Inlägg publicerade under kategorin Forskningens baksidor

Av Stig Olsson - 10 april 2014 08:35

”Dr Gersons fokus på obearbetade livsmedel och näringsbalans var så gott som okänd på 1930- och 1940-talet eftersom näringsforskningen ännu inte var fullt utvecklad eller accepterad. Hans innovativa idéer för behandling av svåra sjukdomar med näring mottogs inte med entusiasm år 1936. Även om dr Gerson botade desperata cancerpatienter med en otrolig hastighet på sitt behandlingshem i New York, undvek och förlöjligade USA:s konventionella medicinska etablissemang honom. Det här skedde vid en tidpunkt då det allsmäktiga AMA stämplade idén att kost och näring kan påverka cancer som en ”falsk föreställning”.


Dr Gersons idéer visade sig emellertid vara riktiga genom de otroliga framgångar han uppnådde med avancerade sjukdomar. I själva verket blev han snart känd som någon som kunde bota ”obotliga”, och många desperata människor strömmade till hans klinik i New York. Men dr Gersons oklanderliga meriter som förstklassig läkare och otroliga dokumenterade framgångar med cancerpatienter var inte tillräckligt för att han skulle slippa bli förföljd och trakasserad för sin okonventionella behandling. Han behandlades som en kvacksalvare och blev så småningom utesluten från New York Medical Society.

År 1958 fick S.J Haught, en tidningsreporter i New York, ett brev från en kvinna som av sin cancerspecialist hade fått beskedet att hon då hade två till sex månader kvar att leva, men som senare hade blivit botad från sin avancerade cancer av dr Gerson. Denne reporter beslutade då att undersöka den här läkaren som kallades kvacksalvare av de erkända cancermyndigheterna. Haught fick veta av AMA att dr Gerson ”hade misslyckats med eller vägrat låta den medicinska yrkeskåren få sätta sig in i detaljerna i hans behandling”.

Haught upptäckte dock genom sin journalistiska undersökning att AMA:s påstående var fullständigt osant. Dr Gerson hade varit allt annat än ovillig att avslöja sina metoder. I själva verket hade Gerson publicerat 50 medicinska artiklar och tre böcker, bland annat den mycket detaljerade boken, A Cancer Therapy, där han på djupet beskrev sina behandlingsmetoder mot cancer. Haught fick veta att många av dr Gersons vetenskapliga artiklar hade avvisats av ledande medicinska tidskrifter utan anledning. Hans medicinska upptäckter om behandling av cancer hade därför aktivt blockerats från att redovisas för andra läkare.

Haught upptäckte att Medical Society of the County of New York redan hade undersökt Gersons behandlingscenter fem gånger, då de hade undersökt patienter, tittat på röntgenbilder och även undersökt andra aspekter av Gersons klinik och cancerbehandling. Resultatet av Medical Societys undersökning publicerades aldrig eller gjordes tillgängligt för allmänheten på annat sätt, enligt Haught. Då Haught begärde att Medical Societys slutsatser om Gersons behandling skulle offentliggöras, avslogs hans begäran. Även om dr Gerson försökte få sin behandling officiellt utvärderad, ville det medicinska etablissemanget inte göra detta.

Förutom att han hade stora framgångar med ”obotliga” cancerpatienter, var dr Gerson också mycket frispråkig mot tobaksindustrin. Detta försatte honom inte i en bra position gentemot AMA, när deras största källa till reklamintäkter från Journal of American Medical Association var Philip Morris tobaksföretag! Som vi lärde oss från Hoxseymetoden, så hade AMA ett mycket kraftfullt inflytande på 1940- och 1950-talet över vad som godtogs och vad som inte godtogs av den medicinska världen.

År 1946 vittnade Gerson i ett senatsförhör i den amerikanska kongressen till stöd för ett lagförslag till kongressen vilket skulle bemyndiga presidenten att ”föra krig mot cancer”. Det var det första lagförslaget i sitt slag och om det gick igenom skulle det bevilja 100 miljoner dollar till en samordnad forskning och en samverkan mellan världens främsta cancerexperter i syfte att hitta ett sätt att förebygga och/eller bota cancer. Senator Claude Pepper var chef för det underutskott som hade hand om utfrågningarna i samband med detta lagförslag. Dr Gerson var bara en av de sakkunniga som vittnade inför underutskottet, som skulle gå till historien som ”Pepper-kommissionen”. Dr Gerson ägnade tre dagar åt att presentera dokumenterade bevis på tillfrisknanden som han hade uppnått hos patienter som inte kunde tillfriskna av behandling som gavs av ledande cancerkliniker och sjukhus.

En annan expert som vittnade car läkaren George Miley, medicinsk chef på ett sjukhus där dr Gerson hade behandlat många patienter. Dr Miley gav inte bara ett starkt stöd åt Gersons metod och vittnesmål, han presenterade även en oroande studie för underutskottet. Enligt dr Miley hade en långsiktig undersökning gjord av en väl respekterad läkare visat att cancerpatienter som inte fick någon konventionell behandling alls faktiskt överlevde längre än patienter som behandlades med kirurgi, röntgenstrålning eller annan strålning! Läkaren James P. Carter, författare till Racketeering in Medicine: The Suppression of Alternatives, skrev att detta lagförslag från senaten slutligen förkastades genom intensiv lobbyverksamhet i kongressen, vilket finansierades av stora företagsgrupper som hade intressen i mångmiljondollarindustrierna kirurgi, strålning och kemoterapi. Tragiskt nog förkastades detta lagförslag med bara fyra rösters övervikt, vilket annars kunde ha dirigerat finansiella medel utan tidigare motstycke till forskning i andra typer av behandlingar än ”etablerade” cancerbehandlingar.

Det var bara några månader efter dr Gersons vittnesmål i senaten som Morris Fishbein började attackera och förlöjliga Gerson och hans behandlingsmetod mot cancer. Fishbein använde Journal of American Medical Association som sitt verktyg. I sin bok, Racketeering in Medicine, förklarar dr Carter att dr Gerson vid denna tidpunkt utsatts för:

...systematiska trakasserier från New York State Medical Societys och från New York State Licensing Boards sida. Dr Gersons skrifter svartlistades och ingen av de ansedda vetenskapliga tidskrifterna tog in dem. Hans sjukhusprivilegier vid Gotham Hospital i New York City återkallades efter hans imponerande och framgångsrika  demonstration inför Pepper-underutskottet 1946... Kampanjen för att misskreditera honom samordnades troligen av personer inom AMA.

Men dr Gerson gav inte upp. I början av 1950-talet lämnade han in 5 fallbeskrivningar av tillfrisknanden från cancer till NCI och begärde att en officiell undersökning av hans metod skulle utföras. NCI:s svar var att tala om för dr Gerson att de skulle behöva 25 fallbeskrivningar i stället för bara 5. Dr Gerson levererade omgående de begärda 25 fallen till dem tillsammans med en fullständig dokumentation. Sedan, mer än ett år senare, svarade NCI igen och sa till dr Gerson att 25 fallbeskrivningar inte skulle vara tillräckligt för att motivera en undersökning, och att man skulle behöva 125. Det verkar som om NCI ansåg att man hade tiden och makten på sin sida och hade råd att leka en katt-och-råttalek. Gersonmetoden utvärderades aldrig på ett rättvist sätt.

Trots att dr Gerson inte lyckades få sin effektiva cancerbehandling accepterad av den konventionella medicinen fortsatte han outtröttligen att behandla patienter fram till sin död 1959.”

ANNONS
Av Stig Olsson - 5 april 2014 23:16

Var sjuk i elva år för att läkarna gav fel medicin

 
Gulli Johanson blev sjuk av sin medicin. Hon fick svårt att gå, demensproblem och blev sängliggande. När hon slutade med pillren blev allt snabbt bättre. Här är barnbarnsbarnet Noah Wickman, 4, på besök på ålderdomshemmet.
Gulli Johanson blev sjuk av sin medicin. Hon fick svårt att gå, demensproblem och blev sängliggande. När hon
slutade med pillren blev allt snabbt bättre. Här är barnbarnsbarnet Noah Wickman, 4, på besök på ålderdomshemmet.
Foto: Lina Boström Einarsson

Familjen samlades vid dödsbädden för att ta farväl.

Men bara några dagar senare var Gulli Johanson, 75, frisk.

Läkarna hade begått ett katastrofalt misstag:

Hon hade inte varit gravt senil i elva år – hon hade fått fel medicin.


Aftonbladet och SVT:s ”Uppdrag Granskning” kan i dag berätta historien om hur läkarslarv berövade Gulli Johanson nästan elva år av hennes liv. Om barn och barnbarn som maktlösa tvingats se på när en älskad familjemedlem långsamt tynat bort och blivit mer och mer apatisk.


Det är en historia som kunde ha tagit slut i maj förra året.


Då ringde personalen på sjukhuset till de anhöriga och sa att det var dags att komma och ta farväl, att mamma hade slutat äta.

– Jag minns det så väl. Min syster ringde mig den 7 maj och berättade att mamma var döende. Jag var uppe två dagar senare och tog farväl, säger sonen Börje Johanson till Aftonbladet.


Men några dagar senare satte sig Gulli Johanson upp. Hon hade inte pratat begripligt på elva år. Och sa till personalen:

– Vad bra att ni är här. Jag vill stiga upp.

Vad var det som hade hänt?

Epilepsianfall

Sommaren 1996. Gulli Johanson var på semester i skärgården tillsammans med en av sina söner då hon plötsligt fick ett epileptiskt anfall.

– Jag kommer ihåg att vi åkte ambulanshelikopter och att jag såg Globen. Det är det sista jag kommer ihåg på många år, säger hon.


Vi sitter i Gulli Johansons rum på ett äldreboende i Västerhaninge, söder om Stockholm. Barnbarnsbarnet Noah Wickman, 4, i knäet.


Även hennes son Börje Johanson och sondotter Maria Johanson är med.


Gulli Johanson fick medicin mot epilepsin. Men hon blev bara sämre. Gick ner i vikt, blev deprimerad, började få svårt att lösa korsord.

– Mamma hamnade i en utredningskarusell. Bollades fram och tillbaks mellan olika sjukhus, säger Börje Johanson.

Läkare satte in ny medicin. Men Gulli blev bara mer och mer glömsk och började få svårt att gå.


År 2002 flyttades hon till ett demensboende.

– Mamma var ett kolli. Hon låg i sängen hela dagarna och pratade inte. Jag brukade komma och hälsa på en gång i halvåret. Det var meningslöst att komma oftare, säger Börje Johanson.


I läkarbibeln Fass står att just de mediciner som Gulli tog har ”demensliknande tillstånd” som biverkning. Det var inget läkarna reflekterade över.


Eller rättare sagt  –  ”Uppdrag Granskning” har hittat journaler där en läkare tycker att den förvirrade kvinnan själv borde ta upp sin medicinering med ansvarig läkare.

Tog bort medicinen

När Gulli Johansson förra våren var döende togs medicinen bort. Hon gick från svårt dement till frisk på bara några dagar.

– Jag trodde inte mina öron när min syster ringde. Hon hade fått ett samtal från sjukhemmet. Mamma hade plötsligt börjat prata, säger Börje.

 

Hur kändes det?

– Overkligt. Helt overkligt. Min mamma kom tillbaks från de döda.

Glädje – men också sorg.

– Vi har förlorat så många år. Och mina barn har fått växa upp utan en farmor.


Gulli Johanson är smal och tunn. Det har tagit tid för henne att lära sig gå igen. Nu klarar hon sig dock helt själv. Går upp på morgonen, klär sig, sköter sin hygien.


Hon har flyttats till ett vanligt äldrehem.

– Det som överskuggar allt är att jag kan njuta av livet igen. Det finns en lång paus i mitt liv, men jag kan lyssna på musik och läsa böcker.

Läst ikapp åren

Hon berättar att hon läst 277 böcker sedan hon blev frisk. Och hon har metodiskt gått igenom de stora händelser som inträffat under de bortglömda åren:


Skyskraporna som föll i New York, mordet på Anna Lindh, alliansens valseger.

– Det gör väldigt ont när jag tänker på hur min familj haft de under alla de här åren. Jag förstår deras lidande, min egen mamma låg på sjukhus i sex år innan hon dog.


Nästan ingen av de ansvariga läkarna vill svara på frågor om fallet.


Thomas Björkbom, medicinskt ansvarig läkare på den vårdcentral som Gulli Johanson tillhörde, ställde dock upp på en intervju.


Men eftersom han inte var ansvarig under kvinnans sjuka år kunde han strängt taget inte svara på en enda fråga.

Även Svante Baehrendtz, chefsläkare på Karolinska universitetssjukhuset, det sjukhus som flera gånger undersökte Gulli Johanson, har ställt upp framför kameran.


Han vägrar dock att prata om ”enskilda fall” – trots att den drabbade kvinnan gett sitt tillstånd att bryta mot sekretessen.

”Viktigt att berätta”

Gulli väljer att träda fram i Aftonbladet och SVT för att, som hon säger, det är viktigt att berätta.

– Det här ska inte kunna ske. Men om det har drabbat mig så måste det kunna drabba andra.

Ingen vet hur många som Gulli det finns på våra sjukhus. Äldre människor som tycks vara senila, men kanske bara har fått fel medicin.


Gulli Johanson har av vården erbjudits 45 000 kronor i ersättning för de förlorade åren.

– Jag vet inte vad jag ska säga om den summan. Jag har så dålig uppfattning om pengarnas värde numera.

Hon ger fyraårige Noah lite godis och säger att hon egentligen bara begär en enda sak:

– Jag vill ha en ursäkt för vad de har gjort mot mig. Men det har jag inte fått.


http://www.aftonbladet.se/halsa/article11520220.ab?

ANNONS
Av Stig Olsson - 5 april 2014 09:46

Äntligen börjar gammelmedia också skriva om den livsfarliga övervakningen, eller rättare sagt det som blir livsfarligt om inte de som är satta att beskydda oss också gör det! Som det ser ut har vi troligen redan sålts som slavar åt penningmakten... trist...


Varje dag lämnar vi digitala spår i en omfattning få förstår. Vad all information faktiskt används till har vi sedan länge tappat kontrollen över. Nu måste vi på allvar ställa frågan: ”Går det att i vårt övervakade, datastyrda samhälle kontrollera vad vår personliga information får användas till?” Svaret förvånar förmodligen, skriver Daniel Akenine, teknik- och säkerhetschef på Microsoft.

Det går till och med att registrera vad vi tittar på för tv-program genom att studera mönster i vår elförbrukning, skriver Daniel Akenine.

Det går till och med att registrera vad vi tittar på för tv-program genom att studera mönster i vår elförbrukning,
skriver Daniel Akenine.  FOTO: HASSE HOLMBERG/TT


De senaste årens massiva datainsamling om vad vi gör, köper, äter och läser fungerar i dag som bränsle åt en ny typ av intelligenta tjänster som kan vara till stor nytta – men också missbrukas i fel händer. Många känner i dag en allt starkare oro att den omfattande informationsinsamlingen nått en nivå som vårt nuvarande persondataskydd inte längre kan hantera.


Personlig information lämnar vi både medvetet och omedvetet. Ibland helt frivilligt. Ibland har vi knappast något val, till exempel mot myndigheter. Samtidigt registreras även stora mängder data om oss som vi inte är medvetna om.


Som exempel kan nämnas hur telefonoperatörer kan registrera dina rörelser, hur SL registrerar vilken tunnelbanelinje du åkt eller hur Transportstyrelsen registrerar när du senast passerade en vägtull.


Andra exempel på denna omedvetna övervakning är de smarta elmätare som på bred front installeras i hemmen.


Experiment har visat att smarta elmätare med tillräcklig upplösning i tid och förbrukning skulle kunna användas för att detaljstudera vad vi gör i våra hem. En sådan elmätare kan i realtid övervaka vid vilken tidpunkt vi kommer hem, när vi lagar mat eller tvättar. Det går till och med att registrera vad vi tittar på för tv-program genom att studera mönster i vår elförbrukning. Din elkonsumtion skulle kunna användas för att sälja information om att du just lagat mat, diskat och just nu är som mest mottaglig för säljsamtal.

 

Det handlar inte bara om passiv övervakning utan det skapas även allt fler gratistjänster med förmågan att, med aktivt samtycke, samla in information ifrån stora mängder användare. Som exempel kan nämnas den svenska appen Tink. Tjänsten hämtar in data från de flesta svenska banker och uppges lagra information om inkomster och utgifter för runt 150 000 svenskar. Kanske du är en av dem? Denna typ av information skulle kunna användas för att sammanställa våra konsumtionsvanor, generera kartor över våra alkoholinköp eller apoteksbesök. Information som många av oss skulle vara obekväma att fritt dela med sig till alla på en direkt fråga.


Den snabba utvecklingen på området har gjort att många gamla sanningar som nuvarande skydd bygger på har förvandlats till myter.

 

Myt: Du kan välja att stå utanför. 1980 var det förmodligen möjligt men 2014 är det inte längre realistiskt. Vid varje tillfälle vi handlar, ringer, betalar räkningar eller söker på internet registreras vårt användande. Vi kan inte längre välja att stå vid sidan utan att samtidigt välja att stå utanför hela vårt moderna samhälle.

 

Myt: Samtycke ger dig kontroll. Det traditionella sättet att skydda vår information mot missbruk bygger på att vi ger samtycke att använda vår information till någon vi anser oss lita på. Metoden är anpassad för en värld då vi sällan gav information, aktörerna var färre och mängden information var mindre. Alla känner vi igen oss i en situation då vi, ibland flera gånger i veckan, accepterar avtal på internet som består av långa legala texter som de allra flesta inte har en realistisk möjlighet att sätta sig in i. Ibland samtycker vi dessutom till text som tar sig rätten att förändras.


I praktiken har den snabba utvecklingen inneburit att vi inte längre har en samlad bild över vad alla dessa samtycken resulterat i, vem som i dag har tillgång till vår information eller i vilka syften den används.

 

Myt: Anonymisering av data löser problemen. Ett vanligt argument bygger på att inget missbruk kan ske om man anonymiserar informationen om oss innan den används. Sanningen är att i en värld av så många olika datakällor, många av dem öppna för alla, är inte längre anonymisering tillförlitligt. Anonymiserade data innehåller ofta gömda samband med icke-anonym information och samkörningar riskerar att åter identifiera oss. Flera sådana incidenter har inträffat under de senaste åren.

 

Vad kan vi göra? Kontrollera insamling eller kontrollera användning? Det första alternativet är naturligtvis det enklaste. Om vi förbjuder eller minimerar insamlandet av information om oss minskar möjligheterna till missbruk.


Det man inte lagrar kan inte missbrukas. Samtidigt tappar vi då möjligheter till positiv användning – samma data kan användas för att hjälpa oss och vårt samhälle att utvecklas.


Om vi vill att data om oss själva ska kunna användas till för oss positiva ändamål och samtidigt skyddas mot missbruk så behövs ett nytt regelverk för hantering av vår personliga information.

 

En lösning på hur vi kan återta kontrollen över vår information vore ett regelverk som ställer krav på att man – vid insamlingsögonblicket – kapslar in och skyddar vår personliga information med metadata (data som beskriver vad du och jag tillåter för typ av användning). Ett personligt val som följer och skyddar vår personliga information överallt den rör sig mellan olika aktörer. Man kan se det som att din information läggs i ett stängt brev där tjänster och applikationer som vill öppna brevet och använda din information blir tvungna att läsa av för vilka syften du accepterar användning och respektera detta val.


Exempelvis skulle jag med ett sådant regelverk kunna besluta att information som lagras om mitt resebeteende får användas för att bedriva trafikforskning men inte i syfte att i hemlighet beräkna min bilförsäkringspremie.

Tjänster som önskar använda vår personliga information i andra ändamål måste vid användningstillfället berätta i vilket syfte de vill använda informationen och begära tillstånd. Samtycke flyttas därmed från insamling till användande, och skulle informationen användas utan samtycke måste konsekvenserna bli kännbara.

 

Att förflytta sig till ett sådant nytt regelverk kan bara göras om det finns en politisk vilja i kombination med ett starkt folkligt stöd. Med nuvarande regelverk är vi på väg att skapa ett samhälle där allt vi gör, säger och köper riskerar bli till beslutsunderlag för våra försäkringspremier, bedömningar för framtida jobb eller vilken ränta vi får på våra bolån. Vågar vi fortsätta uttrycka oss fritt om våra digitala spår används för att bedöma oss i olika situationer i livet? Det är dags att bygga ett nytt regelverk som är anpassat till vårt digitala samhälle och som ger oss förmågan att kontrollera hur data om oss själva får användas.


Alternativet är en framtid som den kallsinniga karaktären Simian i boken ”11 gram sanning” skulle se som sitt eget idealsamhälle.


DANIEL AKENINE

författare till boken ”11 gram sanning”, nationell teknik- och säkerhetschef Microsoft, ordförande för Sveriges it-arkitekter, ledamot i regeringens samordningsråd för säkerhet och integritet i smarta elnät


Mer debatt om integritet:

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-att-avliva-myter-om-overvakningen_3435522.svd

Av Stig Olsson - 4 april 2014 13:52

Artiklar i massmedia som angriper alternativmedicinen publiceras nu i en strid ström i landets tidningar. Kampanjen är helt klart samordnad och det här bara början. Räkna med ytterligare 30 mainstream-artiklar som försöker krossa ryktet för alternativmedicinen under april.

 

En anledning till kampanjen är två större cancerseminarier (ett och två) i Sverige under april som presenterar en ny teori om att cancer egentligen är mikrosvamp. I april besöks även Sverige av Leo Angart som utvecklat en metod för synträning, som gör att vi kan kasta våra glasögon. Etablissemanget försöker därför ingjuta maximalt tvivel för alternativa fungerande metoder och ny viktig forskning på cancer.

 

Listan nedan på smutskastande artiklar uppdateras resten av april 2014

 

Listan uppdaterad kl 23:03, 2 april

 

Dagens Nyheter: Varning för halmstråindustrin
2 apr 2014

Anna Bäsén, TV4 PlayAlternativmedicinen som länsar din plånbok
2 apr 2014 (TV4.se)

Allehanda.seRåd till cancersjuka: bakpulver och groddar – Alternativmedicinen är en hjärtlös miljonindustri…
2 apr 2014

Sveriges RadioDoktorerna som inte går att stoppa
1 apr 2014

Sveriges RadioLäkare utan legitimation fortsätter att behandla
1 apr 2014

LäkemedelsVärldenHälsobloggare ströks ur mässprogrammet
1 apr 2014

Anna Bäsén, ExpressenJag är fullt frisk – men de beskriver mig som allvarligt sjuk
1 apr 2014

Anna Bäsén, ExpressenDen drabbade kan bli utnyttjad
31 mars 2014

Svensk FarmaciMässan backar om hälsobloggare
31 mars 2014

Expressen på YouTube: Expressens Anna Bäsén avslöjar bluffdiagnoserna inom alternativmedicinen
31 mars 2014

AftonbladetWikipedias pappa: Ni är tokiga kvacksalvare
26 mars 2014


http://newsvoice.se/2014/04/02

Av Stig Olsson - 16 mars 2014 19:42

(Publicerad i GP 6 jan. 2013; inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp texten här.)

Transhumanism är föreställningen att bioteknik och informationsteknologi ska smälta samman och förbättra människans kropp. Mer intelligens. Cancerätande nanorobotar i blodkärlen. Ökad livslängd, kanske evigt liv. Helt enkelt allt vi kan önska oss – efter att vi förlorat förmågan att önska något annat än det som den teknokommersiella utvecklingen påstår sig kunna ge oss. Kommer vi fortfarande att vara mänskliga om vi gör allt detta med oss själva?


Transhumanisten svarar: ”Nej! Och ju förr desto bättre! Vi ska utvecklas bortom det mänskliga.”


Transhumanism och posthumanism handlar om att vi på förhand ska lära oss att acceptera en hypotetisk teknologi vars huvudsakliga funktion är att utgöra ett retroaktivt tvång. En teknik som är till för att vi efteråt ska kunna säga: ”Nu är den här tekniken ett faktum vare sig vi gillar den eller inte. Vi har gjort oss beroende av den, så det är bara att anpassa sig.” Det är den bittra lilla triumf som transhumanismen har att erbjuda, och dess företrädare har redan tagit ut den i förväg. Vi ska investera så mycket tid och så mycket olyckliga fantasier i den här biotekniska föreställningen om framtiden att vi inte har några alternativ kvar – så att vi blir tvungna att förverkliga den. Vi är inte där än, men vi ska uppfostras att känna att det är för sent att sätta kurs mot några andra framtider.


I fjol ägnade den läckra, norska kulturtidskriftenVagant ett temablock åt transhumanismen(nr 1/2012). Tyvärr var transhumanistnumret tunnare än det såg ut. Jag hade velat se skribenter som refererade mindre och tänkte mer. Det hade räckt med en enda Platon för att sticka hål på den transhumanistiska bubblan. Någon som ställde den givna motfrågan: ”Ni säger att ni vill göra människan bättre. Vad menar ni med ’bättre’?


Bättre för vilket syfte?” Efter ett par sådana frågor, som skalar av lager på lager av ogenomtänkta föreställningar, kommer transhumanisternas ”bättre” att visa sig vara fullständigt ihåligt. Vill du göra en transhumanist förtvivlad ska du, efter varje framtida förbättring han räknar upp, svara med sokratisk motfråga.


”Vi kommer att kunna leva i 150 år – minst!” ”Ja, men varför är det viktigt?” Snart skulle ni båda upptäcka att transhumanismen inte har något annat än acceleration att erbjuda. En acceleration som snabbt blir ett desperat självändamål – för att överrösta den hotande insikten att accelerationen aldrig når fram till något måste tempot skruvas upp fortare och fortare.


Bakom visionerna om den hyperavancerade teknologin ligger en handfull simpla värderingar. Det syns inte minst hos Ray Kurzweil, en av de framtidsvisionärer som gått längst i den här riktningen (läs mer påkurzweilai.net). Han hoppas på något som kallas ”the singularity” – en teknologisk big bang som väntas inträffa när den accelererande artificiella intelligensen tar ett språng bortom allt en människa kan föreställa sig. En spännande tanke, men vad menar han med intelligens? Den som läser hans bok The singularity is near (2005) kommer att märka att hans föreställning om intelligens mest av allt påminner om en sjuårig bilpojkes föreställning om hästkrafter: en miljard hästkrafter måste vara bättre än 250. Allt Kurzweil önskar sig är mer – därför tänker han smått.


Folk som säljer den här sortens framtidsvisioner är påfallande förtjusta i biologiska metaforer. Transhumanism, artificiell intelligens och ”the singularity” beskrivs som en fortsättning på livets explosion från encelliga organismer till människan. De biologiska metaforerna får deras framtidsvision att verka naturlig och ofrånkomlig. Underförstått: tackar man nej till deras framtid är man lika dum som om en bakterie för tre miljarder år sedan hade tackat nej till evolutionen. Underförstått är också att evolutionen på något sätt skulle ha stannat av efter att ha lett fram till oss – för att den ska komma vidare till nästa nivå behöver den en rejäl teknologisk spark i baken. Tror man det har man missförstått evolutionen.


”Posthumanism är existentialism” lyder en av rubrikerna i Vagant. Jämfört med de framtider vi skulle kunna föreställa oss är posthumanismen en runkfantasi. Eller för att säga det med något fler ord: transhumanismen är en fantasi om makt. I lika hög grad är den en fantasi om vår totala underkastelse under tekniken. Där ligger den dubbla lockelse som gör den så tilltalande – för människan lockas lika starkt av underkastelse som av makt. Vi vill så gärna tro att ”Utvecklingen” är en makt vi är tvungna att underkasta oss, på samma sätt som en stenåldersbonde var slav under vädret, men det finns ingen annan utveckling än den vi själva gör. Det som kallas utveckling är en väv av mänskliga beslut – ekonomiska, filosofiska, vardagliga och vetenskapliga. Därför är utvecklingen vårt ansvar. De egenskaper vi borde öva upp inför framtiden är inte underkastelse och acceptans utan omdöme och ansvarskänsla.


Den teknologiska utopi som transhumanisterna drömmer om förutsätter vilja. Jag vill ha något som teknologin lovar ge mig, en ny kropp till exempel, och antas bli lycklig om jag får det, men om deras teknologi blir verklig kommer den att omintetgöra viljan. Vår vilja och våra begär är bara meningsfulla eller tänkbara under våra nuvarande villkor – det vill säga så länge vi inte har total makt.


Jag kommer ihåg en sovjetisk tecknad film som gick på TV när jag var liten. Barnen i filmen upptäckte att det fanns en halvhemlig affär, full av tekniskt förbättrade prylar som bara kunde existera i fantasin. Pojken som inte kunde spela fotboll smög dit, köpte en förbättrad, självspelande boll för en krona, och sedan gjorde han alltid flest mål, utan att behöva träna. Filmen slutade förstås med en moralisk pekpinne om att det han gjorde var fusk och fusk är fult, men för ett barn var det en oemotståndlig affär. Inte minst för ett misslyckat barn. Våra visioner om internet och framtida teknik verkar inte ha avlägsnat sig särskilt långt från den där affären. Den största skillnaden är att vi inte längre fantiserar om att allt vi önskar oss ska kosta en krona – det ska vara gratis.


Den teknologiska makt som transhumanisterna önskar sig kommer att ha samma effekt på vårt liv som den där radiostyrda bollen hade på spelet fotboll – den kommer att förinta all mening. Det kan man naturligtvis se fram emot. Att vilja vara något annat än människa – något mycket större eller mycket mindre – är en urgammal önskan.


Men om man tycker att den meningsförintande framtid som tekniken är på väg mot skulle vara en katastrof kan man inte stoppa någon från att utveckla den sortens teknologi genom att förbjuda den. Människan har aldrig låtit sig hindras av sina egna förbud. Man ställs inför en svårare uppgift: man måste få människor att tappa intresset för transhumanismen.


Hur ska det gå till? Vill vi hitta något som lockar oss mer än transhumanismen måste vi släppa tanken att utvecklingen är ett smalt streck längs vilket vi bara kan röra oss i två riktningar, framåt eller bakåt.


Från den punkt där vi befinner oss nu strålar ett oöverskådligt antal möjliga framtider ut i kompassrosens alla riktningar. ”Framåt” är inte en riktning, framåt är 360 grader. Föreställningarna om transhumanism och artificiell intelligens vill framstå som den enda vägen framåt – vilka framtider som väntar i de andra 359 riktningarna har vi inte ens börjat föreställa oss.

_____________________

 

Tillägg


Jag har använt begreppet ”posthumanism” slarvigt – det är inte ungefär samma sak som transhumanism, men begreppen är oklart avgränsade och används på olika sätt av olika aktörer. Transhumanism sägs vara en (teknikfixerad) form av posthumanism, och transhumanisterna kan själva använda termen ”posthuman” för att beskriva det nästa steg i människans utveckling som de hoppas uppnå. Men det finns också en rörelse som kallar sig posthumanistisk och som är kritisk mot transhumanismens antropocentriska perspektiv – i deras framtidsvision tillmäts djur och framtida artificiellt intelligenta maskiner samma värde som människan.


Kirsti Scott gör ett försök att reda ut begreppen i artikeln Transhumanism vs /and posthumanism.


http://www.hakanlindgren.se/blogg/2013/01/transhumanismen-ar-en-runkfantasi/

Av Stig Olsson - 9 mars 2014 11:22

Det märkliga är att jag inte sett någon som helst rapportering i svenska medier om denna enorma strålningsolycka i New Mexico!? Inget skrivs heller om att strålningsfältet snart når Kanada och USAs östkust!?!? Men så förstår jag plötsligt, det handlar ju om pengar och makt, dvs de som äger världens media! Därför får vi inte veta nåt!!!


Läs och förstå vidden av detta hemska som kan drabba hela världen om inget drastiskt och bra sker, även om det är på engelska:


South Central US Poisoned by New Mexico Nuke Garbage Dump


WIPP-Dispersion-by-wind-wippdispersion

Enough to Kill 35,500 People Released so Far

… by  Bob Nichols


(San Francisco) – Feb 28, 2014 – Carlsbad, New Mexico is the site of the nation’s only nuclear weapons program garbage dump. Plutonium is used in making The Bomb, it melts at 640 Deg C or 1,184 Deg F, and is made in reactors. It is not mined anywhere on Earth. Reactors exist to make Bombs.

____________________________

Source Current Argus Carlsbad New Mexico img_591-Feb.-06-09.35

Black Smoke from Plutonium Fire at Nuke
Garbage Dump Source Current Argus


The Carlsbad Bomb making garbage dump is on fire. The burning radioactive metal does not go away, it turns to dense black radioactive smoke. The black smoke is very obvious in the daytime and it streamed from several ventilator shafts during a fire at the dump two weeks ago.

 

The shafts were then closed and the visible smoke kept underground. Plutonium does not need oxygen to burn and escaped anyway. The HEPA filters are not good enough to contain the very small Plutonium particles; that’s because nothing is. The fire very well could still be burning Plutonium and Uranium in the salt mine.


The special Bomb making isotopes catch fire easily and burn at unearthly high temperatures – nothing can contain a fire in the underground garbage dump.  Since Uranium and Plutonium burn at higher temperatures than rock salt, there is a remote possibility the underground dump itself is on fire.


This is all about the contaminated garbage left over from making nuclear and thermonuclear bombs. That is the source of the poisonous garbage buried 2200 ft, or 670.56 meters, beneath the southeastern New Mexico desert.


The nation manufactures and maintains more than 60,000 nuclear and thermonuclear weapons. Bomb production has not necessarily stopped. All the contaminated garbage, trucks, tools, junk, wipes and clothes, etc from 70 years plus of nuclear weapons production is stuffed down a hole in New Mexico.

13 People Poisoned So Far

As of Feb 28, 2014 the mine operator, a private corporation, had announced that 13 employees were radiologically contaminated inside their bodies. The poison will probably kill them all. Dog studies done with living animals show us how they will die.

From the few reports that surfaced in the past two weeks enough plutonium was released to kill 35,500 people.


The Department of Energy (DOE) has legal title to all the nation’s thermonuclear weapons and is one point of possible responsibility. The DOE announced six areas of potential contamination spreading outward from the garbage dump.


All adults in the First Contamination Zone, up to 100 miles or 160km, from the Carlsbad dump are eligible for free whole body scans. This is of little value in Plutonium Contamination since it is a different form of radioactive energy.


The expensive scans take about an hour and, of course, will find nothing. That’s a  typical Scam of the DOE.


It’s amazing. A normal human couldn’t make this up if they tried. That’s life in the DOE and the nation’s nuclear weapons program. It is just bizarre. 


http://www.veteranstoday.com/2014/03/02/south-central-us-poisoned-by-new-mexico-nuke-garbage-dump/

Av Stig Olsson - 2 mars 2014 16:33

Kerstin.Oman

Det är så viktigt att landstingspolitikers brist på ansvar för människor kommer fram i ljuset. Att vi behandlas som produkter i vården. När det gäller psykiatrin våldför man sig på patienter genom att medicinskt lobotomera dem eller försöka uppfostra dem till att ändra sitt beteende genom kognitiv terapi. Det är metoder som kostar lite i jämförelse med ett mänskligt bemötande på jämställd grund. Medicinerna botar inte men patienterna försvinner en tid från vården (bra statistik för landstingen), men återkommer sedan eller dör.

Text: Kerstin Ögren, tekn.dr i samhällsplanering och socialpsykolog samt författare. Hon har arbetat 35 år som handledare i psykiatrin, äldre-och barnomsorgen. Foto: Agneta Sommarström

 

Inget behövdes bättre än Zarembas artiklar i DN om sjukvården. Även Daniel Valescos skildring av psykiatrin i dokumentären ”Den fastspända flickan” *) skulle kunnat bli en öppning om etablissemangets makthavare varit intresserade av vad som behövs för att kunna bota patienter.

 

Men efter en tid verkar avslöjanden som handlar om vanvården i psykiatrin falla i glömska. Patientens egen livshistoria möts med ointresse. Så mycket prestige finns cementerad i psykiatrin.

 

Men även Berlinmuren föll till sist när tillräckligt många utmanade systemet. Tack Daniel Valesco för att du i din dokumentär redovisade hur det kan gå till i psykiatrin. Det är ett sekretessbelagt område i vårt samhälle där insynen nästan är obefintlig varför etablissemangets maktorgan (även kontrollorganen) fortsätter att förnedra patienterna genom att i grunden vara ointresserade av människan bakom hennes diagnoser.

Psykiatrin kränker dagligen sina patienter

Psykiatrin kränker dagligen sina patienter, som inte har någon möjlighet att försvara sig.

Jag har skrivit om och arbetat med förändring av psykiatrin genom handledning och ledarutbildning i hela mitt yrkesverksamma liv. Motståndet kommer alltid förr eller senare från etablissemangets ledare som hävdar vetenskaplig evidens, sekretess och diagnoser. Oftast är det bara tomma ord, försvar för det som pågår.

Det går inte att evidensbasera hur patienterna misshandlas eftersom någon prövning inte får ske. Patienternas protester hörs inte utanför institutionernas väggar.

 

De kränkta patienterna har ofta ingen talan om ingen uppmärksammar dem som Daniel Velasco gjorde. Kunskapen är därför mycket låg i samhället om vad som pågår bakom stängda dörrar.

 

*) Den fastspända flickan handlar om ”Nora”, vars självskadebeteende ledde till tvångsomhändertagande på vårdhem, och vilka konsekvenser en icke-fungerade psykvård kan få. ”Nora” prostituerade sig som 17-åring, och blev våldtagen av dåvarande polischefen och ”feministen” Göran Lindberg.

Den fastspända flickan var nominerad till både årets dokumentär och årets radioprogram när Stora Radiopriset delades ut den 19 september 2013.

 

Inget parti arbetar ännu aktivt med frågan om en total förnyelse av psykiatrin, vilket behövs. Politiker och tjänstemän i maktpositioner ändrar bara lite på ytan. Man litar på psykiatrikerna som har makten idag. Psykiatrikerna är medicinare och delar ut medicin (som endast borde ges tillfälligt vid svår ångest) och kompletterar kanske (i bästa fall) med det billiga alternativet kognitiv terapi som syftar till att förändra patienternas beteende. Ingen av dessa sk experter går till grunden med vad människors psykiska ohälsa beror på.

 

De gängse metoderna idag, tablettförskrivning av psykofarmaka och beteendeterapi (kognitiv terapi) lägger ytterligare skuld på patienterna.

 

Detta sker genom att inte lyssna på patienterna och ha kunskap om hur deras kärva livsbetingelser skapat psykisk ohälsa hos dem.

 

Det nuvarande vården tar inte patienterna på allvar. Makthavarna, psykiatrikerna och allmänläkare lyssnar inte på vad patienterna har att berätta utan gör snabba, slarviga bedömningar som passar med någon diagnos och sedan uppmanas patienterna att äta psykofarmaka.

 

Konsekvenserna av detta är att åtgärderna blir helt missriktade, och ger ofta allvarliga biverkningar. Patienterna blir helt enkelt lurade in i ett medicinberoende, som enbart dämpar symtom utan att komma åt orsakerna till den psykiska ohälsan.

Psykiatrin behöver helt andra utgångspunkter

Psykiatrin behöver helt nya utgångspunkter. Personalen, de som har makt, ser oftast patienterna som objekt och har inte en levande kommunikation med dem. Den bristande, kränkande kommunikationen som ofta liknar den som patienterna haft i nära relationer privat och/eller i arbetslivet som orsakat deras psykisk ohälsa upprepas i den vård vars uppgift är att bota dem. Detta förhållande ökar naturligtvis patienternas ångest och förstärker deras känsla av maktlöshet.

 

Men psykiatrikerna fortsätter mekaniskt att diagnosticera och skriva ut medicin som försvårar patienternas möjlighet att bli botade. Psykiatrikerna tittar på symptomen (ex beteendena) och diagnosticerar utan jämbördiga samtal.

 

Det fordras stark självtillit hos personalen i en sådan vårdmiljö för att orka stå kvar på patienternas sida och lyssna på dem. Personal som vill det behöver handledning och stöd från sina chefer. Tyvärr brister det i dagens hierarkier. Jag har arbetat i många år med handledning för personal i psykiatrin. Jag har då fått erfara vad som händer med personal som ifrågasätter nuvarande innehållet i vården.


Personal som vill förändra vården och arbeta med jämbördiga samtal med patienten så att de kan förstå varför patienterna drabbats av psykisk ohälsa lever ofta i stressituationer. De blir ibland direkt motarbetade av sina chefer .Om de ifrågasätter innehållet i den vård som ges ifrågasätts ofta deras lojalitet mot överordnade och de straffas genom förflyttning till sämre arbete, eller sägs upp på påhittade grunder som ”samarbetssvårigheter” etcetera.

En jämbördig, tillitsfull kommunikation är nyckeln till att bota psykisk ohälsa

En mänsklig psykiatri behöver personal med utbildning i samverkansprocesser och konflikthantering där deltagarna utgår från sig själva.

 

Utbildningens fokus måste vara personalens förmågor att möta patienterna i jämbördiga, tillitsfulla samtal och att ge den gedigna kunskap om hur vi reagerar på psykosocialt förtryck.


De som i framtiden har maktpositioner i psykiatrin måste ha egna upplevelser av och kunskaper om hur allvarliga brister i kommunikationen mellan människor orsakar psykisk ohälsa. Så länge sådana kunskaper saknas hos makthavare och vårdpersonal kommer den psykiska ohälsan att fortsätta öka lavinartat.

Text: Kerstin Ögren


Läs mer på hemsidan www.communis.se (Kerstin Ögrens böcker kan beställas genom att du mailar henne på kerstin.communis [at] telia.com)


Artikeln är hämtad ur www.newsvoice.se

Av Stig Olsson - 24 februari 2014 17:24

Om tankestyrning av datorer

 

Innehåll: Bakgrund: kroppens elektriska signalerFördelarna med att låta tanken styraLite mer om hjärnvågorEEG-baserade metoder>P300-metoden>My-rytm-metodenInplantatLitteraturlista



Tills nyligen var tankestyrning science-fiction. Idag Är det science-fact. Imorgon kan det vara en del av vår vardag, men vägen dit går genom outforskad terräng. I denna artikel får du veta var tekniken står idag, vad den kan användas till, och var den kan stå imorgon.

 

Under  de  senaste  50  åren  har  datorernas  kapacitet  ökat enormt. De  har blivit  tusentals  gånger  snabbare, fått  större hårddiskar, bättre skärmar, och möjlighet att återge ljud.  När det gäller vårt  sätt  att ge  datorn  kommandon,  har  dock,  i  grunden, ganska lite förändrats sedan 50-talets hålkortsgränssnitt. Det är lång väg från tanke, till resultat på skärmen. Eftersom det är i våra tankar som önskemålen uppstår, borde  den effektivaste vägen att ge datorn kommandon, vara att låta den läsa våra tankar.


Bakgrund: kroppens elektriska signaler


Att människans nervsystem använder elektriska signaler har varit  känt i 150 år. Redan år 1849  upptäckte den tyske psykologen Emil Heinrich Du Bois-Reymond, att små elektriska spänningar uppstod när han spände musklerna i armen. Du Bois-Reymond använde ett enkelt, men mycket känsligt instrument, för att mäta  spänningar, en s.k galvanometer. Galvanometern anslöt han till huden med pappersbitar, som för att minska det elektriska motståndet, var indränkta i saltlösning. Det är nervsystemets elektriska natur som ligger till grund  för nästan all form av styrning av elektronik med kroppssignaler. Vare sig man mäter signaler från musklerna, från hjärnan (EEG), hjärtat (EKG), eller från ögonen (EOG), så är det svaga elektriska spänningar man mäter. Av dessa fyra är det främst EEG-signalen,  eller "hjärnvågorna", och ögats EOG-signal som är intressanta, när det gäller att styra datorer och andra maskiner. Själva mätningen av signalerna utgör idag inte något större problem, trots att de är mycket svaga. Det är istället tolkningen av främst EEG-signalen, som idag är den stora utmaningen.


Fördelarna med att låta tanken styra För den vanlige datoranvändaren finns främst två fördelar med 

tankestyrning:


Den omedelbara fördelen är att tankestyrning erbjuder ett smidigare, och mer "intuitivt" gränssnitt. Många av de företag som idag utvecklar och säljer produkter för datorkontroll med kroppssignaler,  har lagt stor viktpå spel- och  underhållningsprogram. Det är i applikationer som dessa, där det som skall kontrolleras kan variera  kontinuerligt, som "smidigheten" kan upplevas redan idag. Det kan till exempel röra sig om flygsimulatorer, eller musikprogram, där musiken skapas utifrån, eller manipuleras med, användarens hjärnvågor.   

    

En  mer  långsiktig fördel med  tankestyrning  är den helt obefintliga  risken för  förslitningsskador, av typen "musarm", och  liknande. Musarm  skulle helt  kunna undvikas om man kunde kontrollera musen med blicken, eller via hjärnvågorna. Sådan kontroll kan idag relativt lätt åstadkommas. Den teknik som idag finns för att ersätta tangentbordet, med styrning med kroppssignaler, lämpar sig inte för praktiskt bruk. Arbetssituationen vid  datorn skulle dock förbättras, även om man ersatte enbart musen med tanke- eller ögonstyrd markör.

    

För totalförlamade eller fysiskt handikappade personer är nyttan med ett gränssnitt, som inte kräver någon muskelrörelse ganska uppenbar. Redan idag använder förlamade människor, som tidigare knappast alls  kunde kommunicera med sin omvärld, tankekontroll  för att skriva meddelanden  på en dator. I dessa fall har man alltså ersatt tangentbordet med tankestyrning. Den skrivhastighet man kan komma upp i ligger på ett par tecken per minut. Inte mycket att  skryta med,  men för dessa personer är det ett stort framsteg. 

    

Om tekniken  för att analysera  EEG,  EOG, och andra kroppssignaler blir tillräckligt bra, skulle den kunna användas 

i  mer riskfyllda och allvarliga  sammanhang. Man skulle t.ex kunna styra fordon enbart med tanken. En teknik som redan idag är väldigt  tillförlitlig  är den där man avgör en  persons blickriktning med EOG-signalen. Denna teknik anses så säker att  man  på  Stanforduniversitetet, i USA har utvecklat  en metod att  styra de  fiberoptiska kameror, som används vid vissa operationer, enbart med läkarens blickriktning. Fördelen med detta är att läkaren har händerna fria till att utföra själva ingreppet.


Det amerikanska företaget IBVA Technologies, föreslår att deras  produkt, som mäter EEG-signaler, kan användas 

som  säkerhetssystem  i  fordon. Om  föraren har på sig ett "pannband" kan systemet ur EEG-signalen avgöra om föraren är sömnig, sjuk, eller påverkad av alkohol eller droger.


Lite mer om hjärnvågor

 

En av de  vanligaste  kroppssignalerna  man använder vid styrning av datorer, är hjärnvågorna  (EEG-signalen). De 

elektriska signaler som mäts, med EEG (elektroencefalografi) uppstår i hjärnbarken, d.v.s i den del av hjärnan, som ligger direkt under skallbenet. Hjärnvågorna genereras troligen av en speciell typ av nervceller i hjärnbarken. Dessa nervceller fungerar som dipoler, och deras  polaritet  beror på vilka signaler som når dem från  nervsystemet. Eftersom  EEG-elektroderna placeras utanpå skallbenet, kan resultatet sägas vara summan av ett mycket stort antal nervcellers spänningar. Allteftersom de  nervsignaler som når nervcellerna  varierar, skiftar även de enskilda nervcellernas polaritet, och således varierar den uppmätta EEG-signalen. Forskare har i årtionden försökt att hitta samband mellan en persons EEG-signal och personens sinnestillstånd. Eftersom  EEG-signalen utgörs av summan av tusentals enskilda nervcellers potentialer, är den ett ganska trubbigt instrument. Det är svårt att ur EEG-signalen

få fram information om en enskild funktion i hjärnan. Man kan inte läsa en persons tankar i  EEG-signalen. Någonting man däremot lätt kan avgöra, bara genom att titta på EEG-grafen är hur "vaken" personen är. Hjärnvågorna kategoriseras efter deras frekvens, och i vissa fall kurvans form. De vanligast förekommande typerna finns i illustrationen i spalten till höger. I de stora rutorna anges hur hjärnvågornas amplitud varierar med tiden. Samtliga hjärnvågor har en maximal amplitud på under 10  mikrovolt. I de små rutorna  anges de olika  frekvens-

komponenternas relativa styrka. Observera den logaritmiska skalan! (från 0,1 till 100 Hz).


EEG-baserade metoder

 

Vid all användning av hjärnvågor för kontroll av datorer eller andra maskiner är mätutrustningen i stort sett densamma. Det som skiljer de olika  metoderna  åt, är istället  på vilka förändringar i EEG-signalen de reagerar. Illustrationen till höger visar de olika komponenterna i ett system som  heter "Biomuse", men principen är densamma för alla EEG-baserade system.


P300-metoden


P300 är en komponent i EEG-signalen som uppträder under 300 ms  efter det att  en person  har fått  ett ovanligt  sinnesintryck, som han eller hon har väntat på. Sinnesintrycket kan t.ex vara att en bokstav som man tänker på dyker upp på skärmen. Ett  experiment som utfördes av  Farwell och Donchin på University of Illinois 1988 gick till så här:


1. En kvadrat bestående av 6 x 6 rutor, med en bokstav eller annat skrivtecken i varje ruta, ritades upp på skärmen framför försökspersonen. Försökspersonen hade elektroder fästa på huvudet för mätning av EEG-signalen.


2. Försökspersonen instruerades att tänka på en viss bokstav, samtidigt som han tittade på skärmen.


3. I slumpmässig ordning markerades alla kolumner och rader i kvadraten en gång. Markeringen skedde genom att deras ljusintensitet för ett ögonblick ökades.


4. P300-komponenten, som var den del av EEG-signalen man var  intresserad av, är  mycket svag. Man var  därför 

tvungen att upprepa steg 3 upp till 30 gånger. Detta medan försökspersonen fortfarande tänkte på samma bokstav. Därefter beräknades P300-signalens medelvärde för varje rad och varje kolumn.


Som väntat visade det sig att P300-komponenten i EEG-signalen var som starkast när antingen den rad, eller den 

kolumn som "rätt" bokstav befann sig i, markerades. (Med "rätt" bokstav avses den som försökspersonen hade instru-

erats att tänka på.) Utifrån detta kunde datorn alltså räkna ut vilken bokstav försökspersonen tänkt på. 


Nackdelen med denna metod är att den tar lång tid. För att vara säker på vilken bokstav användaren tänker på måste försöket upprepas många gånger. Denna tidsåtgång kan minskas, om man i framtiden hittar bättre metoder att urskilja P300-komponenten ur EEG-signalen. Ett annat sätt att öka skrivhastigheten, utan att behöva förbättra tekniken, är ersätta bokstäverna med vanliga ord, så snart den första bokstaven har valts. Om den först valda bokstaven t.ex är ett A, så dyker det i nästa steg upp 36 st. vanliga ord som börjar på A, i bokstävernas ställe. På detta sätt kan de ca 1000 vanligaste orden skrivas lika fort som om de innehöll bara två bokstäver. Det resultat man uppnådde i försöket 1988, var att ett tecken bland 36 kan väljas med 95 % säkerhet på 26 sekunder. 


  My-rytm-metoden

 

My-rytmen är en del av EEG-signalen, med frekvens runt 9 Hz, som uppträder när man mentalt förbereder en rörelse. 

My-rytm-metoden går ut på att kontrollera en dator, genom att med viljan variera styrkan på sin my-rytm. Det kan 

exempelvis gå till så att my-rytm-signaler under 4 mikrovolt förflyttar en markör nedåt på skärmen, medan signaler större än 4 mikrovolt flyttar markören uppåt. I ett experiment med denna metod år 1991, uppnådde 4 av 5 försökspersoner en imponerande grad av kontroll över sin my-rytm, efter 12 st. träningspass på 45 minuter vardera. 

   

Med avancerade analysmetoder har man vid Ludwig Boltzmann Institutet, i Graz i Österrike, lyckats avgöra 

vilken av tre givna rörelser, som försökspersonerna mentalt förberedde, utan att sedan utföra dem. De tre rörelserna var: att vifta med höger eller vänster pekfinger, eller att flexa med höger fot. 


Inplantat 

 

De traditionella metoderna för styrning med kroppssignaler går ut på att kroppens elektriska aktivitet mäts med elektroder som placeras på huden. Nyligen (runt årsskiftet 1998/1999) har dock ett delvis lyckat försök, med små guldelektroder, som opererats in i hjärnan på två försökspersoner, genomförts. Försöket leddes av neurokirurgen 

Roy Bakay, vid Emory University i Atlanta, USA. En av försökspersonerna lärde sig att flytta en musmarkör på 

en skärm, enbart genom att tänka. På grund av de stora riskerna med kirurgiska ingrepp i hjärnan, och att många 

förmodligen skulle uppleva ett sådant inplantat, som obehagligt, är det tveksamt om metoden kommer att nå 

någon framgång...


Litteraturlista


"Applications for the IBVA System"

[http://www.ibva.com/IBVA%20docs/IBVApps.html]. 


Howard, Toby. "Controlling computers by thought"

[http:// www.cs.man.ac.uk/aig/staff/toby/writing/jr.htm]


Lindemalm, Cecilia. "Från tanke till handling"

[http:// 194.52.151.18/datateknik/arkiv/96-04/17.html] 1996.


Lusted, Hugh S. et al: Controlling Computers with Neural 

Signals. Scientific American october 1996, New York, 1996.

Nätversion av artikeln


Seabrook, Richard H. C. "The Brain-Computer Interface: 

Techniques for Controlling Machines" 

[http:// www.cs.man.ac.uk/aig/staff/toby/writing/bci/

richard.seabrook.brain.computer.interface.txt]


© Rickard Traunmüller, 1999

 

http://people.kth.se/~e98_rtr/bci.htm

 

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se