Senaste inläggen

Av Stig Olsson - 7 april 2015 13:34

Ibland blir jag uppriktigt avundsjuk, positivt alltså, på de som kan jobba så bra med sina händer och verktyg. Det här är ett sånt tillfälle... Mannen är en konstnär, artist... ja vad du vill.. För han har verkligen skapat något som ingen annan nånsin gjort! :)


Se videoklippet så förstår du vad jag menar :)



Ernie Adams is truly a talented old man who created not just cars but a masterpiece. He is the guy behind these amazing scaled down replicas of classic cars which is called the Dwarf cars. Take note that these cars cannot be found somewhere else simply because they are all hand built from scratch. Each metal car is hand-built from scratch and takes between 3,000 and 4,000 hours to complete. Interestingly, his first dwarf car was made from nine refrigerator bodies. Although it is a potential money maker business, Adams decided not to sell or reproduce his creations since he is only doing it for his own fun. In fact, he was even offered $450,000 for one of his cars but declined it. He is no longer producing any dwarf cars but all of his creations are now displayed in his very own Dwarf Car Museum in Maricopa, Arizona.

ANNONS
Av Stig Olsson - 6 april 2015 18:27

Visste du att bankerna, när de gjort tillräckligt stora misstag och hela systemet kvaddar, så äger de rätten att ta DINA pengar för att rädda sig själva!?!? Du får däremot inte en spänn!!!


LÄS VIDARE HÄR HUR DET GICK TILL:


Christian Clausen, Nordea, Annika Falkengren, SEB, och Michael Wolf, Swedbank träffas på Bankföreningens årsmöte i november förra året. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
 Christian Clausen, Nordea, Annika Falkengren, SEB, och Michael Wolf, Swedbank träffas på Bankföreningens årsmöte i november förra året.

Frågan är inte om utan när bankkrisen kommer. Och då har storbankerna rätt att ta dina sparpengar för att rädda sig själva och det finansiella systemet. Beslut klubbades nyligen igenom på G20-mötet och på grund av Sveriges EU-medlemskap måste vi följa direktiven.


Den svenska modellen har varit tydlig. När de svenska bankerna får ekonomiska problem lånar svenska staten ut pengar. Systemet kallas ”bail out”. Men detta förändrades på G20-mötet i november förra året. Där beslutades om en ny internationell standard för världens storbanker. Vid en kris ska banken få ta sina kunders kapital, alltså privatpersoners sparkonton och pensionsfonder, för att rädda sig själva, så kallad ”bail in”.


Risken för spararna är uppenbar, som du kan läsa i analysen här intill. Det nya systemet gäller i första hand storbanker med betydelse för den globala ekonomin, så kallade Global Systemically Important Bank. Den enda svenska banken är Nordea samt Danske bank som också är verksamma här. Men även fler svenska banker som SEB och Swebank, kan komma att beröras av de nya direktiven.


På Svensk bankförening tycker chefsekonomen Johan Hansing att beslutet är bra.

– Vår inställning till den här processen är i grunden positiv. Vi tycker det är självklart att om en bank får problem ska banken i största möjliga mån kunna hantera problemen utan att staten ska behöva gå in med medel.

 

Vad är det som är så dåligt med att staten skulle gå in?


– Systemet bygger egentligen på att staten övertar ansvaret, men det måste finnas tillräckligt mycket kapital för att skattebetalarna inte ska behöva betala för att banken ska klara sig kvar.

Måste följa direktiven

Sverige är inte medlem i G20 men har fortfarande en skyldighet att följa direktiven i och med medlemskapet i EU. Men frågan kompliceras genom att Finanskriskommittén har lämnat en rapport till finansdepartementet om hur en bankkris bör hanteras. Den säger att Sverige borde agera på ett annat sätt.


– Vårt förslag bygger på motsatsen, om banker råkar i allvarligare problem ska staten ha möjlighet att ta kontroll över banken. Staten ska ha möjlighet att skriva ned fodringar eller omvandla dem till aktiekapital. Hela idén är att ge bankernas ägare och finansiärer ett större ansvar för de förluster som en bank kan tänkas råka ut för, säger Lars Hörngren som har lett utredningen.


Finanskriskommittén har i uppdrag att ta det EU-direktiv som finns och sedan arbeta om det till ett svenskt lagförslag. Utredningen ligger på finansdepartementet och Lars Hörngren hoppas att det kan beslutas om en ny lag under första halvan av 2015.

”Blir ett himla liv”

Men att Sverige skulle stifta en lag som går emot beslutet som fattades i G20 spelar ingen roll. Det tror Dagens ETC:s ekonomiskribent Stefan Koch, som nu slår larm om beslutet på G20-mötet.

– Jag tror inte att man går emot direktiven, jag tror man kör på med det här. Det här ju en internationell standard som är satt nu, säger han.

 

Vad tror du kommer hända vid en bankkris?

 

– Jag tror att folk kommer bli helt galna när det händer. Vi kunde se det på Cypern 2013 där man hade som förslag att ta spararnas pengar för att rädda kvar bankerna. Det blev stora demonstrationer och en lösning som innebar en slags mellanväg där de med sparkapital över 100 000 euro fick betala en del. När det börjar pratas om privatpersoners bankkonton som dessutom tillhör medelklassen blir det ett himla liv.


Dagens ETC har utan resultat sökt finansminister Magdalena Andersson med frågan hur regeringen ställer sig till G20:s beslut. Inte heller Nordea, den enda banken med fäste i Sverige som ingår i det nya systemet, har velat lämna en kommentar om hur de tänker hantera en bankkris.


Läs även: 
Stefan Koch: Du och jag ska betala när bankerna kraschar


http://www.etc.se/ekonomi/bankerna-far-ta-dina-pengar-att-klara-krisen

 

ANNONS
Av Stig Olsson - 6 april 2015 17:09

Jag har lite svårt för att bli imponerad numera... antagligen har jag sett för mycket som varit för bra för att jag ska smälta.

Men den här killen gör ett så bra jobb att jag bara måste sprida han sköna stil :)


Av Stig Olsson - 6 april 2015 13:40

Fortfarande år 2015 ser man en klar skillnad på argumenten när kostnaden för olika helt eller delvis skattefinansierade verksamheter debatteras. ROT (Reparation, Ombyggnad och Tillbyggnad) och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) -avdragen samt ränteavdragen för bostadslån kontra personlig assistans är tydliga (och tyvärr deprimerande) exempel på detta.


Jag tar inte ställning till om dessa olika avdrag ska vara kvar eller inte – det är inte funkisrörelsens uppgift. Däremot är det mycket intressant, högst relevant att granska hur argumenten skiljer sig åt när kostnaden debatteras jämfört med LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Även att jämföra kostnaden (brutto) är intressant.


Om vi börjar med att jämföra bruttokostnaden för ROT, RUT och ränteavdragen och jämför det med personlig assistans betalade staten 2013 ut 32 miljarder kr till alla villaägare och bostadsrättsägare som gjorde så kallade ränteavdrag. Enligt tidningen Affärsvärlden kostade ROT OCH RUT tillsammans 20 miljarder kr brutto år 2011. Totalsumman överstiger därmed 50 miljarder kr/år. Som jämförelse betalade Försäkringskassan ut 22 miljarder kr i assistansersättning år 2013. Källa: Assistanskoll


Argumenten mot ROT och RUT handlar om att de anses vara skattefinansierad hjälp åt rika, att pengarna gör bättre nytta i sjukvården, skolan etcetera. Staten ska inte subventionera ”pigjobb” (RUT) eller med skattemedel stödja vissa sektorer (ROT). På andra sidan hävdar man att avdragen gör en svart sektor vit – de bidrar till både jobb och ökade skatteintäkter. Såväl ROT som RUT är därmed självfinansierade. Det stämmer säkert att det skapas många jobb och många nya företag. Fler arbetstillfällen ökar skatteintäkterna som finansierar välfärden.


Jämför då med hur det brukar låta när kostnaden för personlig assistans debatteras. Då talar man enbart om en ”kostnadsexplosion som måste hejdas”. Kriminaliteten sägs härja ostört och man talar alltid om bruttokostnaden, aldrig ett ord om att reformen skapat många arbetstillfällen och nya företag – totalt ca 90 000 personer jobbar som personliga assistenter och över 100 000 personer inom alla LSS verksamheter. Till det kommer alla demokratiska värden som inte går att mäta i kr men som förbigås med tystnad.


Grundsynen på assistansreformen är också tveksam hos många politiker. Man talar ofta om personlig assistans som ”en fin förmån som vi ska värna”, inte en rättighet att leva som andra. En rättighet som är inskriven i LSS, regeringens politiska mål och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Har man den grundsynen på en fantastisk- frihets och jämlikhetsreform är det kanske inte så konstigt att kostnadsfrågan får stor betydelse.


Så frågan blir:


Vad har vi egentligen för samhälle där det anses vara lönsamt för staten att betala ut skattepengar till personer som trots allt har det ganska bra ställt även utan dessa avdrag – samtidigt som man oroar sig över kostnaden för en reform som är direkt avgörande för om vi ska kunna leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhället? Om staten har råd att betala ut totalt över 50 miljarder kr/år i dessa avdrag borde det vara självklart för alla att svenska staten har råd att betala knappt hälften så mycket för att vi ska ha rätt till självbestämmande.


http://fulldelaktighet.nu/?p=3519

Av Stig Olsson - 6 april 2015 13:12

Det huvudlösa anfallet på Irak för tolv år sedan har triggat en utveckling som världssamfundet är på väg att tappa kontrollen över. Avslöjandet av desinformationen om förmenta massförstörelsevapen som föregick anfallet, underminerade redan från början den moraliska grunden för USA:s agerande. Det amerikanska misslyckandet i Irak visade att det går att sätta käppar i hjulet för världens största militärapparat, precis som Viet Cong några decennier tidigare lyckades göra. Många insåg plötsligt att det var möjligt att störta de härskare som dittills haft utvecklingen i den här krutdurken under kontroll. Revolutionen i Iran tidigare, talibanrevolten i Afghanistan, anfallet på Irak och nu revolterna i Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien och senast Jemen har satt eld på hela regionen.

Under ytan finns miljontals testosteronstinna, maktlösa och frustrerade unga män utan jobb som kan ge dem en vettig utkomst. I dessa samhällen där de bäst ställda kan hålla sig med fyra hustrur, har många av dessa unga fattiga män inte ens en chans att hitta en kvinna att dela livet med. Västvärldens och speciellt USA:s framfart i regionen till stöd för ländernas härskarklass, har skapat ett hat mot hela västvärlden och vårt sätt att leva. De här männen har hittat sin tröst hos islams mullor som skickligt utnyttjat frustrationen för att skjuta fram sina positioner. Det började i Iran redan år 1979 och har sedan rullat vidare.


Det muslimska prästerskapet har steg för steg skjutit fram sina maktpositioner. De har erbjudit de frustrerade unga männen en identitet och löften om ett paradis med massor av oskulder för de som dör för sin tro i det heliga kriget – jihad. Mullorna har förvridit huvudet på alla dessa unga män och fått dem att längta efter jihad-döden. Många av dem har utbildats i koranskolor och lever i en social miljö där det är helt ok att ta för sig av frigjorda kvinnor som exponerar sina kroppar. Länder där kvinnor börjat kunna frigöra sig, har plötsligt tvingats gömma sina kvinnor under tält igen.


Resultatet av hela den utveckling som skett i norra Afrika och hela Mellanöstern är en livsfarlig ansamling av hat och motsättningar. Precis som Europa på 15- och 16-hundratalet slets sönder av kampen mellan katoliker och protestanter, slits nu Mellanöstern sönder av kampen mellan Sunni och Shia. Skillnaden är att vapnen är effektivare och människorna fler, så blodbaden blir oerhörda.


Det faktum att det ekonomiskt dominerande landet i regionen – Saudiarabien nu börjat engagera sig millitärt i konflikten innebär en markant farlig upptrappning. Ryad kommer aldrig att acceptera att Jemen blir shiitiskt. Mycket tyder på att Saudierna under den nya kungen inte längre litar på att USA kan garantera stabiliteten i regionen. USA:s färska uppgörelse med Iran misstros säkert starkt i Ryad. Det muslimska inbördeskriget har blivit mycket farligare och det är bara en tidfråga innan någon detonerar en atombomb.


Mycket tyder även på ett närmande mellan Israel och Saudiarabien tillsammans med de sunnitiska oljestaterna, något som den obegåvade svenska regeringen inte fattat. Detta förklarar hur Löfven och Wallström kunde göra en så flagrant diplomatisk felbedömning, när de bröt med Israel. De trodde i sin enfald att Wallström skulle tas emot med öppna armar vid arabmötet. Det är beklämmande att man inte begriper att, när Saudiarabien inte kan lita på USA längre är Israel en lämplig bundsförvant. Israel är bitter fiende med Iran och det Iranstödda Hamas och det har en dokumenterad militär förmåga och kärnvapen. Israel hotar inte Saudierna, så i Ryad ses de sannolikt som en tillgång i regionen.


Problemet med den infekterade religionskonflikten mellan Sunni och Shia är att om hatet dem emellan är stort, så är hatet mot västvärldens lössläppta livsstil och kristendom större. Krigandet har skapat en enorm humanitär katastrof med milliontals familjer på flykt, varav många hamnar i det kristna Europa. Flest hamnar i det av godhetens högmod styrda lilla Sverige. Här växer deras söner upp i utanförskap och arbetslöshet. Deras enda chans att hitta en identitet och självaktning, går ofta genom deras muslimska religion. Det förstärker utanförskapet och omöjliggör många gånger en verklig assimileringen.


Hatet mot Europas samhällen växer. I det längsta har västvärldens politiska etablissemang inte velat se vad som händer. Det har dock deras väljare, vilket förklarar framväxten av en rad invandrarfientlig politiska partier i Europa. Ryssarna och Putin har länge sett faran och har varit tidiga med åtgärder för att skydda sig, vilket renderat dem kritik från västs naivare ledare.


Här är vi idag. De som försöker släta över hatiska terrordåd i kristna länder (nu senast i Paris och Kenya) med att det inte har med religioner att göra är naiva. Det som sker har sina rötter i den religiösa fostran som unga muslimska män fått i sina moskéer. Och vad värre är, den skoningslösa av religionen sanktionerade våldsmentaliteten smittar av sig på instabila identitetssökande etniska europeer. Många konverterar och ansluter till sunnitiska ISIS för att tillfredställa sitt behov av spänning genom att delta i det heliga kriget.


Risken för att det religiösa inbördeskriget mellan Sunni och Shia skall smitta av sig och bli ett flerfrontskrig även mot kristenheten är överhängande. De kristna ledarna har hittills inte velat fatta vad som sker och man har reagerat svagt på de folkmord som är riktat mot Mellanösterns och Afrikas kristna. I dagarna har dock påven börjat reagera på utvecklingen med stor oro.


Världen står på randen till en ny världskonflikt. USA som skulle kunna fylla en stabiliserande roll styrs av en svag narcissist som mest ägnar sig åt frågor som skall ge honom ett vackert eftermäle. Han kommer att få ett eftermäle, men som den odugliga president som likt Neville Chamberlaine släppte lös ondskans krafter med sin fåfänga och obeslutsamhet. EU saknar ett ledarskap värt namnet och vår egen regering lever i det förflutna och fattar inget.


Vi lever sannerligen i en mycket farlig tid. Det är tid för allvarlig eftertanke.


http://antropocene.se/2015/april/ser-vi-borjan-pa-ett-tredje-varldskrig.html

Av Stig Olsson - 6 april 2015 04:47

Vikingarnas hämnd. Island tar tillbaka pengarna ur klorna på den privata fractional reserve utlåning kartell.

Det har hänt tidigare i historien, och med stor framgång, men det har också lett till en våldsam motreaktion från eliten ...

Tillbaka till 1914 när Bradbury Pundet infördes av den brittiska regeringen som en "nödåtgärd" för att stärka en sviktande ekonomi. Det var en stor framgång. Bankeliten var missnöjda och fick panik - innan de slutligen kunde hantera och återfå kontrollen över penningmängden efteråt.


President John F. Kennedy införde också en liknande "Greenback" 1961, och igen, bankeliten var mycket missnöjda över att hållas utanför och förlora kontrollen över utgivningen av pengar som skuld. JFK levde inte längre än till 1963.


Sedan var det Muammar al-Gaddafi i Libyen som 2009 aviserade en ny guldstödd dinar, utfärdat av Libyens statliga offentliga centralbank och med ytterligare planer - förhandla med de andra afrikanska nationerne för att skapa en all-afrikansk valuta för att konkurrera med euron och dollarn. Gaddafi överlevde inte längre än till 2011.



1-Iceland-Money-Bankers
Raúl Ilargi Meijer Automatic Earth


Vem kunde ana att revolutionen skulle börja med de radikala islänningarna?


En Frosti Sigurjonsson, en lagstiftare från den härskande Fremskrittspartiet, utfärdade en rapport nyligen som föreslår att ta makten, att skapa pengar, från affärsbankerna och överlämna det till centralbanken och, i slutändan, parlamentet.


Svårt att se att affärsbanker i västvärlden skulle vara alltför nöjd med detta. De måste överväga att radera ut önationen från kartan. Om förslaget accepteras i Islands parlament, skulle det förändra spelplanen på ett mycket radikalt sätt. Det skulle vara framgångsrikt också, eftersom det inte finns någon större gissel för våra ekonomier än att affärsbankerna skapar pengar och sedan för äskerhets skull sälja av lånen som de bara skapade pengarna (kredit) med.

Alla, möjligen med undantag av Paul Krugman, förstår varför detta är en mycket god idé rapporterar Agence France Presse:


Island ser den minskande boomenoch den radikala valutaplanen 


Islands regering överväger ett revolutionerande monetärt förslag - ta bort kraften i kommersiella banker att skapa pengar och lämna den till centralbanken. Förslaget, som skulle vara en vändning i historien om modern ekonomi, var en del av en rapport skriven av en lagstiftare från det regerande centristiska Fremskrittspartiet, Frosti Sigurjonsson, med titeln "Ett bättre monetärt system för Island".


"Resultaten kommer att vara ett viktigt bidrag till den kommande diskussionen, här och på andra ställen, på skapandet pengar och penningpolitiken", sade statsminister Sigmundur David Gunnlaugsson. Rapporten, som beställts av den främsta, syftar till att få slut på ett monetärt system på plats genom en mängd finansiella kriser, däribland den senaste 2008.


Enligt en studie av fyra centralbanker har landet haft "över 20 fall av finansiella kriser av olika slag" sedan 1875, med "sex allvarliga multipla finanskrisepisoder inträffande vart femtonde år i genomsnitt". Herr Sigurjonsson sade problemet uppstod  varje gång ur ballongkrediterna under en stark konjunkturcykel.


Han hävdade att centralbanken inte kunde innehålla en kreditboom som släpper upp inflationen och skapar ett drivigt risktagande och spekulation, hotet om bankkollaps och kostsamma statliga ingripanden. På Island, som i andra moderna marknadsekonomier, styr centralbanken skapandet av sedlar och mynt, men inte att skapa alla pengar, vilket sker så snart en affärsbank erbjuder en kredit. Centralbanken kan bara försöka påverka penningmängden med sina penningpolitiska verktyg.


Enligt den så kallade Sovereign Pengar förslag skulle landets centralbank bli den enda skaparen av pengar. "Avgörande är makten att skapa pengar hålls åtskilda från makten att bestämma hur den nya pengar används," skrev Mr Sigurjonsson i förslaget. "Såsom med statsbudgeten, kommer parlamentet debattera regeringens förslag om tilldelning av nya pengar", skrev han.


Bankerna skulle fortsätta att hantera konton och betalningar, och skulle fungera som mellanhänder mellan sparare och långivare. Herr Sigurjonsson, en affärsman och ekonom, var en av hjärnorna bakom Islandska hushållens skuldlättnadsprogram som lanserades i maj 2014 och syftar till att hjälpa de många islänningar vars finanser strypts av de realräntebolån som undertecknats före finanskrisen 2008.


Läs mer om offentligt utfärdad valuta med att se på denna kortfilm producerad av UK Column, om Englands Bradbury Pound:



Den engelska originaltexten hittar du på nedanstående länk.

http://21stcenturywire.com/2015/04/04/vikings-revenge-iceland-takes-back-power-to-create-its-own-money/

Av Stig Olsson - 5 april 2015 19:29

 

MATS EDMAN
CHEFREDAKTÖR DAGENS SAMHÄLLE

 

 

 

 

 

Om proportionerna mellan flyktinginvandring och anhöriginvandring, det som gällt de tio senaste åren, består kan Sverige under perioden 2014-2018 bli en fristad för uppemot 600 000 flyktingar och anhöriginvandrare. Då talar vi 120 000 personer om året, vilket är nästan tre gånger mer än vi tagit emot tidigare, skriver Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle.

 

Sveriges största utmaning för framtiden är den demografiska utvecklingen. Antalet äldre ökar snabbt och det innebär bl a att försörjningsbördan ökar för de som arbetar. Mot den bakgrunden finns det sedan länge en undanträngd debatt om hur välfärdens framtida finansiering ska klaras. 


Av något skäl vill politikerna inte prata så mycket om detta. Anledningen är att det blir svårt att matcha förväntningarna på ökad välfärdskvalitet för äldre utan drakoniska skattehöjningar, ännu fler privata inslag eller höga egenavgifter i vård och omsorg. Vi kan även tvingas att arbeta till 70 års ålder eller mer om våra välfärdskrav inte modifieras.


Nästa megafaktor som påverkar demografin på ett djupgående sätt är den avsevärda flyktinginvandringen som redan sätter djupa spår i samhället. Effekterna märks i arbetslösheten, sysselsättningsgraden, bostadsbristen, skolresultaten, inkomstklyftorna, utanförskapet och den uppenbara fattigdomen. Sambanden framträder när man detaljgranskar komponenterna som bygger upp SCB-statistiken. Utrikes födda är starkt överrepresenterade på förlorarsidan.


Sverige följer internationella flyktingkonventioner, vi öppnar hjärtan och skattebetalarnas plånböcker. Men vem analyserar och tar ansvar för konsekvenserna för det som vi stolt kallar ”den svenska modellen”? Ute i kommunerna – som har huvudansvaret för offentlig välfärd – råder det i dag på sina håll panik. Socialt och kulturellt kan det heller inte gå spårlöst förbi att människor från fundamentalt annorlunda miljöer flyr till oss och förändrar gatubilden. 


Och på Migrationsverket måste man anställa tusentals nya medarbetare för att klara av Sveriges internationella åtagande. Fast vilka invandringstal är det egentligen som gäller? Migrationsverkets senaste asylprognoser pekar starkt uppåt, men verkets omfattande statistik berättar ännu lite mer om de tuffa utmaningarna framöver. 

2004-2013 gav Sverige 465 000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152 000 flyktingar och 313 000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd. Anhöriginvandring är nu ett brett begrepp som omfattar fler än anhöriga till just flyktingar.


Exempelvis, en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man är också en anhöriginvandrare. Det tycks dock finnas en samvariation mellan de två kategorierna. 


Migrationsverket använder ett smalare begrepp i detta sammanhang, och det är nära anhöriga till de flyktingar som fått uppehållstillstånd. Migrationsverket räknar i sina kalkyler med att det går 0,3-0,5 nära anhöriga per uppehållstillstånd till flyktingar. Utifrån den modellen landar verkets senaste beräkningar i att Sverige bör ta höjd för nästan 300 000 nya flykting- och nära anhöriginvandrare under femårsperioden 2014-2018. 


Om man istället väljer att utgå från den historiska trenden – då kan siffran bli den dubbla. Anta att proportionen 1:2 mellan asylflyktingar och den breda anhöriginvandring som gällt de tio senaste åren består. Då kan det totala antalet människor som söker sig till Sverige 2014-2018 sluta på nästan 600 000. I runda tal blir det 120 000 personer per år, vilket är ungefär tre gånger fler än tidigare. 


600 000 personer motsvarar 40 svenska normalkommuner om 15 000 invånare. Tänk på vad som krävs i form av infrastruktur, offentliga jobb, bostäder, skolor, bussar, vårdcentraler och liknande som finansieras via skatterna för att driva varje kommun. Då anar man plötsligt magnituden av en så dramatisk samhällsförändring, i synnerhet om man betänker att mediantiden från ankomst till egen försörjning ligger på åtta år. 


Eftersom det är krig som driver människor på flykt så talar vi om invandring från i första hand Mellanöstern och Afrika. Läs Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och Somalia där religion och klankultur kommer före staten och myndigheternas påbud. I skrivande stund rullar Putins stridsvagnar in i Ukraina. Vad skulle hända om den ryska chauvinismen plötsligt skapar flyktingsströmmar även från Sveriges geografiska närområden?


Oavsett om 300 000 eller 600 000 flyktingar och anhöriginvandrare kommer till Sverige fram till valåret 2018 går det inte att ducka för konsekvenserna. Med femtio miljoner människor på flykt är efterfrågan på humanism och solidaritet omättlig. Sverige är ett land som hittills haft världens bästa utbud av trygghet som efterfrågas av nödställda. Hur öppna våra hjärtan än är, hur moraliskt och etiskt rätt det än är att sträcka ut en hjälpande hand, så kan politikerna inte längre låta bli att spela med öppna kort.


Tänk på Amerikautvandringen. Mellan 1850 och 1930 tog sig 1,5 miljoner svenskar över Atlanten. En viktig orsak till emigrationen, som pågick i hela 80 år, var den kraftiga befolkningstillväxten, vilken ledde till att antalet egendomslösa och fattiga ökade. Bristen på arbete och bostäder var skriande samtidigt som de nordamerikanska transportföretagen hårdsålde båtresor till det förlovade landet i väster. Svenskar sålde allt och köpte biljetter för sina sista pengar. 


På samma vis ser flyktingsmugglarnas marknadsföring ut. Sverige beskrivs som ett paradis och desperata människor skuldsätter sig för att komma hit. Vi är för dem vad Amerika var för oss; fred, frihet, försörjning. Fast det tar inte längre 80 år för 1-1,5 miljoner att fly till oss. Med dagens transportmetoder tar en sådan folkförflyttning, trots Europas barriärer och stängda gränser, inte mer än 10-15 år. Skillnaden är att Den Nya Världen i Sverige inte flödar av tillgängliga arbeten och billiga bostäder, tvärtom. 


Sverige är generöst. Inget land i EU slår oss. Ekonomiskt talar Migrationsverket om kostnader närmare 50 skattemiljarder 2017. Sammantaget ser statens direkta kostnader för migration och integration 2014-2018 att hamna i intervallet 180-190 miljarder. Sen tillkommer kommunernas kostnader. Notan betalas alltid genom sysselsättningen och beskattning av de arbetande. Regeringen gick till val på löftet Europas lägsta arbetslöshet och bättre skola, vård och omsorg. Är detta ens teoretiskt möjligt längre? 


Slutligen, det partipolitiska intresset. Frågan om makten. 

I valet 2014 chockades vänstern och högern av att SD fick 13 procent och medierna började omedelbart trycka upp ”vi gillar olika”-knappar och basunera att ”87 procent” röstade inte på SD. Nej, men betydligt fler än på V, MP, C, FP, KD och FI.


Riksdagspartierna hade ägnat valrörelsen åt symbolfrågor av populistisk natur men utan särskilt stor betydelse för samhällsekonomin, som exempelvis ”vinster i välfärden”. Ingen ville ta i-ordet i sin mun men alla ville demonisera Jimmie Åkesson och gav därmed SD ytterligare gratisreklam. I riksdagen och kommuner från norr till söder råder sedan 14 september politiskt kaos med sverigedemokraterna som vågmästare. SD har flyttat in i städerna och växer i medelklassen. Annars kan ett parti inte få ihop 800 000 röster i allmänna val. Så många ”unga, bittra, övergivna män” finns det faktiskt inte ute i de mindre kommunerna. 


En av många frågor som indignerade politiker och debattörer i dag bör ställa sig är måhända, givet Migrationsverkets prognoser och den historiska trenden, om Sverigedemokraterna kan bli landets största riksdagsparti 2018. Fördubblas partiet för fjärde valet på raken talar vi om 26 procent. I ett sådant scenario, som seriösa bedömare på allvar börjat diskutera, blir det inte så mycket kvar till Socialdemokraterna och Moderaterna i nästa val.


http://www.dagenssamhalle.se/kronika/taenk-om-jimmie-akesson-blir-statsminister-2018-11913

 

Av Stig Olsson - 5 april 2015 12:59

Staten har årligen satsat 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor. Att detta nu ändras är rätt väg, skriver företrädare för LO och Hyresgästföreningen.

 

Här måste jag skjuta in en brasklapp. Det har alltså varit helt OK att ge 40 miljarder per år till de som äger sina boenden, alltså har rätt gott om pengar... Samtidigt klagas och gnälls det över att vi funkisar bara ber om att få rätten till att leva ett drägligt liv, som dessutom helt felaktigt sägs kosta ca 26 miljarder per år!?

I min värld kallas sånt för rasism, kränkning, förtryck, diskriminering etc... 

 


FOTO: DAN HANSSON



Regeringen satsar nu 6,7 miljarder kronor för att få fart på byggandet. Det är en ambitionshöjning i regeringens bostadspolitik som både Hyresgästföreningen och LO ställer sig bakom.


I takt med att bristen på bostäder ökar stiger konkurrensen om lägenheterna i alla områden – och då är det alltid de grupper med svagast ekonomisk position som drabbas.


Vi måste öka byggandet rejält av bostäder som vänder sig till bredare inkomstgrupper. Våra organisationer uppskattar behovet till en årstakt på omkring 75 000 bostäder. Då krävs en massiv satsning på hyresrätter med rimliga hyror.

 

Lämnar vi de mest centrala delarna av regionerna finns mark som ägs av såväl staten som kommuner och privata företag som kan tas i anspråk för bostadsbyggande. Vi är övertygade om att det finns en rad privata hyreshusföretag och bostadsrättsbyggare som är beredda att bygga nu när staten och kommunerna ger bättre ekonomiska förutsättningar och står för en större del av kostnaden för infrastruktur och exploatering.


Sannolikt ökar även de kommunala bostadsbolagens intresse, vilket till exempel deras samarbetsorganisation Sabo har uttryckt. De kommunala bostadsbolagen kommer att ha en nyckelroll.

 

Bostadsbyggandets främsta uppgift är att säkerställa människors rätt till ett bra boende men en framgångsrik bostadspolitik innebär också positiva effekter för sysselsättningen såväl avseende nybyggnation, renovering som möjligheten att flytta dit jobben växer fram. Den oacceptabelt låga byggtakten av främst hyresbostäder har inneburit att skuldsättningen har ökat och att sårbarheten för hushållen riskerar att förvärras om ränteläget förändras.


Det förekommer argument om att statliga stöd till byggande är meningslösa eftersom de hamnar i byggarnas fickor.


Märkligt nog existerar inte motsvarande argumentation för de skattefördelar som ges till ägda bostäder. I den politiska debatten görs idag stor skillnad på om subventioner ges genom avdrag och lägre beskattning eller om de ges som bidrag. Men den faktiska effekten på byggpriser och statens ekonomi är i princip densamma.


När rot-avdraget infördes var kostnaden för staten beräknad till 3,5 miljarder kronor per år. Enligt SCB beräknas rot-avdraget för 2014 hamna på nästan 17 miljarder.

 

Rot-avdraget och möjligheterna till ränteavdrag innebär att staten årligen satsar 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har den totala satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor.


Enligt statistik från SCB gick dessutom en stor del av Rot-avdraget 2013, 6,4 miljarder kronor (43 procent av det totala stödet), till dem som tjänar över 400 000 kronor per år.


Det är knappast en särskilt rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.

 

Det är högst rimligt att staten gör en likvärdig satsning på ny- och ombyggnation av hyresrätter. Det är inte samhällsekonomiskt hållbart att ensidigt understödja bostadsrätter och villor. Historien visar dessutom att investeringsstimulans för byggande av hyresrätter är ett effektivt sätt att få fart på byggandet och dessutom hålla produktionskostnaderna nere, framför allt om det kopplas till tak för högsta hyresnivåer.


Historiskt kan vi konstatera att det har byggts mest då staten intervenerat på bostadsmarknaden genom stimulanser i någon form. Marknaden kan inte förväntas ta ansvar för att alla ska få tillgång till en bostad till rimlig kostnad. Staten behöver medverka genom ekonomiska stimulanser.


Det är också viktigt att koppla ihop satsningar på infrastruktur med krav på att det byggs hyresrätter.

 

Skapandet av attraktiva boendemiljöer är beroende av att kommunikationer och annan infrastruktur byggs ut samtidigt och statens medfinansiering av detta förbättrar möjligheterna för bostadsbyggande. Landets kommuner behöver skapa bra förutsättningar för hyresrättsbyggande.


Och fastighetsägare, byggherrar och byggbolag: istället för att lägga all energi på att bara diskutera hinder, ta chansen nu att med stöd av statens insatser i konkret handling verkligen bidra till att pressa produktionspriser och bygga bort bostadsbristen.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/darfor-ar-det-ratt-att-krympa-rot-avdraget_4458209.svd

Presentation

Omröstning

Till dig som läser min blogg. Är du man eller kvinna?
 Man
 Kvinna
 Annat

Fråga mig

574 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Stigs Gästbok

MP3

Följ bloggen

Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Blogkeen
Följ Jag KAN, TÖRS och VILL!!! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se