Inlägg publicerade under kategorin Jobb - arbete - kneg

Av Stig Olsson - 26 mars 2015 13:16

Den utredning om assistans som startar i höst bör leda till en ny
modell för schablonbeloppet och en ändring av § 9a i LSS. Dessutom bör stora vinstuttag stoppas och en assistent bör inte få vara god man. Det säger Stefan Nilsson, ny socialpolitisk talesperson för Miljöpartiet.

 


Vill ha stopp mot höga vinstuttag


Personlig assistans är en fantastisk frihetsreform säger Stefan Nilsson och säger att Miljöpartiet vill värna den. 
– Det är viktigt att nu se över de privata företagens roll. För att värna reformen måste man agera mot vinstuttagen istället för att bli mer restriktiv med att bevilja assistanstimmar. 


Stefan Nilsson säger att Miljöpartiet stödjer den nyligen tillsatta utredningen Ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster
– I samband med att chefen på Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) redovisade rapporten"Kommunernas kostnader för assistansverksamhet" för oss i Socialutskottet sade han att enorma vinster tas ut. Miljöpartiets inställning är att företag som är verksamma inom personlig assistans i sin bolagsordning ska ha huvudsyftet är att driva vård och omsorg, inte dela ut vinst.

 

Vill ni se SVB-bolag där högsta vinst är statslåneräntan + 1% på satsat kapital?
– Vi tycker man ska överväga det ja. 

 

Hotar de privata företagen reformen?
– Nej, men om det försvinner för mycket i vinster kan det i sin tur leda till att Försäkringskassan och kommunerna försöker spara pengar, då hotas reformen. 

 

Men majoriteten har ju valt privata anordnare, många verkar nöjda med det…
– Några stora bolagskoncerner kanske lägger ner, men det kommer att finns många privata aktörer kvar även om det införs vinstbegränsning. 

 

Många assistansberättigade är rädda för att tvingas tillbaka till kommunerna…
– Jag har svårt att tro att det skulle drabba brukarna på det sättet. Visst kommer det att innebära att vissa företag inte fortsätter, men samtidigt kan det komma nya, idéburna utförare. 

 

Vilka är de idéburna anordnarna?
– Jag skulle räkna in kooperativen, de tror jag inte kommer att beröras restriktivt i den här utredningen.

 

Vårdföretagarna säger att valfriheten kommer att likna DDR…
– Det är ett orimligt påstående, i många länder har idéburna företag en hög andel, Sverige har blivit lite av kapitalismens högborg, det har gått lite för långt här.

Försäkringskassans bedömningar behöver ändras

Sedan 2008 har Försäkringskassan infört hårdare bedömningar av grundläggande behov vilket gjort att färre nybeviljas assistansersättning och fler förlorar den. Enligt Stefan Nilsson har Försäkringskassan ändrat bedömningarna utan politiska beslut.
– Det är inte bra, det måste vara en starkare demokratisk styrning, nu har vi fått bedömningar som ser snygga ut på papperet men som är omöjliga för brukaren. 

 

Din företrädare i Socialutskottet Agneta Luttropp sade inför valet 2014 att en ändring av § 9a, med tydligare definiering av grundläggande behov, har högsta prioritet för Miljöpartiet, har du samma uppfattning? 
– Miljöpartiet anser att det behövs en bättre skrivning av § 9a, det borde redan har gjorts. Men vi är fler partier i regeringen och även om vi är överens med Socialdemokraterna behövs ytterligare partier för att driva igenom detta. 

 

Även Folkpartiet och Vänsterpartiet säger sig vilja se en förändring av § 9a…
– Ja. det vore bra om det går att hitta en bred lösning eftersom det ska hålla på sikt.

 

När skulle en förändring av bedömningarna kunna ske? 
– Efter att den nya utredningen av personlig assistans som startar i höst är klar.

 

Håller du med Thomas Hammarberg som säger att Försäkringskassans förändrade bedömningar bryter mot FN-konventionen? 
– Jag kan tycka det ligger en del i det. Det är klart att det inte borde vara korta bedömningar som man sedan kan backa på.

 

Socialstyrelsen och Susanne Billum har sagt att en redan beviljad insats inte borde kunna ändras även om lagen omtolkas, vad anser du om det?
– Det är värt att överväga men jag kan inte ta ställning till det nu. Däremot vill Miljöpartiet införa inhibition på alla beslut som överklagas så att man behåller sin assistans tills det är slutligt avgjort i domstol.

Varför ändrades bedömningarna?

Grunden för de förändrade bedömningarna lades i ett rättsligt ställningstagande inom Försäkringskassan 2006 och ett internmeddelande 2007. Samtidigt pågick Assistanskommitten/LSS-kommitten som hade direktiv att hitta kostnadsdämpande åtgärder.

 

Kan Försäkringskassan ha känt tryck från politikerna att minska kostnaderna?
– Det kan ligga en del i det, LSS-kommitten lyckades inte hitta några större förslag som dämpade kostnaderna, men


Försäkringskassan kan ha uppfattat det som en signal. En annan sak som kan ha påverkat Försäkringskassan är att alliansen 2006 tog över regeringsmakten, säger Stefan Nilsson.

Vill förändra schablonbeloppet

Nuvarande regeringen låter, liksom förra regeringen, assistansersättningens schablonbelopp räknas upp via Pris o löneomräkningen (PLO), vilket inneburit höjningar på 1,8 och 1,4 % de sista två åren.Detta har inte täckt avtalade löneökningar för assistenterna.Stefan Nilsson ser det som en tillfällig lösning.
– Det är ok att göra så nu men det behövs storaförändringar av ersättningssystemet.

 

Vilka förändringar vill du se?
– Det skulle tex kunna vara ett krav på att en viss procent av assistansersättningen går till assistentens lönekostnader och utbildning. Assistansutredningen lade 2006 fram ett liknande förslag där 85 % skulle gå till assistentens lönekostnader. En annan modell vore att man bara ger ersättning för assistentens faktiska lönekostnader plus ett begränsat extra belopp.

Anser att kommuner missgynnas

Stefan Nilsson har en bakgrund som kommunal utförarchef i Knivsta och Tibro för runt tio år sedan. Han anser att kommunerna har högre kostnader än privata företag och att dagens schablonbelopp inte tar hänsyn till det. 
– Dels anställer kommunerna fler assistenter på fasta anställningar och dels måste de ta alla som har assistans, de privata kan säga nej.

 

Hur vanligt menar du att det är att privata tackar nej till kunder?
– När jag arbetade som enhetschef var det flera som ville byta, men som fick nej och stannade i kommunen.

Vill påverka direktiven till ny utredning


Barn, Äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér sade nyligen att det kommer att tillsättas en ny större utredning om personlig assistans i höst. Stefan Nilson hoppas kunna vara med och påverka direktiven till utredningen.

 

Kan du säga något mer om den utredningen?
– Nej, inte mer än vad jag tycker ska vara med, och att det är viktigt att brukarrörelsen är med i diskussionerna. 

 

Ska utredningen vara parlamentarisk?
– Ja det bör den vara. 


Förutom bedömningarna av assistansersättning och en ny utformning av assistansersättningens schablonbelopp vill

Stefan Nilsson att en förändring av personkrets 3 tas upp i utredningen.
– Vi vill att man överväger att ta in fler diagnoser, men samtidigt behåller möjligheten att bedöma efter behov.


Stefan Nilsson vill även återuppliva LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” som LSS-kommitten föreslog i sitt slutbetänkande.
– Den vill jag se som en ny LSS-insats, vid sidan av de andra nio.

 

Ska den ersätta den assistans som idag ges av kommunerna som LSS-kommitten tänkte? 
– Jag har inte studerat det så noga att jag kan säga det, men jag menar att sådan insats skulle kunna leda till att fler kan få LSS-insatser. 

 

Bör assistansen förstatligas eller ska kommunerna vara kvar som huvudman?
– Jag tror att ett förstatligande skulle ha stora fördelar, men frågan är komplicerad.

ISF:s rapport om assistansbedömningarna


I höstas kom ISF: s rapport om assistansbedömningarna där det framgick att ca 70 % av de som förlorat sin assistansersättning hade assistans från kommunen året efter. Det framgick dock inte hur mycket assistans de fick och rapporten sade också att. 
ca 40 % av de som får avslag på nyansökan och ca 20 % av de som förlorat sin assistansersättning inte har någon insats alls från kommunen året efter.

 

Hur ser du på det?
– Det behöver jag titta närmare på.

 

Hur ser du på att ISF vill se en utredning av hur ambitionen om delaktighet och ökande kostnader ska balanseras i förhållande till varandra?

 

– Jag vill inte se förändringar i rätten att leva som andra. Kostnadsökningarna beror mycket på att behoven ökar när folk upptäcker vad de kan göra med assistans och det är bra.

 

Hur mycket får assistansersättningen kosta, finns det en gräns? 
– Nej, vi kan inte tulla på detta bara för att välfärdsområdet växer. Däremot går det, som jag sagt tidigare, att spara i de vinstuttag som finns idag.

Fusk mindre problem än vinstuttag

Stefan Nilsson ser fusk och kriminalitet i assistans som ett mindre problem än de stora vinstuttagen.
– Jag tror det handlar om mycket mindre pengar.

 

Har fusket överdrivits?
– Fusk är alltid allvarligt, men det är inte tillräckliga skäl för att tex myndigheter ska göra oanmälda hembesök hos folk, jag tycker man ska vara mycket restriktiv med den typen av intrång i människors vardag.

 

Vad anser du om att anordnarna nu har rapporteringsskyldighet om ändrade levnadsförhållanden hos kunderna?
– Det tycker jag däremot inte är orimligt.

En assistent borde inte få vara god man


Stefan Nilsson tar slutligen upp en fråga han vill ändra på, nämligen möjligheten att en assistent samtidigt kan vara god man till den assistansberättigade.


– Miljöpartiet vill ta bort den möjligheten, det blir en jävsituation. Man kan vara anhörig och god man, man kan vara assistent och anhörig men inte god man och assistent. Jag känner själv till fall där det är uppenbart att en god man varit jävig, det kan vara så att brukaren mår bäst av att bo i en bostad med särskild service men då förlorar den gode mannen sin inkomst som assistent. 

 

Socialstyrelsen ansåg nyligen att detta inte borde förbjudas
– Det behöver inte förbjudas, ett annat sätt att hantera det på är att man inte kan få assistansersättning för timmar som utförs av en god man. 


Cecilia Blanck på Brukarkooperativet JAG menar att en anhörig ofta är den enda som kan kommunicera med personen...
– Ja, men man skulle fortfarande kunna vara anhörig och personlig assistent även om en annan person är god man, säger Stefan Nilsson.


http://assistanskoll.se/20150323-Nilsson-Miljopartiet-vinstuttag-storre-problem-en-fusk.html

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 26 mars 2015 09:58

 Företagaren Svante White skriver om att förtryck, fördomar och skuldbeläggande av vita män till slut har fått honom att lämna Sverige. Den 7 april lyfter planet.



 

 

Tidpunkten då tanken på att emigrera väcktes på allvar kom i somras då jag lyssnade på Åsa Romsons hatiska tal från Almedalen. Talet som riktades mot svenska, vita, heterosexuella, medelålders män. Alltså mot mig. När Romson drog oss alla över en kam, fördomsfullt och stereotypiskt samt skuldbelade en hel folkgrupp, så rann bägaren till sist över.


När hon sedan blev vice statsminister så fanns inte längre några alternativ. Jag måste härifrån.

 

Jag lämnar mitt land. Det hemland där jag numera utpekas som roten till allt ont. Det som gör mig ond är följande:

 


mitt kön,

min hudfärg,

min sexuella läggning och

min ålder.

 

Det som däremot inte väger in i frågan är mina handlingar. Så vem är då jag, denna onda människa?


– Jag kommer från enkla förhållanden och har jobbat mycket hårt. Jag har varit sjukskriven i ca 1 vecka de senast 18 åren.


– Jag har varit med och startat upp 5 företag med alla sena nätter och stora risker för min privata ekonomi det har inneburit.

 

– Jag har startat och ägt företag som exporterat för miljontals kronor. Något som har varit mycket bra för Sverige.

 

– Mina företag har skapat sysselsättning för 75 personer, varav många nysvenskar.

 

– Jag tror att jag har på fötterna för att påstå att jag har betalat mer skatt än den genomsnittlige svensken.

 

– Jag har representerat Svensk företagsamhet i Kina, Tyskland och Ryssland.

 

– Jag anser att jag har bidragit till svensk ekonomi i en högre utsträckning än många andra och definitivt i mycket, mycket, MYCKET högre utsträckning än vad Åsa Romson har gjort.

 

Nu flyttar jag härifrån. Om jag någonsin kommer att bygga upp företag igen och satsa mina pengar och krafter så kommer det

 

inte att bli i Sverige.

Inte i ett land där jag ses som fienden, oavsett mina handlingar.

Inte i ett land där jag enbart beroende på mitt kön, min hudfärg, min sexuella läggning och min ålder, svartmålas och beskrivs som ond av de människor som snarare borde tacka mig.

 

Jag har sålt mitt hus, sagt upp alla uppdrag i Sverige och lämnar allt företagande bakom mig. Nu i kväll beställde jag enkelbiljetten härifrån. Den 7 April lyfter planet.


Jag har förlorat hoppet. Med en stadsapparat, politiker och media som följer politiska dogmer som inte får ifrågasättas eller ens diskuteras så är oddsen emot att det någonsin blir någon förändring.


Sverige behöver en ny Pär Ström. Någon med kunskap, ett lejons mod och som ges den finansiella backning som krävs för att kunna utmana PK-korridoren och stå upp mot fördomsfulla personer som Åsa Romson.


Svante White,
Företagare

 

http://nyheter24.se/debatt/792748-jag-har-fatt-nog-nu-lamnar-jag-sverige

ANNONS
Av Stig Olsson - 25 mars 2015 08:14

spi välfärden

När jag var barn i femtiotalets Sverige, så var ett mord i vårt land förstasidesstoff under flera veckor. Vi gick i skolan för att lära oss skriva, räkna och att respektera våra lärare och klasskamrater. Vi lärde oss att respektera lagen. Vi hade inga problem att umgås med varandra, oavsett vilket kön eller vilken ras vi tillhörde. Visst var det spännande några dagar om det kom en färgad elev till vår klass. Men det varade inte länge. Vi lärde oss också respekten för våra äldre. Att hålla upp dörren för en gammal var en del i den uppfostran vi fick. Att hjälpa en gammal över gatan var fullständigt naturligt.


Vi lever idag i ett land där sjukvården gör ”rimlighetsbedömning” innan man opererar en gammal. Äldre prioriteras bort i vården! Vi har en situation som innebär att en gammal människa med rullator inte uppfattas som någon man ska hjälpa, utan som ett behändigt rånoffer. Vi har idag ett pensionssystem som slutat leverera trygghet och istället innebär att pensionärer i storstäderna tvingas ut i hemlöshet.


Just det senare kan betraktas som en ”slutgiltig lösning”, för hur länge överlever en 75-åring på en parkbänk eller i en trappuppgång. I detta fall talar jag inte om ”EU-migranter” eller flyktingar, jag talar om människor som arbetat under mer än fyrtio år i vårt land samt betalat skatter och pensionsavgifter under hela sitt arbetsliv. Denna fråga får inte ens plats i debatten.


Vi ser nu hur kåkstäder växer upp lite varstans. I parker, på privata tomter och i skogar. Hur är detta möjligt i ett land med mycket tydliga regler kring byggnation, vatten och avlopp? Hur är detta möjligt i ett land där polisen mycket snabbt rensat ut hus som har ockuperats av ungdomar. Hur är detta möjligt i ett land där vi skulle känna oss trygga i vår omgivning? Vem beslöt att vi inte skulle vara lika inför lagen? Fattigdomen i världen är enorm och det är hemskt hur illa rikedomen fördelas i många länder. Men ska det innebära att svensk lag slutar gälla för vissa?

 

När jag såg filmer om 30-talets Chicago och hur man sköt på varandra mitt i folksamlingar, betraktade jag det som nästan overkligt även där och då. Nu händer detta mitt i vårt ”trygga” samhälle. Nu har vi detta mitt i vår egen verklighet. Mord och skottväxling på allmän plats har blivit vardagsmat i Sverige. Snart lever vi mitt i Hollywoods filmer om 30-talets Chicago.


Sjukvården går på knä och kan inte leverera det som politikerna lovar i valrörelserna. Ingen förstår varför! Ingen vågar ställa frågan om det kan bero på att vår befolkning ökat kraftigt under de senaste tjugo åren. Befolkningen ökar betydligt snabbare än skatteunderlaget. Kommunerna klarar inte trycket. De som skriker mest, får den akuta hjälpen. Gamla i Sverige är inte vana att skrika om hjälp. De flesta tiger och lider och tycker att ”vi har det ändå ganska bra”. Även om man inte har råd med tandvård.


Rikspolitikerna, oavsett block, slår ifrån sig och menar att problemen beror på utanförskap och strukturell diskriminering. Ungdomsvåldet och åldringsrånen beror på att dessa ungdomar inte har haft någon samlingslokal. Är det så enkelt? Eller är det så att det svenska samhället inte orkar med de belastningar som befolkningsökningen innebär? Att vi faktiskt inte var beredda. Att ni inte ens hade en plan? Eller har en för den delen?


Frågorna som alla politiker borde ställa sig är ”gör vi rätt?”, ”kan jag ta ansvar för detta?”. För när vi har facit i handen, är det försent.


https://tanketornet.wordpress.com/2015/03/24/varfor-gor-ni-sa-har-med-vart-land/

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 09:03

 

Lotta Johansson, 45, tog strid mot Försäkringskassan i 41 ­månader 

Bildspel: Klicka för att starta

och tre domstolar – och vann.

 

Domen kan leda till att fler får rätt till sjukersättning.

– Jag grät när beskedet kom, säger hon.

 

 

 

 

 

 

I går morse fick Lotta Johansson i Svenljunga höra om domen på ­radio. Hon förstod att hon vunnit sin långa strid och fått rätt mot Försäkringskassan.


Lotta Johansson lider av ­kroniska smärtor, fibromyalgi och utmattningssyndrom. Kampen började i maj 2010, när hon blev ­utförsäkrad.


Men trots hennes läkares intyg ansåg Försäkringskassan inte att det var styrkt att hon inte kunde arbeta.


Förvaltningsrätten gav henne rätt till ersättningen, men i kammarrätten blev det åter nej.


I veckan kom Högsta förvaltningsdomstolens dom - som ger Lotta slutgiltigt rätt till sjukersättning vid långvarig sjukdom, alltså förtidspension.

Har fått leva på sin man

– Jag blev så glad när beskedet kom att jag grät. Sedan kramade jag min bästa väninna, säger hon.


De senaste åren har hon helt fått leva på sin man. Nu betalas 41 ­månaders sjukersättning ut i efterskott. Hon räknar med att det handlar om runt 400 000 kronor före skatt.

– Det här ger mig en möjlighet att återhämta mig, säger hon.


Enligt Eva Nordqvist, rättschef på Försäkringskassan, kan domen leda till att personer som nekats rätt till sjukersättning nu kan få det.


Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och lite otydligare diagnoser, som smärta och psykiska sjukdomar. Och som saknar möjlighet till ­rehabilitering.

– Det här betyder att vi nu ­kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningar vi gjort under det senaste året, säger Eva Nordqvist.

 

Hur ska man göra om man ­tidigare fått avslag?

– Det sker en prövning i varje enskilt ärende. Alla som befinner sig i likartade situationer och tidigare fått nej bör söka sjukersättning på nytt.

 

Hur många människor kan det handla om som nu kan ha rätt till sjukersättning?

– Det vet vi inte.

Drömmer om att jobba

Lotta Johansson är tacksam för det stöd hon hela tiden fått från sin läkare. Annars skulle hon ­aldrig ha orkat.

– Jag hoppas att mitt fall kan hjälpa andra att orka kämpa, säger hon.


Hon drömmer om att bli friskare och kunna arbeta med männi­skor. Men den närmaste ­tiden har hon andra planer.

– Mitt barnbarn fyller tio år snart. Nu kan jag äntligen köpa en fin present, säger hon.



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17637535.ab

Av Stig Olsson - 24 mars 2015 06:37

Sveriges bäste statist får egen filmroll


På filmstatisternas egen gala i Stockholm i helgen blev han överlägsen vinnare och snart får Roger Karlsson, bördig från Ludvika, sin första riktiga filmroll.

– Jag vill absolut ägna mig åt att göra film i framtiden, fastslår den 51-årige lastbilschauffören.


Han var under måndagen föremål för uppmärksamhet från flera mediaföretag.

– Ja, det är helt otroligt. Det är svårt att förstå men jag är otroligt lycklig.

 

Enligt Peter Pettersson i statisternas egen intresseförening har Roger Karlsson gjort något som kan liknas vid en kometkarriär som statist.

– Man kan säga att Roger tagit branschen med storm och visat en osedvanlig talang, fastslår Peter Pettersson.

 

Anmärkningsvärt kan tyckas mot bakgrund av att Roger började närma sig de 50 när han "statistade" för första gången.

 

För fram till ett och ett halvt år sedan hade han inte haft minsta kontakt med film- eller tv-branschen.

– Det var en bekant som undrade om jag ville följa med på inspelningen av ett avsnitt av Solsidan. Jag fick en mindre statistroll och tycker det var skitkul, berättar Roger.

 

Han skaffade sig en profil på nätsidan statist.se och sedan har det bara "rullat på", som han själv formulerar saken.

 

Förra året var han med i 30 produktioner och hittills i år har det blivit sex.

– Jag har gjort ett par reklamfilmer också men det är inte min grej.

 

Det är många år sedan han flyttade med sina föräldrar från Ludvika och hamnade i Västerås.

– Men jag var i Ludvika senast förra veckan och hälsade på min faster och jag har fortfarande flera vänner och bekanta där uppe.

 

Största filmgrejen hittills för Roger Karlsson var inspelningen av serien "100 Code" förra sommaren med Michael Nyqvist och Dominic Monaghan (Sagan om ringen).

– Det var en fantastisk upplevelse.

 

Serien visas för övrigt på HBO Nordic just nu och på Kanal 5 till hösten.

 

I samma kanal nästa år kommer också den svenska serien Gåsmamman med bland andra Tommy Körberg, Grynet Molvig och Alexandra Rapaport och även där dyker Roger Karlsson upp.

 

Men den stora utmaningen får Roger i en huvudroll i serie på tre eller fyra filmer, som kretsar kring ett ryskt mc-gäng, som tänker etablera sig i Sverige.

– Jag håller på att plugga ryska för fullt, det måste ju vara trovärdigt, förklarar Roger, som råkade ramla och bryta benet förra veckan.

– Det gäller att jag är igång igen till sommaren för då börjar inspelningarna. Vad jag hört ska vi spela in i Sverige, Spanien och Portugal.

 

Att han som 51-åring kan börja drömma om en filmkarriär tycker han är fantastiskt.

– Jag ska gå en skådespelarutbildning med Joakim Nätterqvist, som spelade i Arn-filmerna.

 

Filmbranschen har sin Guldbaggegala och Statistföreningen kallar sin årsfest för Guldtackegalan.

– Vinnarna får var sin tung guldglänsande tacka i metall, berättar föreningens Peter Pettersson.

 

Föreningen, som har cirka 500 medlemmar, jobbar bland annat för bättre arbetsvillkor för statister och säkerheten vid filminspelningar.

– Statister ska inte jobba tre dagar för en biobiljett utan få anständigt betalt liksom mat och dryck på inspelningarna, säger Peter Pettersson.

 

Ambitionen är också att få in fler ungdomar som statister.


https://www.dalademokraten.se/dalarna/ludvika/sveriges-baste-statist-far-egen-filmroll

Av Stig Olsson - 23 mars 2015 20:18


Efter intervjuerna satt jag stilla och tyst i färdtjänstbilar och på tåg genom ett stekhett Sverige i vårsol. Det assistanslösa Sverige vars berättelser rullade ut sig framför mig. Där mina informanter berättade om hur de nu inte längre kunde lämna sina hem när de ville, hur de inte längre kunde arbeta, ägna sig åt fritidssysselsättningar, hur de var utelämnade åt anhörigas och vänners välvilja. Hur de var tvungna att ta med sig sina vänner in på toaletten.


Genom detta Sverige reste jag med panik i bröstet. För att jag visste att mina informanters situation också kunde bli min. Den kommunala godtycklighet och rättsosäkerhet som de beskrev sedan de mist rätten till den statliga assistansersättningen är min verklighet. Jag tillhör de som inte i nuläget skulle bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i grundläggande behov. Jag tillhör de som inte behöver ompröva den lagstadgade rätten till personlig assistans vartannat år – utan varje.


En omprövning i dagsläget är inte en avstämning av mitt behov. En omprövning är förutsättningslös.


På resan genom det assistanslösa Sverige blev något smärtsamt tydligt. Medborgarskapet och rätten att utöva det fritt och jämlikt, rätten till rörelsefrihet och kontinuitet i livet, är inte förbehållet alla svenska medborgare. I dagsläget är det inte förbehållet mig.


Ingen som inte kan planera sitt liv eftersom förutsättningarna för det kan komma att förändras radikalt från ett år till ett annat är jämlik. Ingen som tvingas svara på hur ofta den går på toaletten och vad den gör där, och sedan vet att en handläggare ska bedöma rimligheten i det svar man angett kan sägas bibehålla sin personliga integritet. Ingen vars hela livsföring äventyras årligen kan sägas ha jämlik ställning i samhället med den vars rätt till att vara en del av det inte behöver omprövas.


Den kommunala omprövningssituationen innebär att jag som medborgare är helt utelämnad till det kommunala självstyret. Till kommunens handläggare och dennes chef, men framförallt till den kommunala ekonomin. Vi är många som slåss om posterna i den kommunala budgeten. Om något annat kostat är det svårt att få råd till att säkra rätten för mig att klä på mig och arbeta.


Nästa år fyller jag 30 år. Jag hade kunnat ha barn i dagsläget, men jag tror att jag undermedvetet har valt bort det.


Ett föräldraansvar är så mycket längre än bara ett år. Jag kan inte riskera att inte kunna ta hand om ett barn från ett år till ett annat.


Jag har varit vuxen i lagens mening i över 10 år, men jag uppfattas inte som en vuxen individ av samhället. Jag kan inte säga nej, jag måste utstå sådant som samhället inte kräver att andra vuxna ska acceptera.


Trots att mitt fysiska tillstånd är livslångt och inte går att rehabilitera, blir det något blir det förmodligen sämre.


Trots att kommunen beviljat mig assistans i sammanlagt fyra år tidigare och att jag haft rätt till assistans i olika former sedan jag gick på förskolan vill de nu ha starkare bevis för mitt behov av hjälp. De vill se hur assistansen utförs i realtid. En så kallad ADL-bedömning. De vill att en arbetsterapeut ska titta på medan jag duschar och sedan bedöma om mitt behov av assistans är rimligt.


Vad betyder detta egentligen?


Att jag som är nästan 30 år, mer än vuxen, ska stå naken inför en annan människa medan min assistent hjälper mig att duscha. En människa jag aldrig tidigare träffat.


Vem avkräver samhället sådant av?


Vem ska acceptera att bli sedd i all sin nakenhet och få situationen bedömd som rimlig eller orimlig?


Jag tänker mycket på begreppet samtycke i relation till att ompröva min assistans.


Ofta menar man att jag har samtyckt. Jag går ju med på att göra detta? Med vad är alternativet? Att någon annan ska få se mig naken och blöt i duschen, eller att jag inte ska kunna duscha alls? Att någon annan ska få se mig naken eller att jag inte ska kunna klä på mig alls?


Jag har aldrig samtyckt till detta. Ändå måste jag göra det?


Det är tvång.


Arbetsterapeuten har sin landstingskjorta med namnskylt på sig när hon kommer hem till mig för ett inledande samtal. Hon talar i vi-form och säger saker som ”nu vi är klara”. Nej det är vi inte, tänker jag. Du är klar och nu ska du gå, jag är hemma, jag bor här. Vårdapparatens väggar växer runtomkring mig. Jag är inte i mitt hem längre. Jag är på hennes arbetsplats. Mitt hem är inte längre mitt.


Arbetsterapeuten säger att hon är mån om att jag inte ska känna mig kränkt, att jag självklart ska få känna mig bekväm. Sedan säger hon, som i nästa andetag, ”men då kan ju jag komma på morgonen och se när du klär på dig?


Om dina assistenter kommer klockan åtta eller nio så kan ju jag också komma då.”

Integriteten som hon lovat mig är i denna stund inte värt något som helst. Hur ser man ut på morgonen när man precis vaknat, har tovigt hår och luktar svett, inte har några kläder på sig?


Jag är snart 30 år. Mer än vuxen och det har tagit långt tid att återta min kropp från vårdens definitioner av den som avvikande och bristfällig. Att förstå att den är min och inte tillhör vare sig sjukgymnaster eller läkare. Att förstå vad det gjort med mig att så många sett mig utan kläder att det varit det normala. Att vara avklädd framför andra som har sina kläder på sig. Att höra dem kommentera kroppens utseende och förmågor som om jag inte var där. Men nu är jag där igen. Nu ska hon titta på mig, jag ska vara naken och hon ska ha sina kläder på sig. Jag ska vara hemma men hon ska samtidigt vara på jobbet.


Bara mina assistenter och mina älskare har fått se mig utan kläder sedan jag tog beslutet om att kroppen inte tillhörde vården, utan mig själv. Kroppen och dess nakenhet har en gräns. När den överträds i andra sammanhang talar vi om övergrepp och samtyckesbrott. I mitt fall talar samhället istället om att det är detta som krävs för att få rätten till full delaktighet i samhällslivet. Att det krävs kontroll och förutsättningslösa prövningar för rätten till denna delaktighet. Vägen till samhällsinkludering går inte genom rätten till rörelsefrihet och självbestämmande, utan genom att bli granskad i duschen, naken, blöt och intvålad.


Ibland talar man om för mig att det är synd om arbetsterapeuten också. Att hon inte kan välja att inte göra detta eftersom kommunen krävt det. Man talar om vikten av att jag är trevlig, att jag inte får brusa upp utan måste behålla lugnet. Tro mig jag vet, jag vet hur man behåller lugnet när någon frågar en hur ofta och vad jag handlar, hur länge jag duschar och vad jag gör då, vad jag har för kläder på mig och varför. Jag vet att behålla lugnet eftersom allt står på spel. Jag vet att behålla lugnet fast jag inte borde behöva göra det.


Sanningen är att det inte spelar någon roll om arbetsterapeuten är trevlig eller inte. Kränkningen är densamma. Jag ska fortfarande vara naken, hon ska fortfarande ha kläder på sig, vägen till full delaktighet går fortfarande genom detta. Ja, det är strukturen som möjliggör för kränkningen, men den verkar genom att personer accepterar att utföra kränkande handlingar.


Du kanske tror att jag glömmer fort, men den som har makt över hela ens liv glömmer man aldrig. Den som har makt att rasera allt som man byggt upp glömmer man aldrig. Arbetsterapeutens namn skriver jag upp i raden av andra, som har haft möjlighet att handla annorlunda. Som har kunnat uppfatta mig som en person med rätt till integritet men som inte gjort det.


Jag har tagit in allt detta nu. Vad det svenska samhället egentligen uppfattar mig som. Inte som vuxen, inte som en person med rätt till integritet och rätt till min egen kropp. Därför inte heller som ett barn, utan som något annat.


Något utan integritet, något som ska stå till vårdens, kommunens och statens förfogande. Något som ska kontrolleras och mätas. Något som ska vara beredd att visa allt. Något där blottade bröst inte är bröst. Ett medicinens exempel.


Allt detta måste jag förmå mig att bli uppfattad som. Jag kan inte vägra, inte säga nej, inte låsa dörren när arbetsterapeuten ringer på. Då blir det inget beslut om personlig assistans eftersom kommunen inte kan vara säkra på mitt behov. Då blir det inga kläder på kroppen, ingen mat och ingen möjlighet till arbete eller studier. Då kan jag inte själv bestämma vem som tar i min kropp och när. Då måste jag ta med mig mina vänner in på toaletten.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3426#comment-29076

Av Stig Olsson - 21 mars 2015 05:15

Den som läser min blogg vet att jag ifrågasätter rätt många saker av det som pågår i vårt land. Och den här gången retar jag upp mig på ytterligare sak... Alla vi medborgare i landet Sverige känner ju till hur "viktigt" det är med utbildning eller hur? 


Och det gäller över hela linjen, från att städa toaletter på busstationer till att vara chef på någon av alla våra myndigheter (ok nu kanske jag tog i men du fattar)... 

Ja, om du inte har en utbildning att visa upp om du söker jobb som städare så måste du ta en intern utbildning på det företag du ska jobba åt i framtiden. Kanske en 2-veckorskurs eller nåt liknande, för annars får du inte jobbet.


OK, så börjar mina tankar att gå och jag kommer plötsligt ihåg att vår förra justitieminister Bea Ask inte direkt hade nån juridisk utbildning... Allt hon hade i sin ryggsäck var en utbildning som hårfrisörska!?!?

Jag kom att tänka på henne när jag igår läste en artikel om Margot Wallström, vår utrikesminister... så jag googlade lite på henne och ser då att hon är ju ändå sämre rent utbildningsmässigt!


Hon har inte gått en enda dag på  t ex högskola... hennes betyg från grundskolan respektive gymnasiet är dåliga... ändå sitter hon idag som vår utrikesminister!?!?

Hur i helvete går det ihop???

Nä just det, det går inte ihop!


De enda i vårt land som inte behöver nån utbildning verkar vara våra politiker, de som sen ska sitta och bestämma alla våra lagar... men själva är de knappt läskunniga!?!?


Va faan är det som pågår??? Hur länge ska vi sitta på våra arslen och bara ta emot gång efter gång från dessa korrumperade apor???


Jag är så less på den här skiten att jag önskar vi hade en Breivik i landet som kunde lösa våra, folkets, problem med urusla politiker som inte ens kan stava till ordet arbete!


Margot var så pissdålig att hon inte ens klarade av att jobba på en bank utan valde i stället att hoppa på det korrumperade politikertåget genom att gå med i det största och mest laglösa partiet vi har i Sverige, nämligen Socialdemokraterna... men så är Margot stenrik också...


Eller vad sägs om att hon under sina år i EU drog in 19 miljoner, bara i lön... hur mycket i dolda inkomster hon fick är av naturliga skäl inte känt, för det vägrar hon såklart uppge.
Sen, som lite uppmuntran för denna stackars hårt arbetande sossen så får hon också en pension på 85 000 per MÅNAD!!! Ända fram till sin 65-årsdag... och efter det lär hon få en riksdagspension på motsvarande belopp... så inte faan är dom fattiga inte våra kära politiker!


Nu ska du få läsa ett exempel på hur hög Margots IQ är... och jag måste ärligt talat säga att detta skrämde mig när jag läste det igår...


Utrikesminister Margot Wallström efter mötet med representanter ur näringslivet på näringsdepartementet där de diskuterade konsekvenserna av att Saudiska myndigheter har beslutat att inte utfärda nya visum för svenska affärsmän.

Utrikesminister Margot Wallström efter mötet med representanter ur näringslivet på näringsdepartementet där de diskuterade konsekvenserna av att Saudiska myndigheter har beslutat att inte utfärda nya visum för svenska affärsmän. Foto: TT
 

Margot Wallström är djupt oroad över att hennes uttalanden om rättsväsendet i Saudiarabien ska uppfattas som kritik mot islam. På mötet med näringslivet upprepade hon rädslan för att en sådan tolkning ska sprida sig i den muslimska religiösa världen.


Enligt de som var med på mötet i näringsdepartementet var Margot Wallström märkbart skakad över arabvärldens reaktioner på hennes uttalanden om tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

”Olyckligt att kritiken kopplats ihop med islam”

Wallström har bland annat sagt att det är medeltida metoder att döma sina medborgare till piskning såsom skett med den fängslade bloggaren Raif Badawi. Vid mötet med näringslivets toppar gav hon vid flera tillfällen uttryck för sin rädsla att det hon sagt skulle få spridning i den muslimska världen.


– Det som varit olyckligt är att det har kopplats ihop med islam, eller det har antytts att det skulle vara uttalanden mot islam. Men det är både felaktigt och väldigt olyckligt. Det är viktigt att tala om att det här inte är några uttalanden som riktas mot en religion, säger Margot Wallström i en intervju till TT efter att mötet avslutats.

Vittnar om allvar

I Saudiarbien gäller sharia som anses vara en gudomlig lag. I den kommuniké där det samlade Arabförbundet fördömde Margot Wallströms uttalanden för några dagar sedan stod skrivet att sharia har garanterat mänskliga rättigheter och räddat människors liv.

Flera av de närvarande från näringslivet vittnade om allvaret i den situation som uppstått. En av deltagarna sa att hon och hennes medarbetare skämdes över att representera Sverige efter det som hänt. Andra kritiserade regeringen och hävdade att den saknar kontroll över utvecklingen.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-ar-djupt-oroad


Min fråga till dig läsare är ju rätt enkel... Ska vi acceptera att dessa stolpskott till politiker ska få fortsätta stjäla våra skattepengar på detta vis? 


Tänk efter... En riksdagsmans lön ligger i genomsnitt på 70 000, multiplicera det med 349 vilket är antalet riksdagsledamöter så får du den nätta summan på 24 430 000 kronor... PER MÅNAD som de kostar oss, bara i löner!

På ett år blir det lite drygt 29 MILJARDER!


Är dessa intelligensbefriade kräk verkligen värda så mycket pengar??? 


Jag tycker inte det... Bort ut väck med dom och sätt in proffs inom varje departement i stället... sparka dom som inte sköter sig, utan fallskärmar... fängsla de som fuskar... BORT BORT BORT med dom!


Låt mig bara ge dig ett exempel innan jag slutar det här inlägget...


För ca 26 miljarder per år så får Sverige ca 17 000 handikappade människor som kan leva ett någorlunda drägligt liv pga att det, än så länge, finns personlig assistans... Dessutom skapar det direkt 80 000 arbetstillfällen för de som jobbar som assistenter... 


Och en debatt som går hög nu i riksdagen är att DOM tycker dessa 26 miljarder ä för mycket så de har skurit ner på denna livsnödvändiga hjälp med ca 1000 människor som idag inte får mer hjälp... Av dessa 1000 har ca 300 tagit livet av sig pga denna galenskap...


Men tror du att de som skar ner på vår assistans sänkte sin lön med ett enda öre?

Nä just det... i stället höjs deras löner med ca 6000 kr per år... vilket ökar kostnaden för skattebetalarna med drygt 25 MILJONER till per år!!! FYYYYYYY FAAAAAAN


Av Stig Olsson - 20 mars 2015 12:21

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.


Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.


Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)


Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.


Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning.


Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.


Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering.


Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.


Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg.


Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.


Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.


Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?


Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00


För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org


http://fulldelaktighet.nu/?p=3419

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se