Inlägg publicerade under kategorin Jobb - arbete - kneg

Av Stig Olsson - 12 januari 2015 13:36

Danderyd är Sveriges rikaste kommun och har även flest miljonärer.  Bild: TT
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Danderyd är Sveriges rikaste kommun och har även flest miljonärer.

Sveriges nya bidragstagare finns i Danderyd. Över 8 000 kronor, det kan en genomsnittlig Danderydsfamilj få i avdrag för Rot, Rut och räntor på bostadslån.

Pengarna motsvarar ett helt social­bidrag. 

 

Moderaterna, som styr i Danderyd, går till val igen på devisen jobb istället för bidrag. Men det är inte alla bidrag som ska bort, enligt partiet. A-kassan och socialförsäkringen har sänkts under alliansens tid och riksnormen för försörjningsstödet ligger idag under Konsumentverkets egna beräkningar för vad en rimlig levnadsstandard kostar, men avdragen för Rot, Rut och räntor på bostadslån fortsätter att öka. Och framför allt i Danderyd, där Moderaterna hade 52 procent av rösterna i riksdagsvalet 2010.


Just i Danderyd är Rot- och Rutavdragen störst i Sverige, enligt Skatteverkets statistik. En familj som gör ett genomsnittligt Danderyds-avdrag för både Rut och Rot fick under under förra året 2 603 kronor i bidrag i form av avdrag på skatten – varje månad. I år är det ännu mer, 3 448 kronor i månaden.


Om man dessutom lägger på de skatteavdrag som man kan göra för räntan på bostadslån så får den genomsnittliga Danderydsfamiljen ett helt försörjningsstöd extra varje månad i form av avdrag på skatten. Ränteavdraget för en normalvilla i Danderyd är 5 500 kronor i månaden, om man räknar lågt. Totalt blir det alltså någonstans mellan 8 000 och 9 000 kronor av statens skattepengar som betalas ut till Danderydsfamiljerna varje månad.

”Vad kan vara bättre?”

Så kan man inte räkna, säger Isabella Jernbeck, moderat från Danderyd som sitter både i riksdagen och Danderyds socialnämnd.

– De familjer som gör Rut- och Rotavdrag betalar ju också någons lön och har själva jobbat ihop pengarna. Vad kan vara bättre än att man använder sina pengar till att skapa jobb för en annan person? Dessutom är det inte ett bidrag utan ett avdrag, säger hon.


Ali Esbati, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, tycker däremot att man absolut kan kalla det för ett bidrag.

– Det här är skattepengar som använts som ett bidrag till konsumtion, säger han.


Och rent fördelningspolitiskt tycker han att de här avdragen är galna.

– Det är en överföring genom skattesystemet från fattiga till rika, säger han.


Vänsterpartiet vill ta bort Rut helt och göra Rot-avdraget till ett avdrag som kan användas vid klimatanpassning av bostäder, även hyresrätter som inte omfattas av Rot idag. Partiet har även diskuterat ränteavdraget för bostadslån men väljer en försiktig linje där.

– Vi ser ju att det finns fördelningsmässiga problem även där eftersom det också handlar om skattepengar som går till dem som äger sitt boende. Men eftersom ränteavdraget idag kan vara en förutsättning för att man ska ha råd att bo kvar så måste man ta det stegvis. Men vi har pratat om att till exempel sänka taket, säger Ali Esbati.


Isabella Jernbeck och Moderaterna vill behålla både Rot och Rut i sin nuvarande form.

– Vi ser att marknaden har ökat. Och det fanns personer som tidigare hade svart städhjälp som idag istället betalar för vita jobb. Det är bara positivt tycker jag, säger hon.


Men kan inte de familjer som har råd betala vad det kostar utan att få avdrag på skatten?

– Med hjälp av avdraget så har marknaden ökat mer, så att många och framför allt kvinnor från andra länder har fått arbete.

Moderaterna vill inte heller göra några förändringar i ränteavdraget.

– Vi betalar ju skatt på ränteinkomster så då är det helt rimligt att vi får avdrag för ränteutgifter. Och ränteavdraget gör att människor idag har råd att köpa bostad, säger Isabella Jernbeck.

http://www.etc.se/inrikes/i-danderyd-finns-det-nya-bidrags-sverige

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 5 januari 2015 10:34


”Sverige vet inte vad invandringen kostar", skrev jag på SvD Brännpunkt23/9. Sedan dess har jag erfarit att sanningen är värre. Svenska forskare saknar inte statistik men de saknar integritet och mod.


Martin Hällsten, Stockholms universitet, har rätt på en punkt: Jag tog fel på att Sverige inte har tillräckligt bra registerstatistik. Det har varit svårt för mig att inhämta information om hur det går för olika invandrargrupper. Som outsider antog jag att detta beror på avsaknad av data.

 

Jag förstår nu att de som är insatta i dessa frågor har tillgång till data som visar hur svår situationen kan bli i Sverige, men de har nästan helt undanhållit detta från allmänheten.


Det svar jag fick av Li Jansson – arbetsmarknadsekonom på Almega – är ett bra exempel. Hon skriver angående SCB-statistiken: ”Denna databas visar att sysselsättningen bland utomeuropeiskt födda höjts från 51,7 procent år 2006 till 54,3 procent år 2012.” Li Jansson nämner aldrig att förvärvsfrekvens bland de med svenskt ursprung i samma åldrar är cirka 85 procent. Sysselsättningssituationen bland utomeuropeiska invandrare är med andra ord katastrofal i Sverige.

 

Ändå framställer hon och Almega, hennes arbetsgivare, invandring som en vinst. Hon skriver också: ”Almega har specialstuderat utlandsfödda i arbetsför ålder, 25 till 64 år. Bland dem har sysselsättningen ökat med 177 000 personer sedan 2007.” Detta är ju rent svammel. Sysselsättningen har ökat för att befolkningen har växt, inte på grund av att en signifikant högre andel arbetar. Ekonomer mäter inte sysselsättningsgrad i antal sysselsatta utan i procent. Li Jansson framställer en befolkningsökning som en förbättring av integrationen. Är det en ärlig forskningsredovisning?


Anders Bergström vid tankesmedjan Fores skriver att alla forskare redan vet att invandringen till Sverige inte är lönsam och kostar mellan 50 och 80 miljarder kronor. Några månader tidigare skrev Fores på betald annonsplats i Dagens Nyheter: ”I Sverige bidrar invandrarna mer till stat och kommun än de får tillbaka”. Att komma med så motstridiga uppgifter förtjänar inte något ytterligare svar från min sida.

 

Norska forskare har skickat mig e-post med bra svensk forskning, för att komma sina svenska kollegor till undsättning.

Men den är bara publicerad i smala akademiska tidskrifter och på engelska. Sådant ger forskaren internationell akademisk status, men når inte fram till den allmänhet som faktiskt avlönar forskaren genom sin skattsedel.


Jag hade med andra ord fel om svenska registeruppgifter. Även Sverige har tillräckligt bra data för att räkna ut vad olika grupper av invandrare ekonomiskt bidrar med eller kostar. Skillnaden är att i Norge har sådana detaljerade beräkningar genomförts och redovisats för allmänheten.

 

I Sverige har dessa data inte utnyttjats. Ingen forskare har någonsin räknat ut vad utomeuropeisk invandring kostar i ett längre tidsperspektiv, trots att det bör kunna genomföras. Ingen har räknat separat på flykting- och anhöriginvandring samt arbetskraftsinvandring. Det går, ändå har det inte gjorts.


Av debatten har jag också lärt mig att den senast genomförda beräkningen av invandringens kostnader gjord av en svensk nationalekonom skedde utifrån 2006 års förhållanden, det vill säga baserat på åtta år gamla siffror.


Sedan dess har antalet utrikes födda ökat med en halv miljon, och frågan har blivit viktigare. Ändå är det snarast svårare att hitta aktuell data. Senaste tillfället svenska myndigheter redovisade invandrares överrepresentation i brottslighet var 2005. Svenska myndigheter har inte rätt att samla in data på födelseland för de som sitter i fängelse.


Vad försöker svenska politiker dölja?

 

Jag hade med andra ord fel om registerstatistik. Mina motståndares svar förstärker dock bilden av ett land där integrationsproblematikens kostnader aktivt döljs för allmänheten. De som svarade mig medgav att invandring kostar ”50-80 miljarder” per år enligt forskningen och att bara 54 procent av utomeuropeiska invandrare arbetar. Varför är detta inte allmänt känt? Är det för att invandring inte är en viktig politiskt fråga i Sverige som allmänheten inte är nyfiken på? Det tvivlar jag på.


På sin blogg 26 september skriver nationalekonomen Tino Sanandaji att ”Problemet är inte att svensk forskning är korrumperad, utan att media och politikerna har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.”

 

Våra nordiska välfärdssamhällen bygger på en förutsättning av en hög andel förvärvsarbetande. De som inte blir integrerade på arbetsmarknaden faller utanför, socialt och ekonomiskt. Vi önskar ett samhälle med största möjliga jämlikhet, inte ett samhälle med en stor, fattig underklass, vilket invandringen verkar skapa.


Regeringen Stoltenberg från Arbeiderpartiet (Norges "sossar") såg till att fakta kom på bordet i och med Brochmann-rapporten. Det var en mycket uttömmande och noggrann forskningsrapport. Kan vi förvänta oss att Sveriges nya regering ber om något motsvarande – och i så fall offentliggör resultaten oavsett vad de visar?


Efter Brochmann-rapporten, som fick stor uppmärksamhet i norsk press, kan politikerna inte längre servera skrönan om ”lönsam invandring”. Men väljarna kräver inte heller det, eftersom invandring kan ha många andra skäl än lönsamhet.


Den stora norska och svenska majoriteten vill nämligen nuvarande och kommande invandrare väl på grund av rent humanitära skäl. Att manipulera fakta fördärvar bara.

 

Sveriges invandringspolitik väcker stort intresse och bekymmer i Norge. Ledaren av Brochmann-utredningen, Grete Brochmann skrev i Morgenbladet 26 september: ”Olikheterna i Sverige har växt starkare än i något annat OECD-land de senaste 15 åren. I europeiska komparativa studier om invandrares integration får Sverige oftast bäst resultat när det gäller tilldelning av rättigheter och antidiskrimineringsåtgärder men låga resultat avseende sysselsättning – integration på arbetsmarknaden.”


Jag kan bara upprepa min huvudpoäng: Demokrati vilar på förutsättningen om en upplyst allmänhet. När fakta saknas kommer de folkvalda att basera sin politik på ideologi, inte på realiteter. Svenska forskare måste nu bevisa att de faktiskt önskar att dela sin kompetens och sina resultat med den svenska allmänheten – oavsett om resultaten är politiskt bekväma eller inte.


ELIN ŘRJASĆTER

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/slutreplik-om-invandring-vad-ar-fel-pa-svensk-forskning_3965594.svd

ANNONS
Av Stig Olsson - 29 december 2014 09:51

Bara för att jag skall påminnas om att solen har fläckar har jag bestämt mig för att umgås med kretiner så mycket som möjligt. Ett av dessa uttryckte följande på sin Facebook-status:

”Det var ju riktigt ansvarsfullt av Löfvén att göra upp med alliansen för att hålla SD utanför riksdagen”

Jag är ganska övertygad om att vederbörande bekant är socialdemokrat. Visst, han skulle också kunna vara en av de s.k nymoderaterna som i ett ögonblick av ödmjukhet smeker sin motståndare i tron att ett ögonblicks artighet inte kostar honom eller henne någonting. Men jag tvivlar av vederbörandes tidigare postningar att han är moderat.


Det allra mest ansvarsfulla Löfvén skulle kunna göra är att avgå. Något nyval behövs inte eftersom det redan är fullt hus i Helgeandsholmen. Däremot skulle det behövas en ny regering.


Nå, vad har jag emot Löfvén? Tja, det faktum att han visat sig inte vara kompetent nog att leda sitt parti och sin regering tycker jag slår hårt mot bilden av att han skulle vara lämplig att leda landet.


Om vi börjar med partiordförande Löfvén så kan vi notera att han är ett jäkla mummeltroll som försöker spela viktig.


Med betoning på spela. Och han är viktig såtillvida att han har si och så många riksdagsmandat bakom sig. Men i själva verket är Löfvén en solblekt plastkasse som fastnat i en taggig buske; han är sårad och han fladdrar omkring utan att komma någonstans. Och färglös.


Löfvén är ett kvitto på att (S) är så splittrat att man måste ha Mr. Nobody till ordförande för att inte falangerna skall slita itu organisationen. Någon med kompetens och visioner skulle förarga den motsatta sidan i partiet.


Om vi ser till regeringschefen Löfvén – notera hur många gånger jag stavat hans namn rätt idag; är jag inte duktig?!? – så kan vi konstatera att han är urusel på rekrytering.  Det känns ibland som att ministerposterna tillsatts efter hur lotten utfallit. Ok, det hade inte varit kul med folk som redan suttit med sina nävar djupt nerkörda i syltburkarna och tagit sina ministerposter bara för att bevaka sina egna intressen (även om Löfvén tillfredsställer Margot Wallströms behov på denna punkt). Men det är tydligen svårt att hitta sossar som är både hederliga och kompetenta. Och Löfvén valde dessutom flera som är varken eller.


Vi har numera en fackbas som leder landet. Till sina medlemmar säger han att det här skall han greja. Och när han stöter på patrull hotar han med strejk (nyval). Och sedan efter ett tag inser han att det här är inte en verkstad där man kan skrämma arbetsgivaren att göra som han vill; ganska snart visade det sig att fler av arbetsgivarna (väljarna) insåg att det finns andra som kan göra hans jobb istället. Löfvéns hot om nyval ledde till att SD hoppade uppåt i barometrarna. Blott han själv trodde på motsatsen.


Nu har ”handslaget” mellan (S) och Alliansen gett väljarna besked: ” – Vad ni valboskap tycker vill inte vi veta. Ni har ställt till det illa nog för oss och flera av våra kollegor hamnade utanför riksdagen så nu vill vi inte ha med er att göra förrän år 2022!

Alla tycks inte ha vett och förstå hur detta kommer spä på det berättigade politikerföraktet.

Det har i sociala medier (från personer som förmodligen sitter på Sveavägen 68 och skriver på uppdrag av partikansliet) sagts att ”Regeringen har gjort vad tyskarna borde ha gjort på 30-talet för att blockera Hitler från att gripa makten och förstöra världen” och att alla medel för att hindra ”nyfascisterna” från inflytande är av godo. Jag anser att denna retorik bara kan gynna SD.


Men vi väljare – åtminstone vi som inte sväljer nyhetskommentatorernas utsagor med hull och hår – ser istället att det bildats en politisk kartell som med illa förtäckta ord kommit överens om att ” – Klia lössen på min rygg så kliar jag lössen på din” och lagt grunden för ett minoritetsvälde som Adolf Hitler säkert varit tacksam över. Löfvén är i alla fall tacksam.


Och vad är då skälet till att hålla SD utanför politiskt inflytande? Ja, det tycks finnas en särskiljande fråga mellan SD och Kartellen: invandringspolitiken. Kring denna fråga tycks sju av riksdagens partier vara enliga om att inte föra den politik som SD förespråkar. Detta är en rejäl dundertabbe. Och den som gjort bort sig allra mest är Moderata samlingspartiet.


PJ Anders Linder (googla om du inte vet vem det är) skrev i Axcess en förträfflig artikel som beskriver hur snett Nya Moderaterna trampat i sitt numera självspelande klaver. Herr Linder har nämligen studerat vad (M) sagt i invandringsdebatten under den tid partiet satt med regeringsmakten. Och det man sagt diffar ganska rejält från den politik man fört under Miljöpartiets ”beskydd”.

Linder lyfter fram vad de moderata politikerna kom fram till år 2008 (jag har försökt att rätta Linders flesta felstavningar):


Ett halvår senare kom gruppens slutrapport: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället. Även den presenterades genom en DN-artikel av Billström/Kristersson/Svantesson. I god DN Debatt-tradition skruvade redaktionen budskapet några snäpp hårdare än vad texten gav täckning för. Rubriken blev ”Ta medborgarskapet från kriminella invandrare”, vilket säkert satte skräck i somliga som annars kunnat ha gillat vad som sades.


Rubriken var sammansatt av två olika ståndpunkter som gruppen förde fram: dels att medborgarskap som erhållits genom lögn, hot eller mutor skulle kunna tas tillbaka, dels att det borde bli vanligare med utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Man föreslog inte, som DN trumpetade ut, att annan grov brottslighet än den som hade med själva medborgarskapsansökan att göra skulle kunna leda till förlorat medborgarskap.


Vad föreslog man då? I artikeln finns åtta punkter:

1. Ja till arbetskraftsinvandring.

2. Ett europeiskt asylsystem. ”Det är inte rimligt att några svenska kommuner under perioder tagit emot fler irakier än hela USA.”

3. En rättssäker asylprocess där en viktig del är att ”den som får avslag ska lämna landet”.

4. Obligatorisk introduktion för nyanlända och en individuell etableringsersättning som siktar till egen försörjning.

5. Ett avskaffande av ebo-principen om eget boende. Att själv välja bostadsort ska leda till lägre ersättning. Flyttar man till en överetablerad kommun får man ingen ersättning alls.

6. Medborgarskapets värde ska hållas högt, vilket bland annat betyder att den som fått det på oriktig grund ska kunna bli av med det.

7. Det ska bli vanligare med utvisning för utländska medborgare som döms för grova brott.

8. Man ska ha grundläggande kunskaper i svenska för att kunna bli medborgare.

Sedan kommer Linder fram till några giftiga rader om den politik som partiet förde istället för sin egen:

Men efter valet 2010 valde alliansregeringen som bekant en annan väg. Migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet har givit en politik och ett förhållningssätt där balansen förskjutits rejält i idealistisk riktning med försörjningskrav i anhöriginvandringen uttunnade till intighet, förbättrade villkor för dem som inte finner sig i avslag på asylansökan, en Ullenhagsk sajt med glättad information och en retorik som går ut på att det bara finns två möjliga attityder till migrationspolitikens: MP-överenskommelsens och Sverigedemokraternas.

Om man söker efter gruppens rapport på Moderaternas hemsida möts av budskapet ”Hoppsan, sidan du försökte nå finns inte”. En läsare som vill ha mer detaljerad information om en tredje väg mellan MP och SD får ge sig iväg till Kungliga bibliotekets katakomber.

I rest my case. Anna Kinberg-Batra har gett besked. En röst på hennes parti är en röst på socialdemokratisk ekonomisk politik om vänsterblocket blir större än mittenblocket som hon nu skall leda. Det finns inga skäl att förvänta sig att ex-moderater skall rusa tillbaka till sitt gamla parti från SD med denna konsumentupplysning. Och jag tänker inte klandra dem. Det tråkiga är att svensk politik inte erbjuder något alternativ att rösta förnågonting, utan nu gäller det att rösta emot. Sorgligt. Sådana länder brukar det gå utför ganska så fort.


Hälsar eder Peter Harold


http://peterharold.wordpress.com/2014/12/28

Av Stig Olsson - 21 december 2014 13:29

Ja vad ska man annars säga? Efter att ha läst nedanstående artikel hittar iaf inte jag andra ord som mer exakt och rakt på säger sanningen... Läs själv!


En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka
 
För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

 

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

 

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

 

Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!

 

Gråter hopplöst

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

 

Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

 

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

 

Straffas ekonomiskt

Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:

 

* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.

 

* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.

 

* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.

 

Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.

 

Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.


Annica Dahlström

läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare


Christian Sörlie Ekström

mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist


http://m.gp.se/%E2%80%A6/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-


Av Stig Olsson - 7 december 2014 08:02

Vi är inte idag vad vi en gång varit, men vi ska min själ dit igen, i den mån det går när resten av världen förändras åt andra hållet.


Jag sa redan som ung att jag aldrig skulle behöva säga som dom gamla sa: "Det var bättre förr." Jag skulle minsann inte stå och säga dom orden, utan som modern människa och medveten om allt som händer i världen, skulle jag absolut kunna påverka det mesta, och se till att mina barn fick ärva något bra. Vi har ju ändå något som inte kommer att försvinna, yttrandfriheten, tänke jag. Förstod bara inte då att det betyder att någon måste lyssna om det ska vara värt något.

Stod i receptionen på mitt jobb inatt och hade en lång diskussion med en grekisk kvinna om att hon hade blivit lurad av en taxichaufför. Att det fick gå till så i Sverige fick jag tyvärr säga ja till. Det är nämligen väldigt konstiga regler som gör att turister blir rent ut sagt rånade och de vet om det men kan inget göra. Jag skäms då jag vet hur det var förr, att allt hade en logik, ja nästan allt, förlåt Olof Palme, men när du gick med på att ta bort tjänstemannaansvaret 1974 så gjorde du något väldigt tokigt och återigen får solen ha sina fläckar. Vi förlorade lite av vår oskuld på korsningen Sveavägen-Tunnelgatan den där kvällen. 

Då fanns det en tanke bakom det mesta och vi lurades inte att köpa schampo som avfettade håret så kraftigt att vi tvingades medhandla även balsam, nej du då räckte det med en flaska Timotej och håret blev lika fantastiskt som på blondinen i reklamfilmen. Köpte man en Opel så visste man att den skulle rosta i skärmarna innan någon annan bil rostade av samma årsmodell och volvo 142 hade oftast en skruvmejsel instoppad sidofönstret för att vevan gav sig, det var så, det var bra och det fungerade.

Ingen politiker hade kommit undan med Nuon-affären och sedan inte dykt upp på KU-förhör. Till och med så sent som 1989 fick i alla fall Carl Lidbom "veta hut" och det kändes faktiskt riktigt svenskt. Nu står vi här, med underliga icke försvarade beslut som ingen ska stå till svars för, en taxirörelse som rånar folk som just kommit för första gången till vårt vackra land, ungdomar som om de klarar grundskolan oftast skriver med papper och penna så sällan att det knappt går att tyda, läkare som ändrar yrkesbana innan de knappt börjat arbeta på grund av hur arbetsförhållandena ser ut, vinstintressen på de platser i samhället där vi måste kräva hög kvalite men får just motsatsen, som t ex åldrevård och skola. Jag kan inget annat än tänka på Hasse och Tages fantastiska låt som måste betyda att de tänkte som jag redan då.

Kan det vara så att varje generation går genom detta? Hör för guds skull på denna låt om ni missat den. 

Länk: youtube.com

Angus mitt i natten.


http://sourze.se/2014/04/22/sverige-var-god-droj__91065#.VIK-x_SG9Yd

Av Stig Olsson - 3 december 2014 10:45

I vårt s k utvecklade land har vi en mängd lagar att rätta oss efter och vi, folket, gör så gott vi kan, alltid. Ibland snubblar vi lite på lagarna och får då sona våra brott genom att sitta av en viss tid i fängelse. 


Tyvärr så har det växt fram en "folkgrupp" som aldrig behöver straffas för att dom bryter mot vårt lands lagar. Nej det är inte zigenare och islamextremister jag tänker på den här gången utan de som verkligen aldrig ens kan bli straffade för sina brott och det är alla våra riksdagspolitiker, för de har nämligen lyckats med det största brottet av dom alla!


Just det, de kan aldrig dömas för sina gärningar eftersom de antagit en mycket särskild lag om att de själva i synnerhet och tjänstemän i allmänhet aldrig kan ställas till personligt ansvar för sina illgärningar! 


De kan alltså inte ens åtalas när de själva, personligen och medvetet, bryter mot de lagar de själva skapat!?


Och det känns särskilt bittert en sån här dag då vi har denna FNs Internationella Funktionshinderdag, dagen då vi funkisar skulle kunna gå ut på gator och torg för att fira att vi, enligt svensk och internationell lagstiftning, kan leva ute i samhället precis som alla andra, dvs som ni som inte drabbats av sjukdom och olyckor, och fira denna dag som en glädjens dag.


Tyvärr kan vi dock inte fira detta eftersom vårt lands riksdagspolitiker vägrar (ja vägrar) följa både sina egna och internationella lagar som säger att vi alla ska ha mänskliga rättigheter som försäkrar och garanterar att vi alla ska kunna leva helt normala liv.


Vad är det då som alla ni andra både kan och får göra men inte vi funkisar?


Tja... vi får t ex inte gå på bio, krogen, operan, diskot, idrottsevenemang, teatern osv.

Vi får heller inte studera, arbeta, åka flyg, buss, tåg, tunnelbana mm.

Ännu fler saker vi inte får göra är att dejta, gifta oss, skaffa barn, äta när vi vill, pissa, skita eller sova när vi vill, nej vi får inte ens fira midsommar, jul etc med nära och kära, nej vi har inte ens rätt att komma utanför våra egna hem!


Låter det här som att vi lever i ett demokratiskt och lppet land? NEJ! 


Det låter som om vi lever i land som styrs av totala galningar och sadister vars enda önskan verkar vara att förstöra livet så totalt för ca tio procent av vårt land befolkning och göra det så vidrigt som möjligt så att vi alla ska begå självmord (för just självmord växer och verkar bli den största "sjukdomen" i "vår" grupp)!


Vi som är drabbade är inte bara ledsna utan också jävligt förbannade över att behöva se oss klassade som icke önskvärda i det svenska samhället, trots att vi är både födda och uppväxta här!


Men vad ska vi göra när varken politiker eller ens journalistkåren och alla landets medier helt struntar i att vi tvingas leva under dylika tortyrförhållanden? 


Det går inte att nå allmänheten och upplysa om vilket liv som väntar dig/er inte om utan när du/ni också drabbas av olyckor och sjukdomar, för då är ni lika plötsligt inte heller önskvärda i samhället.


Är det så ni verkligen vill ha det? Vi funkisar vill det inte!


För hur det än är så älskar t ex jag min familj med föräldrar, syskon, släktingar, vänner mm...


Om du/ni också kan älska oss tillbaka så hoppas jag att du/ni också kunde börja prata med era kommunpolitiker och förklara att vi inte längre kan ha det såhär.


Under tiden fortsätter vi sitta inlåsta och bli misshandlade av detta så "fina" samhällssystem som är tänkt och lagstiftat att gälla alla men vi är lik förbannat undantagna från denna lagliga rätt!


Slutligen... om du inte tror mig så bara googla på Internationella funktionshinderdagen och se t ex hur många tidningar som skriver om detta så viktiga för oss funkisar. 

Jag gjorde det själv nyss men fick inte en enda träff! förvånad? Nej inte ett dugg, bara ledsen och förbannad.

Av Stig Olsson - 2 december 2014 11:03

Romer och tiggeri


Det är orättvist att vi ska ha det så bra när nu romerna har det så dåligt. Det är visserligen provocerande men framför allt sorgligt att de nu tvingas sitta och tigga lite varstans i svenska städer. På något sätt måste vi därför hjälpa dem till ett bättre liv. Alla människor är ju lika mycket värda! Romerna är inomeuropeiska flyktingar och vi bör ta upp frågan dels med regeringarna och relevanta myndigheter i de länder de kommer ifrån, dels på EU-nivå. Romernas misär kan inte fortgå, den måste lösas. Romerna ska inte behöva ha det så dåligt att de tvingas till att tigga. 


Ovanstående ”förståelsefilter” är allmänt spritt i Sverige, i synnerhet inom makt- och kultureliten. Jag har invändningar som etnolog och forskare om romer, som jag var under en period längre tillbaka i mitt liv. I mitt språkbruk är detta ett etnocentriskt synsätt, baserat inte bara på okunnighet utan också på kunskapsfientlighet. Skulle jag använda mig av makt- och kulturelitens moraliserande språkbruk så är det dessutom djupt rasistiskt. Det målar nämligen upp romerna som offer. Om det handlar om offer, så måste det finnas förövare och förövarna är givetvis vi. Kanske inte precis och exakt du och jag och inte heller vi svenskar, men vi tillhör ett västerländskt folk som förtrycker och diskriminerar romer. Vi får således en bild där vi är där uppe (segrarna) och romerna där nere (förlorarna). Vi är bättre och dom är sämre. Grundtanken i rasism är just att vi som västerlänningar och svenskar är överlägsna (smartare) och romerna underlägsna (dummare). Om denna tankemodell med förövare och offer inte är rasistisk, så vet jag inte vad. Det kan tilläggas att bland romer är bilden spegelvänd. De betraktar sig själva som överlägsna och smarta medan gadjo (icke-zigenare) är dumma, godtrogna och lättlurade.


Om man nu ska granska den svenska godhetsdogmen kan man börja med frågan om tiggeriet. Svaret är att det finns inget samband mellan fattigdom och tiggeri, utan tiggeri är en absolut nödlösning. Krig skapar tiggare. Hungersnöd skapar tiggare. Farsoter skapar tiggare. Familjetragedier skapar tiggare. Den som tigger har hamnat i en situation där man gör vad som helst för att överleva. Priset är högt: förlusten av all mänsklig värdighet.


Men låt mig säga det en gång till: fattigdom skapar inte tiggare. Det är lätt att få detta klart för sig genom att lyfta blicken och bekanta sig med hur de fattigas liv runt om i världen fungerar. Således: romer tigger inte därför att de är fattiga. Med våra kriterier på välfärd och existensminimum lever de i en permanent misär men det är inte detsamma som en akut nödsituation, i varje fall inte för romer som folk. Vore det så, skulle de också tigga från varandra. Det gör de inte, lika lite som vi etniska svenskar gör det. Dessutom, när det gäller en eventuell svensk skuld gentemot romer så tigger varken svenska eller finska romer på gatorna. De har heller inte gjort det längre tillbaka.


För att förstå romernas gatutiggeri så måste man vara på det klara med att det sker över en skarp etnisk gräns. Romer uppfattar sig inte som underlägsna eller sämre än gadjo. De är stolta över sin överlevnadsförmåga hur svår situationen än är. I deras självförståelse finns bilden att romer kan man till och med släppa ner i öknen och de kommer att överleva. Som forskare finner jag deras självbild trovärdig. Romer är överlevnadskonstnärer och långt bättre rustade för att klara svåra förhållanden än motsvarande ”välfärdsfördärvade” genomsnittssvenskar. De rumänska och bulgariska romerna har tagit sig till Sverige därför att det är lättare för dem att försörja sig här än i sina hemländer. Det handlar inte om nöd utan bakom finns en rationell ekonomisk kalkyl. Transporterna liksom tiggeriet är organiserade och de som ligger bakom lever inte i misär, inte ens uppfattat med svenska ögon. Dessutom är tiggeriet bara en av komponenterna i denna försörjningsnisch. Det som vanligen inte kommer fram i medias rapportering är möjligen burksamlandet men inte all kompletterande småbrottslighet. Det är ju liksom inte meningen att den ska synas och relateras till romer. Till och med polisen har svårt att skaffa sig en överblicksbild eftersom etnisk registrering inte får kopplas till brottslighet i Sverige. Det hindrar inte att många av oss har egna eller närståendes exempel på hur de blivit lurade. En ung kvinna som jag känner berättade för någon vecka sedan hur en romsk kvinna kom fram med en karta till henne när hon satt utomhus på en caféservering. När hon fått svar på sin fråga tackade den romska kvinnan och gick. Borta var också den mobiltelefon som låg på bordet. En polis med rumänskt ursprung och som följt polisens arbete i Rumänien förklarar:

”Det finns oerhört många grupperingar från vanliga tiggare och de som säljer något enkelt eller spelar musik, till ligor som sysslar med åldringsbrott och inbrott. Rumäner är även världsledande på skimming. Det handlar om villainbrott och däck-, maskin- och skrotstölder.


- Ett skitgöra, men de får ihop några kronor på det. Det är väldigt komplext och har ökat de senaste åren.

Han påpekar att en liga, som nyligen togs i Malmö, hade fått ihop guld för tre miljoner kronor.

- De hade hyrt hus i några veckor och gjort 50-100 inbrott, även från vårt område. Det finns någon i bakgrunden som säger ungefär hur de ska jobba, som har kollat upp vilka villaägare som inte är hemma.”

http://www.skovdenyheter.se/artikel/24767/polisen-tiggarna-ofta-del-av-kriminella-ligor.


Tiggeriet är således endast en av komponenterna i en försörjningsmix. Många människor vet detta, eller har det åtminstone på känn, vilket gör att de blir på sin vakt när de vet att det finns romer på deras hemmaplan. De aktar sig och håller koll på sina ägodelar. Det är inte rasism utan vanligt bondförnuft.


Nästa fråga som kan vara rimligt att besvara är om man ska ge dessa tiggare allmosor, för att i någon mån lindra deras misär. Att den är alldeles äkta behöver man inte betvivla. Emellertid, också misären bör förstås över ett kulturellt gränsperspektiv. Vad är normalitet i olika kulturer? För att säga det cyniskt men inte desto mindre sant: misären är en normalitet bland dessa romer. Det är så här de lever, det är inget särskilt med det. Frågar man dem, så talar de givetvis om för oss hur desperat situationen är – det finns ett antal reportage om det – men det är basic knowledge bland romer när det gäller att relatera till gadjo. Inbördes sitter man inte och klagar, varken för varandra eller unisont över livets elände. Romer har ett fatalistiskt förhållningssätt. På romani finns ett mycket vanligt ord som uttrycker detta: mischto, ”så är det” med undertexten ”och det är inte så mycket vi kan göra åt det”. Romerna vet naturligtvis också att när deras egen normalitet blir skrämmande tydlig som misär för gadjo, så leder det till att plånböcker öppnas. Och inte nog med det, många av välfärdssamhällets funktionärer rusar också dit och vill med skattemedel förbättra romernas situation.


Vad man hjälper romerna med, när man lämnar sitt bidrag i deras framsträckta pappmuggar, är att vidmakthålla en situation som vi inte finner människovärdig. Det har stark likhet med att pinka på sig därför att man fryser. Det värmer lite, men löser bara för stunden problemet med att frysa. Pinkar man på sig tillräckligt ofta blir det dessutom ett ”normalt” sätt att lösa frysandet på. Ja, jag vet att jag går ett steg för långt med denna metafor, men ungefär så fungerar det bland romer. De ändrar sitt ekonomiska försörjningsmönster först när det är absolut nödvändigt. Enkelt uttryckt: lönar sig tiggeriet blir de kvar i misären. Att ge en slant bidrar till en lösning på den mindre frågan: den akuta förbättringen. Samtidigt bidrar den till att permanenta den stora frågan: misären. Den som vill bidra till att romerna fortsätter att leva i misär skänker av sina småslantar. Det hjälper inte romerna men man har chansen att känna sig som en god människa.


Om romerna ville förbättra sin situation, om de absolut inte stod ut med att leva i denna misär, så gjorde de någonting åt det. Det har andra folkgrupper gjort. EU är ingen försörjningsinrättning och Europa har ingen försörjningsplikt gentemot de kanske 15 miljoner romer som finns här. Åttio procent av romerna lönearbetar inte. Om det beror på att romerna är outbildade och därför inte får jobb, så får de väl börja utbilda sig. Det är deras ansvar, ingen annans. Om det beror på att de inte gillar att ta arbete åt gadjo därför att det placerar dem i en ofri och underlägsen situation (det är nämligen vad de flesta romer anser) så får de väl ändra inställning. Om de vill förbättra sitt rykte så får de väl designa om sin i dag parasitära försörjningsnisch. När jag skriver ”parasitär” så är det inget moraliskt ställningstagande utan ett sakligt/ekonomiskt konstaterande. Den som tycker att den karakteristiken är felaktig bör förklara felet för mig.


Jag lyssnar gärna. Ovanstående är enkla men hårda regler som gäller för alla Europas invånare. Men sådant får absolut inte sägas i svensk debatt.


Det som utlöser ovanstående reflektioner är ett ledarstick i Dagens Nyheter en dag i början av augusti 2014, en av alla dessa sanslöst okunniga och missvisande artiklar om romer som DN inte bara frossar i utan också belönas med journalistiska priser för. Det är Elsa Kugelberg som med anledning av sjuttioårsminnet av den så kallade Zigenarnatten, då många romer gasades ihjäl i Auschwitz och Birkenau skriver att ”inte minnas historien är att glömma de levande”.


Den omedelbara frågan är naturligtvis ”vems historia?” Detta är ingen svensk händelse och om svenskarna har en moralisk skyldighet att minnas just detta vedervärdiga folkmord så bör Elsa Kugelberg förklara varför. Det anser hon sig emellertid inte behöva, därför att det ingår i det skuld-och-förövar-tänkande som inleder denna text. Varför ska vi minnas just detta och sortera bort andra för romer mindre smickrande minnen? Är det kanske för att vi ska vänja oss och acceptera att många romer väljer Sverige som försörjningsbas. ”EU-migranterna” blir delaktiga av den svenska normaliteten och en form av flyktingar som vi bör ta ansvar för? Klichétänkandet sticker återigen fram sin fagra nuna: ”Vi kan väl inte bygga skyddsmurar mot resten av världen!” Att svenskarna lyckats bli av med den egna misär, som ännu på trettiotalet var en realitet, är inte relevant i sammanhanget. Samma krav kan man naturligtvis inte ställa på dessa förtryckta romer/EU-migranter/flyktingar.


Elsa Kugelberg avslutar med att skriva ”Det var länge sedan det var politiskt korrekt att tala om rasers olika karaktärer, men just vad gäller romer finns en obehaglig acceptans för rasistiska åsikter. Det är skamligt och pinsamt historielöst.”


Elsa Kugelberg är en ung kvinnlig ledarskribent som tillhör en känd och framstående borgerlig släkt. Det finns ingenting som tyder på att hon har några som helst kunskaper eller erfarenheter av romer. Men hon har det som räcker så väl i dagens Sverige: rätt åsikter och rätt moralisk infallsvinkel. Hon är en av alla dem som gör att jag tycker dagens Sverige är ett svårt land att leva i. Skulle jag skicka in ovanstående kommentar till DN och mot alla odds få den publicerad skulle hon förmodligen vara en av de första som anklagade mig för rasism. I Sverige får makt- och kultureliten nämligen vilseleda eller till och med ljuga för medborgarna utan att förlora jobbet, om deras lögner står på rätt värdegrund.


Däremot, den som säger sanningar och på så sätt uppfattas ha fel värdegrund, den bör räkna med att hamna i kylan.


Den värmande lägerelden är bara till för den egna gemenskapen.


Mischto, som romerna skulle säga.

 

Karl-Olov Arnstberg

Av Stig Olsson - 30 november 2014 14:01

När man läser vad som sägs av ledande personer i Schibsted är det uppenbart att de åter handlar av tvång men utan att veta vad man gör. 


När Schibsted sommaren 1998 köpteS venska Dagbladet visste norrmännen bokstavligen inte vad de gjorde.

Jag vet, ty jag var med.


Jag talade ingående om Svenska Dagbladets framtid med huvudägaren Tinius Nagell-Erichsen. Jag samarbetade sedan nära med Birger Magnus, den koncerndirektör i Schibsted som hade svarat för affären, under ett par år och fick mycket stor respekt för honom. Men ingen plan hade de, inte ens en idé.


Rimligen hade de dock något skäl. Jag förmodar att den ekonomiska fusionen mellanSvenska Dagbladet och Dagens Nyheter – som i praktiken var färdigförhandlad och helt klar då – uppfattades som ett hot mot balansen på Stockholms tidningsmarknad. Aftonbladet riskerade att drabbas. OchAftonbladet var då en juvel i den norska kronan. Ledningen för


Schibsted ansåg sig tvungen att intervenera.

 

Historien upprepar sig. När man nu läser vad som sägs av ledande personer i Schibsted blir det alldeles uppenbart att Schibsted åter handlar av tvång men utan att veta vad man gör. Raoul Grünthal uttrycker det mycket precist i en debattartikel (SvD 26 september): ”det kräver nya sätt att tänka både vad gäller innehåll och affärsmodell. Alla medievärldens aktörer måste förhålla sig till nya medievanor och till en marknad som förändras i allt snabbare takt. Att inte göra något vore att skjuta problemet framför sig.”


Något måste göras, men totalt oklart vad.


Grünthals ”det” är intressant – ett ”det” som ”kräver”. Vad är det för ”det” som framkallar Schibsteds tvångshandling nu?


Det mest uppenbara svaret skulle vara att det går illa för den traditionella papperstidningen över hela västvärlden.


Prenumeranter försvinner, läsare försvinner, upplageintäkter försvinner och annonsintäkter försvinner. ”Det” är alltså ett långsiktigt, strategiskt hot mot papperstidningen som sådan. Men om Grünthals ”det” hade varit den långsiktiga eroderingen av hela den ekonomiska grunden för dagstidningen hade väl åtgärden knappast blivit att plötsligt och helt okoordinerat annonsera redaktionell slakt på Svenska Dagbladet utan att förklara hur den skall kunna leda till bättre lönsamhet?

 

I Schibsteds redovisning efter årets två första kvartal hittar man ett annat ”det”. På sista raden gjorde Schibsted förra året en vinst efter första halvåret på 367 miljoner norska kronor. I år blev det 288 miljoner norska kronor. Efter ett hyfsat andra halvår slutade hela förra året med plus 832 miljoner kronor. Nu viker konjunkturen rejält. Årsvinsten 2012 kommer att bli sämre än förra årets vinst. Och då är det inte så kul att vara direktör i Schibstedkoncernen. Marknaden kommer att fråga: Vad har ni gjort åt det? Ni har ju rykte om er att vara en av världens mest progressiva mediekoncerner. Håller den nya koncernledningen på att tappa taget?


Förra gången det begav sig, när Schibsted köpte Svenska Dagbladet, dök det efter ett par år upp en räddningsidé: en mindre, behändigare och billigare tidning som läsarna fortfarande kunde betrakta som en kvalitetstidning. I händerna på en skicklig vd och en skicklig chefredaktör, båda hämtade från Aftonbladet, blev tabloiden ett framgångs­recept.


Det är svårare nu. Den här gången är det inte ett hot mot andratidningen som ska avvärjas utan ett hot mot den tryckta tidningen som sådan. Av naturliga skäl tvingas andratidningen att försöka hantera hotet tidigare än förstatidningen.


Man kan utläsa en strategi bakom allt det som har sagts under senare tid från Schibsted. Det blir två tidningar av Svenska Dagbladet: Det gamla Svenska Dagbladet i en första sektion med nyheter, kultur och opinionsmaterial som kan lämnas att dö i skönhet. Och en ny affärstidning, en andra sektion, som ska överleva digitalt.

 

Ingen kan säga hur det går, allra helst som Schibsted och Svenska Dagbladets ledning alldeles uppenbart inte har haft möjlighet att tänka längre än till stundens korta intervjusvar och kryptiska presskommunikéer.


Men en sak vet vi: för att ta betalt digitalt krävs det kvalitet. Och därvidlag brister det i tungomålstalandet från högkvarteret i Oslo.


Det är inte roligt att skriva det. Men den förra framgången för Svenska Dagbladet förutsatte en ordentlig nedgradering av nyhetsambitionerna. Annars hade konceptet inte hängt ihop. Utrymmet för inrikesnyheter, politiska nyheter och Stockholmsnyheter i första delen mer än halverades. Detsamma hände med den kommenterande journalistiken. (Tro mig, jag har av helt andra skäl ägnat timmar på Kungliga biblioteket åt att försöka förstå vad som har hänt med Stockholms morgontidningar från 1992 till 2012.) Detta sparade folk och det innebar att annonserna kunde rymmas i första delen. Läsarna accepterade nyhetsslakten, bland annat därför att man fick behålla det omfattande kulturmaterialet och för att Svenska Dagbladet länge höll uppe satsningen på Näringsliv.


Som den skicklige och integre förre redaktionschefen i Svenska Dagbladet Martin Jönsson har påpekat är inte testet på substansen i strategiskiftet nu om det finns kvar en särskild sektion för kultur eller ej. Testet ligger i den redaktionella satsningen.

 

Den här gången går det inte att spara sig till framgång. Ska man kunna ta betalt för innehållet på nätet måste det vara värt att betala för. Det gäller näringslivstidningen och det gäller allmäntidningen. Det är möjligt att de amerikanska ägarna till Schibsted och därmed Svenska Dagbladet en kort tid nöjer sig med Mad Men-formuleringar från Oslo. Men det är övergående.


Det är lätt att en beskrivning av det som händer med Svenska Dagbladet blir till en förödande kritik av Schibsted. Men egentligen är en sådan kritik både orättvis och irrelevant. Snarare är det så att Schibsted hittills har lyckats besegra, eller kanske snarare beveka, tidningsmarknadens naturlagar. Men det klarar man inte längre.


Den intressanta frågan, som också Martin Jönsson har väckt, är om tidningsmarknadens lagar så oifrågasatt ska ha primat. För ett halvsekel sedan möttes andratidningarnas nära förestående död med ett utvecklat system för presstöd.


Varför är det självklart att den amerikanska kapitalmarknadens avkastningskrav ska bestämma vilka institutioner som den svenska demokratin ska bygga på?


Till Schibsteds största ägare hör direkt och indirekt JP Morgan, Goldman Sachs och Bank of New York Mellon. Det är till dessa Schibsteds ledning vänder sig när den förklarar att Svenska Dagbladet ska demonteras.


Varför är det som var fullt möjligt att diskutera och genomföra i mitten av 1960-talet betraktad som en omöjlighet i dag? Ytterst handlar det som nu händer med Svenska Dagbladet inte om Svenska Dagbladet. Det handlar om kvalitetstidningen som sådan. Det handlar därmed om en mycket viktig del av demokratins infrastruktur.

 

Vi har varit gynnade här i Sverige av att ha starka public servicemedier och starka dagstidningar. Det har i allra högsta grad bidragit till att vi lever i en av de bäst fungerande och mest robusta demokratierna i världen. Det är precis som om vi inte kunde göra något åt att tidningsbenet under detta demokratiska bygge viker sig.

Men det kan vi.


Vår demokratiska handlingsförmåga är naturligtvis minst lika stor i dag som den var 1965 när presstödet beslutade eller 1925 när radio i public serviceregi startade sina sändningar.

Mats Svegfors

Chefredaktör Svenska Dagbladet 1991–2000

Vd Sveriges Radio februari 2009–1 oktober 2012

 

http://www.aftonbladet.se/kultur/article15537703.ab

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se