Inlägg publicerade under kategorin Fattigdom

Av Stig Olsson - 28 maj 2014 09:21

OBS OBS OBS... När Svinfeldt pratar om att folket får bidrag så lyckas han redan i denna sin unga ålder undanhålla oss sanningen om att allt detta är finansierat av redan inbetalda skatter från oss, folket!


ANNONS
Av Stig Olsson - 20 maj 2014 18:09

Ny kartläggning. Utvecklingsstörda som bor i gruppbostäder lever under existensminimum: de hamnar på minus varje månad. Det är i princip omöjligt för dessa personer att öka sin inkomst. Vi kräver att bostadstillägget höjs och att förmögenhetsbegreppet förändras, skriver Thomas Jansson, ordförande för FUB.


Riksförbundet FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, har genomfört en ekonomisk kartläggning över de inkomster och utgifter som en person med utvecklingsstörning har. Resultaten redovisas i rapporten med just titeln ”Fångad i fattigdom?” som släpps i dag, fredag. Den visar svart på vitt att det inte ens är en fråga om ett liv på existensminimum som många av våra medlemmar har. Nej, i stället är det en fråga om hur mycket minus en person hamnar på varje månad.


De personer det handlar om är individer som bor på gruppbostäder enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och därmed har stora omvårdnadsbehov. De saknar arbetsförmåga. De är helt beroende av socialförsäkringssystemen för sin försörjning och av samhällets stöd och hjälp i sitt dagliga liv. Ett stort problem är att principen som säger att ingen ska ha extra kostnader till följd av sin funktionsnedsättning har urholkats vad gäller hyror i gruppbostäder. Rättsläget gör det nämligen sedan flera år möjligt att bortse från den så kallade merkostnadsprincipen när hyror sätts i dessa bostäder.

 

Det är i princip omöjligt för en person som bor på en gruppbostad enligt LSS att öka sin disponibla inkomst. En orsak är att möjligheten att påverka var man vill bo är mycket små. Eftersom personerna i fråga är i behov av stöd och hjälp i sin vardag är de ofta hänvisade till de gruppbostäder som erbjuds av kommunen. I gruppbostäder ges just den omvårdnad och den sociala kontext som dessa personer är i behov av. Deras möjlighet att som andra medborgare välja lägenhet efter pris och läge är därmed mycket mindre.


En annan orsak till att ekonomin är så svår att påverka är att det inte är möjligt att öka sin inkomst eftersom man inte har någon arbetsförmåga. Anhöriga kan visserligen skjuta till pengar för att den enskilde personen ska få pengarna att räcka, men att försöka bygga upp en ekonomisk buffert för att försäkra sig om att personen har det bra även när de anhöriga har gått bort lönar sig inte. Då riskerar nämligen det statliga bostadstillägget från Försäkringskassan att dras ned. Hur man än vänder och vrider på sig sitter man alltså i en usel sits utan några möjligheter att själv förändra den.


Med en disponibel inkomst som ligger på minus och en funktionsnedsättning som gör att man är i behov av hjälp för att ta sig ut i samhället på aktiviteter ser verkligheten många gånger helt annorlunda ut än de intentioner om ”goda levnadsvillkor” som finns i LSS, och som just dessa personer ska tillförsäkras. Verkligheten står därför många gånger i bjärt kontrast till de absolut fantastiska intentionerna i LSS om jämlikhet i levnadsvillkor, delaktighet i samhällslivet och möjlighet att få leva som alla andra. LSS är en fantastisk lag – den vill vi och alla riksdagspartier värna om, därom råder ingen tvekan. Men då krävs det en reell politisk vilja så att de ekonomiska förutsättningarna ges.

 

Redan 2008, i den statliga utredningen ”Brist på brådska”, fick regeringen uppgifter från Riksförbundet FUB som klart visade att personer som har en utvecklingsstörning kan ha en negativ disponibel inkomst. I utredningen ”Möjlighet att leva som andra” från 2008 lade utredningen fram ett förslag om att höja det statliga bostadstillägget och att utreda hyressättningen i LSS-bostäder. Tyvärr vidtogs inga åtgärder som förbättrade den ekonomiska situationen. I Socialstyrelsens rapport ”Alltjämt olikt” från 2010 konstaterades att den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning inte har studerats i tillräcklig utsträckning och att regeringen borde ta initiativ till en översyn av den ekonomiska situationen.


Statens folkhälsoinstituts ”Strategi för genomförande av funktionshinder politiken 2011–2016” visar att personer som har en utvecklingsstörning har sämre levnadsförhållanden på i stort sett alla livsområden än befolkningen i övrigt, i synnerhet vad gäller arbete, inkomst och socialt umgänge.


I SKL:s rapport ”Hyresnivåer i särskilda boenden” från 2013 föreslogs att det statliga bostadstillägget ska höjas. Till skillnad mot ålderspensionärer har det statliga bostadstillägget legat på samma nivå sedan 2007. I samma rapport, som visserligen byggde på ett litet antal undersökta kommuner, framkom det att 18 procent av personer med en funktionsnedsättning som har ett särskilt boende enligt LSS eller SoL (socialtjänstlagen) är hänvisade till att söka ekonomiskt försörjningsstöd.

 

Det finns ingen statistik på hur många personer det är som söker ekonomiskt försörjningsstöd och samtidigt har en utvecklingsstörning. Det finns inte heller någon statistik över hur höga hyrorna i gruppbostäder är runt om i kommunerna. Därför genomför Riksförbundet FUB just nu en egen kartläggning av hyrorna i ett antal kommuner. Vi vet att anhöriga många gånger skjuter till ekonomiskt. På så vis syns ofta inte det ekonomiska underskottet för andra än de närmast berörda. Så ska det inte längre behöva vara. Vi uppmanar nu våra lokalföreningar att aktivt driva frågan om hyrorna i sina kommuner för att få ned hyrorna. Som anhörig till en person som har en utvecklingsstörning ska man inte behöva oroa sig över hur ens barn ska klara sig när man dör. Som individ ska man definitivt inte behöva leva ett helt liv i fattigdom.


Trots alla dessa signaler och förslag som har kommit under årens lopp har ingenting gjorts för att förbättra de ekonomiska villkoren. En möjlig orsak skulle kunna vara det nämnda faktum att den usla ekonomin inte alltid blir synbar. En annan skulle kunna vara att det rör sig om en förhållandevis liten grupp människor som inte själva kan göra sina röster hörda.

 

För att alla ska kunna ta aktiv del i vårt samhälle krävs åtgärder, men utan ekonomiska möjligheter går det inte. En klok person har sagt att det är på hur ett land behandlar sina svaga som man ser hur starkt det är. Till syvende och sist är det faktiskt en demokratifråga och en fråga om människors lika rättigheter i en rättsstat.


Det krävs åtgärder. Åtgärder som ger förutsättningar för att kunna leva ett liv som andra.


FUB vill:


att det statliga bostadstillägget höjs,


att förmögenhetsbegreppet förändras och likställs med det som står i självdeklarationen, det vill säga avkastning på förmögenhet.


Nu är det tid för förändring – alla ska med!


ANNONS
Av Stig Olsson - 12 maj 2014 16:33

n blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.  Men inte för alla barn. Tusentals flickor i Sverige och andra länder i Väst ser fram emot sommarlovet med skräck, ångest och ont i magen. När vårterminen närmar sig sitt slut börjar flickor försvinna. Plötsligt står deras skolbänkar tomma. Invandrarflickor tas av föräldrarna med till sitt gamla hemland och gifts bort, oftast med en kusin. Sommarlovet efter åttonde klass är extra kritiskt – då har flickan i allmänhet hunnit bli könsmogen och ses inom hederskulturen som en vandrande högriskzon som snabbt måste tvingas in i ett äktenskap medan hon fortfarande är oskuld.


På en av Rosengårds skolor i Malmö gör man under ett läsår bedömningen att fjorton högstadieflickor är på väg att bli bortgifta. De yngsta går i sjunde klass och är alltså 12-13 år gamla. Till hösten dyker de upp med sina män men blir i många fall snabbt gravida och slutar skolan.

 

Invandrare väljer att flytta just till Sverige

 

Invandrare väljer gärna att flytta just till Sverige. Förra året beviljades 116 587 personer uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i landet.  Det är en mycket hög siffra för ett litet land med 9,5 miljoner invånare. De flyttar inte hit för att Sverige är ett hemskt land utan av motsatt anledning. Friheten och den generösa välfärden är kraftfulla dragplåster. Men de tar sin kultur, sin etnicitet och religion med sig, vilket tycks ha kommit som en total överraskning för politiker och myndigheter.


Politik ur ett totalt hjärnsläpp


Hur tänkte politikerna i Sveriges regering och riksdag när de 1975 enhälligt beslutade att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle? De tänkte inte alls. Svensk invandringspolitik uppstod ur ett totalt hjärnsläpp. Politikerna var – och är fortfarande – fågna i en utopi som aldrig har förverkligats någonstans i världen. De kände sig goda och vidsynta när de över folkets huvuden drev igenom sin utopi utan att ha en aning om vilka konsekvenser den skulle få för landet och dess medborgare.


Grunden till Sverige som humanitär stormakt var lagd. Nu fick det gå som det ville. Politikerna verkar ha trott att alla invandrare mirakulöst förvandlas till svenskar och goda socialdemokrater med svenska värderingar i samma ögonblick som de sätter foten på svensk mark. Eller också brydde de sig inte om konsekvenserna av ett beslut som utgjorde fullständig politisk härdsmälta. Med sina illusioner om mångkultur som en enda stor och lycklig gemenskap har politikerna istället åstadkommit djup splittring – ett samhälle av monokulturer som lever parallella liv på en glödbädd av latenta etniska, kulturella och religiösa konflikter.

 

Massimport av motsatt värdegrund


Ordet “värdegrund” är viktigt för svenska politiker. Med värdegrund menas deras egen värdegrund som aldrig närmare har definierats men framstår som ett diffust täckord för något slags allmän godhet. Värdegrund är en av de klyschor som politikerna använder som verktyg för att tvinga på sin befolkning världens mest extrema invandringspolitik. I själva verket är det ett befolkningsutbyte som pågår. Att i snabb takt byta ut Sveriges ursprungsbefolkning mot tredjevärldeninvånare är ett uttryck för den offentliga värdegrunden.


Paradoxalt nog innebär massinvandringen import i stor skala av en värdegrund som är raka motsatsen till den av politikerna anbefallda. Hederskultur struntar i mänskliga rättigheter och värderar kvinnor till en bråkdel av mannens värde. I hederskultur saknar individens bästa betydelse. Det som betyder något är gruppens, kollektivets behov. Om en individ går emot gruppens intressen måste individen offras. Hederskultur är släktens maffialiknande diktatur och raka motsatsen till demokrati.


Mesut Sahindal skjuten till döds av polis

 

Mesut Sahindal


För en månad sedan, på morgonen den 8 april,sköts Mesut Sahindal, 34, ihjäl av polis i Uppsala. Han var yngre bror till Fadime Sahindal, 26, som hedersmördades av sin far Rahmi Sahindal 2002. Mesut Sahindal var familjens ende son och kroniskt kriminell. Han började begå brott när han var 15 år, och brotten blev ständigt grövre. Eftersom han var invandrare och alltså tillhörde en “utsatt minoritet” dömdes han till uppseendeväckande låga straff.


1998 dömdes han till skyddstillsyn för flera olaga hot mot sin syster. Under en lunchpaus i rättegången kastade han sig över Fadime, misshandlade henne och skrek: “Jag ska döda dig, din jävla fitta, din jävla hora. Din tid kommer snart. Det slutar inte här!” Några veckor senare slog han ned Fadime på Stora Torget i Uppsala. För detta dömdes han till fem månaders fängelse och avtjänade tre. En tid senare, hösten 2001, skulle Fadime berätta i riksdagen om sin situation.

Genom att berätta undertecknade hon sin dödsdom


Det var när Fadime berättade i medierna om vad hederskultur innebär och att hon var hotad till livet som hon undertecknade sin dödsdom. Under rättegången efter mordet på Fadime motiverade Rahmi Sahindal dådet med att “hon lämnade ut oss till världsopinionen”. Att hon levde på “svenskt vis” med en svensk pojkvän var en katastrof och en skam för familjen. Men hon mördades för att hon avslöjade hur hedersideologin ser ut. Hon exponerade familjen och drog därigenom ytterligare skam över den. Det värsta som kan hända i en hederskultur är att andra får veta något om vad som pågår i en familj. Det ska till varje pris hållas dolt från insyn.

“Vi får aldrig acceptera talet om “hedersmord”


När Fadime mördades var Mona Sahlin (s) integrationsminister. Efter hedersmorden på 15-åriga Sara (Maisam Abed Ali) i Umeå i december 1996 och 19-åriga Pela Atroshi  i Irak i juni 1999 förnekade hon kategoriskt existensen av hedersmord och hederskultur, trots att de inte var de första hedersmorden i Sverige. 1986 mördades det nygifta paret Ibrahim och Bafreen Fatah, irakiska kurder, i Eskilstuna. Mordet är fortfarande ouppklarat.  1994 mördades 18-åriga Maryam, kristen palestinier, i Hällefors av sin far Farg Dabas.


Tillsammans med jämställdhetsminister Margareta Winberg skrev Mona Sahlin i en debattartikel i Dagens Nyheter i december 2000:

“Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar istället om mäns våld mot kvinnor. (…) Vi får aldrig acceptera talet om “hedersmord”.”

Med andra ord: invandrare får aldrig någonsin förknippas med något negativt. På Fadimes begravning grät Mona Sahlin och kom med en offentlig ursäkt. Hon förklarade sitt svek med att hon var rädd för att bli kallad rasist, alltså det invektiv som hon själv är en av de flitigaste spridarna av.

 

“Denna svenskhetens primat”

 

sahlin_kamali


Ångern satt dock inte djupare än att hon två år senare handplockade den ökände Masoud Kamali,  iranskfödd professor i socialt arbete vid Uppsala universitet, som den socialdemokratiska regeringens nye diskrimineringsutredare. Men först hade hon kört över sin egen sittande utredning på samma område, ledd av professor Anders Westholm vid Uppsala universitet. Kamali visade i en intervju redan strax efter att han fått sitt utredningsuppdrag hur Sverige skulle förhålla sig till hedersvåldet:

“Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en mindre grupp. Det är inget stort problem.”

Masoud Kamali valde att argumentera på grobiannivå och kallade sin företrädare Anders Westholm “denna svenskhetens primat”. I januari 2006 anklagade han integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) i tidskriften Mana för att vara “fanbärare i ett rasistiskt korståg” och kallade henne och Mauricio Rojas för “folkpartiets bleka husnigger”.

“Vad har det med kultur att göra – att gifta bort sina barn?”


Mona Sahlins handgångne man Kamali anser allting vara Sveriges och svenskarnas fel – Sverige är ett otäckt och rasistiskt litet land med utbredd kulturrasism, omfattande strukturell diskriminering och “etniskt rensade” massmedier. Det är ett mysterium att en person som hatar Sverige och svenskar så mycket som Masoud Kamali över huvud taget uppehåller sig här. “Vad har det med kultur att göra – att gifta bort sina barn?” är ett av hans berömda uttalanden.


Mona Sahlin och Masoud Kamali har varit effektiva bromsklossar i debatten kring hedersproblematik. Genom deras insatser politiserades det statliga utredningsväsendet, och hela integrationsdebatten har förvridits och försenats med långsiktiga skador som följd.

 

Hederskulturen är invandrad

 

Mesut Sahindal och de skolflickor som med fasa ser fram emot sommarlovet ingår båda i hederskulturen; Sahindal som förövare, flickorna som offer. Hederskulturen är invandrad och självvald. Utövarna kan inte skylla på några andra. Den har inte införts av koloniala eller imperialistiska krafter utifrån, den kan inte skyllas på utanförskap eller socioekonomiska faktorer.

aberg_grutsky

“Den är inte på något sätt en följd av utsatthet i det svenska samhället. Den har uppstått i odemokratiska miljöer, med ofria tankar och i avsaknad av pålitliga institutioner, på platser där man bara har familjen och klanen att ty sig till. I Sverige lever hederstänkandet vidare i enklaver och patriarkala föreningar med ekonomiska bidrag från det offentliga”

Skriver Lars Åberg  och Eduardo Grutzky  i “Heder och samvete”, den mest faktaspäckade och kunniga bok om hederskultur som har getts ut på svenska.

 

Mannens heder sitter mellan kvinnans ben


En hederskultur uppstår ur två tomrum: frånvaron av upplysningstankar och frånvaron av en välfärdsstat. Det finns inga samhällsinstitutioner eller myndigheter att vända sig till för att få hjälp när man blir svag, sjuk eller gammal.


Man är hänvisad till släkten för att få hjälp, vilket skapar en extrem beroendesituation. Individen får skydd och säkerhet, pengar om det behövs, men också tillhörighet och gemenskap. Släkten ger trygghet men begränsar i gengäld rörelsefriheten, i synnerhet om du är kvinna. Mannens heder sitter mellan kvinnans ben, och det är männen – fäder, bröder, mor- och farbröder – som ska övervaka den.

 

De hatar friheten – och avundas den


Hederskulturen är lokalt producerad i socialt och ekonomiskt underutvecklade länder med uråldriga samhälls- och familjestrukturer, utbredd analfabetism och stenhård könsapartheid. Genom migrationen har den globaliserats. När personer formade i en hederskultur flyttar till ett land som Sverige möter de en helt annan sorts samhälle med frihet för både män och kvinnor. Det är ett språng över hundratals eller tusentals år av utveckling.


Men man ändrar sig inte för att man flyttar. Den svenska kravlösheten innebär att det går utmärkt att i allt väsentligt dröja sig kvar i sitt ursprungsland och den medhavda kulturen genom att exempelvis titta på al-Jazeera hela dagarna. Kroppen befinner sig i Sverige, men den kulturella tillhörigheten är kvar i ursprungslandet. Värderingarna är djupt rotade, hedersideologin lever vidare. Det spelar ingen roll att man har flyttat till ett upplyst land.


Det gäller inte bara fattiga outbildade människor. Hederskultur kan komma klädd i designkläder, ha en akademisk examen och senaste modellen av i-Phone. Det är till och med så att grupper av invandrare blir ännu mer reaktionära sedan de flyttat till Väst. De hatar den frihet och de värderingar som Väst står för, men det finns också en avundsjuka. I en tankevärld formad av hedersideologi uppfattas friheten som förtryckande.


Även homosexuella gifts bort


Enligt statliga Ungdomsstyrelsens undersökning ”Gift mot sin vilja” 2009 får 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år inte välja vem de ska gifta sig med. 8 500 av dem oroar sig ofta för att bli bortgifta. Även homosexuella och funktionshindrade gifts bort för att göra problemet osynligt och rädda familjens och släktens heder.


En av dem är Gabriel. Han är kristen, kommer från en ortodox syriansk familj som invandrat till Södertälje. Gabriel är homosexuell, och när han läser på lärarutbildningen på Stockholms universitet träffar han svenske Patrik. De blir förälskade, inleder en relation och flyttar ihop. Officiellt bor Gabriel ihop med “en studiekamrat”. Som kamrat är Patrik ofta hembjuden till Gabriels hem. Fattar Gabriels föräldrar inte att de är ett par? “Så länge vi inte pratar om det är det ingen som bryr sig” säger Gabriel.


Familjen skaffar en hustru åt Gabriel


En dag när Gabriel besöker föräldrarna i Södertälje ser han att alla bilder på honom är bortklippta ur familjeporträtten. Pappan låter sonen förstå att han är sjuk, men att han kan bli botad. Dessutom har familjen skaffat en hustru åt Gabriel. Hon väntar på honom i Syrien. Gabriel gör ett självmordsförsök, som måste hållas hemligt för föräldrarna.

“Alla ansikten som vi har klippt bort har vi stoppat ner i ett kuvert. När vi kommer tillbaka från Syrien ska du få klistra in dig själv i familjen igen, den familj som Patrik har förstört” säger pappan.

Både Patrik och Gabriel lever under hot från Gabriels familj. De flyttar isär. Nu anser även Gabriel att allting är Patriks fel. Två år senare får Patrik veta att Gabriel är gift och har ett litet barn. Familjen är lycklig. Gabriel är inklistrad på familjefotografierna igen. Patrik undrar hur de kan göra så här mot Gabriel och kvinnan som han tvingats gifta sig med.


Mordet på Anni Dewani

 

Anni och Shrien Dewani

I november 2010 mördas Anni Dewani, 28, när hon är på smekmånad i Sydafrika. Hon skjuts med tre kulor i bröstet när hon har varit gift med Shrien Dewani, 33, i 16 dagar. Anni Dewani föddes 1982 i Mariestad. Hon kom från en indisk-hinduisk familj som kom till Sverige 1972 från Uganda efter att ha utvisats av dåvarande diktatorn Idi Amin. Hon arbetade som ingenjör på Ericsson i Stockholm men flyttade till London 2009 när förhållandet med den blivande maken Shrien Dewani blev seriöst.


Mordet har setts som en gåta. Paret gifte sig i Mumbai i Indien i november 2010. Anni Dewani sköts till döds när taxin som hon och maken färdades i åkte genom kåkstaden Guguletho i Kapstaden. En poliskälla med insyn i fallet avslöjar i Lars Åbergs och Eduardo Grutzkys bok att det finns starka misstankar om att mordet var ett beställningsmord med hedersmotiv. Tre sydafrikaner, däribland taxichauffören, har dömts till långa fängelsestraff . Taxichauffören har vittnat om att maken betalade honom pengar för att arrangera mordet.


Shrien Dewanis hemlighet: han är homosexuell


Själv har Shrien Dewani hela tiden nekat till anklagelserna. Han är en förmögen man som har råd att anlita de skickligaste advokaterna. De har lyckats förhala rättegången med hänvisning till Dewanis svaga psykiska hälsa. Men den 31 januari i år slog en domstol i London slutligen fast att han kunde utlämnas, och den 8 april begärdes han häktad vid Western Cape High Court i Sydafrika, åtalad för stämpling till mord.


Shrien Dewanis hemlighet är att han är homosexuell. Enligt familjens hinduiska hederskultur var han tvungen att gifta sig för att bevara familjens heder. Till vittnen har han sagt att han måste hitta ett sätt att komma ur sitt äktenskap. “Lösningen” blev att mörda hustrun för att han sedan skulle kunna leva ett friare och godkänt liv som änkling.


Journalisterna bidrar till problemen


Fallen Gabriel och Anni Dewani visar hur svårt det är att identifiera hedersbrott. Inte en enda journalist har på tre och ett halvt år lyckats knäcka koden varför Anni Dewani mördades. Att det skulle röra sig om hedersmotiv har inte funnits på kartan. I praktiken bestämmer medierna vad som ska betraktas som hedersbrott. Okunniga och politiskt korrekta journalister bidrar till att problemen lever vidare i en skuggsfär utan insyn.


Många, kanske de flesta hedersmord kamoufleras som något annat; självmord, olyckor, drunkning, felmedicinering, mystiska försvinnanden. Det faktiska antalet hedersmord är okänt. Det finns också mycket starka och inflytelserika krafter som arbetar hårt med att förneka att hederskulturen existerar. Många av dem uppbär generösa bidrag från samhället för att bekämpa hederskultur – trots att de förnekar att den finns.


När hedern kom till Sverige


När hedern kom till Sverige, då var kulturrelativismen där. Och med den alla bortförklarande politiker, sociologer, etnologer, socionomer, journalister, forskare, författare, psykologer, debattörer och kulturpersoner. Budskapet, som har dominerat sedan 1970-talet, är att ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan. En skur av rapporter och skrifter har stakat ut hur vi ska förhålla oss till en invandrad kultur där det är okej att mörda sin egen avkomma. Vi ska acceptera och tolerera. Att försöka påverka och förändra är liktydigt med kulturimperialism och maktövergrepp.

“Tolerans mot intoleranta värderingar, som hederskulturen, har blivit ett förhållningssätt inte bara hos en marginaliserad vänster utan även i den etablerade sfären inom svensk politik och myndighetsutövning. På så vis har kulturrelativismen bidragit till att hederskulturen har accepterats i det svenska samhället” skriver Lars Åberg och Eduardo Grutzky.

“Målet är alltid att flickorna ska flytta tillbaka”

 

I rapporten “Låt oss tala om flickor” 2000 berättar socialarbetarna i Rosengård i Malmö att deras målsättning alltid är att flickorna ska flytta tillbaka till sina föräldrar. Rapporten drar den häpnadsväckande slutsatsen att “skälen till att en del flickor med annan etnisk eller kulturell bakgrund än svensk befinner sig i utsatta situationer är desamma som för alla andra flickor”.


I kurslitteratur för lärarutbildningar 1978 skriver Karin Wallin:

“Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?”

… Då var kulrurrelativismen där


1988 skriver Ylva Sörman i socialstyrelsens skrift “Sjaletten sitter i hjärtat – barnomsorg, invandrarfamiljer, sexualsyn”, spridd som kurslitteratur på universitet och högskolor:

“Alla är vi barn av någon kultur, men kulturerna är olika uppbyggda. Utifrån det här synsättet känns behovet att omvända inte angeläget, istället kan vi känna respekt för varandras olikheter och låta människor vara som de är och förändra sig i en takt de själva bestämmer.”

Om skillnader i synen på könsroller och sexualitet skriver Ylva Sörman:

“När man i den muslimska världen till exempel skyler sin kropp eller inte tar en kvinna i hand är det inte ett förnekande utan snarare ett erkännande av sexualitet som en stark naturkraft.”

I etnologen Gillis Herlitz’ skrift “Hot och våld i kulturmötet”, utgiven av Statshälsan 1990, försvaras barnmisshandel i kulturens namn.


Hedersförnekare får hederspengar

 

I Sverige belönas organisationer som förnekar att hedersvåld existerar med anslag.

“Det kan förefalla svårbegripligt” skriver Åberg och Grutzky “men det finns till och med organisationer som får samhällsbidrag för att bekämpa hedersvåld men samtidigt betvivlar att sådant våld förekommer.”

Några exempel:

När socialstyrelsen 2013 fördelade statsbidragen till ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete på det sociala området gick den största summan, 13,3 miljoner, till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Vid sidan om ROKS får kvinnojouren Terrafem 1 450 000 kronor. Terrafem söker regelbundet finansiering för insatser mot hedersvåld trots att organisationen förnekar att hedersvåld existerar.


Terrafems förste ordförande Bernadita Nunez beskrev 2004 orsaken till morden på 21-åriga Sara Mohammed Ali (död i september 2011),  Pela Atroshi och Fadime Sahindal som “den rådande könsmaktsordningen”. Nunez har fortsatt att förneka hedersmord och fortsatt att utkvittera statliga anslag.


I Sverige tror man på dialog med mördare

 

Yara mördad 30 april 2014I

Sverige råder myndighetskonsensus om att man inte ska lägga sig i. Eftersom alla kulturer är lika bra kan man se mellan fingrarna när kvinnor och barn misshandlas eller mördas. Den åttaåriga palestinska flickan Yara i Karlskrona, dödad på valborgsmässoafton, är det senaste dödsoffret för myndighetspersoners passivitet och nonchalans.

Vad det handlar om är rädsla för att bli kallade rasister när de ingriper. Då får barn hellre dö. I Sverige tror man på dialog med mördare. Det är viktigare att hålla en politiskt korrekt fasad än att hjälpa ett utsatt barn.

“Det finns många svenska barn och ungdomar som fortfarande utsätts för tvångsgifte, samtidigt som socialtjänst och polis står handfallna. Socialtjänsten är ett lotteri. Myndigheter: Ni måste ta ert ansvar!”

Skriver fyra unga invandrarkvinnor med egna erfarenheter av hedersförtryck på SVT Debatt. 

Gudrun Schyman osynliggör hederskulturen

Sveket mot invandrarflickorna har ett ansikte, ett av många utöver Mona Sahlin och Masoud Kamali: Gudrun Schyman, som märkligt nog är ledare för partiet Feministiskt Initiativ och kan förväntas ta ställning för utsatta kvinnor.

Både som vänsterpartiledare och som företrädare för FI har hon gjort allt hon kan för att försöka trolla bort hedersproblematiken och gömma undan den som en del i ett allmänt manligt våld mot kvinnor. Vid vänsterpartiets kongress 2002 sa hon:

“Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Schyman har vidhållit sin ståndpunkt genom åren. Alla män är talibaner. Schymans inställning är att hedersvåldet ska osynliggöras och “försvenskas” för att diskussionen inte ska gynna “rasister”.

“Hedersvåld är svenskt”

Gudrun Schyman

I en debatt i Malmö i september 2012 sa hon:

“Vad jag förstår pratar vi om 70 000 flickor som bor i Sverige och är svenskar. Detta är svenskt, inte någonting annat. Det är väl så att människor som bor här är svenskar. Det innebär att vi i Sverige har det som heter våld och förtryck i namn av heder. Det är svenskt.”

Det är samma Gudrun Schyman som skickade ett personligt brev till länspolismästaren och sexsadisten Göran Lindberg, 2010 dömd till sex års fängelse för grova våldtäkter, misshandel och koppleri, med tack för hans engagemang i jämställdhet. Samma Gudrun Schyman försöker nu få in sitt parti Feministiskt initiativ i både EU-parlamentet och Sveriges riksdag. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har läst partiprogrammet och utfärdar en varning.


Invandrarkvinnors opinionsarbete

 

sara_mohammad

Att det i dag satsas resurser för att bekämpa hedersvåld och -förtryck beror inte på Gudrun Schyman, jämställdhetsminister Maria Arnholm (fp) eller någon annan politiker som talar gärna och ofta om jämställdhet. Det beror enbart på den envetna opinionsbildning som framför allt kvinnor med utländsk bakgrund och egna erfarenheter har bedrivit i frågan.

En av dem är Sara Mohammad, som grundade riksorganisationen “Glöm aldrig Pela och Fadime”. Hon flydde från den kurdiska delen av Irak när hennes bror försökte gifta bort henne med en man som hon aldrig träffat. Hon får frågan varför hedersideologin kan leva vidare i Sverige och svarar:

“Det beror på tre saker: kulturrelativismen, den omvända rasismen och frammarschen för politisk islam.”

Offentlig förljugenhet, moralisk korruption

Med kulturrelativism motiveras de grövsta svek mot barn som aldrig har bett att få komma till Sverige. I boken “Joseph Anton” skriver Salman Rushdie: “Kulturrelativismen är döden för det etiska tänkandet.”

Lars Åberg och Eduardo Grutzky kallar det som pågår för offentlig förljugenhet som leder till en sorts moralisk korruption.

“Tanken verkar vara att man inte ska prata om faktiska problem utan hellre tiga om dem så att ingenting kan förändras. Just den hållningen, att acceptera en segregation där de mest utsatta inte betraktas som lika mycket värda som andra medborgare är den verkligt rasistiska” skriver de.

“Varför ska vissa människor ha tillåtelse att leva utanför demokratin?”

Litteratur:

 

Eduardo Grutzky och Lats Åberg: Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige. 2013.

Söndagskrönika: Ekon från forntiden. 

BBC-dokumentär om mordet på Anni Dewani. 

Lars Åberg: Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur. DN Debatt 31 augusti 2010.

Salman Rushdie: Joseph Anton. 


http://snaphanen.dk/2014/05/11/sondagskronika-sveket/#more-179537

Av Stig Olsson - 9 maj 2014 10:13

Ett nytt adhd-läkemedel skulle ut på marknaden.

Då anlitade läkemedelsbolaget två landstingsläkare för att hjälpa till med lanseringen.

Under två år betalade läkemedelsjätten konferensresor, privata arvoden och hundratusentals kronor till en rad svenska sjukhus. 

Sedan blev de två läkarna statliga experter på Läkemedelsverket – och godkände läkemedlet i Sverige.



Söndagen den 26 augusti 2007 ställde sig landstingsläkaren från Lund, Gunilla Thernlund, framme vid podiet.

Platsen var en kongresshall i italienska Florens där flera av världens främsta barnpsykiatriker hade samlats den här helgen.


Thernlunds budskap i Florens denna dag var:

"Adhd-läkemedlet Strattera förbättrar livskvaliteten hos barn och ungdomar med ADHD".

 

100 svenska barn hade varit försöksobjektoch de flesta hade positiva erfarenheter. Succén var ett faktum och läkemedlet skulle senare bli en svensk storsäljare och få grönt ljus av Läkemedelsverket.

Det som ännu inte var känt var att hennes resa hit betalats av läkemedelsbolaget Eli Lilly. Att hon fått privata arvoden från företaget. Att hennes, och en rad andra kliniker, fått stora summor från bolaget för att forska om deras läkemedel. Och att hon till slut – som statlig expert på Läkemedelsverket - själv skulle vara med och bestämma över läkemedlets framtid i Sverige.


Under 2010 fick nästan 52 000 personer i Sverige medicin mot adhd.

De neuropsykiatriska diagnoserna – som gäller adhd, asperger och tourettes - blir allt fler.

Mest tydlig är ökningen på det högaktuella området adhd – med en fördubbling av barndiagnoser på sex års tid och en tredubbling av utskrivna narkotikaklassade adhd-mediciner.

Vinnare på det är alla de som anser sig ha fått stor hjälp av läkemedlen.

Som Catharina Oderstål, som tidigare i vår granskning berättat om sitt nya liv med adhd-medicinen Metamina.

– Äntligen fungerar jag.

Men den kanske tydligaste vinnaren på de allt fler neuropsykiatriska diagnoserna är läkemedelsbolagen.

De fem svenska läkemedelsbolag som är mest involverade i adhd-läkemedlen omsätter i de flesta fall miljarder bara på den svenska verksamheten.

En viktig del för att försvara marknadspositionen är marknadsföring mot sjukhus.

En källa inom öppenvårdspsykiatrin berättar om regelbundna informationsträffar där det ibland är relevant information.


Och ibland ren reklam.

– Varje vecka hålls informationsmöten där personalen bjuds på lunch under tiden de lyssnar på föreläsning om olika läkemedel, med utsända från företagen. Många gånger visar de glädjestatistik om varför just deras läkemedel är så bra.

Men det hålls inte bara informationsträffar.

Sedan decennier finns ett nära samarbete mellan läkare och läkemedelsindustrin.

Samarbeten som går hela vägen upp till makthavarna på Läkemedelsverket.

De som fått allmänhetens förtroende att vara oberoende experter och bestämma vilka läkemedel som ska användas.


– Jag fick 30 000 kronor för jobbet.

2005 blev överläkaren Gunilla Thernlund, på Lunds universitetssjukhus, kontaktad av läkemedelsjätten Eli Lilly.

På sin fritid, tillsammans med en forskare på företaget, förberedde hon en svensk studie av Strattera. Ett läkemedel som företaget tidigare lanserat i USA och Storbritannien.

Under 2005 sattes sedan Thernlund och flera adhd-experter samman i en grupp, finansierad av företaget, för att genomföra studien.


En i gruppen var Eli Lillys egen forskare.


En annan var Björn Kadesjö, överläkare på Drottning Silvias barnsjukhus.

Han var vid det här laget redan anlitad som rådgivare åt Eli Lilly inför lanseringen och hade efter att ha fått insyn i marknadsföringsplanen skrivit på ett sekretessavtal.

På flera kliniker runtom i landet, på bland annat Lunds universitetssjukhus och Drottning Silvias barnsjukhus, testades sedan läkemedlet på 100 barn med adhd-diagnos.

Allt finansierades av Eli Lilly genom att sjukhusen, där testbarnen var patienter, fick ersättning för den tid landstingsläkarna lade ner på studien.

Aftonbladet har tagit del av de fakturor – på sammanlagt 664 500 kronor – som Drottning Silvias barnsjukhus skickade till Eli Lilly för att kompensera den tid deras personal lade ner på studien.

Det var inte första gången – även i en annan studie om Strattera hade sjukhuset fått nästan 600 000 kronor från företaget.

Även från Lunds universitetssjukhus gick räkningar till Eli Lilly.

Där räckte läkemedelsföretagets pengar till en halvtidsanställning för en sjuksköterska som på sjukhuset kunde assistera Gunilla Thernlund med den skånska delen av studien.


Den 26 augusti 2007 var så arbetet slutfört.


Det var då Gunilla Thernlund presenterade det positiva resultatet av undersökningen på en konferens i Florens.

Och resan dit var till hälften betalad av läkemedelsföretaget.

– Eli Lilly stod för resa och hotell, bekräftar Gunilla Thernlund.

Den andra halvan betalade landstinget i Skåne. Men exakta belopp i den skånska delen av Eli Lilly-studien har inte gått att kontrollera närmare.

– Tyvärr har vi slarvat bort de här handlingarna i den stora omorganisation som gjorts, säger psykiatrichefen Hans Brauer på Region Skåne:

Enligt Thernlund handlade det dock om runt 8 000 kronor som Eli Lilly betalade för resan.

–  Jag tycker absolut att det vore bättre om offentliga myndigheter stod för de här kostnaderna för vidareutbldning. Absolut. Men landstingen snålar tyvärr när det gäller vidareutbildning.


De samlades den 28 september 2008.

En grupp läkare och professorer, Läkemedelsverkets tyngsta experter inom adhd, möttes på ett konferensrum på Radisson Hotel vid Arlanda för att bestämma vilka adhd-läkemedel som ska användas i Sverige.

Hälften av personerna i rummet hade de senaste åren haft olika former av samarbeten med läkemedelsbolag. Bland dem Björn Kadesjö och Gunilla Thernlund – som nu alltså anlitats som Läkemedelsverkets statliga experter och skulle ta beslut om det läkemedel de i praktiken varit med och lanserat.

Några månader senare presenterades expertgtuppens rapport.

Det blev grönt ljus för Strattera.

"Atomoxetin (kemiska namnet för Strattera) kan övervägas som förstahandspreparat".


– Visst, det är ett dilemma och en balansgång, säger Gunilla Thernlund.

– Men vi vill ju att de ska ta fram bra mediciner. Vi måste ha ett samarbete med dem för att hjälpa dem att tala om vad de ska hjälpa vården med.

Ingen av experterna i gruppen - inte heller Björn Kadesjö eller Gunilla Thernlund - anser att de påverkats av sina samarbeten med läkemedelsbolag.

– Det är ett ständigt dilemma. Man vill inte binda upp sig i beroendeförhållanden. Men det är angeläget för sjukvården att medverka för att kunna ta ställning till läkemedel, säger Björn Kadesjö.

Men alla i expertgruppen är inte lika entusiastiska.

Pär Hallberg, klinisk farmakolog på Akademiska sjukhuset i Uppsala, tycker att bolagssamarbeten ska undvikas eftersom man kan påverkas utan att vara medveten om det.

– Samarbeten med läkemedelsindustrin kan vara problematiska om man exempelvis har varit medverkande i forskningsprojekt om ett speciellt läkemedel och sedan deltar i expertgrupper för myndigheter eller i expertgrupper.

En annan av experterna, Ing-Marie Wieselgren, är psykiatrihandläggare på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Hon säger att vi är beroende av läkemedelsbolagen och att allt för stora resurser skulle krävas från samhället för att ha råd med helt oberoende forskning. Dessutom är Sverige, enligt Wieselgren, för litet för att få ihop en kompetent grupp experter helt utan kopplingar till läkemedelsbranschen.

Ändå har hon valt att avbryta sina tidigare samarbeten med läkemedelsbolag.

– Jag tycker helt enkelt att det inte ser bra ut.

FOTNOT: Eli Lilly har avböjt att kommentera.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13706184.ab

Av Stig Olsson - 8 maj 2014 17:45

Enligt en överläkare i Danmark har tre danskar har dött av antibiotikaresistenta stafylokockbakterier från gris. Det är första gången det så tydligt har slagits fast att MRSA-infektioner har kostat människoliv.

 

Upplysningen kom fram i ett rättsärende där överläkaren var inkallad som vittne.

– Från mitt eget sjukhus känner jag till en person som förra året dog av en MRSA-infektion från gris. När jag rapporterade om dödsfallet frågade jag Statens Serum Institut om det hade varit andra fall. Och det har det, ett år 2012 och sedan ytterligare ett året därpå, säger Hans Jørn Kolmos på Odense Universitetshospital, överläkare och professor i klinisk mikrobiologi, till Landbrugsavisen.

Följd av MRSA

För Poul Bækbo, veterinär på Videncenter for Svineproduktion, Landbrug & Fødevarer, är det en helt ny uppgift för dem att tre personer avlidit som följd av MRSA.

– Självklart är det ett bekymmer och det bekräftar att vi ska ta allvarligt på MRSA och fortsätta arbetet med att bekämpa smittan. MRSA är ett problem i hela världen, vi kämpar även med det i Danmark. Men det här betyder också att vi inte bara kan hantera smittan enbart här i Danmark. Såväl djur som människor färdas över landgränserna.

Han säger vidare att de har tät dialog med myndigheterna om vilka åtgärder man ska vidta när man arbetar med grisproduktion.

Begränsa smittan

Samtidigt har det satts i gång forskningsprojekt vid bland annat Københavns Universitet och Statens Serum Institut med målet att begränsa smittan från besättningarna och ut i samhället.

Rättssaken gällde enligt Landbrugsavisen ett åtal mot två journalister som 2010 offentliggjorde adresser till 12 danska grisbesättningar som hade infektioner med MRSA-bakterier. Journalisterna riskerar bötesstraff men säger i sitt försvar att publiceringen har stort allmänintresse och att de därför ska frias. Överläkaren var inkallad som deras vittne.

Kraftig ökning

Sedan 2009 har antalet danskar smittade med MRSA nästan fördubblats , enligt en rapport från DTU Fødevareinstituttet och Statens Serum Institut. 

Sverige har den lägsta antibiotikaanvändningen i EU, vilket beror på många års förebyggande hälsoarbete. Men i Danmark, som exporterar mycket griskött till Sverige, bär 88 procent av grisarna på multiresistenta bakterier, enligt en rapport från LRF och Jordbruksverket.

 

Av Stig Olsson - 8 maj 2014 08:40

USA  Hangarkryssare
USA Hangarkryssare

Mr Lai mejlar till en ekonomireporter på Dagens Industri under rubriken:

Angående USAs ekonomi

Statistik från USA är som Sovjets på 1970 – 80 – talet det vill säga bara frisörstatistik utan egentligt värde. Friserade siffror och rent ljug samt regler för redovisning som ger en bild som blir osann. Det här vet Du liksom de flesta i din bransch men ni skriver inte om det beroende på att era ägare då skulle bli sura

USA = ekonomisk kaputt

Budgetunderskott

Handelsunderskott

Massarbetslöshet i och för sig maskerad men ligger i nivån 20 % realt

Ackumulerade skulder på snart 18 trillioner dollar

FED stödköper ännu upp gamla obligationer – en del så gamla som från 1930 – talet för summan runt 80 miljarder dollar i månaden

Inflationen på baslivsmedel är nu uppe i tvåsiffriga nummer i USA

Redan beslutade och utlovade reformer sedan tidigare ligger på den ofantliga summan av mer än 50 trillioner dollar över de kommande årtiondena

Man för krig på flera FRONTER

Mer än 800 baser internationellt där 1 ½ miljon soldater och anhöriga försörjs från USA. En marinflotta överdimensionerad något enormt som nu till delar lagts upp i hamn för som det heter fleråriga reparationer

Man är på väg mot ekonomiskt kaos

Lägg därtill att petrodollarn är på väg ut och bort inom stora delar av Världen den kommande tiden. Då inser Du  helt klart att USA inte klarar av det här och därför är man nu militärt aggressiv.

Mr Lai

dn dn dn svd svd


http://parnassen.wordpress.com/2014/05/07

Av Stig Olsson - 29 april 2014 07:54

Det pågår en kampanj styrd av våra starka pensionärsförbund, där de säger att ett pensionärspar mellan 2007-2014 betalat 100 000 kronor mer i skatt än löntagare. De har valt en period under vilken skatten för ålderspensionärer minskat vid två tillfällen och de har heller inte talat om på vilka löner de räknat på samt slagit ihop två personer! För att det skall låta mycket naturligvis. Tveksamt för mig som gillar riktiga siffror.


Nu föreslår (S) en ytterligare sänkning vilket ju även Alliansen tidigare har gjort ”om utrymme finns”. Det handlar dock fortfarande om blygsamma summor.


Vid alla tillfällen då sänkning av pensionärsskatten har gjorts och när den diskuteras av våra politiker har vår grupp ”förtidspensionärer” medvetet glöms bort. Våra medlemmar, funktionshindrade, med låg aktivitets- och sjukersättning är därför de som nu betalar högst skatt av alla!


Aktivitets- och sjukersättningen är låg, mellan 8-9 000 kronor per månad beroende på ålder. Det finns även några ålderspensionärer som har motsvarande låga inkomst, men knappast några löntagare annat än deltidsarbetande. Gör vi en riktig aktuell jämförande undersökning på hur skatterna ser ut just nu 2014 får vi följande resultat.

  • Personer med sjuk-/aktivitetsersättning betalar i snitt 9 % mer i skatt än löntagare med motsvarande inkomst
  • Ålderspensionärer med låg inkomst betalar i snitt 1,5 % mer i skatt än löntagare med motsvarande inkomst
  • Ålderspensionärer med lite högre inkomst betalar i snitt 3 % mer i skatt än löntagare med motsvarande inkomst

För en inkomst på 8 000 kronor per månad betalar en person med aktivitetsersättning totalt 9 000 kronor mer i skatt än en löntagare i år 2014 och 8 000 kronor mer i skatt än en ålderspensionär.

För en inkomst på 9 000 kronor per månad betalar en person med sjukersättning totalt nära 10 000 kronor mer i skatt än en löntagare i år 2014 och 8 000 kronor mer i skatt än en ålderspensionär.

 

Jag har tidigare skrivit inlägg här på sajten om att LSS-gruppen medvetet är bortglömd av våra politiker.


http://reclaimlss.org/2012/06/den-bortglomda-gruppen/

http://reclaimlss.org/2012/10/politikerhajar/

http://reclaimlss.org/2012/05/om-man-inte-syns-finns-man-inte/


Till dessa politiker som ”glömmer bort” vår grupp funktionshindrade för att den är ”få potentiell a väljare”, får jag nu lägga till våra stora pensionärsorganisationer som bara diskuterar ålderspensionärers villkor. Det är en stor, stark och vältalig väljargrupp som om viljan fanns skulle kunna hjälpa även vår grupp ”förtidspensionärer”.


Jag har skrivit till dem – men än så länge utan respons.

 

Solidariteten i Sverige av idag är svag! ”Jag-samhället” är starkt!

 

http://reclaimlss.org/2014/04

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se