man ­tidigare fått avslag?

– Det sker en prövning i varje enskilt ärende. Alla som befinner sig i likartade situationer och tidigare fått nej bör söka sjukersättning på nytt.

 

Hur många människor kan det handla om som nu kan ha rätt till sjukersättning?

– Det vet vi inte.

Drömmer om att jobba

Lotta Johansson är tacksam för det stöd hon hela tiden fått från sin läkare. Annars skulle hon ­aldrig ha orkat.

– Jag hoppas att mitt fall kan hjälpa andra att orka kämpa, säger hon.


Hon drömmer om att bli friskare och kunna arbeta med männi­skor. Men den närmaste ­tiden har hon andra planer.

– Mitt barnbarn fyller tio år snart. Nu kan jag äntligen köpa en fin present, säger hon.



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17637535.ab

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 08:43

Invandringens inverkan på Malmö är ett lika starkt skäl som olika b¿endefaktorer till att allt fler Malmöbor flyttar till kranskommunerna. Kriminaliteten är det vanligaste skälet till att många lämnar Malmö.

 

Den bilden ger de personliga kommentarer som nära sjuhundra utflyttade Malmöbor har givit i en enkät gjord av Malmö kommun. 
"Att invandrarna ökat så kraftigt är en av anledningarna till flytten. Vi känner otrygghet i Malmö", är en typisk kommentar. 

 

Om de sjuhundra är representativa för alla de 3600 hushåll som slog sig ned i kranskommunerna förra året, skulle det innebära att över 600 familjer flyttade bland annat på grund av att man anser att invandringen haft så negativa konsekvenser både för Malmö och dem själva. 
-Det är alarmerande att detta spelar så stor roll. Att flytta är ju ett stort steg i en människas liv, säger projektsekreterare Anders Ardmar som tillsammans med sin kollega Kenneth Hvarvenius på avdelningen för strategisk utveckling på Malmö kommun, är ansvarig för undersökningen. 

De personliga kommentarerna visar också att det allra vanligaste skälet till att folk flyttar från Malmö är att man vill bort från stadens våld och brottslighet. 

 

I förra veckan skrev Sydsvenskan om enkäten där 2250 hushåll (nära 70 procent av samtliga utflyttare) fick svara på frågor om varför de flyttat till grannkommunerna. 

 

De vanligaste svaret blev "trygg miljö". Vad som inte framgick av enkätsvaren var att "trygg miljö" för många av de som svarade är lika med en miljö utan invandrare och brott. I enkäten fanns inte "invandrare" med bland flyttskälen.

 

Men i de personliga kommentarerna förklarar de utflyttade i detalj vad de menar. 

 

Detta är första gången som en undersökning visar att känslorna mot invandrare är så starka att Malmöbor väljer att flytta från stan. 

Det är en stor spännvidd på de utflyttades åsikter om invandrare. En del är direkt främlingsfientliga: 
"Det bor bara gangstrar och /eller utlänningar i Malmö". 

 

Andra berättar om mer personliga dåliga erfarenheter av invandrare och om rädsla för att deras barn ska drabbas av det mångkulturella Malmö på olika sätt. 

 

Flera säger att de flyttar därför att deras svenska barn börjat förlora sitt språk på grund av att de går i invandrartäta skolor. 

 

"Det var för många invandrare på min dotters skola. Det gick så långt att hon började bryta i talet", skriver en förälder. 

 

Den största gruppen bland dem som anger invandrare som flyttskäl har ingen motivering förutom att det helt enkelt bor för många invandrare i Malmö. 

Av svaren framgår att utflyttarna inte känner igen sig i Malmö: 
"Utan att vara rasist så börjar man som svensk känna sig som en minoritet", är en återkommande kommentar. 

 

Utflyttarna menar också att utflyttningsfaktorerna hänger ihop. Den stora invandringen har, anser man, ökat kriminaliteten vilket inneburit att miljön blivit mindre trygg framförallt för barnen. Man anser också att invandringen haft negativ inverkan på Malmös skolor. 

 

Undersökningen visar att nära fyrtio procent av utflyttarna till kranskommunerna hade stannat i Malmö om deras krav på trygghet och boende hade kunnat tillgodoses. 


Förra året flyttade omkring 30 000 Malmöbor inom Malmö. Vilken roll invandrarfaktorerna spelar i den omflyttningen är det ingen som vet: 
-Men det finns all anledning att tro att de skälen finns med i lika hög grad som när det gäller flyttningar till kranskommunerna, säger Anders Ardmar.



http://www.sydsvenskan.se/malmo/malmobor-flyttar-bort-fran-invandrarna/

Av Stig Olsson - 23 mars 2015 20:18


Efter intervjuerna satt jag stilla och tyst i färdtjänstbilar och på tåg genom ett stekhett Sverige i vårsol. Det assistanslösa Sverige vars berättelser rullade ut sig framför mig. Där mina informanter berättade om hur de nu inte längre kunde lämna sina hem när de ville, hur de inte längre kunde arbeta, ägna sig åt fritidssysselsättningar, hur de var utelämnade åt anhörigas och vänners välvilja. Hur de var tvungna att ta med sig sina vänner in på toaletten.


Genom detta Sverige reste jag med panik i bröstet. För att jag visste att mina informanters situation också kunde bli min. Den kommunala godtycklighet och rättsosäkerhet som de beskrev sedan de mist rätten till den statliga assistansersättningen är min verklighet. Jag tillhör de som inte i nuläget skulle bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i grundläggande behov. Jag tillhör de som inte behöver ompröva den lagstadgade rätten till personlig assistans vartannat år – utan varje.


En omprövning i dagsläget är inte en avstämning av mitt behov. En omprövning är förutsättningslös.


På resan genom det assistanslösa Sverige blev något smärtsamt tydligt. Medborgarskapet och rätten att utöva det fritt och jämlikt, rätten till rörelsefrihet och kontinuitet i livet, är inte förbehållet alla svenska medborgare. I dagsläget är det inte förbehållet mig.


Ingen som inte kan planera sitt liv eftersom förutsättningarna för det kan komma att förändras radikalt från ett år till ett annat är jämlik. Ingen som tvingas svara på hur ofta den går på toaletten och vad den gör där, och sedan vet att en handläggare ska bedöma rimligheten i det svar man angett kan sägas bibehålla sin personliga integritet. Ingen vars hela livsföring äventyras årligen kan sägas ha jämlik ställning i samhället med den vars rätt till att vara en del av det inte behöver omprövas.


Den kommunala omprövningssituationen innebär att jag som medborgare är helt utelämnad till det kommunala självstyret. Till kommunens handläggare och dennes chef, men framförallt till den kommunala ekonomin. Vi är många som slåss om posterna i den kommunala budgeten. Om något annat kostat är det svårt att få råd till att säkra rätten för mig att klä på mig och arbeta.


Nästa år fyller jag 30 år. Jag hade kunnat ha barn i dagsläget, men jag tror att jag undermedvetet har valt bort det.


Ett föräldraansvar är så mycket längre än bara ett år. Jag kan inte riskera att inte kunna ta hand om ett barn från ett år till ett annat.


Jag har varit vuxen i lagens mening i över 10 år, men jag uppfattas inte som en vuxen individ av samhället. Jag kan inte säga nej, jag måste utstå sådant som samhället inte kräver att andra vuxna ska acceptera.


Trots att mitt fysiska tillstånd är livslångt och inte går att rehabilitera, blir det något blir det förmodligen sämre.


Trots att kommunen beviljat mig assistans i sammanlagt fyra år tidigare och att jag haft rätt till assistans i olika former sedan jag gick på förskolan vill de nu ha starkare bevis för mitt behov av hjälp. De vill se hur assistansen utförs i realtid. En så kallad ADL-bedömning. De vill att en arbetsterapeut ska titta på medan jag duschar och sedan bedöma om mitt behov av assistans är rimligt.


Vad betyder detta egentligen?


Att jag som är nästan 30 år, mer än vuxen, ska stå naken inför en annan människa medan min assistent hjälper mig att duscha. En människa jag aldrig tidigare träffat.


Vem avkräver samhället sådant av?


Vem ska acceptera att bli sedd i all sin nakenhet och få situationen bedömd som rimlig eller orimlig?


Jag tänker mycket på begreppet samtycke i relation till att ompröva min assistans.


Ofta menar man att jag har samtyckt. Jag går ju med på att göra detta? Med vad är alternativet? Att någon annan ska få se mig naken och blöt i duschen, eller att jag inte ska kunna duscha alls? Att någon annan ska få se mig naken eller att jag inte ska kunna klä på mig alls?


Jag har aldrig samtyckt till detta. Ändå måste jag göra det?


Det är tvång.


Arbetsterapeuten har sin landstingskjorta med namnskylt på sig när hon kommer hem till mig för ett inledande samtal. Hon talar i vi-form och säger saker som ”nu vi är klara”. Nej det är vi inte, tänker jag. Du är klar och nu ska du gå, jag är hemma, jag bor här. Vårdapparatens väggar växer runtomkring mig. Jag är inte i mitt hem längre. Jag är på hennes arbetsplats. Mitt hem är inte längre mitt.


Arbetsterapeuten säger att hon är mån om att jag inte ska känna mig kränkt, att jag självklart ska få känna mig bekväm. Sedan säger hon, som i nästa andetag, ”men då kan ju jag komma på morgonen och se när du klär på dig?


Om dina assistenter kommer klockan åtta eller nio så kan ju jag också komma då.”

Integriteten som hon lovat mig är i denna stund inte värt något som helst. Hur ser man ut på morgonen när man precis vaknat, har tovigt hår och luktar svett, inte har några kläder på sig?


Jag är snart 30 år. Mer än vuxen och det har tagit långt tid att återta min kropp från vårdens definitioner av den som avvikande och bristfällig. Att förstå att den är min och inte tillhör vare sig sjukgymnaster eller läkare. Att förstå vad det gjort med mig att så många sett mig utan kläder att det varit det normala. Att vara avklädd framför andra som har sina kläder på sig. Att höra dem kommentera kroppens utseende och förmågor som om jag inte var där. Men nu är jag där igen. Nu ska hon titta på mig, jag ska vara naken och hon ska ha sina kläder på sig. Jag ska vara hemma men hon ska samtidigt vara på jobbet.


Bara mina assistenter och mina älskare har fått se mig utan kläder sedan jag tog beslutet om att kroppen inte tillhörde vården, utan mig själv. Kroppen och dess nakenhet har en gräns. När den överträds i andra sammanhang talar vi om övergrepp och samtyckesbrott. I mitt fall talar samhället istället om att det är detta som krävs för att få rätten till full delaktighet i samhällslivet. Att det krävs kontroll och förutsättningslösa prövningar för rätten till denna delaktighet. Vägen till samhällsinkludering går inte genom rätten till rörelsefrihet och självbestämmande, utan genom att bli granskad i duschen, naken, blöt och intvålad.


Ibland talar man om för mig att det är synd om arbetsterapeuten också. Att hon inte kan välja att inte göra detta eftersom kommunen krävt det. Man talar om vikten av att jag är trevlig, att jag inte får brusa upp utan måste behålla lugnet. Tro mig jag vet, jag vet hur man behåller lugnet när någon frågar en hur ofta och vad jag handlar, hur länge jag duschar och vad jag gör då, vad jag har för kläder på mig och varför. Jag vet att behålla lugnet eftersom allt står på spel. Jag vet att behålla lugnet fast jag inte borde behöva göra det.


Sanningen är att det inte spelar någon roll om arbetsterapeuten är trevlig eller inte. Kränkningen är densamma. Jag ska fortfarande vara naken, hon ska fortfarande ha kläder på sig, vägen till full delaktighet går fortfarande genom detta. Ja, det är strukturen som möjliggör för kränkningen, men den verkar genom att personer accepterar att utföra kränkande handlingar.


Du kanske tror att jag glömmer fort, men den som har makt över hela ens liv glömmer man aldrig. Den som har makt att rasera allt som man byggt upp glömmer man aldrig. Arbetsterapeutens namn skriver jag upp i raden av andra, som har haft möjlighet att handla annorlunda. Som har kunnat uppfatta mig som en person med rätt till integritet men som inte gjort det.


Jag har tagit in allt detta nu. Vad det svenska samhället egentligen uppfattar mig som. Inte som vuxen, inte som en person med rätt till integritet och rätt till min egen kropp. Därför inte heller som ett barn, utan som något annat.


Något utan integritet, något som ska stå till vårdens, kommunens och statens förfogande. Något som ska kontrolleras och mätas. Något som ska vara beredd att visa allt. Något där blottade bröst inte är bröst. Ett medicinens exempel.


Allt detta måste jag förmå mig att bli uppfattad som. Jag kan inte vägra, inte säga nej, inte låsa dörren när arbetsterapeuten ringer på. Då blir det inget beslut om personlig assistans eftersom kommunen inte kan vara säkra på mitt behov. Då blir det inga kläder på kroppen, ingen mat och ingen möjlighet till arbete eller studier. Då kan jag inte själv bestämma vem som tar i min kropp och när. Då måste jag ta med mig mina vänner in på toaletten.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3426#comment-29076

Av Stig Olsson - 22 mars 2015 17:32

Vi som har en funktionsnedsättning som gör oss helt beroende av andra människors hjälp för att kunna fungera tvingas att leva i en ständig skräck för om vi får den nödvändiga hjälpen som vi måste ha för att kunna fungera i alla sammanhang i livet


Hur mycket hjälpinsatser vi skall få är inte beroende av dom faktiska omständigheterna utan det sker helt godtyckligt av olika tjänstemän och deras högst personliga inställning till oss som person


Alla beslut räcker endast ett år i taget så vi måste ständigt leva i en ständig skräck över om vi även i fortsättningen kommer att få den nödvändiga hjälpen vi har behov av trots att vi lever med livslånga funktionsnedsättningar


Inte nog med denna ständiga skräck för om man skall få den nödvändiga hjälpen så begränsas våra liv mycket kraftigt på grund av alla begränsningar som sätts upp i antal timmar och vi kan inte leva ett spontant liv 


Med dom förutsättningar man har med bara årsvis vetenskap om den nödvändiga hjälpen man har behov av törs man inte engagera sig i kultur eller föreningslivet eftersom man vet att man inte kan åta sig några som helst förtroendeuppdrag när man inte vet om man kan behålla det efter omprövningen av ens hela livssituation


Man frågar sig varför det skall behöva vara så här att en liten grupp av samhällsmedborgare skall behöva leva i en ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet enbart på grund av en tjänstemans godtyckliga beslut


Vi är alla lika mycket värda och skall ha samma rätt att kunna leva ett fullvärdigt liv i full samhällsgemenskap utan att andra skall ha möjlighet att begränsa en annan människas liv enbart på grund av medmänniskan råkar ha en funktionsnedsättning


Vilken annan grupp i samhället tvingas att leva med detta ständiga hot mot ett fungerande liv i full samhällsgemenskap


Skulle man utsätta hele befolkningen för detta vansinne så skulle det snart vara stora massdemonstrationer och upplopp men eftersom det bara berör en liten del av samhällsmedborgarna så blir det inga som helst protester vilket visar på vilken inställning samhället har till oss med stora hjälpbehov på grund av en funktionsnedsättning


Sverige har både undertecknat och ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta som skall vara rättesnöret i samtliga beslut som berör funktionsnedsatt


Men regeringen och riksdagen vägrar att införa den som svensk lag och får mycket kraftig kritik för att man inte ser till att den införs som lag och så länge man gör detta så kommer vi att fortsätta att behöva leva i ständig skräck för att få en försämrad livskvalitet helt i onödan


Så här skriver FN till Sverige när det gäller att införa konventionen i den svenska lagstiftningen


7.
Kommittén uttrycker oro över att konventionen inte har in-förlivats i svensk lagstiftning och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar.

Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning

Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens
politik och kommunernas politik när det gäller att genom-föra konventionen. Denna oro har också tagits upp i den of-ficiella kommunikationen mellan konventionsstaten och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet 
No 3/2011 H.M v Sweden.


8.
Kommittén yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.


https://www.dropbox.com/…/%C3%B6vers%C3%A4ttning%20rek%20cr…?

http://mffmr.se/…/att-behova-leva-i-standig-skrack-ar-myck…/

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se